för en som int' begrip..."
Så sa allas vår Ingemar Stenmark till en journalist som svar på de envisa frågorna om varför det gick så bra och varför det någon gång inte gick så bra.
(Ni minns väl Stenmark? Farbrorn som sopade banan med övriga tävlande och knep titeln Mästarnas Mästare härom året!)
I alla fall. Det här med att söka jobb är en sådan sak som man absolut "int' begrip' " innan man har gått ett par mil i de här skorna. Man skickar ansökan efter ansökan, vilket tar ett par timmar per styck att tota ihop, och får någon enstaka gång högvinsten att få komma på intervju. Man gör precis allt rätt. Meriterna är intressanta, erfarenheterna är relevanta, referenterna talar sig varma, man har gjort ett väldigt gott intryck på intervjun - men...
Om man får reda på varför, så var det så att "den här gången" ville de ha någon med en annan specifik merit. Fast det är ingen idé att försöka skaffa sig den meriten, för nästa gång är det säkert något helt annat som gäller.
De gånger man kommer intill för en intervju så förbereder man sig till tänderna. Det betyder ju att någon tycker att man är tänkbar i alla fall. Man är på tå till 200%. Det finns ju inte, alltså är det en omänsklig prestation och man är totalt slut efteråt. Man vänder ut och in på hela sitt liv och personlighet - men måste förstås lyssna koncentrerat så man inte svarar på mer än de frågar om - och skärper sig till max för att lägga lagom vikt vid styrkor och svagheter, så att det inte blir skryt respektive krälande i stoftet och överdrift av de svagare sidorna.
Ibland får man inte ens besked om att jobbet är tillsatt med någon annan. Då får man räkna ut det själv, när det har gått något halvår, eller om man ringer upp själv och frågar. Ibland får man reda på det från annat håll, och det är det värsta sättet.
När man har hoppats och väntat så intensivt som efter en intervju där man tyckte att man hade riktigt bra chanser, och får veta bakvägen att man inte fick det, då kan det ta ett tag innan man är på banan igen. Som att ha fått nobben fast den tilltänkte inte säger något själv. Man var alltså inte ens värd ett telefonsamtal på fem minuter, eller ett mail som hade gått ännu fortare.
Kroppen visar alla tecken på stressreaktion. Jobbigt.
Och så de glada tillropen och goda råden från de som "int' begrip' ". Det är bara att ta nya tag, nästa gång är det din tur, idag är första dagen på resten av ditt liv... Ursäkta om jag inte jublar och hurrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar