Ett av mina VÄLDIGT tydliga barndomsminnen härrör sig från den tid då det var kapplöpning till telefonen varje gång det ringde (kan man ha varit 7-8 år?). Alltså på den tiden under förra seklet, då varje familj hade EN fast telefon som satt fast med sladd och stod på ett skåp i hallen. Innan varje familjemedlem hade egna lurar som kvittrade och pep.
Mamma inpräntade tidigt telefonvettet i oss. Man svarar med nummer eller namn, och när hon ringde upp någon sa hon alltid med sin speciella, eftertryckliga telefonröst: "Det här är Förnamn, Efternamn, Ort, goddag!!" Jag tyckte det lät lite tjusigt.
Varje gång det ringde och elefanthjorden brakade iväg mot telefonen för att svsra, och mamma var hemma, hördes det alltid ett "svara hövligt"-rop som en påminnelse från något hörn av huset.
Själv har jag alltid svarat med för- och efternamn, och präntat i mina barn att göra detsamma. Det kan vara lätt att höra fel på numret, och rösten på vem i familjen som svarar, och det är en artighetsfråga att låta den uppringande slippa dra sitt ärende för fel person.
Det här är en detalj som man ibland förbiser i kommunikationsplanen på många håll. Det är viktigt att "svara hövligt" även då man svarar hos en organisation eller ett företag.
Själv jobbar jag ju f n åt flera olika uppdragsgivare och blir ibland uppringd när jag är på ett av de andra ställena. Idag ringde en person och presenterade sig bara med förnamn, och skulle lämna ett besked. Till saken hör att jag nyss haft kontakt med en person med samma förnamn om en helt annan sak, så jag trodde först att det var h*n som ringde och skulle komplettera något. (Har ingen nummerpresentatör på den telefonen.) Det tog någon minut innan jag var säker på vem som var "på tråden".
Ett obetydligt problem kanske, men det där svajiga ögonblicket hade man kunnat bespara mig, tycker jag. Det kostar ju inget att säga hela namnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar