En annan gångart

Om man befinner sig i Visby under Almedalsveckan är mycket en fråga om förflyttning. Dels ska man titta i den gedigna utbudskatalogen som erbjuder drygt 3300 programpunkter, och bestämma sig för vilka man vill/kan ta del av. Och tankemässigt förflytta sig mellan olika ämnen - energi, bistånd, boende, media, skola, naturskydd, sjukvård, digital utveckling, försvar - för att bedöma vilket man kan ha mest utbyte av.

Sedan börjar man kolla var lokalerna finns, och om det är möjligt att förflytta sig emellan utan att komma inramlande och störa alltför länge efter att samtalet/seminariet/debatten har börjat. En del intressanta grejor lappar över varandra med en kvart-halvtimme, då gör man sig helt enkelt osynlig och glider in som tapetblomma.

Den stora pulsådern under de här dagarna är den centrala Hästgatan, som går tvärs genom det gamla Visby. Här rör sig de flesta som ska ta sig mellan programpunkter som hålls i lokaler, på innegårdar, i tält, på torg eller där det finns någon kvm över. Det finns platser på varenda liten tvärgata, i hamnen, på restauranger - överallt. Så ofta är Hästgatan nästan helt igenkorkad av människor som rör sig som en halvstelnad lavaström, fast i båda riktningarna. Dessutom står det med ca 3-4 m mellanrum andra människor, som inte är på väg någonstans, utan står still och delar ut tidningar, solglasögon, vattenflaskor, handsprit, godis eller något annat med flashig logga på som vill informera om just DERAS idé eller produkt. Om någon ur lavaströmmen stannar till för att byta ett par ord med dessa personer, eller för att svara i mobilen som någon annan ringer på för att bestämma träff någon annanstans, uppstår en dominoeffekt som kan vara förödande om man inte är uppmärksam på var man sätter fötterna. Nämnde jag att Hästgatan är stensatt med den gamla sortens gatsten, alltså de lite större stensrna med 3-4 cm breda skarvar på många ställen, vilket förhindrar användning av alla klackar under 3 cm bredd. Därtill har gatan en relativt brant lutning på sin väg ner mot vattnet.

Alltså utvecklas en säregen och speciell gångart här och nu, vi kan kalla den Almedalsskritt med kort halt, när man sick-sackar mellan människor som vill dela åsikter som man inte visste att man kunde ha, samtidigt som man skelögt tittar på var man sätter fötterna och skannar av de mötande, ifall det är någon man känner eller känner igen bland dessa. Då och då tvärstannar man för att inte stå på näsa, och då och då lyckas man slingra sig emellan fram till nästa propp.

Eftersom man går ner och upp mellan olika äventyr flera gånger per dag blir man ganska trött av denna gångart, och väljer att ta en parallellgata. 

 Fast då riskerar man förstås att missa ett möte med Statsministern, Alexander Bard eller Blondinbella.

Hästgatan

Parallellgata