20160609

Målgång. Del 100/100

Så stapplar man över mållinjen för den här utmaningen också.

Det har gått lite trögt den här gången, men jag har ju mig själv att skylla som valde att skriva på två bloggar. Att det har strulat lite med kroppen under det senaste året har väl också känts av.

Nu verkar det ha funkat med den senaste (sista?) blodtrycksmedicinen i alla fall. Och på tisdag ska jag få komma in och opereras så att det äntligen ska bli ordning på mitt innanmäte. Skulle ju ha gjorts i samband med det som gjordes för 1 1/2 år sedan - vilket kirurgen och jag kom överens om, men som hen sedan inte trodde behövdes eftersom det andra var åtgärdat... Nu hoppas jag mycket på att det ska bli bra.

För lite planer har vi ju för sommaren. Så får vi se hur mycket det blir av dem.

20160608

Livet. Del 99/100

Sitter och slösurfar på Facebook och Instagram. Flödena svämmar över av sol, flaggor, blommor, glada barn och vackra maträtter. Glada vänner ler in i mobilerna och himlen är molnfri.

In emellan kommer ett och annat förnumstigt visdomsord om att man har makten över sitt eget liv, det blir vad du gör det till, fånga dagen och klättra i karriären.

Bland mina vänner har jag en handfull som inte alls passar in i den här glättiga bilden. Sorg, sjukdom, händelser som man bara inte kunde förutspå, några drabbas gång på gång... Det finns en baksida också.

Jag hoppas att jag aldrig glömmer det, och att jag orkar fortsätta att höra av mig till de som har det jobbigt!

20160607

Nedräkning. Del 98/100

Det är inte bara tredje blogginlägget från slutet i den här bloggutmaningen. Det är också en vecka kvar tills jag äntligen ska få komma in och opereras. Fixa till det som inte blev så bra förra gången, för 1,5 år sedan.

Några av dem som vet frågar då och då om jag är nervös än. Ja, det börjar ju nu men jag intalar mig att det är ett litet rutiningrepp som hundratals kvinnor i veckan gör, och det kommer att bli så mycket bättre sedan.

Så det så. Men jag är orolig för att bli sövd...

20160606

En tår i ögat. Del97/100

Ibland är man tacksam över att kunna ha solglasögonen på. Sådana här dagar blir jag lätt lite känslosam.

Dotter och måg var med i högtidskören som sjöng bl a Sverige, Sverige fosterland - redan där var det ganska kört - så vi har haft den stora förmånen att få umgås med lilla S större delen av dagen. Hon satt alltså i mitt knä när kören andades fram raderna ..."det land där våra barn en dag skall bo"...

Sedan är det strålande sol, blåsorkester och vajande fanor. Och femåringen som för första gången deltar i ett "tåg" genom staden. (Här hade vi också lite språkliga debackel om skillnader och likheter mellan att TÅGA och att ÅKA tåg..)

Att gå där med en liten barnanäve i handen, i fred och frihet och nationell yra, jag är så tacksam för allt som är fint i det land jag äger. Ingen hotar att landsförvisa mig. (Ja, landet är inte perfekt, men vilket land är det?)

Eftermiddagsfika på uteplatsen och senare på kvällen kom vi på att hoppsan - vi har varit förlovade i 35 år idag!

20160604

Säsong. Del 96/100

Då var det dags igen. Stan fullproppad av "amerikanare" och motorcyklar. Ikväll var det en extra lång karavan av de förstnämnda, eftersom en grannorten hade förlagt sin studentbal här, på hotellet ett par hundra meter bortåt från där vi bor. Vi råkade sitta på vår uteplats precis när de passerade. Eller stannade är väl rätt uttryck, för det korkade tydligen ihop sig totalt när de skulle köra fram och släppa av de unga balgästerna.

Det var till och med så att ett antalar husbilar som hade förirrat sig hit just under denna halvtimme svängde in på vår parkering, tvärvände och försvann åt andra hållet i ett moln av damm. Det är så rofyllt i Hjo.

För övrigt är det inte bara trängseln som plötsligt uppstår med det fina vädret. Och inte bara blommor på marken.

Köksland. Del 95/100

Problemet med stugan och dess trädgård är dels att den ligger högt = alpklimat, dels att den ligger mitt ute i naturen exponerad för alls skogens invånare, som kan invadera från luften, under jord och till fots.

Som jag har nämnt vid något tidigare tillfälle försökte min pappa, som anlade det hela, att hägna in och stänga ute. Förgäves förstås. Min strategi är att välja att odla sådant som angriparna inte tycker om, så de inte bryr sig om att komma.

Hittills har det funkat rätt bra. Det ätbara som överlevt är rabarber, oregano och gräslök. Och lavendel, men den brukar jag inte äta.

Nu funderar jag på att utmana lite. Sätta lite ny gräslök men också persilja, ruccola och kanske rosmarin. Siktar på sådant som smakar lite utpräglat. Spännande!

Extra spännande är det förstås att vi har fått en ny trädgårdsantagonist sedan vi tog över. Vildsvinen var aldrig något hot på pappas tid. Det vore INTE kul om de upptäckte något intressant hos oss.

Eller hos våra nya entusiastiska grannar.  De har planterat äppelträd...

20160602

Nya vanor. Del 94/100

Märkligt hurdan man blir när det är så här varmt. 

När jag kom hem lite före tre var jag helt slut och var tvungen att lägga mig och vila ett tag före nästa grej. Siesta heter det.

Och nu när klockan är typ elva är jag alldeles vaken. Men det är klart, jag var ju i Vättern också en sväng, då vaknar nan till (15 grader idag).

Får nog läsa lite så man blir lite trött igen. Det är ju en dag i morgon också. En varm dag har de sagt.

20160601

Persedelvård. Del 93/100

Idag har jag tagit itu med den stora stryk- och mangelhögen. Jag gör det nån gång i månaden.

Den här gången gjorde jag precis som man ska. Använde den klassiska "dänkflaskan" och skvätte ner allting, och lät det ligga ihoprullat i typ en timme innan jag strök och manglade.

Även i vår ångstrykjärnstid fungerar det så mycket lättare att få det slätt. En, två eller tre prickar.

Jag vet inte vad det är som gör att jag hoppar över dänkningen och går på med sprayflaskan. Att man måste vänta ett tag innan man stryker?

Jag måste bli bättre på det här.