20070227

Hur gör man

för att låta bli att blogga?

Jag brukar ibland, när jag är färdig med det jag ska, surfa ett varv på ett par dussin bloggar som jag har som "favoriter" på min dator. Inte proffsbloggare, då, utan sådana jag känner runt om i landet.

Jag blir alltid lika förvånad över att folk som en gång i tiden startat en blogg kan låta bli att skriva i dem! Vissa har inte skrivit på månader, en del sådär varannan vecka.... man måste ju gå in ändå och kolla, då och då, ifall det har hänt nå't. Hallå, därute! Jag vill ju veta vad ni gör, allihopa! Ni kan ju inte bara starta och lämna mig här hängande i luften utan att veta om ni lever!

Ännu konstigare tycker jag att det är att lägga ner sin blogg. Jag vet ett fall när ett blogginlägg användes av en annan person på ett jättekonstigt sätt, och då kan jag förstå att man släcker. Men så knäppa kan väl inte fler personer vara i det här lilla landet?

Jag själv har, som ni märker, blivit nästan en "addict"... Det är särskilt kul när man får respons i form av kommentarer, förstås! (Även sådana IRL!)

20070226

Nonononono - yes


Alla som har sett TV-serien Ett Herrans liv (The vicar in Dibley) ser nu en liten grå gubbe framför sig, som alltid svarade tvärtom på ja/nejfrågor för att sedan ändra sig enligt ovan. Ja, ni andra ser honom här också, fast ni kanske inte vet hur han låter.
Det här uttrycket beskriver mitt förhållande till arbetsmarknaden just precis i ögonblicket. På sista tiden har media-, kultur- och informationsfacket nästan bara innehållit säljartjänster - och jag är inte säljare!

Så i förra veckan kom ett sådant där "vill ha"-jobb igen. Yes... Men trots att jag måste komma ihåg att inte förvänta mig någonting så har jag redan helt klart för mig hur det blir med det ena och det andra om jag får det. Är jag ett visualiserings-freak, eller? Det tar två sekunder!

Är det något som jag inte kan visualisera så är det ett liv som vikarie på högstadiet i alla fall. Det går bra med de "frivilliga" C-språkseleverna, som har valt själva och verkligen är intresserade. Likaså hyfsat med sjuans franska. Men den obligatoriska engelskan - att komma in som vikarie där bäddar för upptåg. Kan bara ana hur det ser ut i andra ämnen, skulle tro att det är en trend.

Tyvärr finns det ett par självutnämnda lustigkurrar i varenda klass, precis som det finns "tuffa-tjej-gänget" och "tönt-killen" - i stora drag efter samma mall som när jag gick i skolan själv. Man försöker med nya pedagogiska metoder, men det är samma kille som sticker ut från samma omklädningsrum efter gympan och hämtar in samma stora lass med samma snö...

R-E-S-P-E-C-T skulle man vilja hojta. Men man gör det inte, utan fortsätter bara säga ifrån, gnata på och ducka för flygande papperstussar och stolsbens-"pluppar" som yr i luften. Jag räknar ner...

20070224

Alla måste bry sig

Hela Sverige drabbas verkligen av schlager-chock. Eller skall man säga trauma, när det är så utdraget som det numera är. Det går verkligen inte att komma undan.

Till och med en av landets "finaste" morgontidningar ägnar massor av plats till att kommentera och analysera. Under "kultur"... Men de håller sig åtminstone någorlunda till saken .

Det som stör mig mest är allt krut som läggs, i de flesta av våra andra medier, på att hitta historier kring artisterna, inte så mycket kring själva låtarna som tävlar. Lilla "skolfröken" Marie från Munkedal var ju tacksam att skildra i sig själv, men varför måste man gotta sig i tragiska uppväxter och tidigare sjukdomar etc som en del artister genomlidit, enligt media de senaste veckorna? Är det för lite "bröstchocker" i år?

20070219

Jag måste bara få dela med mig

Idag har jag varit bl a franskafröken, vilket visade sig inkludera två timmars provrättande som jag inte visste innan. Men det gick bra. Framför allt var det givande att se alla kreativa sätt det finns för trettonåringar att böja verbet "être".

Hemkommen öppnar jag mailen och scannar av alla mina bevakningar på jobbsajter. Där finns det också en hel del kreativitet, som jag även tidigare gett exempel på. Den här låter ganska lockande, åtminstone en slaskig måndagseftermiddag i februari:

Husfru
Du som har känsla för att sköta ett hem på ett bra sätt och
gärna med god smak sökes till företagare i mellansverige. I dina arbetsuppgifter ingår ansvar och planering för inköp och tillagning av mat, kaffe, gärna att du bakar, bjudningar, servering, städ, bädd och tvätt. Du har dock tid för egna aktiviteter på dagen och kvällar som gympa mm. Du medföljer oftast till Spanien och delar fritid med arbete.
Körkort är ett krav och datavana ett önskemål. Vid intresse kan mindre kontorsarbete utföras.
I din lön på 5 000 kr netto efter skatt per månad ingår rum, mat och tillgång till bil. Arbetet är på 3-6 mån.


Undrar om man får vitt stärk-förkläde och liten kråsmössa också?

Seriöst???? 5000 spänn????

20070214

Långsiktighet bättre än punktinsatser

Idag, Alla Hjärtans Dag, läser jag till min stora förvåning att en skola (det kanske finns flera?) stänger för att det förekommer "mobbing" i samband med dagens firande. Se artikeln i DN.

Vissa elever får blommor och kort, vissa blir utan, och det är synd om dem som upplever att "alla andra får". Skolan löste alltså detta med att ge eleverna ledigt???

Ett år prövade man att ge alla elever blommor från skolan (hur kul var det att få?).

Ibland undrar man.

Det kommer alltid att finnas människor som är populära och människor som inte är lika populära. Det fanns även när jag gick i skolan under förra seklet, men då var Valentin inte lika upphaussad som nu, utan inskränkte sig till hemritade lappar och kort. Och superhemligt och diskret dessutom.

Det kommer också alltid att finnas människor som har råd att skicka blommor i mängder med blomsterbud och människor som knappt kan köpa en enda ros att överlämnas personligen. Vi ser detta väldigt tydligt även vid skolavslutningar.

Känner den som skickar en jättebukett mera kärlek än den som lämnar en enda ros?

Det här är väl saker som skulle diskuteras kontinuerligt under barnens hela skoltid. Om inte ämnet "etik och moral" finns på schemat, så lägg in det, eller införliva det i samhällskunskapen, svenskan eller var som helst, bara det inte glöms bort. Det är dessutom inte bara aktuellt vid Alla Hjärtans Dag, utan året om. Tänk på tävlingarna i att ordna födelsedagspartyn, vem som fått finast och flest julklappar, har flest och nyast märkeskläder osv. Lär ungarna betydelsen av berättelsen om "änkans skärv" (Luk 21:1-4)

Tag upp det även på föräldramötena! Curlingföräldrar in absurdum är inte "snälla" mot sina barn - lär dem säga ifrån om vad som är rimligt! Om en 13-åring får jättebuketter med bud varje "alla hjärtans.." under hela skoltiden, vad skall hon då ha som hon kan uppskatta när hon fyller 50?

Själv blir jag jätteglad för en bukett tulpaner från Ica eller en hembakad kladdkaka - men det går bra vilken dag som helst!

20070213

En ständig följetong om Arbetsförmedlingen

Nu har vi bl a i DN och i Aktuellt tagit del av hur reglerna för de nya fräscha "nystarts-jobben" kommer att fungera IRL.

Jag tror verkligen att den nya regeringen försöker allt de kan att rätta till den gamla regeringens grova plumpar och uppenbara missar i regelverken både här och där - men i det här fallet har de ersatt pest med kolera.

När jag såg nyheterna igår trodde jag nästan inte mina ögon. Ja, rubriken var ju förstås från jämställdhetsperspektivet, att kvinnor blir orättvist behandlade, så först lyssnade jag nästan inte. Man är alltför van vid de formuleringarna. Men när det gick upp för mig på vilket sätt härsknade jag till ordentligt!

Det gäller ju inte bara kvinnor, invandrare, akademiker eller vilken byrålåda man nu stoppas i. Det här gäller ju alla MÄNNISKOR som försöker hanka sig fram. Kvinnor OCH män, även om det ofta är kvinnor som lyckas hitta de där fram-hankar-jobben i vård, omsorg och service.

Nu kan jag ju inte tala för alla människor, men det räcker så bra med mitt eget fall.

Om jag skulle aspirera på ett "nystarts-jobb", vilket jag ju inser aldrig kan bli aktuellt med nuvarande regler, skulle min arbetslöshetsperiod räknas från och med i lördags. I själva verket upphörde min fasta tjänst sista maj 2004. Sedan dess har jag studerat och varit timanställd på flera olika ställen och aldrig kommit upp i mer än ett snitt på 19 tim/vecka under en sammanhängande period (feriearbetet), vilket är den arbetstid min a-kassa beräknas på.

