20071229

Nyårsfestligheter

Nu närmar sig åter en nyårsafton, ett tillfälle som KRÄVER festligheter, nya kläder och även eftertanke och kontemplation.

Det går inte an att sitta ensam hemma framför "Grevinnan och betjänten"!

Det finns också vissa attribut som för en del absolut inte kan avvaras vid ett nyårsfirande. Till dessa hör bl a champagne och fyrverkerier.

Winston Churchill lär ha sagt "Jag föredrar champagne som är kall, torr och gratis". Jag skulle vilja tillfoga en liten travesti när det kommer till fyrverkerier: "Ett fyrverkeri skall vara stort, planerat och gemensamt".

Champagnen kan man, om man vill, göra till en privatsak. Så icke med fyrverkerier. I går kväll hade ett fyrverkeri-säljande företag demonstration av sina varor här i Hjo hamn, ca 100 m från vår bostad och betydligt närmare andras hem. Vi gick inte dit för att titta närmare, men varje litet poff och starkare knall hördes och syntes antingen man ville eller inte. Man hoppas bara att pjäserna riktades ut över sjön... fast ändå inte, med tanke på alla läbbiga kemikalier som faller ner med varje strålande stjärnhimmel. Hamnen ligger ju också bara ett par tiotal meter från Hjo-åns mynning - och där är det ju naturskyddsområde. Hur går det ihop?

Resten av kvällen och en bit in på natten hördes sedan spridda knallar från alla möjliga håll, närmare och längre bort bland de gamla träkåkarna i Hjo stadskärna. Företaget lyckades säkert sälja en hel del, och inspirera ännu fler än de som brukar skjuta smällare och raketer.

Varje år ser vi svarta rubriker om yngre och äldre medborgare som blir av med fingrar, ögon eller liv i samband med helt onödiga olyckor med fyrverkerier. Ändå upprepas det år efter år. "Det händer inte mig". Eld i kombination med för mycket champagne (eller för all del vanlig folköl) är inte heller någon lyckad kombo.

Så varför inte överlåta åt en kommitté i varje stad att planera ett gemensamt fyrverkeri, på ett säkert sätt, på en säker plats, på en bestämd tid, med kunniga människor som håller sig nyktra. I så fall skulle även jag njuta av skådespelet.

Nä, när jag funderar på det skulle jag faktiskt klara mig utan både champagne och fyrverkeri. Även om båda är trevliga så finns det andra sätt att skapa feststämning.

20071223

Julmusik

Liksom med all musik är smaken om julmusik mycket olika.

Jag läste någonstans att det bara finns 40 jullåtar, som alla artister hela tiden spelar in nya covers på för att sälja nya julskivor. Men det tror jag inte på.

Här om dagen hörde jag t ex en låt med Irma och Uno Svenningson, den hette Så underbart, tror jag - den hade en tydlig julkänsla men jag hade inte hört den förut. Och så finns ju Peter Jöbacks Jag kommer inte hem till jul, som kom för något år eller två sedan. Och Carolas I denna natt blir världen ny, som nästan är sönderspelad på radio redan fast den är alldeles färsk.

Vill man däremot vara väldigt klassisk och traditionell och alltså ha några av de riktigt gamla godingarna, men ändå vara effektiv, har jag några tips. Lyssna på Diverse Jul-boogie med Owe Thörnqvist, Sprakande Jul-medley med The Real Group, Nu e' d' jul igen med Just D (eller "originalet" som de har samplat med Alice Babs, Povel Ramel, Martin Ljung m fl) eller varför inte Mer Jul med Adolphsson & Falk.

Mina egna favoritalbum just nu är A Capella Christmas med Manhattan Transfer som kom förra året och En Riktig Jul med The Real Group + de extra spår med julmusik som följde med deras cd "Allt det bästa". Fast det är extrem kör-nörd-varning när man börjar köra dessa plattor hela dagar i sträck, det inser t o m jag...

20071217

Skaraborg håller andan

Så är det dags. Några dagar före Sverigepremiären har den berömda och beryktade filmen om Arn världspremiär i Skara. Nej, jag är inte inbjuden, men jag skall säkert se den någon gång framöver i alla fall.

Den energiska projektledaren och marknadsföraren Anja Praesto har lagt och lägger ner all sin tid och kraft, samt inte minst sin själ, i att profilera Skaraborg och Västergötlands museum i samband med denna lansering.

Redan när de första böckerna kom under hennes ögon fanns planen där: hon insåg direkt att det här handlade ju om hennes jobb, som nyanställd ansvarig för medeltidsturismen i trakten och placerad på muséet i Skara. Hon finns sedan dess med i alla möjliga och omöjliga sammanhang omkring "Arn" för att öka intresset för området, skapa ett mervärde i turismen och bygga folkbildning. Med mera.

Det är hur viktigt som helst att rätt person kommer på en sådan här post. Anja har tidigare jobbat bl a med PR på Volvo, men det är ingen kvalitetsgaranti. Hon hade lika gärna kunnat vara en liten "grå tapetblomma" som hade fyllt sin tid med kontorsarbete, hemsidessnickeri och skyddande av varumärken. Engagemanget och det enorma idésprutandet är svårt att visa på ansökningshandlingar.

Anja Praesto har blivit en av mina stora förebilder i projektlednings-, informations- och kommunikationsbranschen. Just med sitt sätt att snappa upp en viktig händelse för just hennes projekt, i den strida strömmen av information, att tänka tematiskt och entusiasmera andra för detta på ett konstruktivt sätt. Hade det inte blivit Arn, hade hon hittat något annat övergripande tema för medeltidshistorien, det är jag övertygad om. Och byggt sitt nätverk av kompetenta medarbetare, och givetvis även handskats med "svansen" av mindre lyckade samarbetspartners och lycksökare, som bara vill vara med och dela på kakan utan att så, vattna och skörda först.

Bara av en ren händelse bodde vi grannar i Skultorp när vi var små, och lekte en hel del före skolåldern. Sedan kom vi ifrån varandra. Men det sägs ju att de intryck man får före 7-årsåldern är de viktigaste i livet. Och att leken skapar personligheten. Så - vem vet vilka intryck vi gjorde på varandra?

20071213

Blå skor


Kommentaren till mitt förra inlägg visade att det kanske inte är så logiskt för alla att shoppa skor som ett utslag av allmän eufori.


Men när de ser ut så här= jättefina, sköna och med lagom klack. Och är skinnfodrade. Och är nedsatta från 340 till 150:-.


Det är väl logiskt?

20071212

Tredje gången gillt!

Efter ca 200 sökta jobb, varav 160-170 skrivna och skickade och resten tjatande på presumtiva arbetsplatser har jag alltså varit på tre intervjuer. Alla tre hade jag någon anknytning till genom en personlig kontakt, som jag kände eller kände till redan innan jag bytte "karriär" för 5 år sedan.

Många av de skrivna ansökningarna har inte ens fått ett "tack för din ansökan, men tjänsten är tillsatt med annan sökande". Så onödigt det har varit att sitta och skriva ansökningar till Göteborg, Alingsås, Jönköping och Skara! De anställer säkert också bara sådana som de har någon kontakt med innan annonsen kom ut.

Så nu, tack vare kontakten O, fick jag veta att hans kontakt H var intresserad av "duktigt folk". Jag hade förstås med mig stora portfoliopärmen och berättade lite om hur jag tänkt där, vad jag hade fått för material där och hur mycket jag hade gjort där ... uppenbarligen tyckte han att jag var duktig. Han sa också att han bara anställer folk som är bättre än han själv på det som skall göras, så där får jag väl också ta åt mig. Hm, hm.

Exakt vad jobbet kommer att innebära vet ingen just idag, för företaget kommer att utvidgas och sälja betydligt fler tjänster än de undervisnings-, coachnings-, databas- och webdesigntjänster som finns idag. Säljarna kör igång i januari och jag kommer att bli inkallad på uppdrag i ett första skede. Vilka uppdrag det bli får vi också se. Framåt midsommar eller så kanske det hela kan övergå i en fast tjänst om allt går väl. Spännande!!!

Så det blir inget ensamarbete i en källarlokal utan fönster för min del. Hoppas de hittar någon som orkar vara mer ideell än jag till den posten, det förtjänar de.

Jag får jobba både hemma, med kundbesök och på en arbetsplats med fönster, kaffeautomat och mikrovågsugn. Och arbetskamrater, inte minst. Det kommer att bli bra.

Just nu känner jag mig fullständigt utpumpad, det är som om två års anspänning börjar lätta nu. Och jag inser att jag inte måste jobba på Turistbyrån hela somrarna längre, och ha dåligt samvete för att jag vill ha tre veckor ledigt!

Plötsligt händer det! Kanske jag skulle ta och köpa en lott också?

(När jag kom ut i den stora staden Skövde, lite lagom omtumlad, ville jag givetvis dela detta stora med någon av mina närmaste. Alla var upptagna med jobb och skolor och svarade inte i telefon. Vad gör man då om man är Eva? Jo, man går och impulsköper ett par blå skor! Här skall börjas ett nytt liv! Fast just det skall inte bli någon vana...)

20071211

På't igen!


Dags igen! Fast nu är det jag som GER en intervju... Känns lite märkligt faktiskt. Men jag ringde upp och bad att få prata med denna "kontaktens kontakt" en gång till och han lät väldigt intresserad, faktiskt. Trots att han har träffat mig en gång redan.

Så i morgon blir det centralorten igen. Denna gång tänkte jag ha på mig följande: Vit skjorta (Sisters? Joy?), ljusblå slipover (ingen aning om var den är köpt men fin är den), mellanblå manchesterbyxor som jag hade turen att hitta på CS i Hjo idag - till på köpet var det 20% rabatt, men jag hade nog köpt dem ändå för de satt så bra. Till detta ett halsband från vid pass 1992 och ett par blå stövlar med klack från Nilsons rea för 2 år sedan, samt väskan från Paris, 4 år sedan... Jag handlar inte mycket kläder som ni kanske förstår. Men det jag har, det använder jag! (Slow consumer, javisst!)

Håll tummen! Jag är taggad till max!!!!

20071210

Ny vecka

nya strategier...

Jag kommer på mig själv med att i dessa tider av "frid på jorden till människor ett gott behag" börja se på mitt arbetssökande som en krigssituation.

Jag måste infiltrera så många kontakter IRL som möjligt för att ha en chans. Just nu har jag två, som jag lobbar med så mycket jag orkar. Hemsidan, fotosidan, facebook och mina båda bloggar är mina hemliga agenter som även de skall fungera som infiltratörer hos potentiella arbetsgivare. Syns man så finns man, men uppdatering är också nödvändig för min image.

Jag måste tänka strategiskt och ta stegen i rätt ordning. Söka, söka, söka. Ibland vänta på svar, ibland ligga på själv. Och släppa lagom mycket informations-ammunition vid varje kontakt. Jag bär inte "mitt hjärta på ärmen" (som det engelska uttrycket lyder) inför alla jag kontaktar. Det gör tillräckligt ont när motståndarna får in sina fullträffar ändå. Det räcker med "tillsatt med annan sökande".

Inför den nya veckan laddar jag om och ser över mina styrkor för att sätta in nästa attack. Kanske är även arbetsgivare mer välvilligt inställda vid den här tiden på året, och kan tänka sig att annektera min kompetens där den kan komma till sin rätt?

Det känns bra att ha extra trupper att mobilisera i form av en stab med vänner som förstärker med goda tankar och goda ord. Alla sätt att tillkalla resurser är välkomna, om det så skulle vara "jag ber för dej" eller "may the Force be with you".

Jag hoppas mest av allt på ett fredsavtal snarast, så det blir en fridfull jul.

20071208

Om köttfärs

Den senaste veckan har handlat mycket om köttfärs.

Torsdagens film på Hjo Filmstudio var Scorseses "The Departed" - en jättespännande gangsterhistoria in i det sista, även om man på slutet inte undrade så mycket över vem som skulle bli skjuten och vem som skulle överleva, snarare vem som skulle skjuta vem. "Klockan slog, alla dog", typ. Rena köttfärsfabriken. Och eftersom de flesta redan hade lyckats svika både vänner och närmast anhöriga, var det ingen som sörjde speciellt mycket. Hårdkokt och inte särskilt verklighetstroget, men spännande, som sagt.

Mer om köttfärs: SVT, DN, SvD m fl nyhetsmedier med självaktning har under den senaste veckan "rasat" över de opålitliga Ica-handlarna, som av ren girighet fixar och trixar med bl a köttfärs för att slippa kassera densamma. En ren följetong efter ett avslöjande i Uppdrag granskning, SVT. Och några dagar tidigare var det en undersökning som visade att om sjukvårdspersonalen tvättade händerna och lät bli att bära vissa smycken, klockor etc, så skulle fler patienter ÖVERLEVA! Vad blir nästa avslöjande?

Vissa saker är man glad över att pappa slapp uppleva. Han arbetade under större delen av sitt yrkesverksamma liv i familjeföretagets Ica-butik som styckmästare och charkuterist. För ett tjugotal år sedan gick han i pension och kort därefter byggde butiken om för att endast sälja färdigpackat kött. Och nu finns pappa inte längre ibland oss. Men det jag minns från när pappa stod i köttdisken var att han tvättade händerna i ett kör - minst mellan varje kund, säkert också mellan varje uppvägning av en ny vara om kunden skulle ha flera sorter.

Han hade alltid mössa på sig. Han malde ofta köttfärsen medan kunden stod och väntade, det skulle inte fallit honom in att mala något som skulle ligga till nästa dag. Han plockade bara fram så mycket kött, charkuterier etc av de olika sorterna till kyldisken av glas som beräknades gå åt på ett par timmar och sprang och fyllde på hela tiden. Och tvättade händerna. Han hade inte vigselringen på till vardags, men en armbandsklocka använde han på jobbet. Den hade en metall-länk som han rengjorde ofta för att inga bakterier skulle fastna på den.

Pappa var en "bonnpojk" som inte hade haft möjlighet att utbilda sig och få en flott titel, men när han gifte in sig i Ica-familjen och fick erbjudande om jobb så tog han det och gjorde sitt bästa. Med hjälp av Icas och köpmannaförbundets internutbildningar och korta kurser plus ett stort mått av sunt förnuft blev han bra på det han gjorde och satte en ära i att göra det bra. Det var säkert inte så kul varje dag, jag minns en julafton när en kund ringde och var förtvivlad över att skinkan hade fallit isär. Pappa åkte upp till affären och fixade en ny... Allt för kunden.

Man undrar om dagens handlare och även sjukvårdspersonal som struntar i vanliga, ganska enkla hygienregler har förlorat den här kombinationen av yrkesstolthet och sunt förnuft. Eller tror den upplysta IT-generationen att vi har byggt bort risken för att bli infekterade av mänskliga kontakter i vårt moderna samhälle? Jag menar, om en kund eller patient blir sjuk/are och till och med dör på grund av att jag har missat något så grundläggande och självklart som att tvätta händerna - kan man leva med det? Går det att spåra vem det är som har brustit, eller går hela arbetslag omkring med samma bakterieflora...? Ta fram det sunda förnuftet och tvätta händerna, snälla människor!

Nä, hör ni. Nu har jag inte tid att blogga mer idag. Julen och hemgjorda köttbullar står ju för dörren. Måste springa över och handla lite köttfärs. På Konsum.

20071206

Ketchupeffekt eller vad???


Nu har jag alltså varit på den andra intervjun på 1½ års effektivt arbetssökande. Började i går kväll med att sätta ihop en lagom häftig "outfit" och hänga fram på sovrumsdörren så att det bara var att hoppa i. Ville inte stå på morgonen och inte ha något att ta på mig. Inspirerad av magister M och "Mode(r)skeppet" (vi HAR så kul på vår DB-kurs!) fotograferade jag den givetvis. (Hu, vilka skarpa färger det blev med blixt! Men jag hinner inte bildbehandla nu. Tänk er dovare färger i stället.) Svart omlott-tröja och kjol från Twilfit, dovt petrolgrönt linne från H&M och rutiga strumpbyxor från Åhlens, inget av det köpt det senaste året, samt en mörkröd handväska från Gekås i Ullared... Halsbandet är konsthantverk från Menorca och till detta svarta lågklackade boots från Ecco. Effekten av höga klackar OCH roliga strumpbyxor kan lätt bli för mycket... i alla fall på mig!


Med ytterligare inspiration från en annan bloggare, ex-klasskompisen L och hennes lägenhetsbryderier, kommer här en lista på "pro" och "contra" efter dagens intervju:


1. Det är ett fast deltidsjobb - det är 50% betalt, men blir säkert mycket mer att göra

2. Det är många varierande arbetsuppgifter - men jag kommer inte att hinna slutföra dem, med den kvalité jag kräver av mig själv, på halvtid. Jag skymtar utbrändhet vid horisonten.

3. Det är fritt och flexibelt - det är ensamt

4. Det är placerat i Skövde - i ett trångt källarkontor utan fönster

5. Det förutsätter mycket kontakter och samarbete med ideella föreningar - det förutsätter mycket kontakter och samarbete med ideella föreningar (!)

6. Det är ett på många sätt intressant jobb - den ideella aspekten innebär att jag kommer att ha ständigt dåligt samvete för att jag tar ut lön för att jag gör det jag tycker är roligt och viktigt

7. Det är kreativt - det kräver att jag lär mig flera nya datorprogram på högst en månad, för sedan slutar den som har tjänsten idag


De verkade intresserade av mig så här långt i alla fall. Och skall höra av sig i slutet av nästa vecka.


Jag är enormt glad att jag även passade på att planera in det andra mötet, med min "gamla kontakt" som jag skrev om igår, just idag. Genom honom fick jag två nya möjligheter, om inte i handen så ändå inom räckhåll. Får se vad detta kan leda till, nu har jag alltså inalles tre grejor att kolla upp i januari. Tala om ketchupeffekt. Från ett oväntat håll. Men; kontakter, kontakter... Tänk att man skulle ha nytta av politiken till slut!


Mmm. "Plötsligt händer det". Man kan ju i alla fall börja hoppas på ett liv efter jul.


..."nån där uppe måste ha sett mig och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur - min tur att träffa nån som vet vad jag behöver, det verkar som mina ensamma /arbetslösa!/ dar för alltid är över"... (Lisa Nilsson)

20071205

Kanske, kanske, kanske...

I gårdagens inlägg var jag rätt trött på skiten och i det närmaste handlingsförlamad.

På kvällen, kl 21.15, ringde en av dem som jag väntade samtal från, och ville träffa mig för en anställningsintervju. YYYESSSSS! Jag blir kontaktad, alltså finns jag!

Klockan var nog en bra bit över 02 innan jag lyckades somna. Hur blir det här nu då? En intervju är ju inte samma som att jobbet är i hamn, det beror ju mycket på vilken typ av kompetens de har tänkt sig och om arbetsvillkoren funkar osv. Men i alla fall ett enormt steg framåt!

Den andra kontakten har inte svarat. En vecka efter att jag mailat och två veckor efter att min kontakts kontakt hade pratat med honom. Min kompis I peppar mig och säger att jag nog måste "ligga på" när jag väl har börjat, om det skall bli något i fortsättningen. Så nu frampå förmiddagen, när jag hade blekt slingor i håret, borstat tänderna och sminkat mig noga, tog jag telefonluren och slog numret.

Jodå, han kom ihåg att kontakten hade pratat med honom om mig, och han hade sett mitt mail, men bara hunnit skumma igenom det, utan att kolla CV't. Så jag fick i alla fall dra det jag hade skrivit i korthet om vad jag är för en typ av person och vad jag vill med mitt jobb... det hade sparat lite energi om han åtminstone läst det... Men där ser man, man kan inte ta något för givet.

Samtalet var positivt även om de inte hade varken konkreta planer på att anställa någon just nu eller tid att träffa mig under den närmaste månaden. Just den här tiden är det en enorm arbetsbelastning med deadlines före nyår. Planer på att utvidga finns i alla fall, men man kan inte säga något säkert förrän i slutet av januari. Då skulle jag återkomma. Så jag fortsätter väl att "ligga på". Nu vet jag att han inte ser mig som en desperat panelhöna.

När jag ändå var igång fortsatte jag att ringa upp en annan gammal kontakt och bokade ett möte om att samarbeta med mitt företag, när jag ändå åker åt det hållet i morgon. Nu måste det börja hända saker i NÅGON ända! Och nu kan det anses bevisat (quod erat demonstrandum) : det är personliga kontakter som gäller i det här gebitet. Hårt men sant.

Jag vill ha en ny plats i tillvaron. Trots att jag de senaste fem åren varit sysselsatt med olika saker, varav en del har gett lite lön och jag har betalat min skatt, saknar jag regelbundenhet, kaffekassa och fasta arbetsuppgifter. Jag kände så väl igen mig i den här kolumnen i SvD i går, även om det inte är just journalist jag vill vara. "Frilans" låter tjusigt, men det är en lång väg till att uppdragen tickar in...

20071204

Och så lite till...

Dottern F har hjälpt mig att pillra till min hemsida - fast hon har så mycket att göra med intervjuerna till sin C-uppsats, den stackar'n.

Då passade hon också på att hjälpa mig med min gamla "horisont" och den är ju fin så den får vara kvar lite till *blink till Johan på HLK, min html-guru som hjälpte mig att få in den in the first place*. Särskilt eftersom den blev mycket bättre i kvalitén än den jag skulle importera från min dator.

Du som inte har varit i Hjo kan ju få tro att det ser ut sådär nedanför vårt hus. Du som har varit här vet att horisonten är betydligt mindre i den här sta'n...

När man har för lite att göra

blir det lätt så att man inte gör det man skulle, utan blir sittande med omdesign av en blogg i två timmar.

Jag hade en så snygg "banner" som skulle ligga högst upp, men den blir bara pixlig och konstig hur jag än gör - bara den har tagit en halvtimme...

Men vad spelar det för roll egentligen. Jag bara väntar ändå, ju. På att dagen skall gå. Men mest väntar jag på att någon skall ringa idag. Närmare bestämt två olika personer som jag aktivt väntar mig skall höra av sig. Bollen ligger hos dem. Det är deras drag. Throw the dice! (Jo, jag såg ABBA-dokumentären igår!)

Mmm, två arbetsgivare. Bollen ligger alltid hos dem.

Om jag i stället för att bara vänta skulle ta och göra ett drag till, höra av mig igen, komplettera med ytterligare någon uppgift, föreslå en tid för möte - skulle de då se en målinriktad person som verkligen är intresserad av jobbet, självständig, initiativrik och nytänkande? Eller skulle de se en desperat och envis panelhöna som man absolut inte vill ha hängande i hasorna, tjatande på arbetslaget och ledningen?

Alla medaljer har två sidor. Och jag vill ju att de skall se min framsida. Den målinriktade och initiativrika.

När man har för lite att göra blir det lätt så att man tänker för mycket. Gör tolkningar och kommunikationsanalyser. Som kanske är helt fel. Det kanske bara är kopieringsapparaten som har gått sönder eller nå't.

Nä, nu måste jag hitta på något som skingrar tankarna medan jag väntar! Ta på mig något snyggt och gå till Ica och handla, kan det bli dagens projekt?

Jag måste få upp tempot, annars blir jag snart tokig på riktigt.