20071128

Photoshop IRL

Under min pågående kurs i digital bildbehandling har jag mer än en gång slagits av hur praktiskt det vore om man kunde använda många av Photoshops verktyg i praktiken. Alltså inte i praktiken för att justera och snygga till sina digitala bilder, utan för att justera och snygga till verkligheten.

Healing brush, till exempel. Toppen på alla små onödiga prickar och ärr man har. Och i kombination med Clone stamp, så behöver man aldrig färga i utväxten på håret.

Är det svårt att hitta matchande kläder - strumpbyxor i exakt rätt nyans till handväska och skor, som är så viktigt enligt vissa stilkonsulter - ja, då tar vi Hue/saturation eller Color balance. Antingen man är i garderoben eller i affären. Mycket praktiskt - bara att ha med en karta med sina cmyk- och rgb-koder från färganalysen! Och smink förstås. I praktiken skulle man inte behöva något smink, bara att göra en markering där man vill ha ögonskugga, läppstift och rouge, lägga en lagom feather så att det ser snyggt uttonat ut där det skall vara det, och lägga in färgerna man vill ha. Perfekt varje gång! Givetis skulle det inte heller smeta ut, eftersom det är huden man färgar. Ingen risk för allergier heller.

Det lilla "hemliga" verktyget Liquify skall vi bara inte tala om, utan hålla just - hemligt. Men det skulle vara bra att ta till när det väller ut lite för mycket över jeanskanten.

Genom att jobba i olika layers kan man hur lätt som helst möblera om hemma. Och kolla om det skulle bli snyggt att måla trappan svart eller vit. Eller för all del justera sin hudton och ev glansiga partier och få det perfekta resultatet med tålmodig justering av Opacity.

Så här kan jag hålla på länge. Men det mest praktiska verktyget som jag har sparat till sist i den här snabba exempelgenomgången är ändå Clone stamp. Inte minst i dessa stressiga jultider. Om jag kunde skulle jag klona fram en Eva som skriver ett intelligent mail till en potentiell arbetsgivare, en Eva som gör en krans att hänga på ytterdörren, en Eva som klär in balkongräcket med granris och ljus, en Eva som putsar fönstren och sätter upp alla stjärnor och ljusstakar, en Eva som kilar ut och gör några ärenden på sta'n, en Eva som stickar tröja framför TV, en Eva som går igenom nästa distanslektion i digital bildbehandling osv. Och så en som ligger i badkaret med levande ljus och en bra bok. Eller åker till Stockholm och handlar julklappar.


När det är dags för julbak och julgodis kunde det räcka med att klona armarna, så att man kunde röra i knäcken, slå in kola och rulla mozartkulor samtidigt. När allt är klart skulle man bara "flatten layers" och vara en person igen.

Hallå där, Magister Mattias, som har viss kontakt med Adobe och PS-utvecklarna. Kan du inte ta och sälja in det här konceptet? Kanske till version CS5 eller så? Du får provision!

Och då skulle jag omedelbart uppgradera!


20071126

Slow consumer

Det känns alltid lika bra när man hittar ett nytt begrepp för det som är jag. Det måste ju betyda att jag inte är ensam om att vara som jag är på just den här fronten.

Nu gällde det alltså konsumtion. Har någon missat det, så är det så att vi i västvärlden lever i ett samhälle som bara konsumerar mer och mer, handeln slår nya rekord och sopberget växer. Semestern i Säffle har bytts ut mot en årlig tripp till Thailand, och den genemsamma telefon som familjen hade fast i väggen i hallen har blivit varsin personlig mobiltelefon med videokamera som helst skall bytas mot en nyare vartannat år. Ja, ni fattar.

Jag tillhör alltså gruppen "slow consumers" som vill använda de grejor som fungerar tills de är utslitna. Jag vill köpa nya jeans först när de gamla går sönder, inte när trenden säger att jag ska. Jag vill ha den TV, mobiltelefon och dator jag har precis nu, de innehåller just det jag behöver (ja, lite till finns väl i marginalen som jag inte använder). När jag behöver en bra ansiktskräm så vill jag ha en som jag känner till och gärna samma märke som jag haft förut.

Men här finns ett problem. För i rena förbrukningsartiklar ligger tydligen ett stort behov av ständig förnyelse. Blir man förtjust i en kosmetika-produkt och köper den igen, kan man ge sig på att den inte finns när man vill köpa den en tredje gång. Märket har utgått, eller sortimentet har förnyats och ersatts med någon ny "super"-"extra"-"ultra"-produkt. Kommer ni ihåg slutet av 1970-talet, då allt plötsligt skulle dofta äpple? Eller 1980-talet, då det mesta var något med "micro"-?

Jag längtar ibland tillbaka till den gamla "äkta" Oil of Ulay, en rosa ansiktslotion med svag violaktig doft, förpackad i en väldigt opraktisk glasflaska... Den såg nog likadan ut i 50 år, tror jag!

20071114

Att vara eller inte vara

I lördags hörde jag Anders Wijkman, europaparlamentariker och klimatförändringsföreläsare i högsta Al Gore-klass, bl a tala om det hejdlösa överkonsumtion vi ägnar oss åt här i västvärlden. Han sa att en gång, när han talat om detta, kom en kvinna fram till honom efteråt och sa att det går inte att säga att denna konsumtion är helt onödig. Unga kvinnor har ju shopping som största fritidsintresse idag, och man MÅSTE köpa något nytt då och då för att FINNAS...

Finnas? Definition, tack! Tror man att man skapar sin "egen stil" när man slaviskt läser medievärldens alla Ebbor som talar om att "veckans måste-ha" är den eller den detaljen, och kilar iväg och köper den, för att inte hamna i bakvatten. Ebba själv lär ha rättfärdigat det hela med att det minsann inte alltid är dyra grejor hon tipsar om, utan lika gärna grejor från H&M, men vaddå? Det är väl lika onödigt för det.

En snabb koll på Ebbas blogg visar att hon, i rättvisans namn, inte riktigt håller på med den där intensiva märkes-droppingen längre, i alla fall inte där. Hon kanske har kommit på att det finns andra sätt att FINNAS. Som om det inte räckte att vara chefredaktör och förebild för läsarna av en stor svensk veckotidning...

Man kan ju blogga också. Börjar man tvivla på att man finns kan man ju alltid klicka sig in och läsa sin egen blogg, så vet man. Ännu bättre förstås om man fått några kommentarer, då har man en bekräftelse på att andra också vet att man finns. Och det tar inte bråkdelen av de naturresurser som går åt för att producera ett par jeans eller en handväska!

För att inte tala om all den energi som går åt för att söka jobb - för att, återigen, få rätt att FINNAS. Fast jag börjar tro att jag inte har den rätten.

20071107

Nu händer det igen!

Nu vill de skicka oss till Hong Kong! Studentkortet, alltså. Alldeles nyss kom detta erbjudande i mailen. Se mitt tidigare inlägg i denna fråga här.

Vad tror de att vi gör egentligen? Har semester? Hela tiden?

Nu tar jag en påse nudlar och nästa distanslektion i Digital Bildbehandling.

20071106

Forum och arenor

Snacket i mitt fikarum är "Ring P1"

Jag brainstormar tillsammans med mina arbetskamrater hos "Lantz"

Mina kunder kontaktar mig ofta på Ica - lite märkligt eftersom jag inte jobbar där

Jag sitter alltid ensam på lunchen och de flesta mail jag får handlar om att jag inte är önskvärd. Vem kan man anmäla för mobbning på arbetsplatsen?

Det finns folk som får 84000:-/månaden i två år mot löfte att inte göra någonting. Själv får jag en ytterst liten bråkdel av det trots att jag slår knut på mig själv för att FÅ göra någonting.

Det mesta jag gör är sådant som ingen har beställt. Förhoppningsvis lyckas jag ändå sälja en del av det så småningom. Och det jag får beställning på kan/vill de flesta av mina kunder helst inte betala fullt pris för. Jag bör gärna jobba ideellt. Även om alla bedyrar hur duktig jag är. Och tar jag inte de underbetalda informationsjobben så har jag ju inga beställningar alls. Moment 22?

Vem sa att det skulle bli enklare att vara företagare? Vem sa att det finns massor av lediga jobb nu? Hallå! Jag tror inte på dej! Jag får inte ens jobb som servitris!

Varför skall det vara så svårt att få ett fast deltidsjobb så att jag kan ha företaget som "bisyssla" och komplement som det var tänkt? Hade jag det så, vore det kanske roligt att göra saker ideellt ibland. Nu är det definitivt inte det! Fast jag gör det ju ändå. Som marknadsföring.