20130708

Föresatser är bra

men plötsligt kan det hända att man inte har tid att uppfylla dem! Min avsikt att fortsätta blogga regelbundet är en sådan.

För några veckor sedan fick jag väldigt mycket att göra. Först blev jag uppringd av Uno, som startat en ny satsning på "specialtidningar" och ville ha min hjälp med det "redaktionella materialet" som det heter. Alltså originalreportage med foto av lokal karaktär. Visst, sure, sa jag, så får vi se hur mycket det blir och vad det utvecklar sig till. Hans vision är att vi tre personer som är inblandade i det här läget ska kunna få ihop "så vi kan leva på det" inom något år. OK, det låter ju bra, men bränd som jag är sedan tidigare säljer jag inte skinnet förrän björnen är skjuten. Jag jobbar på med min del av det hela och hoppas förstås att han får rätt.

Efter ytterligare ett par veckor blev jag uppringd av Kajsa, som behöver hjälp med sin webshop och "nätnärvaro" i allmänhet. Hon är också en kontakt i mitt nätverk av folk som jag ständigt tjatar på. Visst gör jag det! Dessutom hade hon fått akut personalbrist i verksamhetens café-del och frågade försiktigt om jag kunde tänka mig att jobba några pass där också, i alla fall över sommaren. Det är klart. Jag har inga andra planer!

Så numera varvar jag skrivande med bakande, kaffeserverande och webjobb. Klart att det är skönt att vara lite ledig på sommaren men eftersom vi kom iväg till Budapest den där veckan i april så känns det inte nödvändigt att resa iväg på någon "semester". Jag har någon dag ledigt emellanåt och caféet är alltid stängt på söndagar, så vi ska vara vid stugan och resa till Stockholm (hälsa på dottern F) och hinner ändå få lite besök av goda vänner.

Även webjobbet är ju en nysatsning och ska utvärderas efter ett halvår - har inte våra strategier för att lyfta den och öka försäljningen lyckats så avvecklar vi. Således även min insats, alltså. Men även här jobbar jag förstås på med det jag är bra på och utgår från att vi ska lyckas! 

Tänk om det äntligen är så att det lossnat...?

20130520

En heldag vid datorn

Dagens "yess": upptäcka att även denne arbetsgivare använder samma registreringsformulär som en av de andra dit jag ansöker idag. Meriter och CV mm är redan ifyllt. 

Därmed slipper jag alltså att skriva in mer än personligt brev. (Vilket ändå tar någon timme, men där sparade jag oväntat typ 1 1/2 timmes jobb!)

Puh! Önskar att alla kunde använda det här...!


20130516

När det inte blev som det var tänkt

- att det långa vikariat jag var tillfrågad om, för en som skulle vara tjänstledig, stöp för att vederbörande ändrade sig och inte skulle vara tjänstledig trots allt - så får man bita i det suraste av äpplen och börja bläddra i platsannonserna igen.

Tack och lov för Jobsafari som håller ordning på annonserna åt mig och sållar bort de jobb som jag absolut inte är lämpad för. Ja, jag har ju själv fått fylla i sökkriterier förstås, men det finns flera s k "intelligenta agenter" som inte alls gör det lika bra. Om man fyller i att man vill ha jobb inom kommunikation, t ex, så kan man få annonser där det bara står kommunikation i förbigående någonstans i annonsen, utan att det alls har samband med det som jobbet handlar om. Men Jobsafari fungerar hyfsat på den fronten.

Det är intressant hur olika arbetsgivare formulerar sig i annonserna. När jag läser om att man "brinner" för sin verksamhet så får jag knottror bakom öronen. Jag som sökande vill helst inte bli beskriven som "grym" eller "hungrig" heller. "Med servicekänsla" är på gränsen. Söker man jobb i ett serviceyrke så är det väl en förutsättning.

Nyss bläddrade jag förbi en annons där det stod "...vi lever lågpris och brinner för att sälja bra /produkter/till rätt pris....." Hur gör man när man lever lågpris?

När man söker "säljare med/utan erfarenhet" i tjugo olika kommuner drar i alla fall jag öronen åt mig. särskilt som man inte får veta vad det är man ska sälja. Jag har väldigt dåliga erfarenheter av försäljarbranschen, men butiksförsäljning kan jag fortfarande tänka mig.

Nä, nu får jag bläddra vidare. Någon gång ska det väl vara "min tur". som det heter. Om det var någon ordning med det där tursystemet så skulle det varit min tur för länge sedan...

20130510

Självbilden

När man håller på och söker jobb och ständigt får nej, nej och nej kan man så småningom utveckla en självbild som inte precis är positiv.

Då tycker man att Arbetsförmedlingens uppgift skulle vara att peppa, peppa och peppa. Och det kanske de gör, men typ S-budskapet "alla ska med". Alla ska ha samma pepp oavsett om man är mer än vuxen och har högre utbildning eller kommer direkt från grundskolan. 

Två gånger om året skall man "upprätta en handlingsplan" där det står ungefär Eva ska söka jobb genom att... Däremellan hör handläggaren av sig och hör hur det går. Förra gången lovade han att "hålla tummarna". 

Jag har sagt att jag givetvis hör av mig om det blir någon ändring. Ändå ska vi genoföra detta spel år efter år. Min nuvarande handläggare har i alla fall lärt sig att använda mail, det är en enorm utveckling. Men "handlingsplanen" måste fortfarande skickas med snail mail.

Min dotter R, 1-7-läraren, råkade se mitt senaste handlingsprogram som låg framme på köksbänken samma dag som det kom. Hennes spontana kommentar: Men! Det är ju formulerat ungefär som när vi skriver handlingsprogram för tvåorna när vi ska ha utvecklingssamtal!!

Det är möjligt att det finns vuxna som kommunicerar på den nivån. Jag kräver lite mer av en statlig tjänsteman. Behandla mig inte som en åttaåring!

20130502

Målgång!

Då var det dags för inlägg nummer 100!

*applåder, stampningar, visslingar, konfetti, fyrverkerier, hurrarop*

Varje dag har jag skrivit åtminstone ett inlägg på den här bloggen eller systerbloggen "hur hamnade jag här". Oftast på båda.

Några dagar, det skall erkännas, kar jag haft rejäl bloggtorka och inte kunnat hitta på något, men eftersom jag SKULLE skriva varje dag har jag till slut värkt ur mig ett bidrag. Inte heller alltid de mest intressanta bidragen, men ändå.

På den här platsen har mitt jobbsökeri säkert märkts av en del. Ibland har det varit svart, svart, svart, men ibland lite försiktig optimism. Jag är glad att kunna skriva, så här på sluttampen av projekt Blogg100, att jag just idag tog upp en kontakt som gjorde att jag fick en aning nytt hopp igen.

Jag kommer att försöka hänga i med bloggandet nu. Om det inte blir inlägg varje dag, så hoppas jag kunna skriva något två eller tre gånger om dagen. Och då kommer ni att få reda på om det blev något positivt på riktigt av den här svaga förhoppningen eller om det också gick i stöpet, som så mycket förut. Ursäkta, men man blir lite desillusionerad.

Hoppas ni som har hittat hit kommer att fortsätta följa mina öden och äventyr! Jag fortsätter länka till Facebook och Twitter. Jag får väl hitta något annat att tagga med...:)

20130501

Inspiration

I dag tillbringade vi några timmar på ägorna i skogen.

Jag flyttade bland annat på en ansenlig mängd biomassa, som lagrats över rabatter och odlingar under vintern. Klippte ner några buskar som spretade mer än lovligt och fick en lagom solbränna på köpet. Ja, för när man väl började jobba blev det varmt så man kunde gå i linne, annars var det inte mer än 12-13 rader i skuggan och ingen vidare värme i vinden. När man satt still var det tröja på.

Jag fixade också till utedasset med separering, så det är klart att använda för säsongen. Det fungerar jättebra för våra behov. Vi grillade årets första middag och sedan kom dottern R med familj och fikade. Mysdag.

Varje vår får man ju också en massa nya idéer, eller också kommer man ihåg det man inte hann genomföra förra säsongen. Lite Ernst-varning, om man säger så. Vi spånade ihop en hel massa saker som man skulle kunna göra.

En sak som har legat och grott i några år är en sovstuga med lite extrautrustning i. Det är nämligen så att vår lilla stuga år byggd så att endast sängar med bäddmått 190 cm får plats. Ritningarna var väl från 1950-talet och då var det ju mindre proportioner på allt. Folk var väl kortare förr också. Tyvärr går det inte att bygga ut åt något håll utan att det skulle se konstigt ut eller bli en väldigt stor apparat.

I och för sig går det väl att sova några nätter i en kort säng emellanåt, men nu är det så att bottnarna i de gamla sängar vi har börjar ge sig. De är av någon slags kedjor och nu liknar de mera hängmattor = katastrof för en rygg med diskförskjutning... Och nya sängar med det bäddmåttet går inte att uppbringa. (Mycket kan man tänka sig att köpa begagnat, men inte sängar!)

Dessutom skulle vi vilja ha lite mera utrymme för förvaring, en fast duschplats för vår pumpdusch och så tänkte vi fixa ett solcellsaggregat på taket för att kunna ha frostfritt inne året om, och kanske ha ett litet kylskåp att koppla på när vi är där när det är varmt. El vore bra för att kunna ladda handverktyg och vattenpump också, och kanske skulle vi kunna fixa en slavmast så vi får täckning för mobil och till och med Internet där uppe. Nu är det en vit fläck precis där.

Mindre intressant är belysning, TV och varmvatten. (Fast får man Internet kan man ju numera titta på TV i paddan om man skulle behöva. Men det behöver man inte så ofta.)

Ja, detta kostar förstås en slant, men eftersom vi avverkade skogen för ett par år sedan så har vi skapat ett stugkonto som mer än väl räcker till de enklare lösningarna på våra idéer. Vad värre är, hur får man tiden att räcka till...??

20130430

I elfte timmen

Ja, nästan tolfte, landar dagens inlägg.

Idag har jag inte gjort många knop. Har jobbat hemifrån, men bara kunnat göra en del eftersom jag har väntat på material. Det är ingen idé att börja med något förrän man har allt man ska ha. Det blir ogjort arbete.

Så nu blir det att jobba på torsdag och fredag i stället, fast det egentligen inte är mina schemalagda arbetstider. Det är en hel del "förtroendetid" i det här sekreterarjobbet.

Lite nytta kanske jag har gjort i alla fall. Har tillbringat några timmar med lilla älskade S och hennes föräldrar. Jag hoppas att hon kommer att minnas mig som en rolig mormor när hon blir stor. Inte bara en som tjatade om potta och äta upp och plocka iordning. Än så länge tycker hon det är kul.

20130428

Yrkesstolthet?

Som några av er vet, är jag uppvuxen med ena benet i en livsmedelsaffär.

Halva min släkt (om man ser till den delen som familjen stod nära och umgicks med under min uppväxt) jobbade där, och vi barn fick tidigt lära oss att titta om det fattades något i någon hylla, och fylla på. Fanns det inte varor i lager, så skulle man dra fram det man hade, så det ändå såg ut som att det fanns saker på hyllorna. Långt innan vi fick regelrätta feriejobb i samma affär.

Jag tänker på detta ibland, när jag handlar i min nuvarande lokala mataffär. OK, det är annorlunda nu när de skall hålla öppet alla veckans dagar, öppna kl 8 och stänga kl 21 eller 22 - på den tiden jag talade om ovan var det fråga om 9-18 på vardagar och 9-14 på lördagar. Hade man inte handlat då, så var det stängt. Eller också hänvisades man till kiosken uppe vid stora landsvägen.

Men ändå. Har man öppet, så måste det väl finnas varor att köpa? I min mataffär får man ibland känslan av att vi lever i ransoneringstider. Kommer man dag efter röd dag, framåt lunchtid, så kan t ex halva brödhyllan gapa tom. Är det extrapris på ost eller kaffe (som det skulle vara idag) så finns det inte ett dammkorn i dessa hyllor på söndagen.

Man ser aldrig någonsin någon som går och fyller på i hyllorna under helgen. Nej, jag vet att det kostar extra att ha personal på helgen - jag har ju även jobbat i handeln senare på andra ställen, där man jobbade på helgen - men man kunde kanske ha EN person som bara går runt och kollar lite. Och fyller upp med det som finns, om det nu är slut på lagret också. Kanske t o m sätter upp en lapp där man beklagar att varan är slut f n och när den väntas komma in igen. Det skulle se bra mycket trevligare ut i affären.

20130426

Avtackning

Idag har vi ägnat oss åt representation.

Det hör också till jobbet ibland. Fast ganska sällan.

Den här gången hölls högtidligheten i Regionens Hus i Skövde. Ett fantastiskt vackert hus.

Dessutom hade man hämtat maten från en restaurang från en tvärgata i närheten, nämligen Glädje. De gör otroligt god mat av mestadels närproducerade varor.

De hade gjort 5-6 olika sallader av en massa fräscha grönsaker, ost, kött, gravad lax, räkor... Och så kaffe och en jättegod hallonkaka.

Det här kunde man göra oftare.

20130425

Tveksam reklam

I dagens GP ägnas nöjesparken Liseberg ett stort reportage där det nya "Kaninlandet" prisas i alla tonarter. Två "experter", 8- resp 10-åriga killar ger fyra 5-or, tre 4-or och en 3-a till de olika attraktionerna i den nya avdelningen.

Nöjesparken har till och med infört en "Glada barn-garanti", vilket just nu marknadsförs med en något märklig kampanj, enligt mitt sätt att se.

Hur man kan garantera att barnen är/blir glada är ett ämne för sig, som inte får plats att diskutera här just nu.

I kampanjens annonser ser man bilder på gråtande barn (inte helt olika de tavlor som var så otroligt populära för ett antal år sedan) och i texten står det "Vissa barn tvingas åka till ... i sommar". Ställen barnen tvingas till är exemplen Kreta, Mallorca och Italien, förmodligen för att tvingas tillbringa en vecka eller två med sina föräldrar och syskon. Kanske se och uppleva en del annorlunda saker, smaker, dofter och ljud, och få en liten inblick i en annan kultur.

Alternativet är alltså ett besök på Luseberg, där man garanterar glada barn - vilket man ju inte kan garantera vid en utlandsvistelse. Men även besvikelser, strapatser och bakslag kan ju ge familjen erfarenheter och gemensamma minnen som man kan le åt i efterhand.

Jag tycker också att kampanjen är smaklös med tanke på senare tiders diskussion om "fattiga barn" i Sverige. Det finns familjer som inte kan välja något av ovanstående, de kanske stannar hemma hela sommaren eller lånar en enkel stuga av släkten. En cykeltur till närmaste badsjö får bli utflykten och medhavd matsäck är inte det sämsta sommarminnet man kan ha.

I dagens tidning finns också, några sidor längre fram, en betydligt mindre artikel om att en av de största tv-kanalerna i Grekland har berättat om kampanjen, vilket upprör många greker. Man läser in en fortsättning av den hetskampanj som pågått under en tid, sedan den djupa ekonomiska krisen slog till, och grekerna hör mellan raderna ett nedsättande, fördomsfullt budskap i stället för humor, som Lisebergs gästservice menar var avsikten. Man trampar på de som redan ligger, enligt grekerna, som kräver en ursäkt.

Liseberg uttalar att de enbart tänkt på humor och har valt just Kreta, Mallorca och Italien eftersom det är något som "alla svenskar älskar att resa till". Hur de nu har kommit fram till det. Mig har de inte frågat.

Och för en hel del svenska familjer finns, som sagt, varken utlandssemester eller Lisebergsbesök på kartan. Man behöver inte trampa ner dem heller.

20130424

Det är märkligt

hur det har blivit.

Man kan studera hur mycket som helst och förkovra sig i det man har valt som inriktning. Man får hela tiden höra vilka fina meriter och bra erfarenheter man har, och vilka snygga produkter man levererar, dessutom snabbt, när man väl fått in en fot på något vikariat.

Men eftersom det i regel är sjuttio sökande till varje fast tjänst som jag söker i min bransch, så är det enda man kan göra, mer än att skicka in sin ansökan, "att hålla tummarna". Jag har hört det förut från en handläggare på AF, idag hörde jag det igen i jobbsökarsammanhang.

Vad menar de att man ska hålla tummarna för? Att man ska bli kallad till intervju? (Bara för att ännu en gång bli ratad och få höra hur fina meriter man har.)

Kanske är det för att arbetsgivaren skall bortse från de där försmädliga siffrorna som står bland mina personuppgifter. Mitt födelseår.

20130423

Från det ena till det andra

Så har vi då kommit tillbaka till Sverige igen. Den kylskåpskalla Norden.

Så här års märks nog skillnaden mer än annars...







20130422

Mot saluhallen

och varuhusen, små boutiquer och affärer!
Tänkte också hinna med en manikyr idag.

Det här ser väl lovande ut?




20130421

Ett japanskt fotoalbum

skulle vara jättekul att få se någon gång.

Här i Budapest finns just nu (och säkert året om) massor av turister från hela världen. Vissa nationaliteter flockas gärna på vissa utflyktsmål, kanske man kan få säga utan att kallas rasist.

(När vi var här för ett par år sedan, mitt i sommaren, träffade vi bara på två svenskar. De kom också från Hjo... Vid den här årstiden är det rätt många nordbor som har flytt den kalla våren hemma - både norrmän, danskar och svenskar, som rör sig ungefär som vi.)

I alla fall. Japanska fotoalbum. Ser man en grupp japaner så har minst hälften av dem riktiga high tech systemkameror eller videokameror, några har mindre kameror och några fotar med smartphones. Men gemensamt är att man ställer en leende kamrat framför själva sevärdheten och tar kort med kamratens kamera, och så byter man plats. Har man videokamera filmar man allt. Jag menar ALLT. Den filmen skulle jag inte vilja se i oredigerat skick!

Å andra sidan kanske de skulle tycka att mina album - eller numera fotoböcker - är väldigt märkliga. Här är några motiv som jag tyckt varit värda att fotografera de senaste dagarna.










20130420

Flest fiollådor?

Jag har väl inte varit i jätte-JÄTTE-många städer i världen, men Budapest är nog den stad där man ser flest fiollådor omkringburna ute på stan per capita.

Fattar inte vart alla ska med sina fiollådor. Alla kan väl inte spela på operan eller på konsert. Kanske är det en utbredd hobby, att spela i amatörorkestrar bara för att det är roligt?

Idag åkte vi på bussightseeing med Hop-on-hop-off-bolag, och kom bl a upp till de gamla stadsdelarna i Buda - på andra sidan Donau mot Pest, där vi bor, alltså. Det märktes ju att det uppstått s k "turistfällor" på nästan varje ställe där bussen stannade! Bl a fanns det där också en hel del fiollådor, men då låg de framför fötterna på en svartmuskig man som spelade czardas för att få några forinter i sin låda. Vi såg också ett par gatuartister som uppträdde med lergökar (som de även sålde) och något som såg ut som en fiol men var ett slags hemmabygge som mannen gjorde egna ljud till när han "spelade". Mysko.

Man undrar ju lite om folk går och bär på andra grejor i sina fiollådor. Men då har man kanske sett för många gangsterfilmer...



20130419

Nationell yra

Idag när vi promenerade mot Hjältarnas Torg hörde vi plötsligt marschmusik på avstånd. När vi kom närmare såg vi att man höll på att sätta upp någon sorts kravallstaket, rullade ut en röd matta och arrangerade en vacker krans vid det minnesmärke som finns där (ytterligare en "okänd soldats grav").

Det kunde ju inte bero på M-s födelsedag, resonerade vi. Blåsorkester och militärparad i bruna uniformer med ridbyxor, samt sablar resp gevär med bajonetter på. Vi rannsakade vår guidebok och våra minnen av alla möjliga krig och grejor men kom inte på vad det kunde vara. Tydde ju på någon slags minnesceremoni i alla fall. Eftersom vi var på väg till badanläggningen Széchenyi tyckte vi inte att vi ville stanna och vänta på vad som skulle bli, eller, som M sa, "riskera att bli indragna i någon nationell yra"... :)

Vi får väl köpa en engelskspråkig tidning i morgon och se vad vi missade. Om någon engelskspråkig journalist fattade vad det handlade om.

När vi passerade några timmar senare var det tomt.







Nya ljud

En massa människor börjar jobba i gryningen. En del märks inte så mycket, men andra slamrar och väsnas desto mer.

För de som jobbar i utryckningsfordon är ljudet avgörande för liv och död ibland. Men det är ändå rätt lugnt här mitt i en av Europas storstäder.

Att vakna i en främmande stad med främmande ljud är spännande. När man är ledig och kan ligga kvar en stund och fundera på vilka ljud som är vad. En och annan fågel hörs innan trafiken tar över helt. Näringsidkarna nere på gatan hälsar glatt och språkar vänligt med varandra. Tror jag, för jag förstår ju inte vad de säger och ser inte deras kroppsspråk.

Om en liten stund skall vi ge oss ut och inhandla frukost. Det är också intressant att undersöka om man ska göra sig förstådd på engelska, tyska eller enbart kroppsspråk...

I går kväll lyckades jag faktiskt lösa en grej med hjälp av min ytterst knapphändiga tyska!!

20130417

Ett avtryck

Det är ju kul om det här vikariatet som jag snart lämnar på regionen lämnar något spår efter sig. Tyvärr röstades ju frågan om officiellt genomförande av "nattstopp" ner i regionfullmäktige igår, trots att jag hade listat en rad bra argument åt vårt regionråd. Ledningen tycker att det räcker med att folk pratar med bussföraren mer informellt om de av någon anledning vill gå av där det inte finns hållplatser, och föraren kan stanna eller låta bli. Dumt! Det är bättre med regler för alla parter. Och upplysning om att man har rätt att be om det. Inte bara ensamma kvinnor, utan alla som av någon anledning känner sig hotade.

I alla fall är jag rätt nöjd med det mediala genomslag den debattartikel jag skrev har fått. Den är publicerad i ett tiotal tidningar och två nättidningar, och i en av tidningarna gjorde de en egen artikel OCH ledare om ämnet. Kanske är ändå sista ordet inte sagt i frågan.

20130416

Trött men rätt nöjd

med dagen. Åkte ner till Göteborg och fick åtminstone en liten boost i självförtroendet, genom att vara tillräckligt kompetent för att vara tänkbar. Så får vi se om jag räcker ända fram.

Eftermiddagens laddning för debatten om nattstopp slutade med en flopp, tyvärr. Regionledningen (S) tycker att det räcker att förarna själva får avgöra när och om de behöver stanna, när någon ber att få gå av där det inte finns hållplatser. Det är ju då det kan bli konflikter och tjafs med andra passagerare! Man blir så trött på knäppa argument. Det dummaste argumentet är i alla fall att "det är så få som använder det där det är genomfört". I så fall är det väl absolut inget problem!

Fick ihop ett pressmeddelande och hann skicka iväg det i dagens sena timme, trots urdålig uppkoppling i kommunhuset där regionfullmäktige håller till.

Och har än en gång bestämt mig för att inte bli politiker på riktigt. Jag blir så arg när folk väljer att inte fatta bara för att ett förslag kommer från fel parti!

20130415

Lite makabert

kan tyckas, att diskutera VG-regionens miljardbudget, se bilder från en resa i Vietnam med de fattigastes bostäder, och avslutningsvis få rapporter från den största utgrävningen i Göteborg någonsin och hur folk levde på 1600-talet.

Så har jag det på jobbet. En månad till, dags att börja räkna ner.

20130414

Laddar om

Jaa, det är i alla fall spännande detta, fast det blir lite för spännande ibland.

Denna vecka ser jag fram emot. För första gången har vi tagit lite ledigt för en lång-weekend i storstad. Vi hade fått ett väldigt förmånligt erbjudande och ville passa på. Vi åker på torsdag.

Visserligen blir det inte den "fira"-resa som jag hade hoppats på när vi bokade (den som läst denna blogg under den senaste veckan får en aning om vad jag menar) men vi ska ju fira M-s högst ojämna födelsedag i alla fall.

Men man slutar ju inte att skicka in ansökningar för att man varit på intervju på ETT ställe och väntar på besked. I torsdags fick jag ett förutsättningslöst telefonsamtal om ev nytt uppdrag, och i fredags kom ett mail från ett annat håll och ett möte bokades så jag vågar hoppas att det kan blir lite mer att fira framöver i alla fall.

Det vore verkligen på tiden. Tills jag vet mer åker jag iväg och kopplar av.

20130413

Hä' int' lätt å' förklar'

för en som int' begrip..."

Så sa allas vår Ingemar Stenmark till en journalist som svar på de envisa frågorna om varför det gick så bra och varför det någon gång inte gick så bra.

(Ni minns väl Stenmark? Farbrorn som sopade banan med övriga tävlande och knep titeln Mästarnas Mästare härom året!)

I alla fall. Det här med att söka jobb är en sådan sak som man absolut "int' begrip' " innan man har gått ett par mil i de här skorna. Man skickar ansökan efter ansökan, vilket tar ett par timmar per styck att tota ihop, och får någon enstaka gång högvinsten att få komma på intervju. Man gör precis allt rätt. Meriterna är intressanta, erfarenheterna är relevanta, referenterna talar sig varma, man har gjort ett väldigt gott intryck på intervjun - men...

Om man får reda på varför, så var det så att "den här gången" ville de ha någon med en annan specifik merit. Fast det är ingen idé att försöka skaffa sig den meriten, för nästa gång är det säkert något helt annat som gäller.

De gånger man kommer intill för en intervju så förbereder man sig till tänderna. Det betyder ju att någon tycker att man är tänkbar i alla fall. Man är på tå till 200%. Det finns ju inte, alltså är det en omänsklig prestation och man är totalt slut efteråt. Man vänder ut och in på hela sitt liv och personlighet - men måste förstås lyssna koncentrerat så man inte svarar på mer än de frågar om - och skärper sig till max för att lägga lagom vikt vid styrkor och svagheter, så att det inte blir skryt respektive krälande i stoftet och överdrift av de svagare sidorna.

Ibland får man inte ens besked om att jobbet är tillsatt med någon annan. Då får man räkna ut det själv, när det har gått något halvår, eller om man ringer upp själv och frågar. Ibland får man reda på det från annat håll, och det är det värsta sättet.

När man har hoppats och väntat så intensivt som efter en intervju där man tyckte att man hade riktigt bra chanser, och får veta bakvägen att man inte fick det, då kan det ta ett tag innan man är på banan igen. Som att ha fått nobben fast den tilltänkte inte säger något själv. Man var alltså inte ens värd ett telefonsamtal på fem minuter, eller ett mail som hade gått ännu fortare.

Kroppen visar alla tecken på stressreaktion. Jobbigt.

Och så de glada tillropen och goda råden från de som "int' begrip' ". Det är bara att ta nya tag, nästa gång är det din tur, idag är första dagen på resten av ditt liv... Ursäkta om jag inte jublar och hurrar!

20130412

Berg- och dalbana

Jag har aldrig varit förtjust i berg- och dalbanor. Jag har hellre åkt skidor i längdspår än i backar. Jag gillar inte att köra bil fort på kurviga vägar och motorcykel skulle jag inte vilja pröva ens. Ännu mindre ha en. Hellre en islandshäst.

Jag vill ha lagom äventyr, som omväxling till en lunkande vardag. Att gå i en nöjespark och titta på fina planteringar och äta glass. Inte gå med ständigt gungfly under fötterna, och inte veta vart näsan ska peka nästa morgon. Eller nästa månad.

Jag längtar efter att veta när eller om jag ska åka på semester till sommaren. Bara att kunna boka nästa klipp- eller massagetid och veta hur mina arbetstider ser ut om en månad eller två vore ett lyft.

Och att slippa sådana här berg- och dalbanor som den senaste veckan, ja, den senaste dagen som började i mardrömsuppvaknande och slutade med ett hoppingivande mail - det finns inte ord för vilken lättnad det skulle vara.

Att slippa vara en kvarnsten om halsen på familj och närmaste vänner. Man orkar inte svara "bra" på frågan om hur det är, när det inte är det. Man drar sig undan, men de närmaste är ju kvar. Och det är de som är orsaken till att jag alls går ur sängen de dagar när almanackan är tom.

20130411

Man kanske kunde

försörja sig på att sticka disktrasor.

Enkelt räkneexempel. Om jag stickar precis hela dagen kanske jag hinner sticka 5-6 trasor på en dag. Dem säljer jag sedan för 500:- styck (!), betalar moms och skatt och får... väldigt lite pengar kvar. Om jag lyckas hitta så mycket folk som betalar 500:- för en handstickad disktrasa. Kanske skulle räkna om det till iPhone-fodral? Det kräver ju att jag får tag i gratis garn också när min "stash" är slut.

Nä, jag får nog trots allt fortsätta att leta annonser och söka och söka.

Idag har jag anmält mig på två (2) nya rekryteringssajter. Jag kräks snart på riktigt om jag tvingas räkna upp alla meriter och jobb i små rutor en gång till..






20130410

Ett mörkt inlägg

Medan jag fortfarande bearbetar min uppgivenhet från i förrgår läser jag en krönika i dagens GP av Elin Grelson Almestad. Ska kolla om det går att länka den hit sedan.

Medan jag själv känner mig ratad, undervärderad och diskriminerad skriver Elin om annat i samhället omkring oss som vi ständigt matas med i media. Rasism, våld, övergrepp förtryck. Som jag givetvis också känner ilska över. Stora, globala problem men samma ilska och uppgivenhet som i min lilla lilla sfär. Man är så maktlös.

Elin tar på sig träningsskorna och springer när hon inte orkar demonstrera, skriva, peppa, utbilda och ta nya tag om och om igen. Bara för att göra av ilskan någonstans.

Själv ska jag försöka kanalisera min privata frustration genom att städa köksskåp och sortera i garderober. Det är väl ungefär lika konstruktivt.

"Vi härbärgerar vår vrede för att vi måste. Det är inget privilegium utan ett ständigt sår" avslutar Elin sin krönika. Så sant. Men hurdan blir man av att gå med sår som aldrig får läka?



20130409

Michael nätshoppar

I höstas nån gång började M komma på att han behövde en ny taklampa. Han hade funderat på det ett tag, men nu var det dags.

Han beställde den nån gång i oktober-november, och den skulle levereras i februari eller så.

Här om dagen när vi skriver april sedan någon vecka hörde speditören av sig och frågade när leveransen kunde ske. Jodå, de kom överens om tidpunkt.

Hur stort paket är det, frågade M. 0,6 m3, svarade vederbörande. Väger 276 kg enligt adresslappen...!

276 KILO! En taklampa? Är den gjord av granit? Hur ska vi få upp den i taket? Vi får hyra en lift och ta in den balkongvägen för att få upp den på andra våningen...
Kanske är det ingen lampa utan ett piano han har köpt?

Eller också har de glömt något decimalkomma.

20130408

SKITSKITSKITSKIT

Fick ett besked som jag blev väldigt besviken på. Som ännu en gång bekräftade den här bilden.

Har inte mycket att säga idag mer än SKIIIIT...:(



20130407

Danska tv-serier

Jag har tidigare varit inne på brittiska tv- produktioner och detas förträfflighet.

I det sammanhanget måste man ju även nämna de danska, som är ypperliga i sin kvalitet.

Men det finns en liten hake. Man måste verkligen nollställa sig när man börjar tilla på en ny serie. Man känner ju nämligen igen så gott som alla skådespelare från andra filmer och serier som de jobbat i. Och nu presenteras de i helt nya konstellationer.

Danmark är nämligen ett litet land. Så stor procent av befolkningen kan ju inte försörja sig som skådespelare så man kunde ha större variation..!

20130406

Go'kväll!

Om man råkar vara hemma nån gång runt 18 på kvällen och slår på SVT 1 i brist på annat sällskap, så möts man av ett genomtrevligt och oförargligt program vid namn Go'kväll.

Det spelar ingen roll om man missar en bit, i början, mitten eller slutet. En lagom blandning av stiltips, resor, kändisar, kungligheter, tips på böcker och filmer - precis som att bläddra i Ica-kuriren.

Eller som att befinna sig i en livsstils-blogg, som Alex och Amanda Schulman berättade om hos Skavlan i går.

Inga obehagliga överraskningar. Bara trevligheter, lite folkbildning och någon ny artist med lite musik. Väldigt lagom.

20130405

Rekryterare - se hit!

Här är en artikel om något som verkligen ALLA rekryterare skulle läsa och begrunda.

Hur många gånger får man höra, när man inte får en tjänst, att de har tillsatt en som har jobbat med precis de arbetsuppgifterna tidigare...? I stället för att våga satsa på en mångsidig, flexibel, skärpt, ambitiös, prydlig och skötsam person med massor av erfarenheter och meriter - till exempel mig - som kanske kan ge ytterligare en dimension till befattningen?

Nä, nä, hur skulle det se ut, så har vi aldrig gjort förut...

20130404

Drömtydning?

De sa på nyheterna att forskarna börjar komma på hur man kan se vad folk drömmer.

Usch, jag skulle aldrig vilja se vad jag drömmer, och inte visa någon annan heller!! Det räcker med att jag själv är kallsvettig och har hjärtklappning.

20130403

Nattstopp

Om drygt en månad kommer en motion om nattstopp på bussarna i Västtrafik att tas upp på regionfullmäktige i Vänersborg.

Jag håller just nu på och tar fram fakta och debattunderlag till "mitt" regionråd inför mötet.

Ju mer jag läser om det, ju konstigare tycker jag att det är att det inte redan är infört i hela Sverige. Drt är ju så självklart. Och kostar typ ingenting, kanske lite för information och marknadsföring men det är marginellt.

Det var i Toronto, Canada som de kom på det här med "request stop" redan på 1990-talet. Då gällde det bara ensamma kvinnor som kände sig hotade. Till Sverige kom tanken i samband med att Kalmar kommuns kollektivtrafik gjorde en undersökning 2005, som visade att kvinnor som behövde resa - till eller från jobb, t ex - under kvälls- och nattetid valde bort bussen eftersom de kände sig otrygga. De var rädda för överfall etc när de steg av på ordinarie hållplats.

2007 infördes det som ett ettårigt projekt i Kalmar, då på tre speciellt utsatta busslinjer där många av resenärerna valde bort bussen. I Kalmar valde man att låta alla ensamresenärer - kvinnor och män - utnyttja erbjudandet. Bussförarna var tveksamma till en början, de var rädda för förseningar och olyckor som kunde ske när bussen plötsligt stannar på ett oväntat ställe. Men det blev inga förseingar och inte en enda incident hände. Busschauffören har alltid sista ordet om ifall stoppet är lämpligt eller inte, men eftersom regler finns så blir det inte förhandlingar mellan föraren och passageraren från gång till gång.

När försöksåret var slut permanentades systemet och gäller sedan dess på alla busslinjer i hela kommunen. Flera kommuner och landsting runt om i Sverige har uppmärksammat detta och även infört systemet, på initiativ från politiker från alla läger. Moderaterna och Folkpartiet har skrivit in i sina program att de vill att detta ska genomföras i hela landet.

Det har visat sig att det inte är så många som utnyttjar erbjudandet om nattstopp. Fine, då är det ju inte så många som känner sig otrygga. Men det kan vara skönt att veta att möjligheten finns OM man känner att man behöver den.

Jag har varit i kontakt med Västtrafik och luskat lite om hur de förhåller sig, men där verkar de idag vara väldigt avvaktande. Det är tydligt att de inte har alla fakta från projektet i Kalmar. Så det vill väl till att regionfullmäktige bestämmer att detta helt enkelt skall genomföras, för att de också ska inse fördelarna och upptäcka att man får fler resenärer i längden!

De här reglerna använder man i Kalmar, men tidpunkt etc bestämmer förstås varje område för sig.

Så fungerar nattstopp* En ensamresenär kan begära var på bussens färd som resenären vill kliva av. Det kan vara mittemellan två busshållplatser. Stoppet görs upp med chauffören innan resan.
* När det är dags att kliva av öppnar busschauffören endast framdörren och släpper bara av personen i fråga. Bakdörren hålls stängd.
* Resenären kan begära nattstopp från 21.00 till och med sista turen.
* Nattstopp gäller endast ensamresenärer.

20130402

Att skildra Bibeln

Under helgen har SVT1 visat serien The Bible i fem delar på 1,5 timme vardera.

(Varför de valde att inte översätta titeln är mig en gåta!)

Ultrakort recension: trots att det uppenbarligen är en väldigt amerikansk produkt med enbart aktörer med skådespelarutseende ackompanjerade med stråkar och änglakörer vid såväl kärleks- som dramatiska situationer, så har man i alla fall fått till en hyfsad sammanfattning av händelseförloppet.

Tyvärr var man ju tvungen att utelämna mycket. Berättelsen om Josef och hans bröder till exempel. Den tyckte jag var rätt viktig, nu hoppade det plötsligt från Isak till Mose i Egypten - hur kom israeliterna dit då?

Andra händelser berättades desto mera detaljerat.

Undrar om det har något med skillnader i den kristna kulturen i Sverige gentemot USA, vilka händelser man valde att ha med?

20130331

Livet vann!

Jag tillhör dem som varje påskdag firar att det goda har vunnit över det onda. Du död, var är din seger, du död, var är din udd?

Att någon gång vara säker på att man tillhör det vinnande laget.

När man läser om allt det onda som finns är det lätt att tappa modet. Klimatförändringar, skolskjutningar, arbetsplatsnedläggningar, sjukdomar, krig... Att då tänka sig att det goda är mycket starkare än det onda låter som en stor patetisk ironi. Men jag väljer ändå att tro på det.

Att tro det finns en makt som är starkare än döden ger tröst när det känns tungt. Att nedbrytandet som man började känna av nån gång i 25-årsåldern har en överman, det finns hopp om en annan värld och en dimension som jag inte behöver förstå.

Skulle det visa sig att döden ändå är slutet och lampan släcks, då är det bara slut. Men om det är sant har jag haft hoppet med mig genom livet och får komma hem till en bättre värld sedan.

Win-win.

Vad ljus över griften!

20130329

En gammal Tornado

Eftersom ingen av oss just denna timme lyckas hitta något sevärt bland den bukett av tv-kanaler som vi har, letar vi upp en dvd. Det blev Tornado - en tittarstorm i väntan på nästa OS.

TV-serien är väl bortåt 20 år gammal men känns ändå aktuell.

Precis nyss såg vi sketchen med mannen som kommer in i en hattaffär för att köpa en hatt till sin vän Bongo, men möts av en mängd förhinder. Det är erbjudanden med tider som ska passas och alla möjliga villkor som är omöjliga att uppfylla. Till slut säger mannen: kom Bongo, vi går och klipper dig i stället.

Jag tycker det blir mer och mer sånt där. Kundklubbar hit och dit, appar och lappar, gilla&dela och jag vet inte allt. Och när man hittar kupongen har datumet gått ut.

Tröttsamt. Vi går och klipper oss i stället.

20130328

Verklighet eller ej?

Lyssnade på P4 Extra när jag körde hem från Skövde idag. Christina Axén Olin var gäst, och det pratades om projektet "surfa lugnt". Hur man lär barn att uppföra sig på Internet.

Hon förklarade förnumstigt att "barn idag tillbringar mycket tid på nätet" och "för barn och ungdomar är det som sker på nätet liksom verkligheten" och "när barn och ungdomar säger att de har pratat med någon, så kan det lika gärna vara så att de har chattat eller mailat". Och lika väl som man frågar barn hur de har haft det i skolan, ska man fråga om de har gjort något särskilt på nätet.

Vakna upp, vuxenvärld! Klart att det är verkligt när man pratar med någon, om det är öga mot öga, i telefonen eller "på nätet"! Vem trodde du det var som svarade? En "hubot"??

Hur skiljer man vänner som man har "på riktigt" från dem som man träffar enbart "på nätet"?

När jag var 10-11 år hade jag flera brevvänner som jag aldrig kom att träffa personligen. Vår bekantskap rann ut i sanden. Ingen sade någonsin något om det.

Under de senaste åren har jag fått flera tiotals nya, verkliga vänner genom olika kanaler "på nätet". Trevliga, fina människor. Jag har träffat en del av dem även i "verkligheten" och de är lika trevliga då, men vänskapen upprätthålls och utvecklas fortfarande till största delen på nätet.

Självklart är det så bland mina vänner, att vi håller en god ton i våra konversationer, både på nätet och fysiskt. Även när vi tycker olika.

DET är något vi borde kunna lära våra barn och andra medmänniskor omkring oss. "Nätet" är verkligheten nu. I alla fall en del av den.

20130327

Och jag gör foldrar

och skriver ihop texter som om var dag vore den sista. För det är det väl rätt som det är.

Egentligen är det väl dumt att göra jobbet så fort, jag skulle väl maska lite för att få det roliga att räcka lite till, men det ligger inte för mig.

När jag jobbar och känner att folk gillar det jag gör, de litar på att jag kan min sak och kommer gärna med små snälla kommentarer om att det blir fint och jag är duktig - då har jag världens flow och jobbar som sjutton!

Önskar att det var så här mina dagar såg ut under överskådlig tid framöver.

Nu är jag anlitad per timme för löpande uppdrag, kan man säga. Så när uppdragen är slut så är jag slut.

Vi bestämmer från vecka till vecka - nästa onsdag vet jag vad jag ska göra där i alla fall.

Och jag tänker jobba på i den takt jag gör. Glömma tid och rum. Det är ju det här jag ska göra. Och gärna andra saker under samma paraply.

Inte hålla på och skriva ansökningar varje ledig stund.

20130325

Jag blir lika förvånad varje gång

över hur mycket folk som faktiskt är i rörelse före kl 6 på morgonen.

Särskilt en måndag i slutet av mars när det är 14 grader kallt. Jag menar, FJORTON!!

Förra året lär det ha varit 16 grader varmt motsvarande helg.

Idag hade de i alla fall inte hunnit baka upp några smetiga sötsliskiga kanelbullar på Pressbyrån än. Ofta ligger det en fuktig filt av tung kväljande sockerdoft över hela stationen när man kommer hastande vid kvart i sex på morgonen. Det borde vara förbjudet med bake-up före kl 10 på förmiddagen.

Tag plats, stäng dörrar och grindar. Nu går tåget.

20130323

33 år sedan

var det sedan vi gick till folkomröstning om kärnkraften.

Vad ska in? Sol och vind!
Vad ska väck? Barsebäck!

Ni vet.

Så slängde de in linje 2 och sen var det kört, för alla osäkra valde ju "mittemellan".

Jag är fortfarande inte säker på kärnkraftens förträfflighet. Jag tror att man skulle komma långt med "sol och vind" och inte minst vågkraft om bara marknaden bestämde sig. Plus att alla gamla maskiner och motorer byttes mot nya energisnåla, att vi lärde oss att hushålla igen osv.

Nu är det "earth hour" igen. Vi sitter med tända ljus men har faktiskt på tvn. Den lilla, nyaste, som drar minst.

Fast man undrar vad det tjänar till egentligen. Det är ju det dagliga valet som spelar roll.

20130321

Pling!

Där ringde M och meddelade att tåget som han skulle åka med kl 21 efter kvällens möte i Göteborg är försenat. Först hade de satt 21.50, sedan ändrade de till 22.50. Elfel i Alingsås, eller nåt.

Och i morgon runt 7 skall han åka iväg lika långt fast i ett annat väderstreck. Det är ju helt sjukt!

Om man planerar att nästa tåg ska gå mer än en timme efter utsatt tid - en vardagskväll! - så borde man väl sätta in alternativ, bussar till exempel.

Trött man blir! Kommer han inte iväg från Göteborg förrän vid 23, så kommer han hem framåt 01... Och jag ska också iväg tidigt. Tur att det inte finns småbarn i huset.

20130320

Vårdagjämning i Skövde

Ljuset över Skövde är vitt, mjölkvitt, idag.

I luften far små, små flingor omkring. Det är vårdagjämning.

Jag jobbar just nu med nya informationsfoldrar om kyrkorna i mitt uppdrag för Svenska Kyrkan i Skövde. Jag skriver texter utifrån material som jag hittar på olika ställen och ser till att det stämmer med verkligheten så mycket det går. I en del kyrkor ändrar de på saker nämligen.

Ibland får man ta en tripp till verkligheten för att kolla hur den ser ut på riktigt. Det gjorde vi idag, min kollega/arbetsledare/vän H och jag. Hon hade ju ändå med sig kameran och skulle fixa bilder från Påskvandringen som pågår på ett annat håll i staden.

Här är vi i S:t Lukaskyrkan uppe på Billingen - enda stället jag har sett där det står isbana, slalombacke och kyrka på samma vägskylt. Idag var det befogat. Vi lyckades kana både upp på berget och ner till sta'n igen.

Allting är vitt, vit, vitt...

20130319

Exotiska platser

utforskar vi idag.

Jobbet i regionens tjänst för oss till avlägsna destinationer i bortre länet.

Bortre från Hjo-horisonten alltså.

Idag gör vi ett studiebesök i Kungälv. Varför jag osökt kommer att tänka på en kräm av smör, kakao och socker som min moster bredde mellan marie-kexen långt före Ballerinans tid.

På väg hit (i bil för en gångs skull) passerade vi bl a Trollhättan och Lilla Edet. Trollhättan var när jag var liten en fantasiplats där man levde på glass. Igloo till frukost, storstrut till middag och 88-an till kvällsmat. Jag trodde inte att en plats kunde heta så på riktigt. (Fast nu vet jag det. Jag var på sammanträde där för några månader sedan.)

Edet kommer alltid att vara ett toapapper i min hjärna. Man kunde köpa rullarna styckvis förpackade i vitt kraftpapper med en bild av ett lockigt barn på en potta tryck i blått. Undrar om det inte var enkelt, kräppat papper i rullen, när jag tänker efter.

Jag har vad jag vet aldrig haft ärende till dessa fjärran trakter förut så det var väl på tiden att jag fick upptäcka Kungälv. Även om insidan av vårdcentralen och sjukhuset, dit vi ska, nog inte skiljer sig radikalt från liknande inrättningar på andra håll i vgregionen.

(Undrar om kexfabriken har någon outlet-försäljning...?)

20130318

Efter en lång arbetsdag

Ja, vi åkte ju bussen till Skövde 05.10 i morse, som vi gjort på måndagar det senaste halvåret, även idag. Ingen pardon att man har varit på WebCoast hela helgen...

Vidare med tåg till Vänersborg, byte i Herrljunga.

Jag sov som en stock på alla sträckorna. Tur att någon annan körde.

Jag har faktiskt lyckats bete mig ganska vanligt idag. Nästan som en riktig människa. Fast trött. Det har däremot inte datorn, som har krånglat en hel del. Jag skulle nämligen byta maskin, och den andra ville inte kännas vid mitt användarkonto som jag måste logga in på för att kunna använda den.

Jag fick göra lite kringmanövrar och bland annat en av mina e-mailadresser bar sig knäppt åt, så jag höll på att inte hinna med tåget hem. Men till slut gick det bra. Men DÅ hade jag huvudvärk...

Nåja. Väl hemma hade jag bestämt mig för att bara sätta mig och titta rakt fram och inte göra någonting.

Men så var det ju det där coola sättet att göra presentationer, som jag fick tips om i helgen... och så är man igång och prövar och jobbar i alla fall! Och man måste ju kolla lite på Facebook, Twitter och Bambuser förstås, efter allt som är taggat med #webcoast!

Nä, nu skall jag sluta med det. God natt!

20130317

Just det, ja

Blogginlägg också, ja.

Fast nu är det hög tid att jag försöker sova. Om sex timmar ska jag upp för att vi ska hinna till Vänersborg med buss och tåg i morgon.

Jag kommer nog att somna ganska fort efter den här helgen. Vad kul vi hade! Men man blir ju trött.

Nä, ingen mening med att försöka formulera något snyggt. Det ser ut som dyslexi för fingrarna halkar omkring på telefonen och ögonen går i kors.

Så det får nog vara idag. Godnatt.

20130316

Nörd-inspiration

Webcoast är den dator-, iPad- och smartphonetätaste konferens eller unconference jag någonsin varit på. Här dräller det av smarta tips och funktioner och nördfaktorn är lika hög som på The Real Festival i somras (fast där handlade det om körsångsnördar).

Jag har fullt av nya idéer i huvudet, som här och nu verkar helt genomförbara. Starta e-handel? Starta pod-radio? Strax ska jag på lunchdate med ett gäng som håller på med "fotosöndag" och sedan ska jag lära mig hur man blir en "mediadarling" med hjälp av rätt formulerade pressmeddelanden.

Vad leder det till? Tja, kanske inget alls. Men just nu känner man sig lite kreativ och bland likar. Och det är inte det sämsta!

20130315

Gamla vänner!

Sitter här på mitt ensamma hotellrum och varvar ner efter "förkonferensen" till Webcoast. Det är skönt med en allestädes närvarande stickning.

Det har varit en givande dag på många sätt. Inte minst att få träffa ett halvdussin människor som man förut bara har sett på bild på datorn, men ändå diskuterat saker som man kanske aldrig har diskuterat med någon annan.

Jag har förstås också träffat drygt hundra till, nya vänner. Minst ett tjugotal har jag pratat ordentligt med bara idag, och fler blir det säkert i morgon, när själva unconferencen drar igång.

Ikväll kl 8 släpptes platserna till sessionerna. Då är det först till kvarn för den som har något att presentera. Två minuter senare var lördagens och söndagens program klart! Riktiga guldkorn finns det, svårt att välja. Jag har kollat in en grej att börja med i mirgon, sedan får vi se. Det blir först till kvarn för deltagarna också.

Jag hittade en bildblogg som speglar lite av stämningen här. Mysigt! Läs vidare här!!

20130314

Idag har jag inte tid.

Tänkte bara tala om det för alla er tusentals läsare jag har som väntar därute.

Nä, nu ljög jag. Men några tiotal läsare har jag tydligen, enligt statistiken. Dagligen. Någon gång har det hoppat upp till ett par hundra, det är ju kul!

Nä, hade ju inte tid att sitta här och svamla. Måste äta upp maten och sedan bär det upp på vinden och hämta en resväska som skall packas med det nödvändiga för helgens begivenhet, nämligen WEBCOAST!

Har du missat vad detta är så kolla webcoast.se. Vännen H och jag ska åka dit och träffa en hoper (typ 248 st) andra nördar som tycker att det här med att träffa folk på nätet är helt normalt. Och att blogga. Och lite sånt.

Snart är det sju år sedan jag slutade på medie-och kommunikationsvetenskapliga programmet på högskolan i Jönköping. Det har hänt så vansinnigt mycket på kommunikationsområdet sedan dess, mest på nätet skulle jag tro. Det är omöjligt att hänga med på egen hand.

Så det här är ren fortbildning. Och jag ska få träffa en hög människor som jag känt i flera år men inte träffat utanför nätet. Jättekul ska det bli!

20130313

Firar idag

Det är dag 50 och alltså halvtid för Blogg100-projektet. Hittills har det gått bra att få ihop två inlägg om dagen - ja, jag bloggar ju på min andra blogg också, evalution-tot.blogspot.com

Man kan ju också passa på att fira att världen har fått en ny påve idag. Habemus papam, som romarna sa till varandra. Jag hävdar envist att det är våt respektive torr halm de eldar där i Sixtinska kapellet. Michael påstår att de hällt nån kemikalie på röstsedlarna och bränner dem för att få rätt nyans på röken. Ja ja, så kul diskussioner har vi.

Man kan också fira av en medarbetare som slutar.

Vi har i alla fall ätit gott på 28+ i Göteborg ikväll. Nu sitter vi på tåget. Snart är vi hemma igen.















20130312

Något som är bra

med platsannonser som kräver att man fyller i ansökningsformulär, är att när man en gång med möda och besvär har fyllt i sitt formulär med hela sitt CV så behöver man inte göra om det sedan. I alla fall inte mer än uppdatera om man har någon ny merit att lägga till.

Det är nämligen väldigt tråkigt om man har en väldigt lång och slingrande bana bakom sig, att gång på gång upprepa sina erfarenheter, meriter och förtjänster. Jag försöker att göra det så allmängiltigt som möjligt men ändå personligt. Och så ett personligt brev till varje ansökan.

Jag saknar möjligheten att flytta med uppgifterna från mitt ifyllda formulär till ett annat företags formulär. Det skulle förenkla saker väldigt mycket.

Det är ju nämligen så, om ni har glömt eller missat det, att det finns en prydlig och skötsam kommunikatör här, som fortfarande söker jobb...

Några tips har jag fått sedan jag skrev detta, men fler är välkommet!!


20130311

På väg hemåt med eftermiddagståget

sitter jag och stickar. När man åker från Vänersborg mot Herrljunga lyser den starka vårsolen under ungefär en kvart rakt in genom fönstret alldeles i ögonhöjd på mig.

Jag jobbar hårt på att inte tycka att det är jobbigt, och jag lyckas nästan. För det är väldigt skönt när vi kommer in i skuggan av några höga granar.

20130310

Räknar ner

Nu är det snart dags för webcoast! Bara fem dagar nu. Spännande!

Jag räknar ner som ett barn på julafton.

20130309

Goda, goda vänner

fick vi på resan till Kambodja för ett drygt år sedan. Jag bloggade från den resan med början här ( http://evaihjo.blogspot.com/2012/01/gott-nytt-ar.html )
om någon har missat det. (Jag bloggar från min iPhone så länken blev inte så snygg, men ni fattar.)

Idag hade vi en "återträff" - vi hade faktiskt lyckats hitta ett datum när alla kunde komma, plus några närmast anhöriga som inte var med på resan. Det var verkligen kul att träffa alla igen.

En extrabonus var det förstås att träffa Marianne och Bror, som jobbar med Erikshjälpen i Kambodja, Laos och Thailand och var våra värdar på resan. De befinner sig för närvarande i Sverige och jobbar härifrån - pendlar mellan Göteborg och Holsby Brunn. Därför fick vi lite uppdateringar om några av de projekt som vi fick se på plats och höra hur de gått vidare med en del idéer de hade.

Jag imponerades ännu en gång av hur mycket nytta den här organisationen gör trots att man tycker att det bara är droppar i havet. Det är ett nätverk av massor av goda människor och organisationer där ute som ser till att varenda krona kommer till största möjliga nytta. De har kontakter och försänkningar ända upp på regeringsnivå! Kika in på erikshjalpen.se och läs mer.

20130307

Skriver du aldrig något om mej?

frågade min man plötsligt när jag satt här och knattrade. Nää, jag skriver om alla möjliga andra grejor som jag tänker på och bryr mig om. Han kan ju skriva om det han funderar på om han vill. Jag trodde inte att han ville att jag skulle skriva om honom.

Men ok. Det här är ett inlägg om min man sedan snart 31 år. Michael heter han. Och det finns inga ord för att säga vad han är för mig.

En bild säger mer än tusen ord heter det ju. Så vi tar den vägen. Fotograf Helena Taubner, heltunik.se

20130306

"Svara hövligt!!"

Ett av mina VÄLDIGT tydliga barndomsminnen härrör sig från den tid då det var kapplöpning till telefonen varje gång det ringde (kan man ha varit 7-8 år?). Alltså på den tiden under förra seklet, då varje familj hade EN fast telefon som satt fast med sladd och stod på ett skåp i hallen. Innan varje familjemedlem hade egna lurar som kvittrade och pep.

Mamma inpräntade tidigt telefonvettet i oss. Man svarar med nummer eller namn, och när hon ringde upp någon sa hon alltid med sin speciella, eftertryckliga telefonröst: "Det här är Förnamn, Efternamn, Ort, goddag!!" Jag tyckte det lät lite tjusigt.

Varje gång det ringde och elefanthjorden brakade iväg mot telefonen för att svsra, och mamma var hemma, hördes det alltid ett "svara hövligt"-rop som en påminnelse från något hörn av huset.

Själv har jag alltid svarat med för- och efternamn, och präntat i mina barn att göra detsamma. Det kan vara lätt att höra fel på numret, och rösten på vem i familjen som svarar, och det är en artighetsfråga att låta den uppringande slippa dra sitt ärende för fel person.

Det här är en detalj som man ibland förbiser i kommunikationsplanen på många håll. Det är viktigt att "svara hövligt" även då man svarar hos en organisation eller ett företag.

Själv jobbar jag ju f n åt flera olika uppdragsgivare och blir ibland uppringd när jag är på ett av de andra ställena. Idag ringde en person och presenterade sig bara med förnamn, och skulle lämna ett besked. Till saken hör att jag nyss haft kontakt med en person med samma förnamn om en helt annan sak, så jag trodde först att det var h*n som ringde och skulle komplettera något. (Har ingen nummerpresentatör på den telefonen.) Det tog någon minut innan jag var säker på vem som var "på tråden".

Ett obetydligt problem kanske, men det där svajiga ögonblicket hade man kunnat bespara mig, tycker jag. Det kostar ju inget att säga hela namnet.

20130305

Skulle vilja...

Idag skulle jag vilja blogga lite om mitt fantastiska jobb och vilka framgångar jag har uppnått idag.

Jag skulle lägga upp en bild på min tjusiga outfit och min flotta portfölj.

Jag skulle berätta om flygplatser och restauranger där jag varit idag och avsluta det hela med något visdomsord eller aforism om att man får det så som man vill ha det eller nåt.

Nu är jag ju inte riktigt där. Ganska långt ifrån som det känns just nu, faktiskt. Och egentligen är det inte så intressant att blogga på det temat heller. Så det får vara.

Jag har i alla fall ägnat några timmar åt ett av mina vikariat idag, vilket jag är väldigt glad över att ha. Har också haft hand om liten sjuk Stella en stund, och avslutade dagen med körövning. I morgon blir det en annan arbetsplats, på torsdag eventuellt en tredje.

Och så går jag och väntar på några besked...

Men det finns det som är värre. Jag har det helt OK.

20130304

Lunchpromenad

Idag tog vi en liten extra promenad efter lunchen, i vårsolens glans. För att inventera Vänersborgs snödroppar och så. Vi tog också en liten sväng i Skräcklan, men den fick bli liten eftersom det blåste hemskt från sjön.

Tittade också till Frida på Birger Sjöberg-monumentet.

Nu går tåget vidare till Göteborg, där jag ska övervara ett möte inför vårens budgetarbete. En del bara roar sig.

20130303

Välgjort

Avslutar söndagskvällen med ett avsnitt av gamla Morden i Midsomer.

Britterna kan verkligen göra tv-drama och den här makabra mysdeckaren är ett bra exempel på hantverket.

Själva handlingen är ju så absurd när man tänker efter - massor av folk mördas hela tiden i detta grevskap, det borde snart vara slut på innevånare där. Ingen känner någon utan hela tiden presenteras nya människor och sammanhang. Och varje gång det meddelas reagerar folk med "det här var ju tråkigt"-min. Någon enstaka gång har det varit chock och bestörtning.

Samtidigt spelar John Nettles (Barnaby) väldigt bra, och stämningsmusiken är värd att höra. Förresten hörde jag en dokumentär på radio för ett tag sen, just om hur den musiken arbetas fram och hur lång tid det tar inför varje avsnitt.

Tål att ses flera gånger!

20130302

Tid som aldrig kommer tillbaka

Satte mig vid symaskinen och tog i tu med några av de "att fixa"-grejor som hopat sig. Lappa och laga. Eller "slappa och klaga" som en vän till mig skämtade till det.

Ibland blir man nostalgisk. Vi har ju en del av mammas bohag här hemma nu, sedan hon flyttade till äldreboendet och inte behöver det längre. Har förstås skänkt bort en hel del, men något vill man ju spara.

När jag syr fast spetsen på det här örngottet, som släppt, och ser symaskinsnålen idogt arbeta sig fram genom tyget tänker jag plötsligt på mammas händer. När hon var i stånd att sy och handarbeta. Hon har troligen både virkat spetsen, sytt fast den för hand, broderat initialerna BS (eftersom det var innan hon gifte sig) och sytt ihop hela örngottet på maskin. Vid det här laget är det nog 60 år sedan.

Förspilld kvinnokraft, kanske. Men vackert. Och använt i generationer. Om man bara lagar det lite.

20130301

Man lär sig så länge man lever!

Idag har jag lärt mig att göra qr-koder. Ååå, vad svårt DET var, då...:)

Dagens aha-upplevelse. Tog väl tre sekunder att lära sig. Jag trodde det var mycket svårare! Testa den här!

Dessutom har jag klippt mig idag. Så nu var det bara det där med fast jobb kvar. Hörde på nyheterna att man kunde köpa sig en plats var det nu var, någon som har telefonnummer dit? Eller qr-kod?

20130228

Tankar om tid

Det är märkligt, men de här dagarna när jag har haft möjlighet att jobba närmast heltid, åker 7.15 och kommer hem vid 17.45, så hinner jag mer hemma än när jag inte har något att åka till.

Idag har jag tvättat och hängt två maskiner, plockat ur och i diskmaskinen och t o m satt på datorn och jobbat lite åt mig själv. Vid åtta satte jag på en dvd och har sedan suttit och stickat ett par timmar. Är nästan klar med koftan nu.

Och i morgon är en ny dag.

20130227

Psykologi

Idag tvingades jag ut ur min "comfort zone" och befann mig i min "performance zone" i 1 1/2 timme. Fast jag inte någon gång hamnade i min "danger zone" så måste jag ha spänt mig till det yttersta, eftersom jag blev sååå trött.

När jag kom hem åt jag lite och satte sedan på en dvd med Herrskap och tjänstefolk - välbekant serie från sjuttiotalet - och sjönk ner med stickningen. Tillbaka i min comfort zone... Så får vi se om den där utflykten leder till något.

20130226

Blogg-tjuv...

Något som är bra med den här "#Blogg100"-historien är att man kan gå och kolla vad andra skriver om, ifall man har svårt att hitta på något själv. När man nu förbundit sig att blogga varje dag i hundra dagar.

Jag hittade ett bra inlägg på "Morsan babblar" idag. Den idén hade ju hon snott, så då snor jag vidare!

Här kommer min intervju med mig själv och snodda frågor.

1. Hur gammal är du?
För gammal enligt vissa. Född -60.
2. Hur gammal känner du dig?
Typ 27, kanske. Fast ibland 72.
3. Vad har du gjort i dag?
Jobbat i Vänersborg
4. Vilken film såg du senast?
Inkasso. Dansk DVD-film lånad av dotter och måg

5. Vem ringde du senast?
Ringde tillbaka till en som sökt mig om ett jobb
6. Är du besatt av någonting?
Nja, just nu har jag kommit in i en stickvåg. Men jag kan sluta när jag vill. Precis som med Wordfeud.
7. Är du rädd för blod?
Nä, blöder näsblod titt och tätt för närvarande så det är väl ingen idé att vara rädd.
 8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Mitt hemmakontor, som är ganska rörigt.
9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Carl Bildt, Göran Persson
10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nä. Men det kanske jag skulle göra för att kolla årtalen.
11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Blått
12. När vaknade du i dag?
05.10
13. Vilken är din favorithögtid?
Alla. Att man firar på olika sätt
14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
På något varmt ställe. Men alla som jag tycker om skulle vara med.
15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Längtar inte tillbaka till Thailand, faktiskt.
16. Hur vill du tillbringa din pension?
Med barn och barnbarn
17. Vad lyssnar du på just nu?
Ingenting. Det är tyst, bara tangentbordet som knattrar.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej. Men jag har haft en total knäledsluxation. Googla på det.
19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Mjöl, mjölk, ägg, pasta, frukt
20. Vem är din favoritkändis?
Vet inte, vill inte träffa någon enbart för att den är känd.
21. Vad är du på för humör just nu?
Rätt bra.
22. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa, Afrika, Asien
23. Snarkar du?
Inte vad jag vet
24. Vilka yrken har du provat på?
Detta liknar mitt CV och jag är så trött på att räkna upp allt... .
25. Hur går du helst klädd?
Bekvämt men snyggt. hel och ren.
26. Vilket stjärntecken är du född i?
Skorpion.
27. Vilket är ditt favoritgodis?
Polly
28. Vad sa du senast?
Var är dom nu då? (Letade efter papper som jag ska ha med i morgon)
29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Jag var bra på allt såklart! :)
30. Vad har du på dig just nu?
Jobbkläder, kjol och linnekavaj
31. Vilken är din favoritaffär?
Beror på vad jag ska handla. Försöker att inte bara "shoppa" utan att jag behöver något speciellt.
32. Vad har du för storlek i kläder?
det varierar mellan 38 och 46, beroende på varifrån plagget kommer. Eller S-XL
33. Vad har du i dina fickor?
iPhone och pappersnäsdukar

34. Vad köpte du senast?
Garn
35. Hur många gånger har du flyttat?
Nio
36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Obegränsat med böcker. Obegränsat med garn & stickor. Och obegränsat med mat & vatten
37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Mitt emellan
38. Senaste filmen du såg på bio?
Kommer inte ihåg. Går nån gång per år högst. Kan ha varit något i Hjo Filmstudio
39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja
40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Nej
41. Vad åt du till frukost?
Äter alltid mycket frukorst. Kaffe, mackor, frukt, yoghurt...
42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Sjukskriven. Hade gått i väggen efter en hopplös situation på det jobb jag hade då. Ledde till att jag läste en högskoleutbildning till.
43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej
44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min dotter och dotterdotter kom med lyxpresent på Alla hjärtans Dag. Det var oväntat!
45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Har en klockradio där jag laddar den
46. Vad var det sista du åt?
Senast åt jag en macka på fikapausen i körövningen
47. Vem är världens vackraste kvinna?
Det finnas många som är vackra på olika sätt.
48. Är du blyg?
Inte så farligt.
49. Vilken var den sista konserten du var på?
Julkonsert med The Real Group i Göteborgs Konserthus
50. Vad heter du i andranamn?
Kristina
51. Har du varit med om en bilolycka?
Ja, kört i diket och krockat med älg och rådjur, blivit påkörd i en korsning... men aldrig blivit allvarligt skadad.
52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Säkert
53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Den finns inte. I så fall körsång, det är det mest fysiska jag ägnar mig åt för tillfället. När isen försvinner måste jag ta tag i stavgången igen. Och simning när badet öppnar för säsongen.
54. Har du några husdjur?
Nej
55. Vill du gifta dig?
Har varit gift i snart 31 år, så det vore väl onödigt att fundera på.
56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Skultorp, pappa i Havstena (båda i olika kanter av Skövde)
57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, senast för att anmäla ett bluff-faktura-företag
58. Har du svenskt ursprung?
Ja såvitt jag vet. Har däremot många släktingar som utvandrat till Amerika - en del kom tillbaka
59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Nja, snarare öknamn. Var ganska retad i skolan periodvis. Ville alltid ha ett smeknamn men vad bildar man på "Eva"?
60. Vilka är dina största svagheter?
Kan inte  bli politiker för att jag tycker att demokratins kvarnar mal för långsamt, och är dessutom dålig på att agitera, för jag vill förstå hur motståndaren tänker och känner empati med denne...

Det var allt. Varsågod och sno vidare!


20130225

Kärringvarning, eller?

Just nu är det två reklamsnuttar som går på TV som jag bara inte tål. De får mig att blunda när jag ser dem.

Den ena är den där "OOOO, I like your style..." som Kapp-Ahl kör med. Kapp-Ahl har alltid stått för bra, vardagssnygga, vanliga och användbara kläder för mig, men nu överväger jag att gå ur kundklubben.

De där spetorna som gungar omkring i reklamfilmen i sina åltajta byxor. Nej, I don't like their style. Sorry. Jag har hittat favoritjeans hos Kapp-Ahl förut, men de dagarna är tydligen över.

Den andra reklamfilmen är Åhlens väskfilm, med "superstylisten" Jonas Hallberg som talar om vilka väskor som är alla "tjejers måsten" i vår. En stor, en mellan och en liten i pastellfärger. I syntet som har spruckit lagom till hösten, så vi måste köpa minst tre nya väskor till hösten igen.

Nej du, Jonas, den lätte går jag inte på. Har aldrig gjort faktiskt. Visst har jag köpt billiga handväskor ibland bara för att jag har tyckt att de var roliga, men de senaste åren har jag gått in för att köpa lite bättre grejor och använda dem länge i stället. Och jag tänker lite längre innan jag handlar, så jag vet vad jag vill ha. Och vad jag kommer att trivas med.

Jag har kanske kommit till den ålder när jag vet hur mina ben och rumpa ser ut. Och jag vet hur mycket grejor jag behöver ha med mig i min handväska utan hjälp.

Det är nog så att mina barn har rätt. När jag pustar över omöjlig reklam som bara får mig att känna mig hopplös, så säger de tröstande: du tillhör nog inte rätt målgrupp, mamma...

20130224

Allting går att sälja...

...sjöng någon för väldigt länge sedan i en raljerande låt om reklam för konserverad gröt.

Det var långt före risgrynsgröt-i-korv på ICA och COOP. En storsäljare.

Idag såg jag ett tips om en ny kombi-produkt i Göteborgsposten. Priset stod inte ens utsatt... men jag undrar hur många sådana här man kan sälja!!



20130223

Tempo!

Ibland går de lediga dagarna i ett rasande tempo, mer än när man har fulltecknat med jobb faktiskt!

En sådan dag har det varit idag, när två syskon kom hem för att fira det tredje syskonets barns tvåårsdag. (Själva dagen var igår, hon delar inte datum med prinsessan Estelle!)

Det går alltid i ett när alla är hemma på en gång. Jag faller in i en roll av någon slags sambandscentral och fixar med mat och logistik... Det går jättefort för barn som flyttar hemifrån att skaffa sig nya egna vanor, och nästan lika fort för deras föräldrar när familjen krymper! Och att sedan bara för en helg eller någon dag försöka jämka ihop alla igen är ett hästjobb.

Det är i alla fall väldigt roligt att de kommer hem lite då och då. Att de är sams fast de diskuterar högt och lågt. Mellan besöken här hälsar de på varandra på resp ny bostadsort ibland. Och vi besöker dem när vi kan förstås.

Det blir en annan slags "familj" när barnen är vuxna. Och fler kommer in i gemenskapen.

20130222

Vardagsrasism

Apropå killen som blev utsatt för vardagsrasism från högskolans sida.

När jag gick på gymnasiet i Skövde i slutet av 1970-talet fanns det inte så många elever med rötter långt bort. Ja, några från Finland och Jugoslavien förstås. Men det kom resande elever från de mindre orterna runt omkring: Tibro, Hjo och ända från Karlsborg.

Eftersom det inte fanns jättemånga elever från varje ort spreds dessa ut i klasserna på de olika linjerna, som det hette då. Dessutom hade ju vi humanister t ex språk i grupper blandade med samhällsvetare och ekonomer. Och vi hade samhällskunskap tillsammans med naturare, jättelyckat verkligen...:/ (för er som inte var med kan jag berätta att dessa båda linjer var avsvurna fiender sedan tidernas begynnelse - trodde man i alla fall).

Nåja, det som rann mig i hågen var en företeelse som förekom då och då, som jag minns under första årets franskatitmmar (B-språk). Vår lärare, en äldre man (han var säkert närmare 50 på den tiden) hade som vana att så fort någon svarade fel eller inte alls, så sa han: Men - är du från Tibro eller?

Just då var man rätt glad över att vara från Skövde. Eller i alla fall Skultorp.

Jag tror inte att han menade något illa med det, precis som den där mannen som mailade om "Muhammed från Mecka". Han skulle nog bara vara lite "käck". Men gissa hur många Tibro-elever som valde bort franskan fortast möjligt? Och gissa hur många studenter med utlandsklingande namn och "annorlunda" utseende som hoppar av högskolan...!

20130221

Dagens id - tema psykiatri

Nu har jag varit i farten igen. Hjälpt till att planera och genomföra ett studiebesök i Falköping.

Vi mötte enhetschef Andreas Leschinger på sjukhusets psykiatriavdelning. Han berättade om hur verksamheten fungerat i allmänhet, hur stort behovet av vård/behandling är och sina idéer om hur man skulle behöva jobba för att upptäcka och diagnosticera  alla som behöver hjälp så fort som möjligt.

Han kom också in lite på hur man ser på psykisk sjukdom och vad diagnoser är. Det ges ut en samling av benämnda diagnoser i bokform där man kan slå upp och se vad det är patienten lider av. I den senaste upplagan kommer det att finnas över 500 olika "mental disorders", alltså psykiska störningar, som har fått ett namn. Långt ifrån alla behöver läkarhjälp i normala fall, bland annat finns det sådan "disorder" som uppstår då man får ett syskon eller någon äldre anhörig dör. Vi alla går faktiskt omkring med multipla diagnoser om man kulle börja bena ut det.

Leschinger berättade i det sammanhanget om en avhandling som heter "blyghet - en egenskap som blev en sjukdom". För 100-150 år sedan var det eftersträvansvärt att vara blyg och tillbakadragen, gärna fjärma sig från omvärlden och vara misantrop. Det tydde på eftertänksamhet och oberoende av vad världen ansåg om det man sysslade med. Idag skall man vara utåtriktad och "socialt kompetent", som vi vet, och blyghet har faktiskt blivit ett funktionshinder.

Det är ju så att när det man upplever som en svårighet, som de benämnda diagnoserna som jag berättar om ovan, blir så besvärligt att man inte fungerar i det sammanhang där man befinner sig, då blir det just ett funktionshinder. Medan det kanske inte ens märks i en annan kontext. I en del afrikanska kulturer är det till exempel inget problem att ha schizofreni.

Efter denna intressanta genomgång gick vi över till ett annat hus och fick se den ett år gamla byggnaden där rättspsyk numera inryms med 24 vårdplatser mot tidigare 16. Byggnaden är än så länge inte helt i bruk, så vi fick lov att komma in och titta på en avdelning där det inte finns några patienter än.

Det här är alltså till för patienter som dömts till sluten psykiatrisk vård och byggnaden har säkerhetsgrad 2 - rymningssäkert. Man hade ändå lyckats bygga ett hus som inte på något sätt påminner om en bunker med höga murar runt omkring. Alla fysiska säkerhetsåtgärder har byggts in så man inte ser eller tänker på dem, och huset liknar mera ett äldreboende eller ett ganska småskaligt gruppboende. Har man läst något om antroposofi och teorierna om hur färger påverkar människor så förstår man direkt varför anläggningen är inredd som den är. Milda, dova färger och här och där konstverk, många med abstrakta former. Det som man förstås inte kan undgå att lägga märke till vid en rundvandring är alla kodlås och dessutom låsta slussar där inte ens personalens nyckelkort fungerar utan den som sköter övervakningskameran ger ett OK och låser upp när man behöver gå igenom.

Man önskar ju att sådana här ställen inte skulle finnas. Särskilt inte besöksrummet för familjer, som vi också fick titta in i. Det är inrett som ett vardagsrum med soffa och bord, och i ett hörn står en barnmöbel med lite leksaker för småbarn. Vår guide, enhetschefen Greger Karlsson, berättade att det inte behöver användas särskilt ofta, men det var ändå svårt att hålla tårarna tillbaka vid tanken på den tragedi det innebär att ha en förälder som har gjort ett så grovt brott så att man döms till vård här. De flesta patienter har dock ingen familjekontakt alls, utan är mycket ensamma människor. Tragiskt på ett annat sätt.

När det nu ändå måste finnas sådana här vårdplatser, så är det ju bra att de utlokaliseras i regionen så att de skapar arbetstillfällen på olika ställen. Dels direkt i form av vårdpersonal, som det krävs ganska mycket, och dels leverantörer av annat som behövs, mat till exempel.

Vårt besök avslutades med en "pressträff" med Falköpings tidning, som kommit dit för att dokumentera besöket, och sedan åkte vi upp på Mösseberg för att äta dagens lunch. Den smakade mycket bra!

20130220

Firar lite

Jag har gjort en heroisk insats. I alla fall tycker jag det. Något som liknar ett delmål har uppnåtts.

Jag känner stort behov av att fira lite i min ensamhet medan jag tittar på Molanders i svt play.

Ja... Vad ska man ta... Lite gamla överblivna mozartkulor från julgodiset blev det.

Festligt.

20130219

En bra dag

har jag haft idag.

Tack vare min vän och bisyssleföretagarkollega Helena fick jag ett deltidsvikariat på den informationsavdelning där hon har sitt fasta jobb. Det är visserligen ett sjukvikariat som ingen av oss vet hur länge det blir, men jag tänker njuta av att få jobba med saker jag tycker är roligt, och som jag vet och känner att jag kan.

Det är klart att jag inte vill att någon ska ha ont och lida för att jag ska få jobba, men när jobbet nu finns och ska göras så är jag jätteglad för att det blev jag som blev tillfrågad och får komma och göra det.

Jag lånar visserligen kontor. skrivbord och dator, men har fått egen log-in och ytterligare en mailadress...!

20130218

På café

Fick en stund över mellan tåget och nästa möte idag.

Eftersom det är ruggigt och slaskigt, och snöar blask som smälter innan det landat är det inte så skönt att gå en lång nyttig promenad. Jag går kortast möjliga promenad och sätter mig på ett café. Behöver något varmt att dricka, det känns som om förkylningen - som jag trodde var borta - tar ny fart igen.

Jag beställer en Café de Paris. Ett högt glas med en dubbel espresso och resten varm choklad, och så vispgrädde på toppen. Innan tjejen bakom disken ens börjar hälla upp kaffet, frågar hon om jag ska ha grädde. Klart jag ska ha grädde, annars hade jag väl sagt "utan grädde" redan när jag beställde? Förresten åt jag en jättenyttig sallad till lunch och tar ingen kaka till kaffet, jag valde den här i stället, och förresten behöver jag inte förklara varför jag vill ha just en Café de Paris just nu.

Jag tar kaffet, väljer ett ensamt bord längst bort i hörnet, snor upp håret i en trasslig knut och tar fram min iPad. Kan ju alltid sitta här och blogga litegrann. De som sitter vid borden längre bort kan väl få tro att jag skriver på min bok. Eller nåt. Fast jag ser nog inte tillräckligt avtärd ut för att sitta och skriva en roman på ett café.

Vid det närmaste bordet sitter en ung pappa med två pojkar, typ ett halvt och tre år gamla. Det kommer en bekant och jag hör vad de säger. Pappan har "skickat iväg" mamman på massage och sitter nu här med två småbarn och dricker latte medan hon har lite "egentid".

Håhå jaja. Det är en annan generation. Jag blev alldeles väldigt gammal plötsligt känner jag.

20130217

"Utkast"?

Upptäckte nu att det inlägg som jag publicerade i #Blogg100 i går helt felaktigt fick datumet 130128 och alltså hamnade i helt fel ordning i min blogg...

Mitt bloggverktyg Blogger daterar alltså utkasten när man börjar skriva på dem, och när man slutligen publicerar dem så hänger utkastdatumet kvar, i stället för att bloggen sätter ut det datum när man först publicerar inlägget (vilket jag tycker borde vara mera logiskt).

Måste vara mer uppmärksam på detta. Alltså antingen inte börja skriva utkast förrän samma dag som jag ska publicera. Eller skriva utkast, klippa ut och klistra in som "nytt blogginlägg" när jag är klar att publicera. Eller skriva utkast i ett ordbehandlingsprogram, Word, anteckningar eller nåt, och klippa ut och klistra in när jag är färdig. Note to self, note to self...

Jaha, dagens blogginlägg blev ett i-landsproblem. Men dock ett inlägg.

Och ett par minuter senare, när jag publicerar länken på Facebook för att dela och kollar så att länken fungerar, vad ser jag om inte rätt datum... Ja ja, tekniken är bra när man väl förstår logiken!