Jag har aldrig varit förtjust i berg- och dalbanor. Jag har hellre åkt skidor i längdspår än i backar. Jag gillar inte att köra bil fort på kurviga vägar och motorcykel skulle jag inte vilja pröva ens. Ännu mindre ha en. Hellre en islandshäst.
Jag vill ha lagom äventyr, som omväxling till en lunkande vardag. Att gå i en nöjespark och titta på fina planteringar och äta glass. Inte gå med ständigt gungfly under fötterna, och inte veta vart näsan ska peka nästa morgon. Eller nästa månad.
Jag längtar efter att veta när eller om jag ska åka på semester till sommaren. Bara att kunna boka nästa klipp- eller massagetid och veta hur mina arbetstider ser ut om en månad eller två vore ett lyft.
Och att slippa sådana här berg- och dalbanor som den senaste veckan, ja, den senaste dagen som började i mardrömsuppvaknande och slutade med ett hoppingivande mail - det finns inte ord för vilken lättnad det skulle vara.
Att slippa vara en kvarnsten om halsen på familj och närmaste vänner. Man orkar inte svara "bra" på frågan om hur det är, när det inte är det. Man drar sig undan, men de närmaste är ju kvar. Och det är de som är orsaken till att jag alls går ur sängen de dagar när almanackan är tom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar