20060531

Saker som värmer i vardagen - trots allt

- att gå upp på morgonen i storögd förvåning över att det går att bo så här, och vi gör det!
- att springa rakt på just den städerska som hittat mina kvarglömda solglasögon på toaletten i skolan.
- att få en animation att fungera.
- en föreläsning om dramaturgi med en rejäl dos Björn Kjellman till förmiddagskaffet. På film, alltså.
- att lära sig ett nytt datorprogram som man förstår meddetsamma! (Det händer inte ofta!)
- att möta kompisen G i skoltrappen i förbifarten och få lite tröst och deltagande ord. Jag kommer att sakna dej, G!
- att få ett tips av Magister Mattias om hur man som student kan komma över flera datorprogram som jag gått och gruvat mig över att behöva köpa - till en bråkdel av priset. Och när jag "blir en vanlig människa" är det bara att köpa uppdatering... tack, Magister Mattias, för att du hyser förhoppningar om att jag någon gång skall bli en sådan! (Jag kommer att sakna dej också, men kommer att följa ditt Moderskepp!)
- röda rosor på bröllopsdagen, ett fint kamerastativ på mors dag och troligen en fin present på examen... det är inte huvudskälet till att man håller ihop efter 26 år.
- en solig timme på en bänk i Jönköping med bra program i Pod-radion. Ett bra sätt att utnyttja "spilltid".
- att ta sig tid och sitta i flera timmar för att bli färdig med något - till exempel en 16-sidig broschyr i A4 eller examenskläderna.
- te och mackor en kväll med vännen U och bara att fortsätta samtalet som vi hade för alldeles för länge sedan. Två dagar senare dök vännen L upp, ännu längre sedan. Varför har vi så mycket om oss och kring oss? (De senaste åren känns det som att vi inte har hunnit träffa någon...)
- minnet av hur mormor strök min kind sista gången vi sågs - någonsin...
- att efter flera fruktlösa försök hos frackuthyrare hitta en lös stärkkrage på "Hannas bod" (Frälsningsarmén) och inte få betala för den... Efter blötläggning i 1) vanish 2) remol och 3) tvätt i 95 grader blev den faktiskt vit, men inte så hårt stärkt som förut. (Hur gör man???) Tack vare kompletterande kragknappar från svärfar är sonen T's klädbekymmer för skolavslutningen avklarade. Undrar hur länge denna tradition för åk 9 skall gå att uppehålla?
- pizza hos En italienare och en grek.
- ett oväntat Skype-samtal från vännen G i Thailand.
- de go'a godnattkramarna från sonen T - även om stickor ock strån ryker däremellan...

20060528

Varför måste jag bli så himla ledsen?

Det går ju ut över min närmaste omgivning.
De säger hela tiden
strunta i det, bry dej inte om det, du lever DITT liv...
Men jag kan inte lyssna.

Jag hör bara min storasyster som alltid har varit min storasyster
och alltid har "begripit bäst"
trots att hon inte säger något direkt till mig, så lägger jag ihop 2+2 av vad hon säger och gör
och hur hon hanterar mina barn och min mamma
Som om de vore hennes egendom

Senast vid planeringen av mormors begravning. Jag tog mamma till entreprenören G bara för att hon över huvud taget skulle ta sig dit. Min morbror och moster var där men ingen av mina kusiner kunde. Min syster kom direkt från jobbet.

Datum för begravningen hade vi tidigare bollat fram och tillbaka med utgångspunkt i när kyrkan var ledig och när präst och kantor kunde ställa upp. Jag ringde ett par gånger för att erbjuda min morbror hjälp om det behövdes. Mamma är ju inte stark. Då resonerade vi även om när alla barn har skolavslutningar och när alla andra kunde komma ifrån. Nu har vi ett datum men det är ändå ett par stycken som inte kan. Så är det ju nästan alltid.

Min storasyster bestämde rakt av vilken typ och färg det skulle vara på blommor och kista, samt de båda psalmerna, annonstext och orgelmusik. Dottern R och E skall sjunga och en av kusinerna spela ett musikstycke, det var bestämt innan. Jag ska inte göra någonting. Hade lite förslag på mat och så, men det bestämde ju mamma och min morbror sedan. Likaså vad som skulle stå på kransbandet och annat. Jag uppfattade att alla var överens.

G bad mig skriva upp programmet med alla tonsättare och rättstavade namn etc och maila honom - det gjorde jag inför pappas begravning, bl a eftersom en av mina vänner ställde upp och spelade trumpet och jag hade kontakt med kantorn då. Jag avböjde det och skrev upp allt för hand och såg till att alla visste och var med på alla punkter - jag kände i luften att G och jag var lite för överens för att min storasyster skulle tycka att det var bra. Vi känner varann litegrann sedan andra sammanhang.

Och så får jag höra att hon skrivit om mig på sin blogg. Bl a att jag enväldigt skulle ha spikat begravningsdatum efter när jag och ingen annan kunde. Och annat tjafs. Skulle inte jag hellre velat ha det efter alla avslutningar i så fall? Inte dagen före min sista redovisning!

Det är klart att det är ett känsligt läge när en begravning skall planeras, men jag blir lika ledsen varje gång det händer något alls och jag får veta eller räknar ut själv vad hon egentligen tycker och säger om mig på andra vägar. Jag är alltid lika oförberedd och klarar inte att stålsätta mig.

Då är jag fyra år igen
och hon cyklar ifrån mig på grusvägen
till de andra stora barnen
som jag inte får vara med
med stora, fuktiga ögon
och förstår ingenting

20060523

Så var det slut.

I eftermiddags nåddes jag av budet att Mormor är död. Hon somnade in lugnt och stilla mitt på dagen och var inte ensam. 97 år och sex dagar fick hon.

Just nu känns det mest konstigt och sorgligt förstås. Det är klart att det var väntat och hon hade inte roligt de sista veckorna, men ändå har man någon slags egoistisk önskan att hålla kvar något - en annan tid, ett annat liv?

Jag undrar till exempel hur det kommer att bli med mina kusiner, som jag redan nu träffar väldigt sällan - de senaste åren enbart i samband med Mormors högtidsdagar. Kommer vi aldrig att träffas i framtiden, vi som växte upp nästan som syskon med daglig kontakt under 60- början av 70-talet? Visst är det mycket som är annorlunda, men vi har ju också mycket gemensamt.

Mormor hann inte komma och "hälsa på" sina möbler i den nya lägenheten, inte heller åka med till stugan och sitta på altanen i år. Men hon fick i alla fall några varma dagar i början av maj, då hon fick sitta ute på sin egen älskade altan en stund. Hon gladdes åt att jag snart skulle ta min fil kand - den första i släkten med dubbla högskoleutbildningar - och åt att det går bra för alla barnen = barnbarnsbarnen. Hon höll koll på alla, från Ida, 1 år, till Rebecca, 23.

Men hon gruvade sig lite för vem som skall be för och tänka på alla nu när hon inte finns mer.

Jag erkänner!

Läste i GP nu på morgonen att filmen DaVinci-koden spelade in 1,64 MILJARDER kronor världen över de första dagarna (den hade premiär i fredags). I Sverige gick 120 000 människor på den, Sonys bästa öppningshelg i Sverige någonsin enligt Metro. Fatta hur myckert pengar det rör sig om!

jag erkänner; några av de kronorna var mina...

Vi var i Skövde i lördags och såg den. Mest för att kolla hur man hade fått till en sammanhängande bildsatt handling av bokens historia, som jag minns som mest springande runt och jagande hit och dit (det var ett tag sedan jag läste den.) Kärnfrågan, som många blivit så upprörda över, teologin och de hemliga sällskapens vara eller icke vara, bryr jag mig inte om. En tro som inte klarar att ifrågasättas är inte mycket att ha.

Måste säga att filmen var riktigt bra, till och med bättre än boken på att berätta själva storyn. Visserligen fanns mycket av springandet och jagandet kvar och personskildringarna var precis lika platta som i boken (man får en känsla av "Fem knäcker DaVinci-koden"). Ibland skrevs publiken vissa saker på näsan då personerna förklarar saker för varandra på ett överdrivet pedagogiskt sätt, eller då man flera scener i rad får se en röd telefonkiosk OCH en dubbeldäckarbuss och i nästa scen kommer en kvinnlig polis med den typiska svart-vita hatten pratande utpräglad cockney-dialekt - om man fortfarande inte har fattat att man är i London... Samma sak med Eiffel-tornet och Louvren i Paris. Men, men. Den amerikanska publiken ska väl också ha sitt.

Hur som helst är det ett genialiskt drag att placera en amerikan, en fransyska och en engelsman i en actionhandling som utspelas i både Frankrike och England samt inbegriper kristenheten, i synnerhet den världsomspännande katolska kyrkan med glimtar från Vatikanen och Spanien, och dessutom hemliga sällskap. Det hade kunnat handla om vad som helst. Snacka om att håva in hela WASP-publiken! (White, anglo-saxon protestants) Tom Hanks och Audrey Tautou borgar även för både medelålders mäns och kvinnors intresse och identifikation.

Smart, Dan Brown & filmteam!

20060521

Ögon känsliga för grönt....

Idag var vi ute och gick en promenad, något som händer alldeles för sällan. Nu har M också börjat säga att vi skall "gå ut med kameran". Tur att jag köpte den.

"Den tar så bra bilder, kameran", säger M. Ja, klart att det inte alls spelar roll vem som vrider på inställningarna eller tittar i sökaren, det är ju kameran som tar bilden... Varför säger man aldrig "Det blir så bra texter med den datorn" eller "Det blir så god mat på den spisen"???

Just nu är den vackraste tiden i Sverige, mellan hägg och syrén. Barbro Hörbergs visa, citerad i rubriken, har hakat upp sig i huvudet och fick ny fart under vår promenad idag. "Det regnade, men bilderna blev bra, det var ett egendomligt ljus den da'n..." Har du inte tid att gå ut, kära läsare, så titta i alla fall ut genom ett fönster nära dej! I morgon kanske alla dessa gröna färger har smält ihop till en - det går så fort!

20060517

En dag att fira

I dag är det Norges nationaldag - det har väl ingen undgått - men det var inte det jag tänkte på.

Det är den dag då vi var på banken och skrev på de sista papperen som betyder att vi nu har sålt huset. Och det känns bara bra!

För 97e gången firade min Mormor sin födelsedag. Ja, hon hänger fortfarande med. Men hon är så tunn. Hon äter mindre än en fågel och orkar inte prata mycket, men hon hade bytt om till fin blus och halsband och sett till att ha kaffebröd och tårta till eventuella gratulanter. När vi ville ta kort var hon noga med att se proper ut - som alltid. Lilla Mormor, hur många dagar till kan det bli? Det är plågsamt att se hur livet sipprar ur en kropp som varit igång alltid, alltid. Hon har ju funnits jämt!

På hemvägen åkte vi vägen om Barndomshemmet och hämtade en hatt inför sonen T's kommande högtidlighet. Magnolian och alla Pappas primulor blommar - men det syns att han inte finns där längre. Alltför tydligt. Även det är plågsamt.

M passade på att utföra lite arbete i Sta'n, varför jag passade på att gå och shoppa lite. Skulle ju ha en ny plastduk men det blev en kaffeservis... Det fanns så fina dukar men de var avklippta till 220 cm och jag behöver ju 255!!! Och de skulle sluta med metervaror. Varför det? Ska ringa till kedjans kontor i Stockholm och fråga vad de menar egentligen. Och markisväv fanns inte alls! Hmmpff!

På eftermiddagen var vi bjudna till dottern och "mågen" som har namnsdag efter varandra. Hon blir så duktig på att baka jättegott kaffebröd, övning ger ju färdighet, men har fått den dumma vanan att alltid be om ursäkt för någonting innan man får ta den där bullen eller kakan. Sluta med det! Går kakan sönder så gör den det, även på konditoriet! (Min kaka var hel ända tills jag bet i den och den bara smälte i munnen...)

Nu skall jag sätta mig och skruva ihop de tre väggskåp som återstår av de 6 som ska upp på väggen i TV-rummet. Så kanske det kan bli ordning där också så småningom. Nu slipper vi ju att åka som skottspolar till Slingervägen, så vi kan ägna oss åt att göra färdigt i det nya hemmet. Det blir så bra!!!

20060515

Nu är det klart!

Efter ca sex veckors flyttande har vi nu fått hit alla saker som skall vara här och städat huset med tandborste och tumnagel - glöm "spraya på och torka av"; det är bara nys!!! Städningen tog två hela dagar och en halv, trots att dottern R hade varit där innan och gjort några timmars berömligt gnuggande. Men nu är det så rent det kan bli. På onsdag går vi till banken och skriver!

När allt är ute och man skärskådar alla vrår ser man mycket tydligare hur slitet allt är. Och alla "hemliga" lösningar och konstruktioner man gjort på 15 ½ år... (tack Magister Daniel för betydelseförskjutningen på det ordet - det inrymmer mycket mer än "smart"!)

"Folk" tycks tro att det ligger något traumatiskt i att sälja och flytta från ett hus. Inte för mig, faktiskt. Jag tror inte att övriga i familjen heller tycker det. Vi bodde i huset på ett jättebra område för yngre barn när vi behövde bo i och på ett sådant ställe. När man kommer på att man i ett par år har gått och sett och pratat om saker som behöver göras utan att någon har hunnit ta tag i det, och när det blir kortare och kortare mellan de dagar då gräsmattan MÅSTE klippas - då är det inte roligt längre. Om det skall vara avkopplande att sköta en trädgård - vilket det visst kan vara - då måste man ha tid till det, och inte ha en massa andra åtaganden och intressen.

Dessutom har vi faktiskt ett hus kvar. Det har fått stå uppe i skogen och inte heller riktigt hunnits med de sista åren. Så nu kanske vi kan göra iordning trädgården lite mer där... Tänka kan man ju. Där ligger det betydligt mer affektionsvärde, eftersom det är en liten stuga som min pappa byggde med sina egna händer och krafter och har efterlämnat en mängd spår i och omkring.

Å andra sidan är det så enligt psykologerna att alla förändringar i livet är någon form av "livskris", även om det är positiva och självvalda förändringar. Medaljen har alltid en baksida, kort sagt. Ett par exempel i samband med flytten: I vårt fall blev det extra tydligt att barnen blivit stora och klarar sig rätt bra själva, men det känns bra att vi har så god kontakt med dem alla tre att de gärna kommer hit resp tar hem kompisar. Vidare är det en prövning att se alla gamla leksaker och böcker som vi (jag) sparat i alla år. Som ingen lekt med på länge, länge... Som tur är har vi plats att spara dem några år till. Det finns ju barn i omgivningen och någon gång kommer det kanske nya barn som kan använda dem. Brios bultbräda och Mickis lära-gå-vagn ser ju likadana ut om man säger så. Man tror också att man under 24 års äktenskap har hunnit vara osams om det mesta som går att vara osams om. Det har man inte.

Vi har alltså hållit på och kört stora och små flyttlass i evigheter. Om vi flyttar någon mer gång skall i alla fall jag ta ledigt minst tre veckor och köpa betydligt fler kartonger så man får med mer på en gång. Visserligen blev det inte som svägerskan E befarade; "langen går i papperskassar genom sta'n", men inte SÅ långt ifrån. Det har dragit ut onödigt mycket just eftersom vi inte kunnat avsätta koncentrerad tid. Alltid lär man sig något. Kriser leder till utveckling.

20060511

Vad jag egentligen inte vill göra men gör ändå!

Typ fortsättning på gårdagens blogg...

I morse klockan 06 ringde M från hotellet i Vänersborg, där han varit tillsammans med staben och jobbat sedan i måndags, och sa: "Jag är så dålig, du måste komma och hämta mej... Jag har varit på toaletten hela natten, jag vägrar sätta mej på tåget! E (kollegan) är också sjuk, det kanske är något vi ätit..." Första tanken borde vara :"Ta en taxi, jag betalar!" men jag vet att han skulle gjort det för mej, så jag frågade hur akut det var. Han insisterade på att jag skulle ta bilen och åka på föreläsningen i Jönköping först, och därefter ta svängen och hämta honom.

Alltså gjorde jag så, och i stället för att sova på bussen i 2½ timme har jag kört bil i 5½ timme idag. Till saken hör att långkörning med bil är en av de saker jag absolut "inte är bekväm med" som det heter numera. Jag undviker det i det längsta, och måste jag så stannar jag varje timme och går ut och tar luft och böjer på benen lite. (Gammal veteranskada, eller hur var det, "mågen" E?)

Idag gavs icke dessa tillfällen. Morgonturen till Jönköping gick bra och jag fick till och med en parkeringsplats nära och bra. Men efter föreläsningen; Jag bet ihop och körde och körde - första gången jag började tröttna var efter en halvtimme, klockan 12, och jag passerade Mullsjö... Jag lyssnade på P1, noterade alla de gröna nyanser som naturen håller på att anta, funderade på varför hälften av Skaraborgs alla bönder måste vara ute med traktor på just dessa vägar just idag, åt ett medhavt äpple - just det, körsbärsträdens blommor slår också ut! När klockan var kvart över ett började paniken komma. Andas lugnt! Strunta i ischiasnerven och knät! Slå över till Lantz i P3!

När jag gick ur bilen i Vänersborg strax före 14 var benen som spagetti, men maken M var ännu värre däran, så det var bara att ställa om kosan direkt åt andra hållet. Jag mutade mej själv med en glass (Klings Manhattan), M ville av förklarliga skäl inte ha någon. Han satt och halvsov hela vägen medan jag upprepade proceduren. För omväxlings skull en annan väg, och förstås något kortare då vi inte behövde ta vägen över Jönköping. Strax före 16 var vi hemma och jag fick använda all min övertalning för att få M att inse att han inte fick lägga sig i sängen bredvid min - hela den här helgen MÅSTE vi verkligen få ut det sista och städa det gamla huset, och hur skulle det gå om jag också blir liggande sjuk?

Så nu ligger han i gästrummet och sover. Ringandet till Gotland har jag meddelat att jag måste avbryta, det här går ju inte. Är helt slut i klubban efter dagens bedrift! Så nu skall jag bara ringa upp några som bett att få återkomma. Synd, för det var ganska roligt - när folk svarade, alltså. Nu är det ju så fint väder så folk är väl inte inne.

Nej, nu gäller nya tag! Ska försöka få i M något ät- eller drickbart, ringa mamma och fråga om mormors dagsform och kanske sortera upp ett par kartonger till på vinden. Det står nämligen en massa grejer i gästrummet, och det är ju inte så bra om M plötsligt måste springa ut till toaletten... Hej och hå. Jag säger som mormor: I morgon är det nog bättre!

20060510

Göra, gjorde, gjort...

Saker jag vill göra:
* vara hos mormor, bara finnas med henne när hon har det jobbigt och är ensam
* rida islandshäst i full galopp så svetten lackar under hjälmen
* så mina salladsfrön i lådor på balkongen
* gå i stadsparken och känna doften av vitsipporna
* ta med kvällsmaten ner till vår egen strand och se solen lysa på Omberg
* baka bröd
* ladda ner fotona från digitalkameran till datorn och ladda upp kamerabatterierna nu när jag har hittat sladden
* planera för en sjusärdeles inflyttnings- och examensfest den 9/6
* blogga varje dag

Saker jag vill ha gjort:
* fått jobb
* städat färdigt i huset och överlämnat det
* sorterat ALLT som är och skall vara på vinden och slängt resten
* sytt min tillklippta examensklänning med jacka och den skall ha blivit bra
*
skruvat ihop skåp till TV-rummet, satt upp dem och även fått soffan och mattan levererad dit
* hängt upp alla tavlor, lampor etc som skall upp

Saker jag gör:
* ringer till Gotland och tar reda på vad de tycker om digital-TV-övergången
* åker buss och går på föreläsningar
* gör en fånig interaktiv berättelse om hur det går när man väljer godis resp frukt
* söker jobb och gör arbetsprov som helst ska vara klart igår
* gruvar mig för att städa/"sanera" HELA huset på Slingervägen före nästa vecka
* tvättar och handlar mat
* går i kjol och tittar ut genom fönstret på det vackra vädret
* försöker ta en sak i taget


En eloge till Magister Johan som hjälpte mig att få tillbaka "add a comment" under min blogg. Fattar inte vart den försvann - det var inte jag som ville verka svåråtkomlig genom att ta bort den! Välkommen med kommentarer (särskilt kompisen G!)

20060504

Det kom ett brev!

"Bästa Eva!

Utredningen på Allergimottagningen visade ju ingen allergi och röntgen av bihålor var också helt normal. Det test vi utförde på Fysiologiska laboratoriet visade att Du har en lättutlöst hosta. Det har du ju också märkt. (!) Denna typ av reaktion har vi tyvärr ingen bra behandling för. Det kan röra sig om en allt för lättutlöst men normal hostreflex. Förhoppningen är att symtomen efter hand ska minska. (!)

Med vänliga hälsningar

*doktor NN* "

Tack.

- Hur är det med hostan? Tack, ganska bra, jag har övat i femton år...

När livet är som bäst...

...är det möda och fåfänglighet, skrev en vis person för några tusen år sedan. Orden finns bevarade i Predikaren i Bibeln.

Tänk om han hade bloggat i stället! Hade några av de ultimata formuleringarna man hittar där funnits kvar, eller hade allt drunknat i cyberspace, liksom det vi spottar ur oss idag?

I GP finns idag återigen en stor artikel om att blogga. En rad intressanta bloggare räknas upp, givetvis måste jag söka upp alla och tillfoga några på min favoritlista. Det är trösterikt att Bodil Malmsten inte heller hinner det hon vill. Hennes blogg kommer jag att återvända till!

Undrar om min adress någonsin hamnar på en sådan lista?

Medan jag skjuter lite på färdigställandet av mitt skolarbete om trycksaker kommer jag på allt möjligt som skall göras. I köket håller en vaktmästare (oh! Lyx!) på att laga ett droppande avlopp. Jag skall söka en tjänst vars ansökningstid går ut i morgon. Och behövde jag inte köra en tvättmaskin och köpa mjölk? Borta i huset står det kvar lite grejor som skall flyttas över, om vi inte behöver dem idag behöver vi dem säkert i morgon, och sedan skall det "saneras" från golv till tak! Kanske lättare att städa när det är tomt...

Det trådlösa Internet-et fungerar i alla fall i den nya lägenheten numera, så man slipper så'nt här varje gång. "Men mamma, det är bara att koppla i om du vill kolla dina mail!"

Under tiden sitter mormor och väntar på att tiden skall ta slut. Nästan 97 år gammal är hon nu hemma i sin lägenhet igen och blir till-tittad med 2-3 timmars mellanrum dygnet om. När hon ligger ner mår hon mest illa, så dagarna tillbringar hon sittande vid bordet kämpande med att få i sig ett par tuggor av ett smörgåsrån och lite vätska. Den vänliga personalen trugar med allt möjligt som skulle kunna ge lite näring, men ingenting smakar något längre. Biverkningar av medicin botas med mera medicin, som ger nya biverkningar. Moment 22.

"Det här är ett nytt sätt att vara sjuk", säger hon. Och "Gamla människor kan väl få självdö - de behöver väl inte undersöka mig, det är klart att det är fullt med fel överallt i en såhär gammal kropp." "I morse var det någon som sa att jag såg lite piggare ut - kan du vara snäll och skriva upp det!"Trots detta är hennes högsta önskan just nu att det ska bli lite varmt så hon skall få sitta ute vid söderväggen igen. Hon har alltid älskat sol och värme.

Tänk om jag kunde få ärva något av mormors humör och förmåga att handskas med motigheter. I stället verkar det som om jag har ärvt det samlade tungsinnet från någon annan del av släkten...