Jag söker jobb hela tiden ( drygt 85 tjänster i skrivande stund) och väntar ständigt på svar från ett par dussin potentiella arbetsgivare, men blir galen om jag inte får göra något däremellan. Gärna något som man tjänar ett par kronor på. Därför vikarierar jag som lärare och hoppar in som turistvärdinna, har erbjudit mig att hjälpa den lokala bokhandeln med uppackning till rean och ett klädföretag som skall flytta in till en ny lokal. Med mera. Allt utom att jobba med mitt eget "bisyssla"-företag, som jag fick lägga ner för att få ut någon a-kassa över huvud taget.

För att få ett "nystarts-jobb" inom den bransch man är utbildad i, i mitt fall media- och kommunikation (informatör, kommunikatör, reklambyråarbeten, utredningar...) så skall jag inte ha lyft ett finger och fått betalt för det på minst ett år. Inte en timme! Är detta sjukt eller är det sjukt! Sedan finns det en del andra reservationer också, men de lämnar jag därhän just nu, för de gäller inte mig.

Skall inte de som verkligen försöker jobba med vad som än finns premieras och hjälpas till att få ett "riktigt" jobb inom den bransch man utbildat sig till i första hand??? Har man varit arbetslös i 11 månader och erbjuds några timmars vikariat i dagsläget så håller man sig väl undan allt man kan, för att få en chans att få ett "riktigt" jobb inom kort?

Jag ångrar att jag feriejobbade så mycket jag kunde (= knappt halvtid i snitt) på somrarna under studietiden, och att jag har ställt mig till förfogande för vikariat. Jag kunde ha stämplat med högre a-kassa hela den tiden och haft en chans till "nystarts-jobb" åtminstone fr o m den 11/6 2007 ( dagen efter ettårsdagen av min fil kand-examen).

Men nej, när jag tänker efter. Det har känts bättre att vara en del av samhället, att betala skatt och inte uppbära mer bidrag än nödvändigt trots allt. Att ha någonstans att gå där man träffar arbetskamrater och kunder/gäster/elever och känna att man gör en insats - det får väl vara värt de hundratals tusen kronor jag har sparat in åt samhället genom att göra som jag har gjort i min blåögdhet. Det är väl den känslan, och min man (som tack och lov har jobb) som jag får leva på tills jag får komma på intervju någonstans. Medan min utbildning, som är en färskvara, lägger sig bekvämt tillrätta i bakhuvudet.

Det finns bara ett begrepp för det här. Oförlåtligt resursslöseri på alla plan!

20070212

Några tips!

Apropå mitt blogginlägg från igår hittade jag några bra tips genom en annan blogg.

Lyssna och lär HÄR!

Skillnad på skit och pannkaka...

Till slut hittade jag ett gammalt kvitto och skrev ned lösningen. Varför jag kom på den just då vet jag inte. Men helt plötsligt föll alla pusselbitarna på plats och känslan av glädje och stolthet spred sig i kroppen.
Det var först på kvällen, när jag råkade se mig i spegeln, som jag förstod vad det egentligen handlade om – passionen. Det är den som driver mig och mina kollegor framåt och får oss att vända ut och in på problemen ända tills vi hittar lösningen.


Vi förutsätter att du är en god kommunikatör och en utåtriktad person som tycker om att samarbeta och är duktig på det. För att fungera i denna roll krävs även en god pedagogisk förmåga...

Texterna ovan är hämtade ur två olika platsannonser som blivit mig tillsända av "intelligenta agenter" (små spindlar som klättrar omkring på nätet och letar rätt på annonser om precis de jobb jag skulle kunna söka och utföra).

Man kan även hitta formuleringar som "du brinner för inredning" och "du är en social person". Ibland undrar man om det över huvudtaget är någon idé att ta macheten och hugga sig igenom djungeln av rena floskler. Det är slöseri med den energi som jag kunde använt till att utföra själva jobbet! (För nöjes skull vänder jag ibland på annonserna - "en inåtvänd person", "ditt inredningsintresse är helt slocknat", "du är asocial och ovillig att samarbeta...")

Sedan stryker jag alla utfyllnader och kollar1) placeringsort 2) önskade konkreta egenskaper 3) utbildningskrav. Erfarenhetskrav struntar jag i. Uppfyller jag 1-3, vilket händer rätt ofta i alla fall, söker jag jobbet.

Och får beskedet "Tack, men nej tack..."

20070211

Alltid någon vikarie som blev glad...

Det enda som gör Melodifestivalens alla delfinaler värda att se i år är Kristian Luuks strålande insats att sätta personlig prägel på showen. Fast det där med Jessica Anderssons outfit börjar kännas färdigharvat vid det här laget.

Svante Thuresson slog precis huvudet på spiken när han konstaterade att det är tur att det heter "festival" - för någon meloditävling är det inte längre. Mer en fråga om vilken/vilka artister som har förmågan att marknadsföra sig på smartaste sättet.

Även om det ligger en lång story bakom "lågstadiefröken från Munkedal" så är det lite uppfriskande att se någon bli så genuint lycklig för att gå vidare. De andras leenden verkade mer inövade, som att det här var väl bara en liten bit av jobbet. För "fröken" kanske det här är första och enda inhoppet i sammanhanget, hon har ju en annan karriär som också är viktig för henne. Folk kommer och går, jag menar, se bara på "fyra bugg..."; rektor på Guldkroksskolan i Hjo är ju också en karriär. Så kan man ha musiken som hobby.

I glesbygdsområdet Bohuslän är det säkert någon (nyutbildad lärare?) som blev glad för en möjlighet att få vikariera lite till för Marie.

Och andra har kanske fått en liten uppmuntran om att det går att infria sina drömmar, om vad det vara månde. Så helt bortkastad är nog inte Melodifestivalens alla turer ändå. Jag kanske skulle skicka in något som finns i byrålådan?

20070209

Tack, men nej tack!

Åter ett besked idag om ett jobb jag sökt - vars ansökningstid gick ut i september...Häpp!

Idag blev jag även påmind om varför jag inte ville bli högstadielärare. Jag vikarierade i några timmar och hade då två niondeklasser i bild åt N. Den första lektionen gick hur bra som helst - de lyssnade på vad jag sade och var lite impade av att jag kunde en del om hur man gjorde med olika tekniker osv. En frågade t o m om jag var bildlärare "på riktigt" - lite kul...! Efter den lektionen tänkte jag att, vadå, det här var ju riktigt mysigt och jättetrevliga ungdomar osv.

Det varade i tjugo minuter.

Den andra klassen var raka motsatsen och gav mig hemska flashbacks till min egen högstadietid under förra seklet. Det är hårt att se och känna med de 2/3 av klassen som försöker jobba på och försöker lyssna, men får arbetsron förstörd av en eller två högljudda "lustigkurrar" som drar med sig ett antal hejdukar. Fast man hittar väl en strategi för att hantera det och strukturera jobbet i längden, som man inte fixar när man hoppar in som vikarie för en enstaka gång. Åtminstone hoppas jag det, för N's mentala hälsas skull.

Om jag blir erbjuden ett sådant jobb mer permanent? Ja, egentligen skulle jag nog ta det, men just idag känns det som "Tack, men nej tack!"

20070206

Som att lära sig simma

Idag har jag varit på besök hos den lärare jag skall vikariera för på en högstadieskola i Skövde.

Franska och engelska. Och tonåringar.

Gulp.

Jag hade aldrig varit inne i den skolan förut, och korridorerna slingrade och svängde som värsta labyrinten. Jag kommer bort! Arbetsrummet på ett håll och personalrummet på ett annat, två kronor i fikakassan och läxa till tisdag för ena gruppen och onsdag för andra. Cd-skivor här och kopieringsunderlag där. Nyckel hos vaktmästaren och glöm inte att kolla postfacket.

Dubbel-gulp!

Vilken tur att det (uppenbarligen) finns lärare som inser mitt strukturbehov. Kanske berodde på att jag hört av mig tre veckor före vikariatet och bett att få instruktioner. Hon hade i förväg skrivit en kladdlapp med vad som skulle göras på respektive lektion och fyllde i resten medan vi pratade. Hon dubbelkollade diskret att jag visste var i skolan vi befann oss i förhållande till var vi kom ifrån (inte självklart när det gäller mig) och visade ordentligt var alla salar, som jag skall vara i, ligger. Arbets- och personalrum var vi i två gånger, och hon följde mig till vaktmästarn för att få nyckel.

Det kallar jag pedagog. Eller också har hon dåliga erfarenheter av virriga vikarier som går fel och rör till allt material både för henne och eleverna.

Nu skall jag bara läsa in mig på franskan. Den är lite dammig, men inte möglig. Jag förstod utan vidare allt som stod i stycket om Napoleon... Och det där med "du måste böja verbet" sitter i sedan Västerhöjdsskolan, även om jag aldrig råkade ut för det. (Alla som haft samma franskalärare som jag förstår vad jag syftade på nu.)

Tonåringarna får jag väl ta som de kommer. De kan ju inte ha ihjäl mig.

Även om det inte är lärare jag skall "bli" så försöker jag bemöta de utmaningar jag får som nya erfarenheter. Om jag bara förbereder mig, övar "torrsim", tillräckligt mycket så skall det nog bära även om det känns som djupt vatten med kalla strömmar när jag tänker på det.