20070530

Verkligheten överträffar dikten?

Idag var det ett inslag i P1's Nyhetsmorgon som handlade om "extrem-TV", lyssna på inslaget från denna sida.

I en ny doku-såpa i Holland skall en svårt sjuk människa med friska njurar möta tre personer som står i kö för njurtransplantation, för att efter hand genom diverse tävlingsinslag mm bedöma vem av de tre som skall få motta en av denna persons njurar, som den ändå inte skulle ha nytta av så länge till. Såpa-idén har mött en våg av protester i landet.

Inslaget berörde även en annan ny programidé som, enligt vad jag förstod, redan har prövats i USA - huvudpersonen skall antas vara död och få uppleva sin egen begravning och "snacket efteråt" (som Magnus Uggla en gång på ett skivomslag formulerade anledningen till att man inte skall ta livet av sig). Poängen med denna story är dock att alla de närmaste skall, utan att huvudpersonen är medveten om det, vara med på att allt är fejkat och spela upp världens intrig som bygger på en massa svek och oärlighet mot den "avlidna".

Under ganska många år har människor fläkt ut sig och sina närmaste i soffan hos Dr Phil eller Oprah. Samtidigt filmar ungdomar varandra med mobiltelefonerna i allt mer extrema, till och med livshotande, situationer och lägger ut på sajter som t ex Youtube. Där är det inte ens "15 minutes of fame" som gäller, snarare "15 seconds".

Varifrån kom denna cyniska syn på livets och mänsklighetens värde? Vem ställer upp på att bli granskad och jämförd offentligt och "vägd på en våg och befunnen för lätt" för att få en ny njure - att missa chansen för att man kanske inte var tillräckligt rolig eller TV-mässig...? Att vara tvungen att spela död för att få höra sina närmaste tala om hur mycket de älskade och saknar mig, och i stället få höra att "han bedrog mig med min bästa vän, och hon var bara ute efter mina pengar"....hur blir familjelivet efter en sådan djupdykning, även om allt är fejk? Förtroendet kan vara raserat för all framtid, även om man blivit någon miljon rikare.

Och visst har ungdomar, särskilt unga killar, i alla tider ägnat sig åt att överträffa varandra i mod och styrka, jag tänker på "drängalyft" och andra kraftprov, men nu har det gått till rena dumdristigheter. Uppmuntrat i TV av t ex "Jackass" - trots deras ideliga uppmaningar om "don't try this at home"!

Liv, förtroende, vänskap och kärlek är tydligen numera bara värt något när man riskerar dem offentligt.

Är inte livet för de flesta av oss tillräckligt dramatiskt ändå? Varifrån kom behovet att hela tiden se andra människor som har det rörigare än vi - nu i reality-TV, inte i grekiska dramer eller Shakespear-pjäser som man vet slutar lyckligt om det är komedi och sorgligt om det är tragedi. Och man vet framför allt ATT de slutar, vad som händer efter en doku-såpa när kameran är avstängd vågar man knappast spekulera i.

Härom kvällen såg jag dokumentären om Alice Timander - en dam som haft ett både dramatiskt och offentligt liv, som inte enbart varit lyckligt. Hennes barn avböjde att medverka personligen, och när producenten berättade det tolkade Alice det som att det var henne de inte ville kännas vid - när det troligen i själva verket var utvikningen och speglingen genom filmproducentens ögon de inte ville vara med om. Alla tre var ju med och uppvaktade på hennes födelsedag, som också skildrades i filmen. Det lämnades utan kommentar.

Världen behöver mer "må-bra"- media! Lite fler positiva förebilder och även några "rosa glasögon" ibland skulle inte skada. Det finns människor som lever ett liv fullt av vardaglig dramaturgi, som huvudsakligen gör gott - se till att de får komma ut ur mediaskuggan någon gång ibland. Ett exempel: dokumentären om teatern om Elvis på Cirkus som gick härom kvällen. Tyvärr missade jag den, men att annat klipp om föreställningen finns här.

20070527

One more time

Nu har ansökningstiden till ytterligare ett "vill-ha"-jobb gått ut.

Hur jag än anstränger mig för att inte tänka på det, går jag redan och tänker ut hur himla bra jag skulle göra det jobbet. Så, och så, och strategier för det, och implementeringar av den idén...

Här om dagen fick jag höra att en nyanställd kommuninformatör i en kommun nära mig - ja, den här alltså - ännu inte har klart för sig hur informationen kan utformas för att bli bättre här, ens i stora drag, t ex på hemsidorna. Det skall vänta till hösten. Även den viktiga, viktiga turistinformationen. Men hjälp! Annonsen var ju ute i början av året - jag sökte också tjänsten - och redan när man skriver ansökningsbrevet har man väl i alla fall ett hum om hur man vill arbeta för att effektivisera och förbättra, och vad man skulle kunna tillföra. Att man sedan inte får igenom alla sina vilda visioner är ju ett annat problem, men man måste väl ha TÄNKT ändå...?

Eller...? Det kanske man inte måste...? Är det någon som kan tala om för mig var "OFF"-knappen sitter? Eller adressen till Gökboet?

20070524

De' e' mycke' nu...

...framför allt har jag en krypande känsla av att folk försöker utnyttja mig hela tiden.

Då menar jag inte att jag skall göra färdigt saker som jag har lovat för länge sedan och så. Nä, men det är sån't där som jag bara skall göra, "för att jag tycker det är kul" att "hålla på med data". Det gör jag ju, men nuförtiden är det faktiskt mitt jobb och någon gång vore det ännu roligare att få betalt för det man gör. Helst marknadsmässigt också.

Snälla beställ något av mig! Om så bara ett visitkort!

Det är i alla fall en sak som är lite kul. I dag ringde A på den lokala hälsokostaffären och bad att få köpa en omgång till av mina vetemasker! Tredje omgången hon beställer!! Hon hade också fått förslag på ytterligare en textvariant, så det får det väl bli till nästa produktion. Jag har snart slut på masklagret!
Ni som befinner er i närheten av Hjo i helgen och är intresserade av att "bli ve´" en sådan, som det heter, kan komma till min syster M's konstutställning på Hotell Bellevue på temat Porträtt och vardagsmotiv nu i pingsthelgen. Där kommer nämligen en del av mina produkter att finnas till "Konstrundan"-pris ; förutom vetemaskerna finns ett antal vykort och dubbla kort med kuvert, samt lite småplock som jag säljer ut till extra lågt utförsäljnings- och reapris. Öppet fredag 17-20 och lördag-söndag 11-17.


Själv kommer jag att stå på Turistbyrån mellan 10 och 15 både lördag och söndag. Så jag måste nog sätta mig lite emellan. Om det finns några stolar kvar, de har nämligen stajlat om hela bygget precis nu i veckan, så jag skall titta in i morgon eftermiddag och se om man känner igen något över huvud taget.


Och vecka 23 drar det igång...

20070513

Stackars, stackars alla som inte vann!

En reflektion dagen efter "den stora" Melodifestivalen. Eller mediafestivalen, som jag kallar den i mitt lilla hörn.

Både "fina" morgontidningar och lite mer populistiska kvällstidningar kommenterar saken idag. Från något olika vinklar.

Att tolka in gamla öst-västmotsättningar är nog att lägga lite väl mycket vikt vid tävlingen. Och kommentaren om att Estland gav Ryssland 12 poäng när läget emellan länderna är så spänt - hur kunde det få ske? Det var ju telefonröstning - folk tyckte väl helt enkelt om låten! Hade det suttit en jury och diskuterat, är det troligare att de hade tagit upp konfliktaspekten och kanske hellre röstat på säkra kort som det "neutrala" Sverige... Ja, man vet ju aldrig!

Ola Salos kommentar om "gammal dyngtävling" tycker jag är helt sund. Klart att man tycker att alla är dumma när man inte vinner. Det kommer man väl ihåg från brännbollen i skolan, om det var någon "bonna-klass" som råkade vinna över "stads-klassen", hur lät det då? Det kanske egentligen också var en form av rasism. Allt är ju någonstans på sandlådenivå, och så länge det är fråga om att tävla i en konstart så kommer man alltid att regrediera och ropa om orättvisa, och nya regler.

Johan Lindqvist har skrivit flera bra krönikor om festivalen de senaste dagarna. Här är en till. Läs dem och fundera - är det verkligen rimligt att vi skall lägga så mycket av våra licenspengar till detta spektakel? Och vill vi att de dagstidningar vi prenumererar på skall skicka flera journalister och fotografer vardera för att tillbringa en hel vecka på festivalområdet - en vecka som bara är ett enda långt kommersiellt jippo?

Nej, lägg ner den stora internationella och gör enbart en svensk, eller möjligen en nordisk festival. Så kanske vi kan vinna igen. Och Finland, i god ordning, komma sist. (Men ställer Hanna upp igen, så är nog inte risken så stor! Vilken röst och utstrålning!)

20070511

Koncentrationssvårigheter

Jag måste ta mig samman och göra ett uppsamlingsheat!

Idag har jag varit duktig och gjort färdigt så mycket jag kan i detta läget på ett av mina uppdrag. Två gånger har jag under den här tiden tillfrågats om att göra andra saker åt två av mina andra "uppdragsgivare", men nu är det nej - jag hinner inte nu. Nu tänker jag vara lite hård, särskilt när det gäller saker som MÅSTE göras i morgon. Särskilt när det i ena fallet inte ger något betalt och i det andra för lite. Särskilt när vi har bestämt att vi skall åka till stugan hela dagen och ta med svärisarna och jag skall gräva upp minst en hel rabatt och ta bort en massa sten och...

På mitt bord i arbetsrummet ligger fler tillklippta masker. Skall bara sys ihop. Och tyg till en tröja till sonen T. Skall bara klippas till, och sys ihop. Och ett par sockar som skall lagas. Och en gylf som skall bytas blixtlås i. Det finns en hel hög med tvätt som skall strykas och snart kommer M hem och skall tvätta sina favvoskjortor, som han inte kan vara utan i Stockholm. Och jag skall göra iordning en gryta som bara är att värma, så man slipper stå och steka på gasolköket i morgon. Och städat har jag inte gjort.

Nä, stopp! Inga fler "ska bara", som Alfons sa. En sak i taget. Så jag går väl och handlar.

20070510

...med jobb och jobb...

"Dom fixar det nog", säger mössen på julafton. "Med jobb och jobb - Askungen kommer nog inte på bal..."

Askungen hade nog ungefär lika "bra" arbetsvillkor som jag. Som det ser ut nu är det bara ett av mina jobb som ger någorlunda timpeng - det jobb jag har minst antal timmar på, tyvärr... Två andra "nästan-jobb" har ännu inte gett något - det ena kan jag inte förvänta mig något ifrån, det är helt ideellt, det andra har jag blivit lovad, men jag hyser inga större förhoppningar. Ytterligare ett uppdrag är nästan klart men hänger också på andra medarbetare för att det skall avslutas och faktureras. Och säsongsarbetet kommer inte igång på allvar än på en månad. Med långa dagar och helger.

Samtidigt söker jag ju ett RIKTIGT jobb som jag kan ha och trivas med i 15-20 år framöver. Jag luskammar annonserna, tack och lov för "intelligenta agenter" som sållar ut avarterna och skickar de möjliga till mig per e-mail. Och tack och lov för att man kan skicka ansökningar per e-mail, annars skulle jag vara ruinerad på porto- och kopieringskostnader. Tyvärr har vissa arbetsgivare dåliga rutinger på att bekräfta att de tagit emot ansökan, respektive att meddela att man inte blivit uttagen till första intervjuomgången. Det känns lite respektlöst. Man känner sig tillräckligt dåligt respekterad ändå som arbetslös.
Det enda jag kan påverka aktivt är "evalution" - mitt företag som just nu har fått en ny storsäljare i ögonmasker med vetefyllning. Kul! Men inte kan jag leva på dem. Jag ser dem, liksom mina vykort som just nu går jämnt upp, som ett sätt att få ut mitt varumärke och adressen till hemsidan. Något nytt uppdrag kan det kanske generera. Nu skall jag lägga ut en annons på kommunens besökssida. Det är lite konstiga kategorier där, jag är ju varken en "aktivitet" eller "affär", det får väl bli under "service"...? Jag försöker lobba för att ändra den rubriken till "företag" i stället, hur skall folk hitta??? (Yrkesskada!)

Ja, inte saknar jag sysselsättning. Mera en regelbunden lön.

20070504

Hej hej!

Nu tror väl alla mina miljoner läsare därute att jag a) är död, b) har tröttnat på att blogga, eller c) har fått ett fast heltidsjobb och inte hinner blogga.

Nä, sanningen är att vårt bredband här på Hamngatan har fått fullständig SPUNK, så rätt som det är kopplar den bara ifrån när man sitter och surfar eller svarar på mail. Ibland hinner man inte gå in på blogg-sidan innan det kopplar ner. Så nu skriver jag så fort jag kan!

Varje dag tänker jag på någonting som jag kan blogga om, men när internet ligger nere så glömmer man ju bort det om man inte skriver upp vad det var man tänkte på. Minne=guldfisk! Skrämmande.

Alltså kan ni utesluta punkt a) och b). Tyvärr måste jag också ta er ur illusionen om punkt c). Trots idoga försök har jag ännu inte kommit in på en enda intervju. Och trots att en del av de jobb jag sökt tillsatts av människor som vet vem jag är (eller är det kanske därför??). Nu har jag sökt ytterligare ett jobb, deltid, som skulle vara helt skräddarsytt för mig, men där är det flera människor som vet vem jag är, även om jag inte känner dem så väl - då är frågan: har de fått en positiv bild av mig sedan tidigare? Har jag lämnat några avtryck alls? Jag får lov att tåla mig till efter den 25/5, när ansökningstiden går ut. Stön!!

Under tiden vickar jag på med pianoelever och så'nt, säljer vykort och vetemasker mm från "evalution" och jobbar även med mitt "icke-jobb" som jag nu har haft i två månader... är man klok, eller...? Men det är en chans att göra informationsprylar. Är det någon därute som är intresserad av att börja med hemförsäljning mot provision så kan ni gärna höra av er! Så långt har det kommit nu! Och det har också öppnats en liten möjlighet att jag skall få betalt. Det låter väl jättebra! (Om ni undrar vad jag håller på med nu så är det affirmationer alltihopa. Snälla säg att det är sant!)

Och M har fått världens kanon-vikariat i Stockholm, från hans sätt att se. Mitt i bikupan. Så vill ni att regeringen skall fixa till något åt er inom de närmaste tre månaderna, så hör av er till honom. Sedan har han sitt gamla kanonjobb som han också trivs jättebra på att gå tillbaka till. Är det rättvist?

Nu skall vi strax åka till storstaden Skövde och gå ut och äta hela familjen. Det blir mysigt. Saknar bara dottern F så förjordat!