Idag läste jag ut Stieg Larssons bok Flickan som lekte med elden. Innan dess läste jag Män som hatar kvinnor av samma författare.
Sådana böcker får mig att stärkas i min föresats att inte försöka mig på att skriva böcker.
Välskrivna, faktaspäckade men ändå lättlästa böcker med ett innehåll så fullt av massiv ondska att redan hälften skulle varit för mycket för ett helt liv! Och dessa böckers handling utspelar sig inom loppet av några månader.
Hela tiden vet man att huvudpersonerna måste klara sig, det finns ju en bok till i serien innan Stieg Larsson själv avled. Men hela tiden undrar man också hur i hela friden det ska gå till.
Jag skulle vilja kunna skriva på det sättet. De sista kapitlen gick knappt att släppa. Samtidigt kräver det förmodligen mer än stilistisk ekvilibrism av författaren. Sådana avgrundsdjup måste göra ont att bringa till ytan, även om det inte är självupplevt. Tanken på att dessa saker skulle kunna hända någon i närheten ger hjärtsnörp bara det.
Jag tror jag satsar på pekböcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar