Tomhet

Så var sommaren obönhörligen slut. Höstmarknaden satte punkt för helgöppet på byrån och nu behövs inte mina tjänster där mer för i år. Det kan bli någon enstaka stadsvandring till, möjligen. Det var så lite gäster inne under lördag och söndag, så jag hann gott och väl med att noggrannt uppdatera evenemangen både på hemsidan och pappersbladet fram till december, fylla upp broschyrstället och skylta om i de utvändiga skyltskåpen. Men öppet hade vi i alla fall, det var väl huvudsaken. Även om det var tomt.

På jobbfronten intet nytt. I morgon skall jag träffa M som sammanställer ett nytt evenemang under arbetsnamnet "Bondens marknad" för att göra ännu ett marknadsföringsjobb utan kontant betalning. Får ta det som marknadsföring av evalution tankar och ting, alltså. Jaa, vad skall jag göra? Mitt "nästan-jobb" från i våras rann fullständigt ut i sanden som väl alla har förstått - och det var sannerligen inte mitt fel. Nu har jag tagit ytterligare ett steg i evolutionen av evalution genom att annonsera i Lokaldelen - alltid kan det väl ge något. Fast än så länge ligger det bara med i papperskatalogen.

Tomt är det också här i huset, med bara ett barn kvar, som är mer borta än hemma. I eftermiddags åkte dottern F iväg med tåget, medförande inte mindre än fem kollin- fattar inte hur hon skall lyckas byta i Stockholm men hon har ju ca tre kvart på sig att ta sig mellan spåren, så det ska nog gå. I Sundsvall blir hon mött av en kompis, så därvid är jag lugnare.

Så - en person mindre att diskutera med; att handla, laga mat, diska, tvätta, dela bil och samordna måltider med - men också en person mindre som handlar, lagar mat, diskar, tvättar, tankar bilen och lagar mat utan anmodan. (Det där med att samordna måltider är klart överskattat. Det känns som om det är någon privat noja jag har, att alla som finns hemma när maten är färdig gärna skall äta tillsammans. )

(F till höger)

Som en sista tjänst efter det sista långa sommarlovet hemma i familjen skjutsade jag henne till tåget i Skövde med sina fem väskor av olika typ, storlek och tyngd. Ett par stadiga matsäcksmackor hade hon med sig, och löftet att ringa så fort hon kommit fram. Klumpen som steg i halsen när hon vände sig om och vinkade från sin plats när tåget rullade iväg norrut svaldes hastigt ner innan det hann komma någon tår. Fånigt, hon är ju 22 i rappet. Men ändå min lilla långbenta fölunge. På väg ut genom stationshuset ignorerade jag Pressbyråns braskande löpsedlar om "Mord i studentlägenhet", morsade på kompisen G i biljettluckan och begrundade alla som inget hellre ville än att deras ungdomar skulle flyga ur boet på egna vingar. Och var någonstans ganska tacksam ändå. För att mina lever och klarar sig själva.

Fast det är väldigt tomt.