20070928

Röda tröjor för Burmas munkar

Jag fick också ett SMS med uppmaning att ha på mig en röd tröja idag. Så det har jag.

Jag har varit ute på sta'n och uträttat några ärenden. Eftersom det är rätt kallt nu, så måste jag ju ha på mig min jacka - den är röd, liksom den har varit sedan jag köpte den. Har kanske träffat ett dussin människor. Undrar om någon tänkte på att jag har på mig en röd tröja under min röda jacka idag?

Och hur i fridens da'r skall de styrande i Burma få reda på att jag cyklar omkring i Hjo med en röd tröja för att stödja protesterna?

Men jag har i alla fall fredat samvete. Jag har på mig en röd tröja.

20070925

I rena ilskan

Idag blev det känt att Göran Persson tar ut full ersättning sedan han slutade som statsminister samtidigt som han ju, vilket är allmänt känt, får ersättning för konsultuppdrag till den privata sektorn. Jo, för de pengarna är ju inte "lön" utan betalas till hans enskilda firma...

Jag blir så galen! Här får han 121000/månad plus vem vet hur mycket mer, medan andra bara har det där som betalas ut till den "enskilda firman", dvs kanske ett par tusen när alla skatter osv är betalda. Och därmed får man ingen a-kassa!!! Ännu mindre något "avgångsvederlag" från ett jobb man har slutat på.

Därtill har han mage att kalla sig socialdemokrat! Hur hade det låtit om han varit moderat, då hade väl medierna exploderat!

I ilskan över detta har jag skrivit ett argt brev till arbetsförmedlingen - fast inte om det, utan om huruvida de har tänkt göra något mer för mig över huvud taget. Svar: De kan inte göra något utöver det jag själv får lov att leta rätt på på deras hemsida + annonser och kontor. Men jag får förstås gärna söka mig till andra alternativ, "det finns bemanningsföretag som matchar arbetsgivare med sökande..." TACK, men jag har anmält mig till alla sådana jag kan hitta! För flera månader sedan!

Sedan googlade jag efter ett mediaföretag som var med på "Skaraborg on stage" i fredags. Jag hittade inte dem, men de var i sin tur samarbetspartner till några andra som jag hittade, och i rasande fart skrev en spontanansökan till. Omgående fick jag svaret att jag lät mycket intressant, de sparade min adress och lovade att höra av sig när de behövde mig. De var alltid ute efter fler samarbetspartners. Det var ju bra.

Sedan lugnade jag ner mig lite och satte mig och pillade lite med Photoshop-övningar. Magister Johan tipsade ju om några sätt att visa bilder på nätet på senaste lektionen, så jag var ju bara tvungen att lägga upp en ny hemsida åt mig. Den ligger här. Sedan tog det resten av eftermiddagen att göra iordning bilder för webben och lägga där. Jag hann inte lägga bilder på alla sidor, men några i alla fall. Mycket snyggt!

I morgon skall jag ta mig till Skövde på Arbetsförmedlingens "rekryteringsmässa". Om jag fortfarande är lika arg.

ps Är det inte det Arbetsförmedlingen skall ha varje dag...?

20070923

"prostitution på nätet"

kan vara så mycket.

Ibland kan det vara så att man ikläder sig sina roligaste strumpbyxor, en matchande representativ outfit från Rabalder och en hel drös med visitkort och uppsöker en nätverksträff som man blivit tipsad om av ett annat nätverk man är med i...

Väl där söker man upp stackars oskyldiga människor som man tror att man kan ha nytta av/vara till nytta för och förklarar hur himla bra man är på just det de behöver akut hjälp med just nu, och prackar sedan på dem ett visitkort. Förvånansvärt ofta verkar dessa offer faktiskt tacksamma och tycks mena det när de säger att de hör av sig när det blir något.

Och någon gång, som i förrgår, visar det sig att ett av dessa offer kände igen mig. Inte som en kompetent MKV-are med projektledarutbildning + ytterligare en högskoleutbildning - utan för att vi delade "mammas gata" i Skultorp som barn. Små barn, innan vi började skolan, för då flyttade ju min familj till andra ändan av Skultorp och det räckte för att man skulle tappa kontakten med de som var av en annan årgång. Men jag tycks ha gjort avtryck redan då. Hade kanske tillräckligt roliga strumpbyxor för att bli ihågkommen.

Kanske, kanske är det så här man skall bära sig åt för att över huvud taget få in en fot... men det är jobbigt att "gå på gatan", även om det är i Arnia!

20070918

Oj vad det finns många därute!

Tittar in på Facebook mest varje dag, och det var värst! Nu har jag 10 vänner och har gått med i flera grupper. En del kanske visar sig riktigt användbara.

Det finns faktiskt precis hur mycket som helst att surfa runt på där, kolla in alla fotoalbum, vilka vänner som vännerna har fått sedan sist, vad folk gör precis idag...

Man fattar att det går att fastna där!

Men jag har inte lagt in några bilder än. Har haft fullt upp med att skaffa mig några vänner.

20070914

Nätverk

För några veckor sedan hörde jag för första gången talas om det nödvändiga nätverket facebook.com. Ville man över huvud taget existera i någon annan människas sinnevärld så måste man vara med där, typ. Eller utveckla sitt nätverk över huvud taget.

Nu har jag alltså "addat" mig. Så ni, alla mina miljoner läsare som redan finns på facebook, får gärna "adda" mig på era "friends"-listor också.

Mitt stora problem med facebook är att jag inte har någon aning om vilka som finns därute. Man kan ju bara söka efter folk på deras namn... Jag skulle gärna söka efter "groups" och se om jag känner någon som är med någonstans. Men när man börjar bläddra i "groups" så finns det ju precis hur många som helst, som heter allt möjligt konstigt! Kan man gå någon genväg och söka på "groups / Sweden" till exempel? Och gärna på något intresse. Jag har inte hittat den... Svårtillgängligt!

Jag har gått med i ett "network": Sweden

Jag har gått med i en "group": Kristdemokraterna (för det var den enda "group" jag visste fanns där)

Jag har gått in och sökt på några personers namn, som jag redan förut visste var med, och bett dem "adda" mig som "friend. Resultat hittills: "You've got 1 friend in Sweden"

Tack, Facebook, för att du talade om det för mig!

20070912

"Kompetensen finns i företaget..."

Jag köpte ett nytt slags schampo. Eftersom jag kommit upp i lovlig ålder beslöt jag att testa Dove pro-age, den vinröda flaskan, eftersom jag ville ha tjockt och fylligt hår.

Ja ja, dream on, kan man väl säga. Men håret blev väl rent, precis som med andra schampon.

Så läste jag det finstilta på baksidan av flaskan: "Eftersom vackert hår har ingen ålder". "EFTERSOM VACKERT HÅR HAR INGEN ÅLDER!"

Vem släppte igenom det?

Kanske det var chefens nya fru, som fått jobbet som copywriter på Dove, som formulerade tag-linen. Alla kan ju skriva.

Är det sådana människor som får alla jobb jag söker? Jag blir så trött...

20070911

Teknik i det 21:a århundradet

Köpte en tröja på rea. Ärmarna var för långa.

Jag passade på att lägga upp dem medan jag installerade uppgraderingen av virusskyddet på datorn. Det krävde minst 6 omstarter innan datorn var nöjd och allt fungerade.

Upplägget krävde försiktig upprepning av stickning samt fyra trädningar av nål med "X-söm" däremellan.

Det gäller att behärska tekniken.

20070909

Litterära förebilder

Theodor Kallifatides har skrivit en bok som heter "Mödrar och söner" som kommit ut alldeles nyss. Kajsa Öberg Lindsten skriver i recensionen i GP att modern var mer intresserad av att baka kakor och pyssla om sin efterlängtade son än att ge honom svar på hans frågor och gräva i det förflutna. Hon gifte sig vid 14 års ålder och ägnade resten av sitt liv åt att oroa sig för sina barn, skriver Öberg Lindsten. Modern är vid bokens tillkomst 92.

Samtidigt läser jag den sanslöst roliga och knäppa boken "9½ månad" av Annika Lantz. Ibland är den mer än lovligt utlämnande, men där finns också emellanåt isande korn av sanningar. Till exempel på sidan 179, i stycket där hon tänker tillbaka på första natten med sin nyfödde son.

"Det är en fantastisk sensation. Som ett lyckligt lugn. Fast man är /-/ inte helt lycklig eftersom oron är den andra tillökningen efter att man blivit förälder. Den smiter ut med moderkakan. /-/ Jag läste att en bebis skall tredubbla sin vikt på ett år. Oron däremot ökar hundrafalt på samma tid. "

Det är sannerligen tur att oron inte känns lika starkt hela tiden. För den finns verkligen där hela tiden, med eller utan anledning. Även när barnen blir över 18 och formellt sett är "vuxna".

20070903

Tomhet

Så var sommaren obönhörligen slut. Höstmarknaden satte punkt för helgöppet på byrån och nu behövs inte mina tjänster där mer för i år. Det kan bli någon enstaka stadsvandring till, möjligen. Det var så lite gäster inne under lördag och söndag, så jag hann gott och väl med att noggrannt uppdatera evenemangen både på hemsidan och pappersbladet fram till december, fylla upp broschyrstället och skylta om i de utvändiga skyltskåpen. Men öppet hade vi i alla fall, det var väl huvudsaken. Även om det var tomt.

På jobbfronten intet nytt. I morgon skall jag träffa M som sammanställer ett nytt evenemang under arbetsnamnet "Bondens marknad" för att göra ännu ett marknadsföringsjobb utan kontant betalning. Får ta det som marknadsföring av evalution tankar och ting, alltså. Jaa, vad skall jag göra? Mitt "nästan-jobb" från i våras rann fullständigt ut i sanden som väl alla har förstått - och det var sannerligen inte mitt fel. Nu har jag tagit ytterligare ett steg i evolutionen av evalution genom att annonsera i Lokaldelen - alltid kan det väl ge något. Fast än så länge ligger det bara med i papperskatalogen.

Tomt är det också här i huset, med bara ett barn kvar, som är mer borta än hemma. I eftermiddags åkte dottern F iväg med tåget, medförande inte mindre än fem kollin- fattar inte hur hon skall lyckas byta i Stockholm men hon har ju ca tre kvart på sig att ta sig mellan spåren, så det ska nog gå. I Sundsvall blir hon mött av en kompis, så därvid är jag lugnare.

Så - en person mindre att diskutera med; att handla, laga mat, diska, tvätta, dela bil och samordna måltider med - men också en person mindre som handlar, lagar mat, diskar, tvättar, tankar bilen och lagar mat utan anmodan. (Det där med att samordna måltider är klart överskattat. Det känns som om det är någon privat noja jag har, att alla som finns hemma när maten är färdig gärna skall äta tillsammans. )

(F till höger)
Som en sista tjänst efter det sista långa sommarlovet hemma i familjen skjutsade jag henne till tåget i Skövde med sina fem väskor av olika typ, storlek och tyngd. Ett par stadiga matsäcksmackor hade hon med sig, och löftet att ringa så fort hon kommit fram. Klumpen som steg i halsen när hon vände sig om och vinkade från sin plats när tåget rullade iväg norrut svaldes hastigt ner innan det hann komma någon tår. Fånigt, hon är ju 22 i rappet. Men ändå min lilla långbenta fölunge. På väg ut genom stationshuset ignorerade jag Pressbyråns braskande löpsedlar om "Mord i studentlägenhet", morsade på kompisen G i biljettluckan och begrundade alla som inget hellre ville än att deras ungdomar skulle flyga ur boet på egna vingar. Och var någonstans ganska tacksam ändå. För att mina lever och klarar sig själva.


Fast det är väldigt tomt.