20130131

Input och output




Bara på några dagar har jag varit på olika ställen och fått lyssna till spännande föreläsare. Bl a Kjell A Nordström och Troed Troedson, båda väldigt framstående forskare och inspirerande talare.

Deras båda föreläsningar i olika sammanhang tangerade och överlappade delvis varandra, och bekräftade en del saker som jag länge har funderat på angående individens plats på marknaden i framtiden.

Bland annat är det alltså så här, att det spelar ingen roll hur lång eller vilken utbildning man har."Alla" måste ha en högskoleutbildning idag oavsett man har "läshuvud" och intresse eller inte. "Alla ska med", hette det ju. Men man är inte färdig när man har gått en utbildning heller, för om man ska klara sig i världen måste man kunna tillämpa det man har lärt sig och vara benägen att utvecklas därifrån. Hela tiden. Samma sak med företag, i överförd bemärkelse - vi fick som exempel höra om ett företag som tillverkade tvättbrädor, som med tiden hade ställt om till telecom-branschen...

Det är det som illustreras på den något suddiga bilden ovan. Det står information på pilen som pekar uppåt och innovationsgrad på pilen som pekar "framåt"=till höger. Markeringarna på kurvorna illustrerar tre olika personlighetstyper (eller företagstyper, jämför Apple och Ericson) och där de var när de tog studenten - en var "färdig" och stagnerade, en hade just börjat fatta och ville fortsätta studera och en var långsam i starten men sedan satte kurvan fart nästan lodrätt.

Jag är en sådan person som vägrar att stagnera, jag tycker att jag har en ganska hög innovationsgrad. Jag försöker förhålla sinnet öppet, vilket gör att jag lär mig något nytt nästan varje dag - när jag träffar folk på nätet eller irl, när jag jobbar på olika arbetsplatser där jag har haft vikariat och timanställningar eller i mitt eget företag. Även på fritiden är jag den sorten. Behöver en hylla monteras, behöver en gardin sättas upp eller behöver det tapetseras i stugan så gör jag det. Vet jag inte hur man ska göra så läser jag mig till det eller frågar någon som vet. Men så väl känner jag mig själv, så om jag inte har någon bra informationskälla ger jag mig inte på det som jag är tveksam till att jag skulle kunna klara av. I så fall får det vara något där man kan testa lite först och får lov att misslyckas.

(Fast vissa saker som jag genomför, för att de ska göras, tar ganska lång tid och är kanske inte så roliga så jag vill göra om dem igen. Klä om stoppmöbler är ett sådant exempel. Maken och jag har gjort ett antal sådana genom åren. Det blir bra men tar alltid längre tid än man tror och jag säger varje gång att det här var den sista...!)

Jag är inte så värst lik Pippi Långstrump, men just i nedanstående exempel känner jag att vi är lite besläktade. Man kan inte veta säkert att man inte kan förrän man har prövat. Och man växer lite varje gång man har vågat pröva och lärt sig något nytt.

20130130

Bloggkollektivet

Idag har jag äntligen lyckats kläcka ur mig ett nytt inlägg i kollektivbloggen PocketBlogg, där jag varit med sedan starten i maj 2009.

Vi var ett gäng bokläsande nördar som brukade hänga på den sociala sajten Bloggy på den tiden. Plötsligt kom en av oss - Cecilia - på den goda idén att börja blogga om pocketböcker tillsammans. Sagt och gjort. Bloggen finns där.

Vi säger inte att vi "recenserar" i ordets rätta bemärkelse, vi är inte litteraturvetare eller analytiker på den nivån, utan vi skriver subjektivt vad vi tycker.

I början var vi jätteflitiga allihopa, och det hände ibland att vi postade flera inlägg varje dag. I december 2009 fick vi stolt ta emot årets Kulturbloggpris; Bokklassen! Jag har det inramade diplomet hemma på väggen.

Sedan har livet farit lite fram och tillbaka med oss allihopa, omsorg om hälsa, barn och katter har kommit emellan men bloggen består! Några har hoppat av kollektivet men vi har anknutit ett par nya, så vi är ungefär samma antal ändå. Problemet är att bloggen bygger på att vi skriver om böcker som vi har läst - alltså behöver man läsa en bok innan man skriver ett inlägg... Hinner man inte läsa så hinner man alltså inte blogga heller. Moment 22!

Det kommer i alla fall något inlägg lite då och då. Har du Facebook så kan du gå in och "gilla" vår sida, så får du veta när det kommer något nytt!

Vi har bra tumme med bokförlagen också, så när vi går på Bokmässan i Göteborg i september så är det bara att fråga om vi får recensionsexemplar av pocketar, så får vi det! Men, som sagt, de ska läsas också!


20130129

Jobbsökeriet

I detta nu sitter en "expert" på Nyhetsmorgon i Tv4 och pratar om hur mycket jobb det finns och hur lätt det är att hitta sitt drömjobb om man anstränger sig lite och gör en SWAN-analys i stället för SWOT-analys. Dvs klargör sina ambitioner och behov i stället för möjligheter och hot.

Ja ja, ta den där om Rödluvan också. Same same but different.

Jag prövar och omprövar hela tiden alla sätt som finns att söka arbete men det är BARA kontakter och referenser som ger uppdrag och jobb. Och att råka vara på plats och presentera sig vid rätt tillfälle. Och vara tillgänglig förstås. Alltid. Alltid.

Och så förfasar sig folk över att man är uppkopplad på nätet och nåbar i stort sett hela sin vakna tid. Walk a mile in my shoes!

20130128

Telefonförsäljare

Med risk för att låta som Hasseåtages gamla "Lindeman":

Jag läste i gårdagens tidning om en kille som blivit uppringd och skulle få ett gratis prova-på-paket med några vitaminer eller vad det var. När paketet kom måste han betala frakten, och sedan visade det sig att han fastnat i ett abonnemang som han inte beställt. Så småningom lyckades han väl krångla sig ur det men lurigt var det.

Vilket påminner mig om min resa med "Företagslansering AB" härom året. Jag blev uppringd med påståendet att jag skulle ha beställt en tjänst för ca 25 000:- - att publicera mitt företags kontaktuppgifter på en sida som hette Hittaforetagen.se. Varför skulle jag? Vem letar efter mig där? Googla, så hittar ni både mig och evalution!

Jag tvärnekade förstås, men han var riktigt hotfull och försökte få mig att uppge sökord så att jag skulle trassla in mig i en beställning i alla fall. Till slut sa jag att han fick skicka en faktura om han kunde skicka bevis - skriftligt eller inspelning - på att jag beställt.

Inte mindre än fyra fakturor kom, men inget bevis. Jag skickade tillbaka dem med BESTRIDES skrivet tvärs över och ett följebrev där det stod att bevis skulle uppvisas. Efter sista tillbakaskicket ringde jag polisen, som lugnade mig och sa att kronofogden inte befattar sig med det företaget. Inte långt efteråt fick jag tillbaka brevet med "adressaten okänd" och de pratade på radio om en jurist som stämt företaget som representant för ett femtiotal småföretagare som blivit lurade och inte vågat annat än betala. Företaget fälldes.

Men jag har nästan fått telefonförsäljarfobi på köpet. Jag tycker det är fruktansvärt att inte få en syl i vädret när de kommer med sin svada och man fattar inte vad de föreslår och vad man säger ja till.. Jag brukar inte ha svårt att fatta annars, men sedan den där killen ringde och dumförklarade mig totalt och behandlade mig som en idiot, så har jag börjat tvivla.

Som tur är har jag bara mobilnumret registrerat på mitt företag. Då har jag ju automatiskt nummerpresentatör. Så fort något nummer som jag inte känner igen syns i rutan så svarar jag inte utan låter telefonsvararen ta det. Finns det inget meddelande går jag till den utmärkta sidan "vemringde.se" och kollar om någon har anmält numret och vart det går. (Den finns också som app, som lägger in ett register av blockerade nummer i telefonens kontaktlista) Man kan nämligen inte "nixa" som företagare. I mitt fall har 100% av alla som inte lämnar meddelande varit telefonförsäljare. Och till de som lämnar meddelande är det ju bara att ringa tillbaka.

OK, jag kanske missar några erbjudanden, men det kan jag leva med. Skicka ett mail i stället, så jag i lugn och ro kan ta del av vad erbjudandet går ut på. Så kanske det till och med kan bli affär någon gång!

Att höra till

Det är viktigt med tillhörighet. Att ha skrivbord med stol och telefon.

Att ha nyckelkort/legitimation och lösenord till min dator.

Och veckans fika.





20130127

Söndagskväll

De här 45% som jag jobbar för regionen är oftast schemalagda i Vänersborg på måndagar och tisdagar. Förra veckan var ett undantag, eftersom det var kommun-och landstingsdagar för hela riket då, på fredagen och lördagen.

Eftersom det är ca 14 mil till Vänersborg måste man åka tidigt för att hinna till "morgonsamlingen".

Måndagar betyder det 05.10 från busstationen i Hjo. Tisdagar 06.12. Vidare med tåg från Skövde, byte i Herrljunga.

Men det är det värt för att få jobba.

Fyra veckor kvar av vikariatet nu.

20130126

Det där med politiiiken

Det jobb jag har just nu i Västra Götalandsregionen är ett jobb som politisk sekreterare, javisst. Jag jobbar åt ett politiskt parti för att hjälpa till att föra fram detta partis åsikter och idéer. Jag skriver en del protokoll och artiklar, sköter hemsida och Facebook-sida, fixar lite med studiebesök i olika verksamheter, sitter på möten, är med och lyssnar i olika forum, diskuterar det aktuella läget och tillför mina tankar till arbetslaget. Självklart bör jag ju då dela huvudparten av detta partis åsikter, vilket jag för det mesta gör.

Men politiker är jag inte och kommer aldrig att bli. Det ständiga sammanträdandet, det ständiga brytandet av åsikter mot andra åsikter som man på förhand vet hur de kommer att låta, ett evigt köpslående, kamp om procent, "säljande" av argument för att en idé ska vinna gehör hos partiet, hos allianspartier och sedan övertyga även meningsmotståndarna. Dessutom händer det inte sällan att någon jobbar med ett förslag en lång tid, bara för att se att någon motståndare får höra om förslaget, snappar upp det, gör det till sitt och driver igenom det utan minsta cred till den som kom upp med det ursprungliga förslaget. Och det kan ta evigheter från att man lämnar in en motion om ett förslag tills den tas upp i fullmäktige. Sedan kan det gå ytterligare långa tider när det ställs interpellationer och diskuteras på längden och tvären. Kvarnarna maler långsamt i en demokrati och jag har full förståelse för att de måste det för att alla röster ska kunna göra sig hörda. Till och med de som blivit invalda på senaste tiden, som ingen av de andra partierna vill samarbeta med eller förknippas med på det mest långsökta sätt - de har rätt att säga sin mening om de andra partiernas motioner och lägga egna om precis vad de vill.

Nu när jag har jobbat ett tag i organisationen kan jag konstatera det jag redan visste - att jag aldrig kommer att bli "politiker" i det avseendet att jag sitter som ordinarie ledamot i fullmäktige, nämnder eller styrelser. Däremot kommer jag förmodligen att då och då fortsätta att hjälpa till med marknadsföring, kampanjmaterial, vissa events, val och annat. Och delta i arbetet på andra sätt när det behövs. Det har jag gjort redan tidigare, ideellt eller näst intill. Där känner jag att jag kan tillföra något och kanske indirekt göra skillnad i politiken.

Men det här halvårslånga vikariatet nära regionstyrelsen har gjort att jag känner ännu större beundran och tacksamhet till alla de som engagerar sig politiskt på alla nivåer för att demokratin skall fungera och samhället så småningom skall bli en bättre plats. Det finns så mycket orättvisor överallt och det behövs folk som orkar hålla ut i detta långsamma malande, som lyssnar på de svaga och tilltrampade och kommer med idéer och lösningar för att använda skattebetalarnas medel till så bra och många saker som möjligt, för det gemensamma bästa. Och ibland hängas ut och närmast mobbas i media när något blev fel. Många, många jobbar på år efter år utan att få eller sträva efter "folkets kärlek". Bara för att de sporras av motståndet och utmaningen, och för den egna tillfredsställelsen att man försöker göra något för att förbättra världen. Och då och då lyckas få igenom något.

Ibland hojtas det om att politikerna gör alldeles för få besök i verkligheten. Men hur många gör ett ordentligt besök i politikerns verklighet? I alla kommuner finns det möjlighet att vara med och lyssna på kommunfullmäktige och få ut protokoll därifrån. Man kan också ta upp egna frågor med "sitt" politiska parti genom dess representanter - hur många tar vara på den möjligheten?

Jag gör det då och då, men å andra sidan har jag inte så långt till "en politiker nära mig". I en del familjer betyder det att jag också skulle vara politiker ( i familjen Clinton och familjen Reinfeldt till exempel) men i vår familj räcker det så bra som det är, tack!

20130125

Viktiga möten - eller oviktiga?

Det här vikariatet som politisk sekreterare som jag har just nu medför att jag får möjlighet att resa runt en del, inte bara till Vänersborg, där Västra Götalandsregionen har sitt huvudsäte. I tisdags var vi i Göteborg på en konferens som heter Mötesindustriveckan med några hundra andra intressenter och idag är vi på väg till Helsingborg för att träffa ett tusental "partister". Det blir ett antal seminarier och föreläsningar om vad som rör sig i partiet och hur man ska ta avstamp inför valet 2014.

Jag kommer ju formellt sett bara att finnas kvar i organisationen i en månad till, sedan kommer ordinarie personal tillbaka, men jag tycker ändå att det är intressant att se hur den här stora organisationen fungerar och hur man satsar framöver. Och det är intressant att i praktiken kunna se hur det fysiska mötet kompletterar det som sker på nätet. På så sätt knyts det här mötet ihop med det vi hade i tisdags.

Vad ska man då ägna sig åt under de här dagarna? Jag har anmält mig till följande efter min inriktning och intressen (se bilden).

Hur som helst så tycker jag alltid att det är roligt att träffa andra människor, och nya människor, och lyssna på vad andra har att säga. Ju längre man lever, desto mer i ser man att man har kvar att lära och uppleva. Om man sedan har någon direkt "nytta" av det får framtiden utvisa!

20130124

Förbereder lite

Jag har fixat till lite nya visitkort med kontaktuppgifter till mig/mitt företag. I praktiken är det ju samma sak eftersom det är ett mycket litet företag med bara en (jag) som jobbar.

En del kanske tycker att det är "gammelmedia" med visitkort, men det tycker inte jag. Av sig själv dömer man andra, som bekant. Jag tycker det är jättebra när man är ute på olika mingelplatser och nätverkar. Träffar man någon som man tycker att man vill träffa igen, samarbeta med eller bollplanka med, så är det så smidigt att få ett litet kort att stoppa i lämplig ficka. (Jag försöker stoppa dem i samma ficka, om jag skulle få fler vid samma tillfälle...) Sedan har man alla på ett ställe när man kommer hem.

Det jag förbereder mig för i och med detta är i första hand en konferens, eller "unconference" som den kallas, i Göteborg i mitten av mars. Den heter Webcoast och är till för alla oss som lever en del av livet på webben - proffs och "amatörer" (var nu gränsen går!). Jag har sett anmälningslistan, den ligger på hemsidan, och det finns en massa spännande människor där som jag är nyfiken på! Hoppas att de vill lära känna mig också, så jag tar med en hög visitkort. Ifall.

20130123

Vårprojektet

Genom ett upprop på facebook länkat till bisonblog har jag fått inspiration att ta tag i det här med bloggandet igen. Jag har alltså hakat på utmaningen att blogga 100 dagar i följd under etiketten #Blogg100. Och jag skakar liv i inte mindre än två bloggar!

Min andra blogg hade jag ju inte uppdaterat på 1½ år, så den förde en ännu sorgligare tillvaro än den här, som jag uppdaterade för knappt ett år sedan...:)

Ni som har läst mina bloggar tidigare (eller om ni försöker läsa ikapp lite bakåt) kanske har märkt att den här handlar om funderingar kring kommunikationssamhället, informationsbranschen samt jobb, eget företag och sysselsättning i allmänhet. Undantaget resedagboken från Kambodja som jag lade här för ett år sedan, av praktiska skäl. (Vill du läsa om den mycket speciella resan så börjar det med det här inlägget 17/1 2012)

Den andra bloggen, som heter hurhamnadejaghär? skall vara en plats för spickelering och filosifering, för att låna ett uttryck ur Astrid Lindgrens vokabulär. Ditt om datt om livet helt enkelt.

På det vikariat där jag för närvarande tillbringar 45% av min arbetstid ingår det bl a att få organisationen att synas på webben. Jag administrerar en hemsida och en facebooksida och står till tjänst som "konsult" för arbetskamrater som har frågor om sina insatser på andra forum.

För ett par veckor sedan diskuterade vi i arbetslaget just detta att synas på webben kontra i andra media och vi hade väldigt olika åsikter om hur väl man syns på olika platser. Alla har inte Facebook, nej, men de som har det vill bli uppdaterade. Alla läser inte heller medlemstidningens ledarsida eller debattartiklar. Det finns många idag som väljer bort lokaltidningen och därför inte ser insändarna, men de som läser papperstidningen vill att det ska finnas material från meningsfränderna där. Ett antal människor, kanske mest yngre, väljer helt bort SVT och SR och får sina nyheter och underhållning i andra kanaler som styrs av kommersiella krafter, vad får de för information?

Som vi alla mycket väl vet har medievärlden helt ändrat skepnad på bara några år, och den fortsätter att ändras hela tiden. Men man får aldrig förledas att tro att alla andra har samma medievanor som jag själv, för då är man illa ute.

Mitt sätt att bemöta tidens utveckling är att försöka hålla mig à jour med det som kommer, och "låta tusen blommor blomma" helt enkelt. Sprida gracerna mellan papper, web och vad man för övrigt kan hitta på. Jag tror det är nödvändigt om man vill synas för största möjliga antal mottagare.