20120127

Oj, det blev visst lite sent...

Man tänker så mycket, och så blir klockan plötsligt 00.15 och det är en lång dag i morgon. Så det blir inget längre blogginlägg idag heller. Nya försök i morgon, sista dagen här.

Vi blev sittande en extra stund på restaurangen där vi åt ikväll (maten här är egentligen värd ett eget inlägg, sååå god och fräsch). Vi satt och gick igenom veckan som varit och summerade våra intryck. Det har varit en fantastisk vecka, en del har varit riktigt tungt att se men vi har också skrattat en hel del. Och sett mycket positivt som är på gång i Erikshjälpens samarbete med ett otal olika organisationer. Och deras fantastiska representanter här på platsen, som haft en hel del prövningar och bakslag på vägen och absolut inte är "färdiga" med något av projekten - de har drömmar och visioner, de vågar tro att det är möjligt att förändra där man står och DET GÖR SKILLNAD! Jag önskar att jag hade ett par senapskorn av deras tro och förtröstan.

Jag är glad att jag satsade en del och följde med M och de övriga styrelseledamöterna hit den här veckan. Vi har sett så mycket som man aldrig skulle sett som turist här i landet. Det har varit värt vartenda öre!

I morgon blir det morgonsim en sista gång - om vi orkar upp...!

Skickat från min iPhone

Långt ute i bushen...!

Vi har ju varit borta i två dagar, VÄLDIGT AFK (fast vi har hört iPhonesignaler hela tiden), och sett hur man arbetar med mikrokrediter i praktiken. Vi har varit på home-party Cambodian style, kan man säga, då hela byar kommer tillsammans för att lära sig ekonomi, hönsskötsel eller odlingsteknik t ex. De flesta kan inte läsa så det är mycket bilder eller workshops som gäller. Vi har också fått komma hem till några familjer och sett vilken skillnad några dollar gör för dem.

Nu är vi alltså tillbaka i Phnom Penh och skall strax gå om hörnet och äta. Sista kvällen redan! Ska försöka hinna ett inlägg till i kväll.




Skickat från min iPhone

20120125

"Jag är ett barn, och det här är mitt hem..."

Pippi Långstrump hade en klar och tydlig bild av vad ett barnhem är, när Prussiluskan ville att Barnavårdsnämnden skulle ta hand om henne. Jag hade också en klar och tydlig bild av vad ett barnhem är, även om jag inte delar den med Pippi. Jag tror att jag delar min definition med de flesta, åtminstone de som är födda och uppvuxna på 50, 60 och 70-talen.

På ett barnhem bor barn som inte har några föräldrar, eller släktingar/grannar/socialt nätverk som kan ta hand om dem. Då är man per definition föräldraLÖS. I en del fall kan det finnas någon förälder som visserligen är i livet men som är förhindrad att ta hand om barnet pga sjukdom (ex HIV/AIDS), invaliditet (ex krigsskador) eller drogberoende (ex alkoholism).

Tills idag har jag trott att detta är den vedertagna bilden över hela världen. Och idag har jag fått upp ögonen för något som är fruktansvärt fel.

Här i Kambodja har det varit en väldig massa krig och oroligheter, även efter Pol Pot-regimen, så man tänker sig att det skulle finnas många föräldralösa i behov av barnhem bara på grund av det. Och på grund av den utbredda prostitutionen förstås, som ofta sprider HIV genom att familjefäder blir smittade hos prostituerade och går hem och smittar sin fru och därmed mycket troligt kommande barn. Alltså har välmenande, rika, västerländska organisationer satsat på att bygga barnhem. Under de senaste 20 åren har antalet barnhem (orphanages, alltså avsedda för föräldralösa) enbart i Phnom Penh fördubblats, från ett tjugotal till ett drygt fyrtiotal. Det har varit lätt att visa upp bilder på små magra och smutsiga barn (före) och små välkammade, skoluniformsklädda barn (efter) för att samla in pengar i västvärlden för att flera barn skall kunna få en flygande start på barnhem. Men sanningen är att bara ca 27% av de barn som bor på barnhemmen i Kambodja idag är föräldralösa enligt ovanstående definition. Tidigare i Kambodjas historia var barnhem något ovanligt, det fanns alltid någon närstående som tog hand om det utsatta barnet, kanske under några år och sedan fick det flytta till en annan närstående som förbarmade sig.

Idag har jag hört hårresande men tyvärr sanna berättelser om organisationer som värvar barn ute i fattiga byar i provinserna för att fylla platserna på barnhemmen. Som intalar föräldrarna att de är dåliga föräldrar för att de är fattiga, och barnen får en bättre utbildning mm om de placeras på hem. Föräldragenerationen, som inte att förglömma överlevt Pol Pot-regimen och därmed många gånger dras med posttraumatiskt stressymdrom, som bl a innebär att man har svårt att känna och visa kärlek till sina närmaste, och är rädd för att opponera sig och säga emot den man upplever som den starkare. Hellre tiger man och samtycker. Ibland betalar den fattiga familjen till och med för att barnhemmet bereder plats för barnet. Och ibland söker den ansvariga för barnet själv upp barnhemmet när barnet närmar sig skolåldern, för att de vill ge barnet en bättre start än de själva kan, av något skäl. Man ser barnhemmet som en internatskola helt enkelt. Tyvärr är det så att inte alla barnhem är de bästa av barnhem heller. På många hem förekommer överbeläggningar, dåligt med personal eller ingen alls för de som är över 11 år, och bestraffningar med t ex cykelkedjor. -Säg vilka fördomar ni har, så ska jag ta fram exempel på det, sade den kontaktperson som var en av de vi träffade idag. En dag som handlat så gott som uteslutande om just barnhem.

Det är alltså väldigt, väldigt många barn som i onödan tas ifrån ett hem och en närståendes kärleksfulla men kanske fattiga famn. Många som i onödan förblir "osynliga" under sin uppväxt. Många som blir i onödan blir institutionaliserade och helst skulle stanna på barnhemmet hela sitt liv - vilket en del faktiskt gör, då de smygande övergår från barn till personal, men ändå ses som "barn" av resten av personalen.

Den organisation vi besökte heter ICC SKY, en av de organisationer som Erikshjälpen stöder. Jag har inte hunnit ta fram deras adress på nätet så googla gärna på dem om du vill veta mer än jag berättar här!


Organisationen jobbar för att fasa ut så många barnhem som möjligt, av alla slag (privata och statliga) och i första hand placera barnen hos någon anhörig. Sedan finns det en priotiteringsordning för hur man ska placera barnen, den sista utvägen är utomlandsadoption. Man har inlett ett arbete för "utskolning" av unga vuxna till samhället - då de levt i en skyddad värld hela sitt liv finns det många normala sociala funktioner som de missat. Ett exempel är vuxna människors kroppsspråk. Om man inte känner igen ironi eller hur människor som ljuger och smickrar beter sig är det väldigt lätt att bli lurad. En viss andel av barnhemsbarn som hux flux flyttar ut hamnar enligt statistiken i såväl prostitution som kriminalitet, vilket alltså inte är så konstigt då.

Det finns några olika grenar i detta "utskolningsprogram", som alltså just är på väg ur startgroparna. Vi fick lite djupare inblick i en av dessa metoder - att skapa jourfosterhem som kan ta hand om 3-6 barn under max tre månader och på den tiden slussa ut dem i "verkligheten" under ledning och stöd av bra socialarbetare. Vi fick följa med till socialarbetarnas första besök hemma hos en vanlig familj på landet som anmält sig intresserade och ta del av introduktionssamtalet. Det är där vi är när jag filmar Michael för Facebook i förra inlägget, jag fick lov att sno filmen för att visa även de som läser denna blogg. Det var intressant att lyssna till resonemanget och även att se hur man lever utanför staden.

Efter besöket fick vi lunch tillsammans med en av de första "utskolningsgrupperna" som man jobbar med just nu. De hade fått kontakt och bildat grupper redan på hemmet, där de levde, och hade nu flyttat ut för att bo i lägenheter i mindre grupper. De upplever sig närmast som syskon i gruppen. De var i tjugoårsåldern och hade stora men till stor del genomförbara planer för sina studier och framtiden. Tjejen som jag pratade med ville bli ekonom, till exempel. Hennes (riktiga) syster hade blivit kvar som anställd på barnhemmet, mamman och pappan hade separerat och bor på var sitt håll för långt bort för att hålla kontakt med annat än på telefon - alltså ett exempel på de moderna barnhemsbarnen enligt ovan. Nu och framöver kan det åtminstone finnas hopp för att den här tjejen och hennes två mindre syskon ska kunna slussas ut och fungera i samhället. Och deras likar.

På eftermiddagen fick vi en mera teoretisk presentation om organisationen och projektet av vår kontaktperson, ännu en eldsjäl som flyttat från en tryggad tillvaro i England, Europa, efter att redan vid sex års ålder ha fått en tydlig upplevelse av att det var i Kambodja hon skulle leva och bo. Det var en lång och slingrig väg hit, bl a något års studier i svensk litteratur (!), innan hon för elva år sedan kom hit och gifte sig och bildade familj med en khmer. Samtidigt har hon bl a jobbat i nära kontakt med regeringen med att ta fram lagförslag om just reformation av barnhemsverksamheten, som sedan gick igenom som lagar under 2006-2008 ungefär. Och också jobbat intensivt tillsammans med andra organisationer för att vända denna tankbåt och lägga om barnhemsverksamheten till stödåtgärder för fattiga och outbildade familjer på olika sätt. Någon slags familjecentraler eller alternativa skolor som River Kids och Sunshine som vi besökt de senaste dagarna. Det finns som sagt flera grenar, vi har bara fått skumma lite på ytan av alla idéer. Det är ju viktigt att alla donatororganisationer är med och inser att verksamheten behöver förändras! Och att det gamla begreppet "hjälp till självhjälp" med i det här fallet stöd till hela familjer fortfarande är det bästa arbetssättet.

I morgon skall vi vidare ut i landet och närmare bekanta oss med fenomenet mikrolån, som ju blivit ett framgångsrikt koncept och t o m fått Nobels fredspris. Vi skall dra iväg till andra sidan Mekongfloden och ligga över på ett annat ställe där jag inte vet om det finns tillgång till dator, så vi får se om det blir någon bulletin därifrån!

Filmtajm!!

En liten glimt av livet i Kambodja. Håll tillgodo!




Skickat från min iPhone

20120124

Mera möten

med nya människor och miljöer!

Bilden jag lyckats pilla in i bloggen idag visar en lokal där det bedrivs skola/förskola i dubbla pass varje dag i de allra slummigaste kvarteren i Phnom Pen. Här vistas dagligen 25 barn och tre vuxna samtidigt under några timmar, sedan kommer det nya barn. Bilden är alltså tagen precis i dörrhålet, lokalen är kanske 25 kvadratmeter (?) Den ligger strategiskt för att det är lättare att få barnen att komma dit om den ligger nära deras bostäder, och - ja, det fungerar ju någorlunda. De behöver ju ingen hall till vinteroveraller och Graningekängor. Jag har inte så många bilder från det här området, för de ansvariga för organisationen ville inte att några av de utsatta barnen skulle komma med på bild. Och vart man än vände kameralinsen så nog fanns det barn där. Här lever människor på varann åt alla håll, horisontellt och vertikalt, och en gång om året svämmar floden över och dränker stora delar av stadsdelen så sedan är det bara att börja om med inredningen... En av våra värdar visade märken på en mur ca 2,5 meter upp dit floden nådde senast den var som högst.

Detta område såg betydligt värre ut än där vi var i går. Folk precis överallt - vi var där mitt på förmiddagen och då satt de flesta vuxna som vi såg och spelade kort eller såg på tv. Några hade förstås små butiker av det slag som alltid är öppna och alltid finns överallt. Barnen lekte som barn gör, eftersom det är kinesiskt nyår idag var skolbarnen lediga. De minsta barnen krälade omkring i dammet övervakade av mormor, blöjor fanns nog inte ens på kartan så man kan tänka sig hur bakterierna frodas i värmen. Hur det går till här när mörkret faller vill vi inte veta... Varje gång vi ser ett litet ansikte tänker vi trafficking och barnprostitution. De organisationer vi besökt har i enstaka fall tagit hand om så små barn som ettåringar som varit utsatta för sexuella övergrepp, även om det är vanligare att 9-10-åringar och uppåt tvingas till denna hantering.

Vi fick ta del av familjers och enskildas livsöden och många gånger under dagen upprepades orden droger, prostitution, övergrepp, trafficking, HIV/AIDS, fattigdom... Vi mötte en familj som fått sitt fjärde barn i lördags (!) som försörjde sig på att pappan drog iväg och sålde småvaror från sin motorcykel varvid han tjänade ca $5 per dag. Vår värd misstänkte att detta var bruttoinkomsten, de flesta av de vuxna människorna här har inte gått tillräckligt i skola för att lära sig räkna och läsa ordentligt, än mindre företagsekonomi och skillnaden mellan bruttoinkomst och vinst.

Vi fick också besöka "högkvarter" i närheten till området där några av Erikshjälpens samarbetsorganisationer har verksamhet. Här vid floden finns t ex projektet "River Kids" som samlar ihop barn i olika åldrar, ser till så de lär sig tillräckligt mycket för att hänga med i den statliga skolans undervisning (på liknande sätt som Sunshine som jag skrev om igår) och lär dem grundläggande folkvett som hygien och moral. Idag besökte vi också Kambodjas motsvarigheter till såväl Glada Hudikteatern som LP-stiftelsen - alltså en organisation som arbetar för att fysiskt och psykiskt funktionshindrade skall få personlig utveckling och arbeta med t ex drama och annat kreativt i denna process (tänk efter hur många sådana som kan rymmas i ett härjat land som Kambodja och lägg därtill ett antal "normalstörda", som varit utsatta för övergrepp som t ex syra i ansiktet kastad av någon anhörig) och en annan organisation som riktar in sig på alkohol- och drogmissbrukare (och gissa hur många sådana det finns i ett härjat land osv...) Överallt bland personalen ser vi samma varma leenden mot människor och kärleksfulla ögon när de talar om sitt arbete. Vi förundras över hur de orkar. En av medarbetarna medgav idag att, ja, ibland gråter man faktiskt över utsatta människor som kommer i ens väg. Och man kan bara hjälpa om de själva vill. Lika ofta som vi hört ovanstående ord, lika ofta har vi hört ord som projekt, möjligheter, gemenskap, program, läroplan, stödundervisning, ett mål mat om dagen, hygien... Och det ger hopp! Någon gång kommer man in på det lilla ordet "fundraising", alltså hur man skall samla in pengar till allt detta enorma arbete som aldrig verkar få någon ände. Och man tänker och tänker på vad man skulle kunna göra för att få ihop ännu mera pengar till dessa eldsjälar, både de som har lämnat en trygg tillvaro i ett rikt västerland för att jobba med det här, och de som känner en brinnande längtan att hjälpa sitt eget folk som har det sämre än sämst. Och de ser resultat. Det går inte fort men det händer små mirakel då och då. Vi fick höra om en flicka som blivit skickad till Malaysia (trafficking) som tack vare hjälptelefonen som en av Chab Dais många grenar jobbar med lyckades komma tillbaka till sitt land och hem just här om dagen. Och liksom det blir "glädje bland änglarna i himlen över en enda..." så jublar personalen här över varje seger.

För att våra västerländska kroppar och hjärnor skall orka med detta bombardemang av intryck och tankar i denna värme, har våra värdar Marianne och Bror (som dessutom hade bröllopsdag just idag!) lagt in en och annan välbehövlig matpaus och annan rekreation emellan. Idag åt vi lunch på en fantastisk buffé-restaurang där man betalade $7 plus det man ville dricka, och sedan fick man äta precis så mycket man klarade av. Tyvärr har man ju sina begränsningar. Tänk Orient Palace i Skövde, du som har varit där (en stor restaurang med bl a Mongolian Barbeque), fast ungefär fyra-fem gånger större buffé med kambodjanska och vietnamesiska, kalla och varma, specialiteter. Ett helt bord bara med efterrätter - flera mysko grejor som jello och rissoppa, men också enorma fat med exotisk frukt av många sorter... Fatta att vi led lite av what we in Sweden call paltkoma på eftermiddagens besök och presentationer!

Och så var det ju också det att vi gärna ville go shopping a little in the same veva. (Man blir lite uppmjukad även i hjärnans språkcentrum när man hör och pratar någon slags engelska med diverse brytningar samtidigt som man vill verka prydlig hela tiden. Det tär på krafterna.) Våra fantastiska värdar lotsade oss även här, till ett shopping mall i flera våningar där vi gjorde diverse fynd. Tyvärr lyckades jag nästan klämma handen av en liten expedittjej när jag stängde dörren till provhytten (tycker man förresten att svenska provhytter är små, så kan man kolla de här! I klass med en flygplanstoalett!) men å andra sidan köpte jag två par jeans och ett bälte av henne så då blev hon nog lite gladare igen. På kambodjaners vis log hon i alla fall emot mig hela tiden. Så även den som Michael köpte två par jeans av. "Riktiga" jeans alltså, till en bråkdel av priset hemma. Man undrar vad kopiorna kostar...

Vi åt ju även en måltid på kvällen denna dag, men eftersom vi hade grundat med glass på det amerikanska haket Swensens på bottenplanet blev det något enklare förtäring på fjärde plan i samma varuhus. Där köpte man först valfritt antal "monopolpengar" - kuponger - som man sedan kunde använda till mat och dryck i ett 25-tal luckor runt ett stort torg med cafémöbler. Vi köpte varsitt stort glas färskpressad fruktjuice som inte var av denna världen, och sedan valde Michael och jag att dela på en risrätt med wokade skaldjur och grönsaker. Vi var proppmätta och måste tyvärr lämna nästan en fjärdedel av portionen. Rolf säger att det är klara pensionärspoäng på detta!

Vi konstaterade också att vi haft en väldig tur när vi gav oss iväg på denna "Blind-date" till resa. Jag hade ju inte träffat någon av de andra i detta gäng och flera av de andra har inte lärt känna varann så väl förut heller, eftersom de sitter i olika delar av Erikshjälpens styrelse. Men jättekul har vi, bättre ressällskap kunde man inte få. Undrar om vi skulle ta och stanna någon månad härnere? :)

Nä, vi måste ju hem och samla in mer pengar till Erikshjälpen!

20120123

Så här kan det också vara...

...att bo på denna planet.



Idag var vi uppe och iväg redan kvart i 8 för att besöka organisationen Chab Dai. De har just flyttat in i ett nytt, ändamålsenligt kontor som är ett knallgult trevåningshus i Phnom Pen. Chab Dai är kort sagt en organisation som samordnar insatserna från drygt 50 kristna hjälporganisationer som arbetar mot trafficking och utnyttjande av barn, i första hand sexuellt men även i barnarbete.

Vi frågade vad byggnaden använts till innan de flyttade in. Jo, någon slags "business", trodde Helen, den brittiska chefen på platsen. Det stod tomt innan de flyttade in, så att den hyresgästen som kom efter dem till de gamla urvuxna lokalerna kan flytta in redan den 1/2! När den kambodjanske ledaren för organisationen i hela Kambodja hörde att vi undrade, berättade han att den hade fungerat som ett ställe där man "rekryterade" ungdomar, mest flickor och ofta från fattiga lansbygdsfamiljer, man gav dem en s k "utbildning" på några veckor i hur ett modernt hushåll sköts och lite engelska på basic-nivå och skickade sedan iväg dem till rika familjer utomlands. Malaysia tar just nu emot mängder av dessa flickor, och ett stort antal av dessa hamnar i något som närmast liknas vid modernt slaveri. Förutom att arbeta i hushållet får de stå till tjänst med allehanda "tjänster" framför allt till mannen i hushållet, och de fråntas alla rättigheter - egen telefon, pass och andra papper de kan ha haft med sig. De blir helt utlämnade till deras arbetsgivares goda vilja.

När vi gick runt i de luftiga och ändamålsenliga kontors- och samtalslokalerna kunde man inte annat än småle och förundras lite över Guds finger. Helen, som alltså fick reda på det samtidigt som vi, hoppade runt och sa: Snacka om att en byggnad blir "omvänd"...! (fast på engelska).

Jag skulle kunna berätta mycket om Chab Dai men timmen är sen och det får bli en annan gång. Namnet betyder i alla fall "join hands" - ta varandra i handen - och står på tre verksamhetspelare: samarbete mellan organisationerna, förebyggande/ingripande samt uppsökande och riktlinjer/målsättningar. Kontor som arbetar på liknande sätt finns nu även i USA, Kanada och England. Man nätverkar även med organisationer i andra länder, t ex grannländerna Malaysia och Thailand.

Vi besökte två av de ställen som är med i organisationen för att se hur det fungerar i verkligheten. Det var enormt intressant att se och höra de eldsjälar som arbetar där försöka förändra livsvillkoren för de barn och deras föräldrar de har på sin lott. Fattiga föräldrar i ett samhälle (se bilden) där ca 5% av de vuxna kan läsa någorlunda, får en möjlighet att låta barnen gå i skola och äta något varje dag och samtidigt lära sig grundläggande "folkvett" som att man tvättar händerna före maten och efter toalettbesök, att man bara dricker rent vatten och vilken slags mat som är nyttigare än annan. När de uppnått en grundläggande nivå slussas de över till den vanliga kommunala skolan, men har fortfarande möjlighet att få stödundervisning här. De fattiga eleverna ligger bara på grund av det oändligt mycket efter sina jämnåriga och har ingen möjlighet att betala för extra lektioner, vilken annars är vanligt att även andra elever behöver. Kan man således undvika att bli sjuk i tropiska sjukdomar och lära sig läsa och räkna, kan man få flera möjligheter att välja på. Kanske kan man jobba hårt och studera vidare på högre nivåer och bli till verklig nytta för hela samhället och landet, t ex som jurist eller lärare, eller lära sig företagande, få mikrolån och starta någon liten business som åtminstone man själv, familjen och kanske släkten kan leva på. Då behöver man inte ens överväga att skicka iväg familjens nioåriga dotter som förlorar oskulden för kanske 800 dollar. Dottern som därmed förvägras alla valmöjligheter till ett fortsatt "anständigt" liv, förskjuts av familj och släkt och får försörja sig på prostitution. Droger och misär följer som brev på posten och hon slutar sina dagar som "baglady" - om hon blir så gammal. Givetvis har organisationen även verksamhet bland offern, "ingripande", på olika sätt, men vi besökte bara dessa två idag, vilket tog större delen av dagen.

Vid femtiden när vi kom tillbaka till hotellet var man ganska mör både i kroppen och huvudet av alla intryck. Under en dryg timme ägnade vi oss åt egen rekreation: någon vilade, drack kaffe och några gick och fick välbehövlig massage. Jag valde en djupverkande underhudsmassage som var en blandning av thai- och aroma massage. Jag ska inte svära på att den lilla tjejen promenerade på mina skulderblad och bröstrygg, men hon drog rejält i håret i alla fall! Stadiga nypor som visste var de tog och ett litet försiktigt "sorry" emellanåt när jag råkade kvida till för att det gjorde ont i mina spända muskler när de löstes upp tog mig bort från den grymma verkligheten som de flesta i världen lever i för en liten stund. Ja, jag behövde det och kanske kommer jag på något genidrag i natt när jag sover!

Aftonens måltid intogs på ännu en restaurang, fransk denna gång, och vi hade ett långt samtal om hur dagen hade varit och hur Erikshjälpen arbetar. Ute på våra besök hade våra värdar fått svara på frågan hur det kom sig att de hamnade här, med mycket varierade svar. Nu frågade styrelsemedlemmarna varandra samma fråga, med något mera likartade svar.

Den stora behållningen av denna resa tror jag redan nu blir alla möten med människor som vi får vara med om, och alla livsöden som anförtros oss. Vi har bara idag hört flera märkliga berättelser om hur man kommer till en vändpunkt som i ett fall till och med var väldigt dramatisk och höll på att ta död på personen, och steg för steg bygger sig ett annat slags liv som är till nytta för både sina närmaste och en stor mängd människor runt omkring. För att inte säga hela landet. Det är mycket att smälta. Tur att inte alla måste gå igenom sådan skärseld för att hitta sin plats i livet! Samtidigt är kontentan att det aldrig är försent att tänka om och göra något annat, som kanske kan forma om världen lite grann och göra den bättre.

20120122

En ovanlig söndag

Började dagen med några längder i den minimala bassängen. Det är så gott att äta frukost sedan. Frukosten ser lite annorlunda ut i den här delen av världen. Man äter gärna ris med någonting till även på morgonen, så det ingick självklart i buffén. Dessutom pinfärsk ananas och mango. Och så vitt bröd... Sedan tittade vi ut på innergården och där stod en liten "gubbe" och fixade äggrätter! Pinfärska de också alltså. Michael och jag valde scrambled idag, i morgon funderar vi på att prova pancakes.

Apropå det där med språket så behöver man visst inte bekymra sig och bemöda sig med att öva upp franskan när man ska åka hit. Nu för tiden kan de flesta engelska och det är bara de äldre (typ 50+) som kanske vill prata franska. Det franska arvet begränsar sig till en del av arkitekturen nere vid floden, men eftersom hela Phnom Penh är så gyttrigt så är det svårt att se något kvarter i någon speciell stil. Det finns inte heller några speciella shoppingkvarter eller restauranggator, utan allt ligger huller om buller. Möjligen närmast floden, där det går en bred strandpromenad med restauranger och så, där vi faktiskt var och åt vattenbuffel ikväll. På en restaurang vid namn Titanic (uttalas på franska med betoning på sista stavelsen!). Men nu går jag händelserna i förväg.

Efter frukosten begav vi oss iväg med tuc-tuc till den internationella kyrkan ICF (International Church Fellowship) där vi deltog i en rätt vanlig gudstjänst, fast det var massor av nationaliteter förstås. Men allt var på engelska så vi hängde på. Och predikan var extra intressant. Dagens text handlade om när Jesus kallade de första lärjungarna som var fiskare. Predikanten gjorde det hela till ett veritabelt föredrag om fisket i Kambodja och fick ihop det med texter och liknelser som han läste in emellan. Mycket skickligt gjort, och extra intressant för oss som inte visste så mycket om det.

Efter kyrkkaffet på takterrassen gick vi runt hörnet till muséet Tuol Sleng. Byggnaderna var skola fram till 1975 då Pol Pot beslöt att göra det hela till ett tortyrfängelse i stället. Känner du inte till Pol Pot och Röda Khmererna, googla på det! Det är så mycket hemskheter så en tiondedel kunde varit nog och i slutändan hade de haft ihjäl ungefär en fjärdedel av hela landets befolkning. Bara därför att denne tyrann till diktator fått för sig att man inte behövde några akademiker, någon kommers, några företagare eller arbetsledare över huvud taget i det perfekta kommunistiska samhället. Bara bönder och möjligen en och annan arbetare. Så genom ett utstuderat system av angiveri fick man in en massa folk som inte hade gjort något speciellt mot staten eller så, torterade de som kunde ha upplysningar och körde iväg andra direkt till avrättning. I det gamla tortyrfängelset har man alltså inrymt ett muséum om denna hemska tid i Kambodjas historia. Har man varit i ett koncentationsläger så var detta ungefär dubbelt så otäckt tyckte jag. Och man funderade på vad man själv och Sverige gjorde under dessa år i slutet av 1970-talet. Jag gick på gymnasiet. Och Pol Pot lär ha varit i Sverige och hälsat på Palme, högst inofficiellt förstås, och svenska journalister på vänsterkanten var här och rapporterade att tillståndet var utmärkt - fast de kom förstås inte in i Tuol Sleng. Tre miljoner människoliv avslutade på ett grymt sätt i hela landet, av sitt eget folk. Troligen visste man åtminstone på en del håll i omvärlden vad som pågick men ville eller vågade inte göra något. Jag gick med låten "Stå och se på" av Anders Edenroth/The Real Group ringande i huvudet och klarade inte riktigt att se alla delar av utställningarna. T ex de minimala bås med dörr som varje fånge skulle vistas i hela tiden utom då de torterades. Alltså sova, sköta hygienen, äta...

Eftre att ha dragit några djupa andetag gick vi i alla fall runt ett annat hörn och åt lunch efter detta. Därefter gjorde vi ytterligare ett besök på en historisk plats, bara för att ha klarat av det, så att säga. Det var nämligen typ en förlängning av ovanstående, "Killing fields" strax utanför huvudstaden, dit man förde fångar enbart för att avrätta dem. Nu är det en fridfull park där gästerna uppmanas att tala lågmält och visa respekt, och man guidas runt området på stigar som man inte får avvika från eftersom man då kan trampa i några mänskliga lämningar som inte är uppgrävda. Guidningen var inspelad så att var och en kunde gå runt till olika stationer och lyssna i hörlurar, sin egen takt, och det fanns extra information inspelad för de som ville fördjupa sig på en del ställen. Det var verkligen minimalt med prat och alla gick koncentrerat och lyssnade på den blodiga historia som sakligt berättades i våra öron. Vid avrättningarna kostade man inte alltid på kulor utan man kunde ta vad som fanns till hands, spadar, yxor eller andra verktyg, och så skyfflades kropparna, ibland fortfarande levande, ner i massgravar och täcktes med ddt eller andra kemikalier för att dämpa lukten - och slutgiltigt avliva de som eventuellt levde där nere. Man täckte nödtorftigt över med ett alldeles för tunt lager jord, så när de började undersöka området efter 1979 hade det börjat krypa upp lämningar av både ben och textillier från fångarnas kläder. Sådant fanns utställt i glasmontrar längs stigen. Och i en stor minnesbyggnad, "stupa", fanns 15 hyllplan med kranier och andra större benrester som undersökts av utländska experter. Totalt grävde man fram lämningarna av 8945 människor på platsen, ytterligare minst lika många får vila kvar i sina massgravar på fältet. Det värsta att se var i alla fall det bastanta träd som stod kvar bredvid en av de utmarkerade massgravplatserna. En skylt förkunnade att det var detta träd som soldaterna slog ihjäl de minsta barnen mot, genom att hålla dem i fötterna och slunga hvudet mot stammen. Nu gråter jag igen när jag skriver detta.


Det tog ett tag att samla ihop sig även efter detta besök, men samtidigt förstod vi besökare att det är viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna förstå kambodjanernas mentalitet lite bättre. Så gott som alla nu levande kambodjaner har ju någon personlig relation till detta fruktansvärda folkmord och detta sätter spår av trauma i hela folket. Grymhet och ondska flera generationer framåt. Och Pol Pot fick aldrig någon rättegång och straff utan avled gammal och trött år 1997. Fast en del tror att han blev förgiftad är det ett alldeles för milt straff.

När vi kom in till staden igen tog vi en promenad längs den fina strandpromenaden, till den tjusiga, ovan nämnda restaurang Titianic, där vi testade vattenbuffel denna kväll. Till en kostnad av 70:-/ pers inkl allt. Det här skulle man kunna vänja sig vid.

Fån restaurangen gick vi över gatan, rundade ett hörn och där fanns en "nattmarknad" - som en vanlig marknad men öppen till rätt sent. Här strosade vi runt och gjorde en del fynd förstås. Själv behövde jag inte ens pruta utan försäljaren själv sänkte priset från 8 till 5 dollar när jag var lite tveksam till om jag verkligen behövde den här... Men det behövde jag ju då, för 35 spänn! En tunn klänning att ha över baddräkten till och från badet. Någon lokal idoltävling på högsta möjliga decibel pågick (tyvärr) samtidigt på området så det var en aning tröttsamt. Men 45 minuter var lagom för att rensa hjärnan efter dagens känslomässiga påfrestningar.

Någon kanske undrar vad det är för väder. Jaa, det är någon sorts icke-väder, solen skiner och det är drygt 30 grader, varmare mitt på dagen förstås. Vi håller oss i skuggan och dricker massor av vatten hela tiden. Och mår egentligen väldigt bra. Och är tacksamma för att vi inte föddes i den här delen av världen, där så många av våra jämnåriga och äldre helt enkelt inte finns.

20120121

Lätt jetlaggade...

Det tog precis 24 timmar att ta sig från centrala Hjo till flygplatsen i Phnom Penh, fast den effektiva flygtiden var 13 timmar. Först Göteborg-Paris, sedan Paris-Bangkok och till sist Bangkok-Phnom Penh. Behöver jag säga vilken av rutterna som var jobbigast? Min rygg uppförde sig ungefär som väntat = illa, så jag fick ställa mig upp, gå lite och t o m försöka stå och sova med någon timmes mellanrum. Men framför allt vill jag uppmana alla som har små barn: flyg inte med dem före tre års ålder! Två av de små stackarna som var med skrek växelvis nästan hela tiden, när en somnade av utmattning vaknade syskonet.. Och när jag gick förbi på väg till toaletten hade mamman också somnat fast ungen fortsatte skrika. Så små barn har ingen glädje av utlandssemestrar, åk till Boråsparken eller Arena Skövde!

I alla fall. Air France var jättebra att flyga med, relativt bra plats för benen och mycket god mat. Trerätters middag med varm huvudrätt, två varma rätter att välja mellan, och desserten bestod av chokladmousse, Camenbertost OCH färsk frukt! Sådant kan fransmännen!

Vi möttes med bil på flygplatsen av en av våra värdar Marianne, som jobbar för Erikshjälpen - eller "Erics" som det heter här - och fick en kort guidning på vägen till vårt hotell Goldiana. Det var beundransvärt att se hur smidigt hon slingrade fram i den täta trafiken, bland en massa vespor, tuc-tucs och diverse andra fordon av olika storlek. Rätt som det var kunde någon köra en liten bit mötande i samma körfält för att ta en liten genväg, men det verkade som om alla hängde med på det för det händer väldigt sällan något, enligt Marianne. Om polisen får syn på det, eller andra förseelser, så är det mycket större risk att åka fast som utlänning och få högre böter. Varför? För att utlänningarna oftare betalar sina böter, kanske för att de oftare har bättre ekonomi... Polisen råkade se att vi satt fyra i baksätet utan bälte (det var länge sedan!) men det brydde han sig inte om. När vi ska ut och åka längre sträckor ska vi ha större eller fler fordon.

Under bilfärden fick vi också ställa våra "tjugo frågor" - de mest angelägna - om landet, arbetet mm till Marianne. Det blev minst tjugo - var! Det här kommer att bli en intressant vecka, och roligt resesällskap har vi!
När vi hade checkat in och kollat av våra rum på hotellet, som är av god mellanklass ( jag hittar inga stjärnor men typ ***+ borde det vara) så gick vi upp och tittade på takterassen. Minsann fanns det en pool, visserligen bara 15x 8 meter men djup nog att simma och vattengympa lite i! Så det var bara att gå ner två trappor, hoppa i swimsuiten och kila upp och hoppa i! Det var underbart att få sträcka ut sin mörbultade lekamen i åtminstone 200 meters bröstsim.
Lite senare kom Marianne tillbaka, nu tillsammans med vår andre värd Bror, och visade oss till en jättemysig restaurant där vi provsmakade flera olika och jättegoda kambodjanska specialare, bl a grodlår. Maten påminner mycket om thaimat men är inte riktigt så pepparstark. Å andra sidan fanns stark sås att komplettera med för den som ville. Pris ca 50 kronor per person, och vi blev jättemätta! Under middagen och promenaden som vi tog efteråt fortsatte Marianne och Bror att berätta och svara på frågor som vi hade. Marianne kom hit första gången för 20 år sedan, så hon vet en väldig massa! (Hon har inte bott här oavbruten sedan dess, men åkt mellan Sverige och här)
Nu måste jag nog sova en stund, för i morgon blir vi hämtade med tuc-tuc efter morgonsimmet (som vi har planerat in kl 7 förstås) och frukosten. Vi skall besöka en internationell kristen kyrka och sedan få se lite minnesmärken från Kambodjas sorgliga och blodiga förflutna.

20120120

Nu är vi på väg!

Eftersom vi inte behövde åka förrän vid 11-tiden hemifrån Hjo, passade jag på att jobba på biblioteket några timmar=halva mitt schemalagda dagspass innan vi for. Som timanställd har man ju ingen "semester" och om jag inte precis byter arbetstid med någon annans pass så får man inte jobba igen de timmar man är borta, utan de är förbrukade. Så man är rädd om de timmar man får och kan jobba.
Vi åkte vägen om dottern Rebecca som ju är hemma med lilla Stella 11 mån, så vi fick säga hej då. Fick med lite nya bilder att ha i mobilen och titta på när vi längtar. Undrar om Stella känner igen oss när vi kommer hem...
Nu är vi alltså på väg mot första etappen, Landvetters flygplats, där vi skall möta resten av sällskapet. Vi skulle bli 5-6 stycken i vår lilla grupp, och så träffar vi ju Erikshjälpens personal på platsen när vi kommer fram. Vi har ju fått ett preliminärt program men det är väldigt spännande att se hur det är på riktigt. När man åker på en vanlig semester har man ju ofta en bild av hur det blir, var man ska bo, vad man kan titta på, hur det är att ligga på stranden.. Nu vet vi nästan inget! Men vi litar på våra värdar, det blir säkert en jätteintressant och givande vecka.
Vi har ju faktiskt varit på en liknande resa förut. År 1999 var vi i Thailand och besökte en missionär för att se och rapportera om hennes arbete på olika ställen i landet. Då var vi borta i tre veckor och hade med oss alla barnen (9, 14 och 16 år gamla). Vi hade några dagar med sol och bad i Hua Hin och lite sightseeing bl a vid "River Kwai", annars var det besök på diverse barnhem, radiostation, församlingar o s v. Fortfarande kan barnen komma med kommentarer och reflektioner om den resan, som visar att den lämnade intryck för livet. Inte minst när de pratar med andra, kompisar och så, som har "varit" i Thailand på någon badort och möjligen i Bangkok, utan att träffa någon människa "på riktigt". Det är olika världar man varit i. Våra barn har bl a sett barn med det blekröda hår som kännetecknar undernäring, bärande ett syskon på höften, sträcka fram en mager hand med en bedjande blick mitt i folkvimlet på marknaden, där ytterst få penningsstinna "faranger" (européer) syns till.
Det blir nog snarast den världen som vi kommer att besöka nu också. Men vi kommer också att få se exempel på hur man med små medel kan hjälpa åtminstone några, som kan hjälpa ytterligare några, att skapa nya förutsättningar, självkänsla och på sikt egen försörjning.
Det finns människor från vår priviligierade del av världen som satsar några år eller större delen av livet på att jobba med det. Det finns människor som skänker pengar för att det skall bli gjort. Det finns hopp.

Skickat från min iPhone

20120117

Gott nytt år!

Inte mycket nytt för övrigt. Men om några dagar skall Michael och jag åka till Kambodja tillsammans med en del av styrelsen för Erikshjälpen. Ja, Michael sitter i den styrelsen, det är därför han åker med. Och jag åker som "medföljande" och betalar mina omkostnader själv.

Vi skall alltså besöka Erikshjälpens utsända på platsen och se några av de projekt som drivs av de pengar som samlas in i Sverige på Pg: 90 09 28 - 3. Eller om man köper en get eller en brunn, ja, ni vet. Just i Kambodja handlar det mycket om att hjälpa fattiga och utsatta människor till självhjälp. (Följ länken och läs mer!)

Just Erikshjälpen är kända för att en mycket stor del av de insamlade pengarna når fram direkt till de som behöver det mest. Organisationen och administrationen är slimmad och effektiv. Läs mer om hur arbetet är organiserat här. Därför känns det bra att engagera sig just där.

När jag fyllde år förrförra året (oj vad tiden går!) ville jag lika gärna som presenter samla in pengar till jordbävningen i Pakistan, som var akut då. Läs här om hur det gick! (Och lite till!)

Vi hörs snart igen. På fredag bär det av!