Medan jag själv känner mig ratad, undervärderad och diskriminerad skriver Elin om annat i samhället omkring oss som vi ständigt matas med i media. Rasism, våld, övergrepp förtryck. Som jag givetvis också känner ilska över. Stora, globala problem men samma ilska och uppgivenhet som i min lilla lilla sfär. Man är så maktlös.
Elin tar på sig träningsskorna och springer när hon inte orkar demonstrera, skriva, peppa, utbilda och ta nya tag om och om igen. Bara för att göra av ilskan någonstans.
Själv ska jag försöka kanalisera min privata frustration genom att städa köksskåp och sortera i garderober. Det är väl ungefär lika konstruktivt.
"Vi härbärgerar vår vrede för att vi måste. Det är inget privilegium utan ett ständigt sår" avslutar Elin sin krönika. Så sant. Men hurdan blir man av att gå med sår som aldrig får läka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar