Theodor Kallifatides har skrivit en bok som heter "Mödrar och söner" som kommit ut alldeles nyss. Kajsa Öberg Lindsten skriver i recensionen i GP att modern var mer intresserad av att baka kakor och pyssla om sin efterlängtade son än att ge honom svar på hans frågor och gräva i det förflutna. Hon gifte sig vid 14 års ålder och ägnade resten av sitt liv åt att oroa sig för sina barn, skriver Öberg Lindsten. Modern är vid bokens tillkomst 92.
Samtidigt läser jag den sanslöst roliga och knäppa boken "9½ månad" av Annika Lantz. Ibland är den mer än lovligt utlämnande, men där finns också emellanåt isande korn av sanningar. Till exempel på sidan 179, i stycket där hon tänker tillbaka på första natten med sin nyfödde son.
"Det är en fantastisk sensation. Som ett lyckligt lugn. Fast man är /-/ inte helt lycklig eftersom oron är den andra tillökningen efter att man blivit förälder. Den smiter ut med moderkakan. /-/ Jag läste att en bebis skall tredubbla sin vikt på ett år. Oron däremot ökar hundrafalt på samma tid. "
Det är sannerligen tur att oron inte känns lika starkt hela tiden. För den finns verkligen där hela tiden, med eller utan anledning. Även när barnen blir över 18 och formellt sett är "vuxna".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar