Det jobb jag har just nu i Västra Götalandsregionen är ett jobb som politisk sekreterare, javisst. Jag jobbar åt ett politiskt parti för att hjälpa till att föra fram detta partis åsikter och idéer. Jag skriver en del protokoll och artiklar, sköter hemsida och Facebook-sida, fixar lite med studiebesök i olika verksamheter, sitter på möten, är med och lyssnar i olika forum, diskuterar det aktuella läget och tillför mina tankar till arbetslaget. Självklart bör jag ju då dela huvudparten av detta partis åsikter, vilket jag för det mesta gör.
Men politiker är jag inte och kommer aldrig att bli. Det ständiga sammanträdandet, det ständiga brytandet av åsikter mot andra åsikter som man på förhand vet hur de kommer att låta, ett evigt köpslående, kamp om procent, "säljande" av argument för att en idé ska vinna gehör hos partiet, hos allianspartier och sedan övertyga även meningsmotståndarna. Dessutom händer det inte sällan att någon jobbar med ett förslag en lång tid, bara för att se att någon motståndare får höra om förslaget, snappar upp det, gör det till sitt och driver igenom det utan minsta cred till den som kom upp med det ursprungliga förslaget. Och det kan ta evigheter från att man lämnar in en motion om ett förslag tills den tas upp i fullmäktige. Sedan kan det gå ytterligare långa tider när det ställs interpellationer och diskuteras på längden och tvären. Kvarnarna maler långsamt i en demokrati och jag har full förståelse för att de måste det för att alla röster ska kunna göra sig hörda. Till och med de som blivit invalda på senaste tiden, som ingen av de andra partierna vill samarbeta med eller förknippas med på det mest långsökta sätt - de har rätt att säga sin mening om de andra partiernas motioner och lägga egna om precis vad de vill.
Nu när jag har jobbat ett tag i organisationen kan jag konstatera det jag redan visste - att jag aldrig kommer att bli "politiker" i det avseendet att jag sitter som ordinarie ledamot i fullmäktige, nämnder eller styrelser. Däremot kommer jag förmodligen att då och då fortsätta att hjälpa till med marknadsföring, kampanjmaterial, vissa events, val och annat. Och delta i arbetet på andra sätt när det behövs. Det har jag gjort redan tidigare, ideellt eller näst intill. Där känner jag att jag kan tillföra något och kanske indirekt göra skillnad i politiken.
Men det här halvårslånga vikariatet nära regionstyrelsen har gjort att jag känner ännu större beundran och tacksamhet till alla de som engagerar sig politiskt på alla nivåer för att demokratin skall fungera och samhället så småningom skall bli en bättre plats. Det finns så mycket orättvisor överallt och det behövs folk som orkar hålla ut i detta långsamma malande, som lyssnar på de svaga och tilltrampade och kommer med idéer och lösningar för att använda skattebetalarnas medel till så bra och många saker som möjligt, för det gemensamma bästa. Och ibland hängas ut och närmast mobbas i media när något blev fel. Många, många jobbar på år efter år utan att få eller sträva efter "folkets kärlek". Bara för att de sporras av motståndet och utmaningen, och för den egna tillfredsställelsen att man försöker göra något för att förbättra världen. Och då och då lyckas få igenom något.
Ibland hojtas det om att politikerna gör alldeles för få besök i verkligheten. Men hur många gör ett ordentligt besök i politikerns verklighet? I alla kommuner finns det möjlighet att vara med och lyssna på kommunfullmäktige och få ut protokoll därifrån. Man kan också ta upp egna frågor med "sitt" politiska parti genom dess representanter - hur många tar vara på den möjligheten?
Jag gör det då och då, men å andra sidan har jag inte så långt till "en politiker nära mig". I en del familjer betyder det att jag också skulle vara politiker ( i familjen Clinton och familjen Reinfeldt till exempel) men i vår familj räcker det så bra som det är, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar