20090330

Horror vacui

En talande bild av en del av mitt skrivbord.


I morse vaknade jag och undrade vad jag skulle göra den här dagen, tro. Jag har just gjort färdigt ett ganska stort projekt, så jag skall skicka iväg en faktura, men det tar inte hela dagen.

Det är gott om plats i orderboken, kan man säga. Man märker att folk är lite mer försiktiga, med tanke på konjunkturen. Jag har ett par grejor i rockärmen, men fler uppdrag skulle inte vara i vägen.

Och jag har skickat in ansökningar till flera nya, intressanta jobb där jag skulle kunna ge järnet och göra jättebra ifrån mig - om jag åtminstone kunde få komma in på intervju och prata för min sak... Men ansökningstiden till ett av de mer intressanta (som är den första tiden som går ut) går inte ut på ännu en vecka, så det är bara att vänta. Och jag väntar svar från flera arbetsgivare som jag har sökt hos tidigare.

Hälften av min mentala energi går åt till att inte tänka. På livet, på hälsan, på pensionen, på dagarna som bara smälter bort medan jag inte är effektiv... Ja, jag har saker att göra men alldeles för få vill betala för det. Så jag vill inte göra för mycket ideellt heller. Och inte binda upp mig för mycket på ideella saker som jag inte kommer att hinna med när jag väl får det fasta jobb jag så gärna vill ha. Uppdrag i mitt företag kommer jag alltid att kunna reglera så att jag hinner det jag ska.

När jag sväljer det sista av frukosten ringer telefonen. Det är L, "pianofröken" på Kulturskolan, som har blivit genomförkyld och frågar om jag kan göra en akututryckning. Det är elevkonsert ikväll och yngsta kören skulle ju framträda. Det är övning på eftermiddagen med en sista finputsning och så framträdandet på kvällen.

Så blev det en uppgift att utföra idag också. Det är skönt att få koncentrera sig på något. Om så bara några timmar.

20090329

Åh, nu blir jag stolt igen!

Klocka som jag har som en liten dekoration här på sidan ställer minsann inte in sig på sommartid automatiskt... nejnejnej!

Så det är bara att bryta sig in i koden och ändra. Då kommer nästa problem. Om den i vanliga fall visar GMT 0100 - skall då sommartiden vara 0000 eller 0200?

Med hjälp av Jonas Hallberg på Spanarna i P1 glömmer man aldrig regeln. Trädgårdsmöblerna skall ställas FRAM i trädgården. Det måste man gå upp klockan 2 på natten och göra. Har man inga trädgårdsmöbler att ställa fram, så kan man ställa fram klockan...

20090325

Och så kommer det ett mail

där det står att jag kommer att få ett mail den 16/4 om jag har blivit uttagen till intervju. Intervjuerna kommer att äga rum den 22 och 23/4 minsann. "Det har kommit in riktigt många ansökningar från kvalificerade personer."

Jaha. Får man förmoda att jag var en av dem, eftersom jag möjligen kom på tal för intervju?

Det här var en förhållandevis trevlig varation på temat. Och "Tack för din ansökan" till på köpet. Jag var tillräckligt intressant för att skicka mail till, och förmodligen tillräckligt intelligent för att kunna ta till mig dessa upplysningar också. Det är inte alla som tycker det. Kan man anta, att döma av alla som helt enkelt skiter i att höra av sig.

20090324

Theo goes media...

Nu har även sonen börjat samla ihop till sina 15 minutes of fame.

Här kan man ta del av hans uttalande.

Äpplet faller inte långt...

Lunchsällskap

Idag slog jag på TV i några minuter medan jag åt dagens rätt: pasta med wok-grönsaker och bräckt kassler.

Vad får jag se om inte "Anslagstavlan"! Det var inte igår! Fortfarande samma signatur, med gubben som kommer in och "nyser" bort alla lappar till melodin som Lasse Åberg sedan tog upp som svensk allsång i "Den ofrivillige golfaren".

Och fortfarande information från "storebror" om att man inte ska köra för fort, att man skall lära sig isens svaga punkter och ta reda på vad fastighetsnämnden sysslar med.

Det känns plötsligt som om man gick i åk 4 igen...

På flera sätt, förresten. Jag sökte på svt efter "anslagstavlan" för att länka till detta blogginlägg, och trodde att man kunde hitta den aktuella informationen med länkar till de instanser som just nu kör sina informationsfilmer där. Men det enda jag hittade var det här.

När jag gick i åk 4 fanns det inte heller någon information på internet.

Men på youtube finns en del exempel. Undrar om den här är "äkta"?

20090322

Och på't igen...

Öppnar mailen när söndagsmiddagen är nedsvald och hittar nya käcka annonser i mina prenumererade "agenttjänster".

Fortfarande är Jobsafari den mest heltäckande agenten, så nu när jag fick mail från Careerbuilder så hade jag redan sökt den tjänst de föreslog.

Vad som ändå är lite intressant med annonsen om den tjänsten är att man får med statistik som säger att det var ett "genomsnittligt antal sökande" - alltså inte jättemånga, får man hoppas - och vad som är mera intressant är att jag har fått fem stjärnor (det högsta) = "perfekt matchning" med mina meriter.

Och de har inte ens läst mitt personliga brev som ännu mer understryker att jag inte bara har formella meriter.

Undrar om arbetsgivaren får del av den informationen från Careerbuilder? Man hoppas ju det. Om de inte inser det själva.

Men jag söker nog ändå det andra jobbet de annonserar ut också, som är alldeles nyutlagt. Fast där hade jag bara en stjärna... Låg matchning är också matchning!

20090320

"Feedback"

Jag skickade i alla fall ett mail till och frågade hur det kom sig att jag inte blev kallad till intervju till det där jobbet som jag skrivit om tidigare.

Jag är ju obotligt nyfiken i alla fall. Trots att det inte skulle ge mig något jobb i det läget, men jag ville få svar, och behöver ju inte ha med henne att göra mer sedan, antar jag.

Morgonen därpå, i går morse, när jag just klivit ur duschen, ringer människan upp mig. "Ja, du ville ju ha feedback!" Jaja, det hade gått bra med ett kort mail.

Det "feedback" hon hade att ge var, att jag verkligen HADE alla goda meriter som kunde behövas till detta jobb, det underströk hon igen. Men hon tyckte vid vårt samtal, som inte var en intervju utan mer att likna vid en "speed-dating", att det var lite svårt att hålla ögonkontakt med mig. Det skulle jag tänka på vid kommande intervjuer, sa hon väldigt snabbt och avslutade samtalet. Va? Svårt att hålla ögonkontakt? Kardinalfelet? Hmm.

Efter att ha grunnat igenom detta samtal inser jag att förusättningarna inte var de bästa för varken mig eller henne. För det första: kalla in 45 pers som skall "rekryteringssamtala" mellan 16.30 och 19 med tre personer som har jobbat med annat hela dagen. Två av de tre personerna gick åt varsitt håll, in på mindre rum vad jag såg. Jag blev placerad vid ett litet, då menar jag litet, ståbord alldeles i "snôrkastet" ut till kapprummet i den stora hallen där folk kom och gick bakom ryggen på en hela tiden. När jag tittade på min samtalspartner var jag så nära att jag såg varje puderkorn, varje rynka runt ögonen och jag minns att jag funderade på om hon hade sådär mycket smink varje dag. (Hon är ungefär lika gammal som jag, konstaterade hon inledningsvis). Det var inte bekvämt att titta på henne hela tiden, men jag vet att jag ändå gjorde det så mycket jag kunde med. Det visar på hennes dåliga koll på vår kulturs "proxemics", alltså hur nära man känner att det är "lagom"att vara med en människa som man inte känner.

För det andra fick jag direkt en känsla av att hon inte visste vem jag var. När hon kom för att säga "varsågod nästa", och blev tilldelad mig av underhuggaren som satt med oss aspiranter i soffan, fick hon en mapp med mina papper i handen, och tittade knappt på dem. Första frågan var "Vem är Eva?" Genast blir man förstås misstänksam och undrar vad hon nu är ute efter och vill testa... Det står ju i papperen, höll jag på att svara, för där hade jag ju samlat det som var relevant för henne att veta i det här stadiet. Och jag visste ju att jag bara hade några minuter på mig för hela samtalet, så hur sammanfattar man ett helt liv när man vet att nu vill hon snart gå iväg?

Hur som helst så försökte jag ju att snabbt sammanfatta mitt liv och min karriär och inte gå in alltför mycket på de delar som varit besvikelser och sorger - jag vill ju inte hålla på och älta det utan gå vidare, gå framåt och utvecklas. Erfarenheterna har jag ju ändå alltid tillgång till och skulle haft nytta av i det här jobbet. När hon nystade och frågade ytterligare om det som varit den jobbigaste delen av mitt liv, då är det klart att man inte tittar upp och ler precis...

Och självklart blir man osäker på hela situationen när man kallas per mail till ett samtal, som inte är en intervju, till ett jobb man inte har sökt och inte har sett annonsen till förrän man sitter där. Samtalet ägde rum på intervjuarens hemmaplan med personer som är i underläge bara genom att de har blivit ditkallade.

Jag kan ta hennes åsikt att HON tyckte att hon fick för lite ögonkontakt med mig. HON trodde inte att det skulle fungera i jobbsituationen. Men i jobbet som var aktuellt skulle jag aldrig i livet ha placerat "klienten" i knät, i en sådan omgivning, på det sätt som jag blev placerad nu. Och "klienten" skulle i förväg ha vetat vad samtalen skulle gå ut på. Och jag skulle ha gjort ett himla bra jobb!

När hon nu tyckte att jag hade så ovanligt bra meriter, kunde hon väl ha väntat med att helt förkasta mig förrän jag varit på den "riktiga" intervjun, tillsammans med ytterligare någon rekryterare, och sett om hon fick samma intryck då. De skulle ju ändå intervjua 16-17 pers till de 9 tjänsterna så det fanns ju en möjlighet till att välja bort mig om intrycket hade kvarstått.

Men hon ville ju iväg och få en kopp kaffe, om det fanns något kvar, efter samtalet med mig. Jag vet inte om hon gjorde några anteckningar över huvud taget, vilket hon gjorde efter de andra.

Och jag tror fortfarande att min teori om statistiken i a-kassan vägde in. För SÅ dålig ögonkontakt vet jag att vi inte hade!

20090318

Otippat

snubblade jag alldeles nyss över ett mycket speciellt blogginlägg från den numera riksbekanta Mymlan. Ja, hon som bloggar i Aftonbladet också.

Hon skriver ofta och mycket i flera olika bloggar och svarar oftast de som kommenterar också. Dessutom jobbar hon som journalist - en av allt att döma mycket duktig journalist.

I detta blogginlägg påminner hon mig om en annan tid, ett annat liv - när jag jobbade som personlig assistent i grundskolan. "Mina" barn hade inte det hon beskriver, utan en annan diagnos, i den mån de hade en diagnos. Men jag känner så väl igen hur de måste ha haft det.

När man jobbar nära ett barn som tänker annorlunda och dag efter dag resonerar och försöker få barnet att förstå hur de flesta andra tänker i en viss situation - då börjar man tänka att visst, det är ju helt logiskt att tänka så OCKSÅ. Som när ett av "mina" barn satt i en snökoja när rasten var slut och inte kom fram fast jag letade och ropade. När jag hittade henne sade jag till henne "Men du får inte försvinna så där!" Då fick jag svaret "Jag har inte försvunnit. Jag är ju här!"

Den här bloggen handlar om utbildning, arbetsliv och liv och hur man får det att gå ihop. Ibland går det ihop alldeles väldigt. Hela karriären och arbetslivet. För även en informatör kan behöva påminnas om att det finns uppvuxna barn som tänker annorlunda mot den stora mängden. Och de finns där man minst anar det.

Tack, Mymlan!

20090317

Och så ringer mobiltelefonen

Den har inte ringt på flera dagar.

Det är ett nummer från en grannstad. Känner inte igen numret, men jag har sökt flera jobb i den staden. Jobb, jobb, jobb...!

Jag svarar.

Det är diskmaskinsreparatören som undrar om han kan komma och fixa diskmaskinen om tjugo minuter.

Javisst. Välkommen... eller nå't.

20090316

Salt i såren

För ett tag sedan berättade jag om en intervju jag varit på, där mina meriter var synnerligen lämpade. Den som intervjuade mig tyckte också att jag var synnerligen lämpad.

Sedan fick jag ett mail om att jag inte blivit utvald ändå. Mailet kom från den person som intervjuade mig. Och jag svarade vederbörande att jag skulle vilja veta vad som fattades, när jag nu var så lämpad. Lyckades de verkligen hitta så många personer som antalet tjänster, med bättre meriter?

Idag kom ett brev, fönsterkuvert dessutom, som än en gång berättade att tjänsterna är tillsatta, och för eventuella frågor hänvisades till min tidigare kontakt.

Hon har fortfarande inte bevärdigat mig ett svar. Så de frågorna får nog förbli obesvarade.

Jag har mina teorier ändå.

20090311

Man blir frestad

att ta till hot.

Jag gör precis allt man ska när jag söker jobb. Klippt mig har jag gjort. Någon forskare har konstaterat att kvinnor som sminkar sig (lagom mycket förstås) lättare får jobb. Så det gör jag. Jag torkar av skorna innan jag går in på intervjun, som jag fick "lära mig" på kursen på Arbetsförmedlingen. Jag går på alla slags "nätverksträffar" jag hittar, jag mikrobloggar, facebookar och bloggar. Hela tiden. Jag har skrivit CV efter alla konstens regler och författar lagom käcka personliga brev till varje tjänst, precis som man ska. Jag vänder ut och in på mig. Lägger ut själ och hjärta för skärskådan vid varje ansökan - jag vill ju så förtvivlat gärna ha varje tjänst jag söker!

Ändå händer det väldigt ofta att jag inte ens får besked. Så ofta att jag ibland undrar om jag finns till egentligen. Är jag någon sorts onämnbar person, om jag inte får besked så kanske jag försvinner? Har jag retat upp någon? Hur går resonemanget? Mest ont gör det när man har varit på intervju och inte får besked. Det har hänt mig precis nu - intervjun var för 6 veckor sedan...

Och varje gång det är någon "expert" som uttalar sig i media om hur man skall göra för att det skall gå lätt att få jobb, så konstaterar jag igen att jag har ju redan gjort det. Flera hundra gånger har jag gjort det.

Det enda jag inte har gjort är att ta till hot. Inte för att det är det man "ska", men för att jag blir mer och mer desperat. Den som inte anställer mig, den blir det synd om... Men jag gör ju inte det. Det skulle skada mitt personliga varumärke.

Nu tar jag en vända igen och kontaktar dem som inte har hört av sig. De kan ju åtminstone få en liten tankeställare eller rent av skämmas lite grann.

20090308

Känner mig lite smickrad

Som jag har nämnt någon gång så håller jag ofta till på den sociala mikroblogg-siten Bloggy. Också.

Där blir det alltid diskussioner om smått och stort, religion och politik, klimatförändring och melodifestival.

För att skapa ett socialt nätverk väljer man ut andra bloggare eller grupper (med olika ämnen)som man vill följa. Man kan alltså välja precis vem man vill, enklast är att gå in på "alla inlägg" och se om man hittar någon som skriver fyndiga och intelligenta inlägg och kommentarer.

Jag har just nu 98 som jag följer, varav 16 är "grupper".

Vad som är roligt är att jag även har 87 "följeslagare" - alltså människor som har valt att följa mina inlägg och kommentarer. Då och då dyker meddelandet upp att jag har en ny person som följer mig! Klart att jag väljer att "behålla som följeslagare". Det är ju enormt roligt att ha så många nya kontakter. Hittills har det bara varit en enda person som jag känner IRL - till skillnad från t ex det sociala nätverket Facebook där man känner de allra flesta "vänner" man har.

Jag känner mig lite smickrad varje gång det kommer en ny person som vill följa mig. Sträcker lite på mig.

Att jag oftast inte väljer att följa den nya person som följer mig numera beror på att det börjar bli svårt att hålla koll på vem som är vem. Jag kan ju ändå svara mina följeslagare om de lägger in en kommentar på mina inlägg.

20090303

Jag blir så stolt

när jag uppdaterar en hemsida och kan ta mig in i koden för att länka till något annat ställe på nätet, och får det att se ut så som jag tänkte.

Och när jag tycker att det är ganska lätt.

Kanske är jag en "hacker" i alla fall. I smyg.