Idag har jag varit på besök hos den lärare jag skall vikariera för på en högstadieskola i Skövde.
Franska och engelska. Och tonåringar.
Gulp.
Jag hade aldrig varit inne i den skolan förut, och korridorerna slingrade och svängde som värsta labyrinten. Jag kommer bort! Arbetsrummet på ett håll och personalrummet på ett annat, två kronor i fikakassan och läxa till tisdag för ena gruppen och onsdag för andra. Cd-skivor här och kopieringsunderlag där. Nyckel hos vaktmästaren och glöm inte att kolla postfacket.
Dubbel-gulp!
Vilken tur att det (uppenbarligen) finns lärare som inser mitt strukturbehov. Kanske berodde på att jag hört av mig tre veckor före vikariatet och bett att få instruktioner. Hon hade i förväg skrivit en kladdlapp med vad som skulle göras på respektive lektion och fyllde i resten medan vi pratade. Hon dubbelkollade diskret att jag visste var i skolan vi befann oss i förhållande till var vi kom ifrån (inte självklart när det gäller mig) och visade ordentligt var alla salar, som jag skall vara i, ligger. Arbets- och personalrum var vi i två gånger, och hon följde mig till vaktmästarn för att få nyckel.
Det kallar jag pedagog. Eller också har hon dåliga erfarenheter av virriga vikarier som går fel och rör till allt material både för henne och eleverna.
Nu skall jag bara läsa in mig på franskan. Den är lite dammig, men inte möglig. Jag förstod utan vidare allt som stod i stycket om Napoleon... Och det där med "du måste böja verbet" sitter i sedan Västerhöjdsskolan, även om jag aldrig råkade ut för det. (Alla som haft samma franskalärare som jag förstår vad jag syftade på nu.)
Tonåringarna får jag väl ta som de kommer. De kan ju inte ha ihjäl mig.
Även om det inte är lärare jag skall "bli" så försöker jag bemöta de utmaningar jag får som nya erfarenheter. Om jag bara förbereder mig, övar "torrsim", tillräckligt mycket så skall det nog bära även om det känns som djupt vatten med kalla strömmar när jag tänker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar