kan vara så mycket.
Ibland kan det vara så att man ikläder sig sina roligaste strumpbyxor, en matchande representativ outfit från Rabalder och en hel drös med visitkort och uppsöker en nätverksträff som man blivit tipsad om av ett annat nätverk man är med i...
Väl där söker man upp stackars oskyldiga människor som man tror att man kan ha nytta av/vara till nytta för och förklarar hur himla bra man är på just det de behöver akut hjälp med just nu, och prackar sedan på dem ett visitkort. Förvånansvärt ofta verkar dessa offer faktiskt tacksamma och tycks mena det när de säger att de hör av sig när det blir något.
Och någon gång, som i förrgår, visar det sig att ett av dessa offer kände igen mig. Inte som en kompetent MKV-are med projektledarutbildning + ytterligare en högskoleutbildning - utan för att vi delade "mammas gata" i Skultorp som barn. Små barn, innan vi började skolan, för då flyttade ju min familj till andra ändan av Skultorp och det räckte för att man skulle tappa kontakten med de som var av en annan årgång. Men jag tycks ha gjort avtryck redan då. Hade kanske tillräckligt roliga strumpbyxor för att bli ihågkommen.
Kanske, kanske är det så här man skall bära sig åt för att över huvud taget få in en fot... men det är jobbigt att "gå på gatan", även om det är i Arnia!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar