Alla som har sett TV-serien Ett Herrans liv (The vicar in Dibley) ser nu en liten grå gubbe framför sig, som alltid svarade tvärtom på ja/nejfrågor för att sedan ändra sig enligt ovan. Ja, ni andra ser honom här också, fast ni kanske inte vet hur han låter.
Det här uttrycket beskriver mitt förhållande till arbetsmarknaden just precis i ögonblicket. På sista tiden har media-, kultur- och informationsfacket nästan bara innehållit säljartjänster - och jag är inte säljare!
Så i förra veckan kom ett sådant där "vill ha"-jobb igen. Yes... Men trots att jag måste komma ihåg att inte förvänta mig någonting så har jag redan helt klart för mig hur det blir med det ena och det andra om jag får det. Är jag ett visualiserings-freak, eller? Det tar två sekunder!
Är det något som jag inte kan visualisera så är det ett liv som vikarie på högstadiet i alla fall. Det går bra med de "frivilliga" C-språkseleverna, som har valt själva och verkligen är intresserade. Likaså hyfsat med sjuans franska. Men den obligatoriska engelskan - att komma in som vikarie där bäddar för upptåg. Kan bara ana hur det ser ut i andra ämnen, skulle tro att det är en trend.
Tyvärr finns det ett par självutnämnda lustigkurrar i varenda klass, precis som det finns "tuffa-tjej-gänget" och "tönt-killen" - i stora drag efter samma mall som när jag gick i skolan själv. Man försöker med nya pedagogiska metoder, men det är samma kille som sticker ut från samma omklädningsrum efter gympan och hämtar in samma stora lass med samma snö...
R-E-S-P-E-C-T skulle man vilja hojta. Men man gör det inte, utan fortsätter bara säga ifrån, gnata på och ducka för flygande papperstussar och stolsbens-"pluppar" som yr i luften. Jag räknar ner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar