20060528

Varför måste jag bli så himla ledsen?

Det går ju ut över min närmaste omgivning.
De säger hela tiden
strunta i det, bry dej inte om det, du lever DITT liv...
Men jag kan inte lyssna.

Jag hör bara min storasyster som alltid har varit min storasyster
och alltid har "begripit bäst"
trots att hon inte säger något direkt till mig, så lägger jag ihop 2+2 av vad hon säger och gör
och hur hon hanterar mina barn och min mamma
Som om de vore hennes egendom

Senast vid planeringen av mormors begravning. Jag tog mamma till entreprenören G bara för att hon över huvud taget skulle ta sig dit. Min morbror och moster var där men ingen av mina kusiner kunde. Min syster kom direkt från jobbet.

Datum för begravningen hade vi tidigare bollat fram och tillbaka med utgångspunkt i när kyrkan var ledig och när präst och kantor kunde ställa upp. Jag ringde ett par gånger för att erbjuda min morbror hjälp om det behövdes. Mamma är ju inte stark. Då resonerade vi även om när alla barn har skolavslutningar och när alla andra kunde komma ifrån. Nu har vi ett datum men det är ändå ett par stycken som inte kan. Så är det ju nästan alltid.

Min storasyster bestämde rakt av vilken typ och färg det skulle vara på blommor och kista, samt de båda psalmerna, annonstext och orgelmusik. Dottern R och E skall sjunga och en av kusinerna spela ett musikstycke, det var bestämt innan. Jag ska inte göra någonting. Hade lite förslag på mat och så, men det bestämde ju mamma och min morbror sedan. Likaså vad som skulle stå på kransbandet och annat. Jag uppfattade att alla var överens.

G bad mig skriva upp programmet med alla tonsättare och rättstavade namn etc och maila honom - det gjorde jag inför pappas begravning, bl a eftersom en av mina vänner ställde upp och spelade trumpet och jag hade kontakt med kantorn då. Jag avböjde det och skrev upp allt för hand och såg till att alla visste och var med på alla punkter - jag kände i luften att G och jag var lite för överens för att min storasyster skulle tycka att det var bra. Vi känner varann litegrann sedan andra sammanhang.

Och så får jag höra att hon skrivit om mig på sin blogg. Bl a att jag enväldigt skulle ha spikat begravningsdatum efter när jag och ingen annan kunde. Och annat tjafs. Skulle inte jag hellre velat ha det efter alla avslutningar i så fall? Inte dagen före min sista redovisning!

Det är klart att det är ett känsligt läge när en begravning skall planeras, men jag blir lika ledsen varje gång det händer något alls och jag får veta eller räknar ut själv vad hon egentligen tycker och säger om mig på andra vägar. Jag är alltid lika oförberedd och klarar inte att stålsätta mig.

Då är jag fyra år igen
och hon cyklar ifrån mig på grusvägen
till de andra stora barnen
som jag inte får vara med
med stora, fuktiga ögon
och förstår ingenting

Inga kommentarer: