Så här kan det också vara...

...att bo på denna planet.

Idag var vi uppe och iväg redan kvart i 8 för att besöka organisationen Chab Dai. De har just flyttat in i ett nytt, ändamålsenligt kontor som är ett knallgult trevåningshus i Phnom Pen. Chab Dai är kort sagt en organisation som samordnar insatserna från drygt 50 kristna hjälporganisationer som arbetar mot trafficking och utnyttjande av barn, i första hand sexuellt men även i barnarbete.

Vi frågade vad byggnaden använts till innan de flyttade in. Jo, någon slags "business", trodde Helen, den brittiska chefen på platsen. Det stod tomt innan de flyttade in, så att den hyresgästen som kom efter dem till de gamla urvuxna lokalerna kan flytta in redan den 1/2! När den kambodjanske ledaren för organisationen i hela Kambodja hörde att vi undrade, berättade han att den hade fungerat som ett ställe där man "rekryterade" ungdomar, mest flickor och ofta från fattiga lansbygdsfamiljer, man gav dem en s k "utbildning" på några veckor i hur ett modernt hushåll sköts och lite engelska på basic-nivå och skickade sedan iväg dem till rika familjer utomlands. Malaysia tar just nu emot mängder av dessa flickor, och ett stort antal av dessa hamnar i något som närmast liknas vid modernt slaveri. Förutom att arbeta i hushållet får de stå till tjänst med allehanda "tjänster" framför allt till mannen i hushållet, och de fråntas alla rättigheter - egen telefon, pass och andra papper de kan ha haft med sig. De blir helt utlämnade till deras arbetsgivares goda vilja.

När vi gick runt i de luftiga och ändamålsenliga kontors- och samtalslokalerna kunde man inte annat än småle och förundras lite över Guds finger. Helen, som alltså fick reda på det samtidigt som vi, hoppade runt och sa: Snacka om att en byggnad blir "omvänd"...! (fast på engelska).

Jag skulle kunna berätta mycket om Chab Dai men timmen är sen och det får bli en annan gång. Namnet betyder i alla fall "join hands" - ta varandra i handen - och står på tre verksamhetspelare: samarbete mellan organisationerna, förebyggande/ingripande samt uppsökande och riktlinjer/målsättningar. Kontor som arbetar på liknande sätt finns nu även i USA, Kanada och England. Man nätverkar även med organisationer i andra länder, t ex grannländerna Malaysia och Thailand.

Vi besökte två av de ställen som är med i organisationen för att se hur det fungerar i verkligheten. Det var enormt intressant att se och höra de eldsjälar som arbetar där försöka förändra livsvillkoren för de barn och deras föräldrar de har på sin lott. Fattiga föräldrar i ett samhälle (se bilden) där ca 5% av de vuxna kan läsa någorlunda, får en möjlighet att låta barnen gå i skola och äta något varje dag och samtidigt lära sig grundläggande "folkvett" som att man tvättar händerna före maten och efter toalettbesök, att man bara dricker rent vatten och vilken slags mat som är nyttigare än annan. När de uppnått en grundläggande nivå slussas de över till den vanliga kommunala skolan, men har fortfarande möjlighet att få stödundervisning här. De fattiga eleverna ligger bara på grund av det oändligt mycket efter sina jämnåriga och har ingen möjlighet att betala för extra lektioner, vilken annars är vanligt att även andra elever behöver. Kan man således undvika att bli sjuk i tropiska sjukdomar och lära sig läsa och räkna, kan man få flera möjligheter att välja på. Kanske kan man jobba hårt och studera vidare på högre nivåer och bli till verklig nytta för hela samhället och landet, t ex som jurist eller lärare, eller lära sig företagande, få mikrolån och starta någon liten business som åtminstone man själv, familjen och kanske släkten kan leva på. Då behöver man inte ens överväga att skicka iväg familjens nioåriga dotter som förlorar oskulden för kanske 800 dollar. Dottern som därmed förvägras alla valmöjligheter till ett fortsatt "anständigt" liv, förskjuts av familj och släkt och får försörja sig på prostitution. Droger och misär följer som brev på posten och hon slutar sina dagar som "baglady" - om hon blir så gammal. Givetvis har organisationen även verksamhet bland offern, "ingripande", på olika sätt, men vi besökte bara dessa två idag, vilket tog större delen av dagen.

Vid femtiden när vi kom tillbaka till hotellet var man ganska mör både i kroppen och huvudet av alla intryck. Under en dryg timme ägnade vi oss åt egen rekreation: någon vilade, drack kaffe och några gick och fick välbehövlig massage. Jag valde en djupverkande underhudsmassage som var en blandning av thai- och aroma massage. Jag ska inte svära på att den lilla tjejen promenerade på mina skulderblad och bröstrygg, men hon drog rejält i håret i alla fall! Stadiga nypor som visste var de tog och ett litet försiktigt "sorry" emellanåt när jag råkade kvida till för att det gjorde ont i mina spända muskler när de löstes upp tog mig bort från den grymma verkligheten som de flesta i världen lever i för en liten stund. Ja, jag behövde det och kanske kommer jag på något genidrag i natt när jag sover!

Aftonens måltid intogs på ännu en restaurang, fransk denna gång, och vi hade ett långt samtal om hur dagen hade varit och hur Erikshjälpen arbetar. Ute på våra besök hade våra värdar fått svara på frågan hur det kom sig att de hamnade här, med mycket varierade svar. Nu frågade styrelsemedlemmarna varandra samma fråga, med något mera likartade svar.

Den stora behållningen av denna resa tror jag redan nu blir alla möten med människor som vi får vara med om, och alla livsöden som anförtros oss. Vi har bara idag hört flera märkliga berättelser om hur man kommer till en vändpunkt som i ett fall till och med var väldigt dramatisk och höll på att ta död på personen, och steg för steg bygger sig ett annat slags liv som är till nytta för både sina närmaste och en stor mängd människor runt omkring. För att inte säga hela landet. Det är mycket att smälta. Tur att inte alla måste gå igenom sådan skärseld för att hitta sin plats i livet! Samtidigt är kontentan att det aldrig är försent att tänka om och göra något annat, som kanske kan forma om världen lite grann och göra den bättre.

En ovanlig söndag

Började dagen med några längder i den minimala bassängen. Det är så gott att äta frukost sedan. Frukosten ser lite annorlunda ut i den här delen av världen. Man äter gärna ris med någonting till även på morgonen, så det ingick självklart i buffén. Dessutom pinfärsk ananas och mango. Och så vitt bröd... Sedan tittade vi ut på innergården och där stod en liten "gubbe" och fixade äggrätter! Pinfärska de också alltså. Michael och jag valde scrambled idag, i morgon funderar vi på att prova pancakes.

Apropå det där med språket så behöver man visst inte bekymra sig och bemöda sig med att öva upp franskan när man ska åka hit. Nu för tiden kan de flesta engelska och det är bara de äldre (typ 50+) som kanske vill prata franska. Det franska arvet begränsar sig till en del av arkitekturen nere vid floden, men eftersom hela Phnom Penh är så gyttrigt så är det svårt att se något kvarter i någon speciell stil. Det finns inte heller några speciella shoppingkvarter eller restauranggator, utan allt ligger huller om buller. Möjligen närmast floden, där det går en bred strandpromenad med restauranger och så, där vi faktiskt var och åt vattenbuffel ikväll. På en restaurang vid namn Titanic (uttalas på franska med betoning på sista stavelsen!). Men nu går jag händelserna i förväg.

Efter frukosten begav vi oss iväg med tuc-tuc till den internationella kyrkan ICF (International Church Fellowship) där vi deltog i en rätt vanlig gudstjänst, fast det var massor av nationaliteter förstås. Men allt var på engelska så vi hängde på. Och predikan var extra intressant. Dagens text handlade om när Jesus kallade de första lärjungarna som var fiskare. Predikanten gjorde det hela till ett veritabelt föredrag om fisket i Kambodja och fick ihop det med texter och liknelser som han läste in emellan. Mycket skickligt gjort, och extra intressant för oss som inte visste så mycket om det.

Efter kyrkkaffet på takterrassen gick vi runt hörnet till muséet Tuol Sleng. Byggnaderna var skola fram till 1975 då Pol Pot beslöt att göra det hela till ett tortyrfängelse i stället. Känner du inte till Pol Pot och Röda Khmererna, googla på det! Det är så mycket hemskheter så en tiondedel kunde varit nog och i slutändan hade de haft ihjäl ungefär en fjärdedel av hela landets befolkning. Bara därför att denne tyrann till diktator fått för sig att man inte behövde några akademiker, någon kommers, några företagare eller arbetsledare över huvud taget i det perfekta kommunistiska samhället. Bara bönder och möjligen en och annan arbetare. Så genom ett utstuderat system av angiveri fick man in en massa folk som inte hade gjort något speciellt mot staten eller så, torterade de som kunde ha upplysningar och körde iväg andra direkt till avrättning. I det gamla tortyrfängelset har man alltså inrymt ett muséum om denna hemska tid i Kambodjas historia. Har man varit i ett koncentationsläger så var detta ungefär dubbelt så otäckt tyckte jag. Och man funderade på vad man själv och Sverige gjorde under dessa år i slutet av 1970-talet. Jag gick på gymnasiet. Och Pol Pot lär ha varit i Sverige och hälsat på Palme, högst inofficiellt förstås, och svenska journalister på vänsterkanten var här och rapporterade att tillståndet var utmärkt - fast de kom förstås inte in i Tuol Sleng. Tre miljoner människoliv avslutade på ett grymt sätt i hela landet, av sitt eget folk. Troligen visste man åtminstone på en del håll i omvärlden vad som pågick men ville eller vågade inte göra något. Jag gick med låten "Stå och se på" av Anders Edenroth/The Real Group ringande i huvudet och klarade inte riktigt att se alla delar av utställningarna. T ex de minimala bås med dörr som varje fånge skulle vistas i hela tiden utom då de torterades. Alltså sova, sköta hygienen, äta...

Eftre att ha dragit några djupa andetag gick vi i alla fall runt ett annat hörn och åt lunch efter detta. Därefter gjorde vi ytterligare ett besök på en historisk plats, bara för att ha klarat av det, så att säga. Det var nämligen typ en förlängning av ovanstående, "Killing fields" strax utanför huvudstaden, dit man förde fångar enbart för att avrätta dem. Nu är det en fridfull park där gästerna uppmanas att tala lågmält och visa respekt, och man guidas runt området på stigar som man inte får avvika från eftersom man då kan trampa i några mänskliga lämningar som inte är uppgrävda. Guidningen var inspelad så att var och en kunde gå runt till olika stationer och lyssna i hörlurar, sin egen takt, och det fanns extra information inspelad för de som ville fördjupa sig på en del ställen. Det var verkligen minimalt med prat och alla gick koncentrerat och lyssnade på den blodiga historia som sakligt berättades i våra öron. Vid avrättningarna kostade man inte alltid på kulor utan man kunde ta vad som fanns till hands, spadar, yxor eller andra verktyg, och så skyfflades kropparna, ibland fortfarande levande, ner i massgravar och täcktes med ddt eller andra kemikalier för att dämpa lukten - och slutgiltigt avliva de som eventuellt levde där nere. Man täckte nödtorftigt över med ett alldeles för tunt lager jord, så när de började undersöka området efter 1979 hade det börjat krypa upp lämningar av både ben och textillier från fångarnas kläder. Sådant fanns utställt i glasmontrar längs stigen. Och i en stor minnesbyggnad, "stupa", fanns 15 hyllplan med kranier och andra större benrester som undersökts av utländska experter. Totalt grävde man fram lämningarna av 8945 människor på platsen, ytterligare minst lika många får vila kvar i sina massgravar på fältet. Det värsta att se var i alla fall det bastanta träd som stod kvar bredvid en av de utmarkerade massgravplatserna. En skylt förkunnade att det var detta träd som soldaterna slog ihjäl de minsta barnen mot, genom att hålla dem i fötterna och slunga hvudet mot stammen. Nu gråter jag igen när jag skriver detta.


Det tog ett tag att samla ihop sig även efter detta besök, men samtidigt förstod vi besökare att det är viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna förstå kambodjanernas mentalitet lite bättre. Så gott som alla nu levande kambodjaner har ju någon personlig relation till detta fruktansvärda folkmord och detta sätter spår av trauma i hela folket. Grymhet och ondska flera generationer framåt. Och Pol Pot fick aldrig någon rättegång och straff utan avled gammal och trött år 1997. Fast en del tror att han blev förgiftad är det ett alldeles för milt straff.

När vi kom in till staden igen tog vi en promenad längs den fina strandpromenaden, till den tjusiga, ovan nämnda restaurang Titianic, där vi testade vattenbuffel denna kväll. Till en kostnad av 70:-/ pers inkl allt. Det här skulle man kunna vänja sig vid.

Fån restaurangen gick vi över gatan, rundade ett hörn och där fanns en "nattmarknad" - som en vanlig marknad men öppen till rätt sent. Här strosade vi runt och gjorde en del fynd förstås. Själv behövde jag inte ens pruta utan försäljaren själv sänkte priset från 8 till 5 dollar när jag var lite tveksam till om jag verkligen behövde den här... Men det behövde jag ju då, för 35 spänn! En tunn klänning att ha över baddräkten till och från badet. Någon lokal idoltävling på högsta möjliga decibel pågick (tyvärr) samtidigt på området så det var en aning tröttsamt. Men 45 minuter var lagom för att rensa hjärnan efter dagens känslomässiga påfrestningar.

Någon kanske undrar vad det är för väder. Jaa, det är någon sorts icke-väder, solen skiner och det är drygt 30 grader, varmare mitt på dagen förstås. Vi håller oss i skuggan och dricker massor av vatten hela tiden. Och mår egentligen väldigt bra. Och är tacksamma för att vi inte föddes i den här delen av världen, där så många av våra jämnåriga och äldre helt enkelt inte finns.

Lätt jetlaggade...

Det tog precis 24 timmar att ta sig från centrala Hjo till flygplatsen i Phnom Penh, fast den effektiva flygtiden var 13 timmar. Först Göteborg-Paris, sedan Paris-Bangkok och till sist Bangkok-Phnom Penh. Behöver jag säga vilken av rutterna som var jobbigast? Min rygg uppförde sig ungefär som väntat = illa, så jag fick ställa mig upp, gå lite och t o m försöka stå och sova med någon timmes mellanrum. Men framför allt vill jag uppmana alla som har små barn: flyg inte med dem före tre års ålder! Två av de små stackarna som var med skrek växelvis nästan hela tiden, när en somnade av utmattning vaknade syskonet.. Och när jag gick förbi på väg till toaletten hade mamman också somnat fast ungen fortsatte skrika. Så små barn har ingen glädje av utlandssemestrar, åk till Boråsparken eller Arena Skövde!

I alla fall. Air France var jättebra att flyga med, relativt bra plats för benen och mycket god mat. Trerätters middag med varm huvudrätt, två varma rätter att välja mellan, och desserten bestod av chokladmousse, Camenbertost OCH färsk frukt! Sådant kan fransmännen!

Vi möttes med bil på flygplatsen av en av våra värdar Marianne, som jobbar för Erikshjälpen - eller "Erics" som det heter här - och fick en kort guidning på vägen till vårt hotell Goldiana. Det var beundransvärt att se hur smidigt hon slingrade fram i den täta trafiken, bland en massa vespor, tuc-tucs och diverse andra fordon av olika storlek. Rätt som det var kunde någon köra en liten bit mötande i samma körfält för att ta en liten genväg, men det verkade som om alla hängde med på det för det händer väldigt sällan något, enligt Marianne. Om polisen får syn på det, eller andra förseelser, så är det mycket större risk att åka fast som utlänning och få högre böter. Varför? För att utlänningarna oftare betalar sina böter, kanske för att de oftare har bättre ekonomi... Polisen råkade se att vi satt fyra i baksätet utan bälte (det var länge sedan!) men det brydde han sig inte om. När vi ska ut och åka längre sträckor ska vi ha större eller fler fordon.

Under bilfärden fick vi också ställa våra "tjugo frågor" - de mest angelägna - om landet, arbetet mm till Marianne. Det blev minst tjugo - var! Det här kommer att bli en intressant vecka, och roligt resesällskap har vi!
När vi hade checkat in och kollat av våra rum på hotellet, som är av god mellanklass ( jag hittar inga stjärnor men typ ***+ borde det vara) så gick vi upp och tittade på takterassen. Minsann fanns det en pool, visserligen bara 15x 8 meter men djup nog att simma och vattengympa lite i! Så det var bara att gå ner två trappor, hoppa i swimsuiten och kila upp och hoppa i! Det var underbart att få sträcka ut sin mörbultade lekamen i åtminstone 200 meters bröstsim.
Lite senare kom Marianne tillbaka, nu tillsammans med vår andre värd Bror, och visade oss till en jättemysig restaurant där vi provsmakade flera olika och jättegoda kambodjanska specialare, bl a grodlår. Maten påminner mycket om thaimat men är inte riktigt så pepparstark. Å andra sidan fanns stark sås att komplettera med för den som ville. Pris ca 50 kronor per person, och vi blev jättemätta! Under middagen och promenaden som vi tog efteråt fortsatte Marianne och Bror att berätta och svara på frågor som vi hade. Marianne kom hit första gången för 20 år sedan, så hon vet en väldig massa! (Hon har inte bott här oavbruten sedan dess, men åkt mellan Sverige och här)
Nu måste jag nog sova en stund, för i morgon blir vi hämtade med tuc-tuc efter morgonsimmet (som vi har planerat in kl 7 förstås) och frukosten. Vi skall besöka en internationell kristen kyrka och sedan få se lite minnesmärken från Kambodjas sorgliga och blodiga förflutna.

Nu är vi på väg!

Eftersom vi inte behövde åka förrän vid 11-tiden hemifrån Hjo, passade jag på att jobba på biblioteket några timmar=halva mitt schemalagda dagspass innan vi for. Som timanställd har man ju ingen "semester" och om jag inte precis byter arbetstid med någon annans pass så får man inte jobba igen de timmar man är borta, utan de är förbrukade. Så man är rädd om de timmar man får och kan jobba.
Vi åkte vägen om dottern Rebecca som ju är hemma med lilla Stella 11 mån, så vi fick säga hej då. Fick med lite nya bilder att ha i mobilen och titta på när vi längtar. Undrar om Stella känner igen oss när vi kommer hem...
Nu är vi alltså på väg mot första etappen, Landvetters flygplats, där vi skall möta resten av sällskapet. Vi skulle bli 5-6 stycken i vår lilla grupp, och så träffar vi ju Erikshjälpens personal på platsen när vi kommer fram. Vi har ju fått ett preliminärt program men det är väldigt spännande att se hur det är på riktigt. När man åker på en vanlig semester har man ju ofta en bild av hur det blir, var man ska bo, vad man kan titta på, hur det är att ligga på stranden.. Nu vet vi nästan inget! Men vi litar på våra värdar, det blir säkert en jätteintressant och givande vecka.
Vi har ju faktiskt varit på en liknande resa förut. År 1999 var vi i Thailand och besökte en missionär för att se och rapportera om hennes arbete på olika ställen i landet. Då var vi borta i tre veckor och hade med oss alla barnen (9, 14 och 16 år gamla). Vi hade några dagar med sol och bad i Hua Hin och lite sightseeing bl a vid "River Kwai", annars var det besök på diverse barnhem, radiostation, församlingar o s v. Fortfarande kan barnen komma med kommentarer och reflektioner om den resan, som visar att den lämnade intryck för livet. Inte minst när de pratar med andra, kompisar och så, som har "varit" i Thailand på någon badort och möjligen i Bangkok, utan att träffa någon människa "på riktigt". Det är olika världar man varit i. Våra barn har bl a sett barn med det blekröda hår som kännetecknar undernäring, bärande ett syskon på höften, sträcka fram en mager hand med en bedjande blick mitt i folkvimlet på marknaden, där ytterst få penningsstinna "faranger" (européer) syns till.
Det blir nog snarast den världen som vi kommer att besöka nu också. Men vi kommer också att få se exempel på hur man med små medel kan hjälpa åtminstone några, som kan hjälpa ytterligare några, att skapa nya förutsättningar, självkänsla och på sikt egen försörjning.
Det finns människor från vår priviligierade del av världen som satsar några år eller större delen av livet på att jobba med det. Det finns människor som skänker pengar för att det skall bli gjort. Det finns hopp.

Skickat från min iPhone

Gott nytt år!

Inte mycket nytt för övrigt. Men om några dagar skall Michael och jag åka till Kambodja tillsammans med en del av styrelsen för Erikshjälpen. Ja, Michael sitter i den styrelsen, det är därför han åker med. Och jag åker som "medföljande" och betalar mina omkostnader själv.

Vi skall alltså besöka Erikshjälpens utsända på platsen och se några av de projekt som drivs av de pengar som samlas in i Sverige på Pg: 90 09 28 - 3. Eller om man köper en get eller en brunn, ja, ni vet. Just i Kambodja handlar det mycket om att hjälpa fattiga och utsatta människor till självhjälp. (Följ länken och läs mer!)

Just Erikshjälpen är kända för att en mycket stor del av de insamlade pengarna når fram direkt till de som behöver det mest. Organisationen och administrationen är slimmad och effektiv. Läs mer om hur arbetet är organiserat här. Därför känns det bra att engagera sig just där.

När jag fyllde år förrförra året (oj vad tiden går!) ville jag lika gärna som presenter samla in pengar till jordbävningen i Pakistan, som var akut då. Läs här om hur det gick! (Och lite till!)

Vi hörs snart igen. På fredag bär det av!

Äpplen och päron

Härom veckan började vi öva på sången Koppången i kören. Jag anförtrodde min körkompis och småföretagar-kollega att jag hade fullt upp att inte röras till tårar av den vackra texten och melodin. Förra året hörde jag Sissel Kyrkjebö sjunga den på en julkonsert och tårarna rann hela tiden. Vilken artist hon är förresten! Vilken utstrålning! Vilken publikkontakt! Förutom att hon sjunger som hon gör, då.
En halv minuts begrundan. Sedan säger kompisen: Hon är säkert inte så bra på InDesign (vårt favoritprogram för layout)!
Tack.

Skickat från min iPhone

Återigen

har jag bläddrat igenom 500+ platsannonser som jag sökt på "Bibliotek, Detaljhandel, Extrajobb, Freelance, Förskollärare, Försäljning, Grafisk, Kommunikation och journalistik, Kontor, Kultur och kyrka, Livsmedel, Marknadsföring, Personal och rekrytering, Projektledning, Sekreterare och reception, Språk och översättning, Tele- och datakommunikation eller Övriga innehållande minst ett av orden information, reklam, kommunikation, foto, text, språk eller detaljhandel" och hittat EN värd att söka, som passar mina meriter.

Bland de övriga träffarna finns kranelektriker, häxa/medium, läxhjälp och drogtestare... men det går ändå fortare att söka med en intelligent agent på jobsafari än att bläddra i tidningarna själv.

Ibland blir jag nöjd...

när jag bläddrar igenom gamla blogglänkar som jag inte kollat in på länge, och ser att de inte heller har uppdaterat på ett par månader eller så.

Jag är inte ensam.

Undrar om bloggen i den här formen har spelat ut sin roll? Eller om det är jag och mina "vänner" som går över till andra medier?

Medan jag funderar på detta, funderar jag också på vad det betyder om man söker ett jobb och de svarar med att de skall höra av sig i månadsskiftet. Och det blir den 7:e i nästa månad och inte en susning hörs.

Förmodligen att de undrar varför i hela världen denna knäppa människa sökte vårt fantastiska jobb, det begriper hon väl själv att alla andra är yngre, vackrare och bättre lämnade för den här tjänsten än hon...

As time goes by...

Nu har det plötsligt blivit höst och det märks sannerligen på vädret! Efter två superfina dagar fredag och lördag, blev det värsta ruskvädret under söndagen så det blev rena sjusovardagen.

Det var i alla fall en fantastisk tur att just de dagarna var soliga, fina och riktigt klara höstdagar. Då hade nämligen kommunen och fastighetsägarna sin mässa Leva&Bo i Hjo, då det var en del extra aktiviteter i sta'n. Det var också "Skördefest" under lördagen, vilket inte heller hade varit så trevligt under hällande regn.



Jag var engagerad som turistvärdinna och "inkastare" på de olika evenemangen under några timmar både lördagen och söndagen, vilket var trevligt. Jag hade också med några av mina egenproducerade kort, kalendrar och tändsticksaskar med Hjo-motiv till försäljning. Nu planerar jag att förnya beståndet med ett par nya gratulationskort, då jag skall delta på en mode- och smyckevisning hos klädbutiken Fint och Skönt här i Hjo den 29/9. Så nu blir det att sätta igång och fixa! Det hinner säkert bli klart i tid. Det är roligast att göra saker tillsammans med andra företagare, står man ensam känner man sig lite "naken och exposed", som Maria Montazami säger.


Mitt jobbsökande för övrigt står kvar på samma fläck. Fick i alla fall ett trevligt avslag nu på morgonen. "Du har en intressant profil varför vi hoppas att du vill registrera en intresseanmälan hos oss..." -vilket jag givetvis redan hade gjort, med tanke på kommande tjänster. Den s k coach jag hade genom Arbetsförmedlingen menade ju att en sådan formulering var nästan lika med att man hade fått jobbet, men i så fall skulle jag ha fått flera jobb vid det här laget, så jag räknar inte hem något förrän jag har ett påskrivet anställningsbeslut.


Jag jobbar vidare på mina 15 timmar på biblioteket (det är sagt året ut och sedan är det ingen som vet) och så har jag fått ett utökat uppdrag av tidningen Äntligen Länstidningar i Skaraborg, som det heter nu. Jag skriver artiklar både om Hjo och Tibro, och i oktober kommer jag även att ha med ett alster i Skövde "City"-utgåvan. Så småningom skulle det kunna bli mera även där. Så det är bara att fortsätta ha is i magen och bläddra, bläddra och bläddra bland platsannonserna. Någon gång blir det väl min tur...

Test

Kollar bara lite så att min mobil lägger upp inläggen i god ordning. Verkar fungera! Då kan jag blogga lite varsomhelst ifrån.

Hej! Eva

Sommarplaner

Redan vecka 25 gick jag på semester från mitt ena jobb - timanställningen på 15 timmar/v som jag har på biblioteket. Ja, semester vet jag inte om man kan kalla det, men uppehåll i tjänsten under 4 veckor är det ju. "Semesterersättningen" är inbakad i den timlön man får, så den betalas inte ut som när man har en vanlig semestertjänst. Alltså kan jag se fram emot en betydligt mindre löneutbetalning i juli och augusti... men så'nt är livet. Jag har i alla fall tjänsten kvar, månad för månad.

Och jag har ett par uppdrag att fakturera som skall komma in under sommaren. Så jag överlever. Ska bara få det allra sista OK'et och trycka på knappen för att skicka iväg materialet, innan jag tar ett par veckors sommarledigt från företaget evalution också.

Fast riktigt ledigt blir det bara en vecka, då vi åker utomlands (bra att ha några "inneboende" som vaktar huset så man slipper ordna det, se nedan!) . Innan dess åker jag med maken M till Almedalen och passar på att fortbilda mig lite där. Får väl se lite vilka man springer på, jag har hittat en del intressanta föreläsningar och seminarier som jag tänkt gå på och sedan kan man ju mingla runt lite i allmänhet. Det är ju inte alls bara politiker där utan en hel del media- och kommunikationsfolk. Laddar med både profilkläder, evalution-visitkort och pocketblogg-bokmärken ifall, ifall. Nätverkande är ju aldrig fel.

Resten av sommaren kommer att gå till att hälsa på folk, få gäster, greja i stugan, ett par båtturer mm. Sonen med flickvän kommer att jobba här i sta'n under några veckor och bo hos oss så det blir förstås en del tid med dem samt så mycket som möjligt med barnbarnet och hennes familj. Två rejäla barnvaktspass är inbokade.

Lite bilder!

Jag hade tänkt lägga upp några foton som jag tog med mobilkameran på den utställning jag hade på Konstrundan här i Hjo under pingsthelgen, men den funktionen har tydligen fått spunk. Det fungerade inte alls. Så jag lägger upp mina bilder, alltså de som jag visade på utställningen, i stället.

På utställningen var de utskrivna i storlek 30x40 cm och inramade i smal svart ram med glas. Dessutom hade jag ytterligare några Hjo-motiv att visa upp.
















Tema: "En dag på jobbet" - olika människors vardag beskrivet med en bild. Jag fick ganska mycket positiv feedback av mina besökare!

Om ni undrar

vad jag gör, så fortsätter jag med mina 15 timmar/vecka på biblioteket samtidigt som jag söker andra, mera långsiktiga tjänster. Visst finns det fler annonser ute nu igen, men vilken typ av tjänster är det och hur många sökande finns det på varje tjänst...? Fortfarande är det nätverk och kontakter som gäller.

Och mitt företag får ett eller annat uppdrag lite då och då. Just nu jobbar jag med en folder till en butik i Skövde. Blir den bra, kan det bli fler grejor där. Samtidigt förbereder jag min fotoutställning som ingår i Konstrundan i pingsthelgen här i Hjo, där jag har fått plats nr 8 på kartan. En Hjo-kalender för 2012 och ett antal nya inlägg i PocketBlogg är också på gång, mest i marknadsföringssyfte.

Jag fiskar fortfarande med trål OCH långrev...!

Bokmässan

är ett ställe där jag kunde tänka mig att jobba. För hur det än är så måste jag fortsätta tänka på olika andra ställen att jobba, eftersom det aldrig verkar gå som det skulle med någonting.
En stor fördel när man söker jobb på just bokmässan är tyvärr att man ska vara släkt med tidigare anställda/grundare av mässan... Eller ha ett alldeles särdeles bra nätverk.
Så det får bli det sistnämnda jag får jobba på! Och efter de här dagarna i Göteborg har jag i alla fall kommit en bit på väg.
Vi var nämligen inbjudna som bokbloggare till en inspirationsträff hos just bokmässan i dagarna två. Vi var elva personer med olika bloggar, varav två från PocketBlogg. Bodde lyxigt på Gothia Towers och har ätit och ätit så magen står i fyra hörn. T o m resan bjöd de på, mot att vi sa vad vi tyckte om mässan och den relativt nya community som startats på nätet, och som skall hållas vid liv av sådana som vi. Och vi hade helt klart en del att komma med, både när det gällde innehåll och utseende. Ska bli spännande att se vad det blir för några ändringar av vår brainstorming idag!
Det var kul att träffa de andra och bygga nätverk även med dem. Tyvärr var det inte så kul väder i Göteborg idag, det kom t o m några snöflingor mitt på dagen.

Nä, jag ska inte ta bort mina sökverktyg...

Har tänkt i "flera veckor" att jag ska blogga lite då och då och oftare, men nu är jag så irriterad och tjurig så det skulle inte bli så bra.

Jag har i alla fall de ca 35% på biblioteket, med möjlighet att vikariera ibland på DEN tjänsten, medan det där andra... *poff*

Håller tummarna för en helt annan tjänst som jag också har sökt i en annan kommun.

En s'a aldri räkna ut nå't, som Raskens Ida sa när tjuven hade tagit både krösa-pengarna och fläsket.

Nu händer det mycket, ska jag säga!

Plötsligt har jag fått en timanställning (ca 35% på obestämd tid från nyår och framåt) som kommer ur den extra pott som biblioteket i Hjo nu har fått sig tilldelad för att utveckla verksamheten.

Dessutom möjlighet att vikariera på ytterligare två olika tjänster framöver om det skulle bli aktuellt.

Samtidigt säljer jag Hjo-kalendrar för fullt! Och i morgon kommer nästa nummer av Äntligen länstidningen i brevlådorna med min artikel om punk/pop-gruppen Neverstore. (Fast det är väldigt trögt att sälja annonser till Hjo-företag. "Det har vi aldrig gjort förut!")

Jag börjar fundera på att ta bort mina sökverktyg för platsannonser. Kanske behöver jag dem inte längre... det går bra nu...

Allting går att sälja

Ibland känner jag mig som om jag klev rakt in i den här sketchen.



Senast idag när jag var med dottern R och mågen E i bäbisaffären för att handla lite nödvändiga prylar åt den där filuren som ännu så länge döljer sig i En Mage Nära Mig. Mitt kommande barnbarn, m a o.

Sedan barndomskompisen och hans fru nedkom med sina tvillingar i veckan, drygt 10 veckor före beräknat datum, har nog dottern R fått lite eld i baken och inser att det faktiskt skulle kunna bli lite tidigare än 23 februari, och börjar därför redan nu att "cocoona" lite smått.

I bäbisaffären fick jag hela tiden bita mig i tungan för att inte säga allt jag tänkte. Jag sa nog ändå tillräckligt många gånger att det där har jag sparat hemma och det där kan man göra jätteenkelt själv, för det fick jag höra senare under eftermiddagen... Och vissa prylar är helt otroligt att man kan ha till försäljning i en affär. Uppenbarligen finns det ju en marknad för det. Och denna marknad har formligen exploderat sedan jag själv hade småbarn.

Exempelvis: små gummibollar att fästa under spjälsängens ben så att man med små ansträngningar kan få den att vibrera = 349:-. Åkpåse som en fjällsovsäck i absolut vatten- och vindtätt material PLUS överdrag på barnvagnen PLUS regnöverdrag att trä på hela vagnen - när är det sådant väder? Smäller inte ungen av därinne om man packar in den i allt det där? Räknade inte ens ihop hur mycket det kostade tillsammans.

S k "babysitter", typ walkie-talkie, har ju funnits i ett antal år. Men de flesta nyblivna föräldrar går inte längre från sitt barn än att man hör om det skulle vakna från t ex rummet intill.

En ordinär spjälsäng går knappt att uppbringa längre. Man vill ju kosta på sitt barn det finaste, eller hur? Alltså har den ljudlös höj- och sänkfunktion av långsidan, vändbar madrass "deluxe" med en varm sida för vintern och en svalare för sommaren (ca 12 cm tjock), extrastadigt spjälskydd, fluffigt täcke och specialkudde för att det lilla huvudet inte ska bli "platt". (Någon som har sett ett barn med platt huvud?) Sängen finns lackad i flera olika färger förstås. Påslakanset till detta kostar lika mycket som ett vanligt till en vuxensäng, om inte mer.

Ja, det är klart att det är fint, man vill ha det mesta nytt och mina barn är ändå väldigt sansade när det gäller att spendera pengar, och köper inte på sig en massa onödor. Och det är lika bra att satsa på kvalitet när man handlar åt första barnet, för det kommer kanske fler barn och syskonbarn som kan överta. Det finns ju också, icke förvånande, en enorm andrahandsmarknad därute som det inte fanns skymten av när det var aktuellt för mig.

Jag skall också inom det närmaste gå upp på vinden och ta ner några kartonger med lakan, filtar och spädbarnsprylar som fortfarande är i fullt användbart skick. Det går ju att ha det att byta med när de nya och fina är i tvätten, om inte annat.

Jag tycker bara synd om alla blivande och nyblivna föräldrar som bara för att det finns i affären tror att "det MÅÅÅSTE man ha" (som Gösta Ekman säger i sketchen ovan).

Utmaningar, utmaningar...

Igår fick jag frågan om jag kunde tänka mig att ta hand om ett gäng journalister som kom till stan. Lite blandade, svenska och utländska. Jag skulle stänga min ordinarie arbetsplats på Skolbiblioteket och ta ett par timmar till detta.

Klart man svarar ja, innan man ens har hunnit tänka riktigt på vad det var jag skulle göra egentligen. Lät ju kul att träffa lite nytt folk, om inte annat.

Men saken gällde nämligen dagen IDAG. Och det gällde att ge journalisterna, som hängde i Kronprinsessan Victorias och Prins Daniels släptåg runt Skaraborg, ett gott intryck av Hjo. Hade ingen aning om vilket material jag hade till förfogande, om jag skulle vara ensam eller vilka frågor de skulle ställa. Om de skulle tilltala mig på franska eller småländska. Om frågorna gällde grynkorv eller Hjo-historik.

Lite mer instruktioner fick jag i mailen i morse. Och svara för mig kunde jag någorlunda, både om grynkorven och om Hjo, och det var flera som tyckte att det var trevligt ordnat med lokalproducerad siksmörgås och varm specialchoklad från Njuta. Och med Erkki och Frippe omkring sig är man inte övergiven!

Några bilder lyckades jag också knäppa av, trots att jag INTE FICK någon ackreditering. Det skulle jag inte ha, sa info-chefen. Nähä.

Valfeber

Mycket kampanjande blir de'...

Det här är en av de bästa hittills, alldeles oavsett vilket parti som använder den.

Ännu en ny erfarenhet...

Byggmax drive-in är ett fullkomligt livsfarligt ställe!

Nu menar jag inte i första hand risken att förköpa sig, för priserna är låga och det är ingen ko på isen om man råkar få med några läktor för mycket. Jag menar bokstavligen livsfarligt.

Inne i hallen stod ett par och lastade gipsskivor på ett släp med stor koncentration. Runt dem och deras ben snodde en liten son på 3-4 år och de var flera gånger nära att tjonga till honom i huvudet med ett vasst hörn. Men det verkade inte som om de märkte det ens.

Ute på brädgården svärmade mest gubbar i olika medelålder med "amatör" stämplat i pannan och en inåtvänd "äntligen hemma"-blick, bärande på brädor i olika dimensioner, gärna 3-5 st i samma grepp med sikte på det egna släpet. Kommer ni ihåg tv-filmen "Plankan" kanske ni kan föreställa er vad jag såg för min inre syn. Jag försökte bara hålla mig undan.

Hu! De skulle behöva en säkerhetsvakt därinne.

Men då skulle det förstås bli betydligt dyrare att handla där.

Nu har vi i alla fall köpt på oss diverse takplåt, virke och hängrännor så det håller oss sysselsatta ett tag. Så dröjer det innan vi behöver åka dit igen.

Nya erfarenheter hela tiden!

Sitter har pa ett internetcafe som vi hittade har i Cala d'Or, Mallorca, efter mycket letande, och tankte lagga upp nagra bilder som vi har platat hittills under semestern. Tyvarr hade jag fatt med mig fel sladd i hastigheten sa det blir inga bilder forran nasta gang.

Jag kan i alla fall inte lata bli att testa det har med internetcafe. Det har ju funnits i massor av ar men jag har aldrig kant behov av det forran nu.

Pa hotellet dar vi bor finns tradlost internet gratis att anvanda och M angrar djupt att han inte tog med en laptop-dator i stallet. Da hade han sluppit att ga anda hit. Och han hade sluppit sitta och titta nar jag slar fel pa det spanska tangentbordet, fyllt av ¿, ñ, ç och annat.

Jaja, vi far val se om det blir nagon annan gang, som jag ser till att fa med mig ratt sladd och kan ladda in nagra bilder. Det var ratt kul det har ocksa, fast lite stressigt att tanka pa att tiden gar. Nastan som pa den gamla modem-tiden...

M tycker att jag skall tala om vad vi har gjort idag. OK, idag har vi akt till Palma och tillbaka med lokalbussen. Det ar alltid lika spannande att gora vara sma exkursioner och se om man lyckas ta sig dit man vill och hem igen. Jo, det gick ju bra. Dessutom akte vi runt med turistbussen - ni vet, hop-on, hop-off, som finns i de flesta storre stader. For att vara extra grundliga akte vi drygt ett och ett halvt varv. Missade en hallplats pa kopet. Men vi sag i alla fall slottet Castell del Bellver och den stora fina katedralen. Sedan orkade vi inte med sa mycket mer kultur, utan tog en bocadillo pa plaça de santa Eulália och tog bussen till det stora kopcentret Porto Pi. Dar var det inga problem alls att spendera ett par timmar med diverse shopping, bade fonster- och riktig sadan.

Semester!

Noterar att det är mer än en månad sedan jag skrev något på bloggen.

Ja, den här sommaren har man inte gjort många knop i värmen.

I ärlighetens namn skall sägas att jag ju faktiskt jobbade ända till den 16/7 och då hann med en hel del omflyttningar och röjningar. Och i förra veckan jobbade vi en del uppe i stugan. Nu har ju vädret slagit om och det har blivit mera normal svensk sommar, så det går faktiskt att ta i lite när man är där.

Men i morgon blir det resa på riktigt. Då åker M och jag på en restresa till Mallorca, där vi aldrig har varit. Där ska det i alla fall vara sol och varmt, och vi stannar en vecka.

Sonen T och lilla I skall hålla ställningarna här hemma under tiden. De jobbar och står i för att samla i ladorna inför kommande studier.

Så här ser den ut.

Och så köpte jag en bil!

I eftermiddag var vi i Skövde och hämtade den gröna. Det blev en
"megas" (Renault Mégane) igen, vi hade en blå modell Classic som
åkte i diket med mig för 5 år sedan. Den här är grön på flera
sätt, bl a drar den sådär 4 dl diesel per mil på landsväg och är
också lite mindre än Lagunan som vi haft i 25 000 mil.
Det blir nog bra när man vant sig. Och jag fick en fin blombukett som
tack för affären. Sådant gillar vi!

Som fisken i vattnet

Sommar = morgonsim i Guldkroksbadet. Har varit så i många år men inte förrän förra året utnyttjade jag det till max.

I år har kommunen fått tillbaka skötseln av anläggningen och i sommar testar man hur det funkar med fritt inträde till hela stället. De har annonserat ungefär samma öppettider som förut, men morgonsimmet skulle vara mellan 7 och 8. Jippi, tyckte jag som simmar lugnt, då kanske man hinner simma en km! Förut har det bara varit bassängtid till 7 30, nämligen, och det har kännts lite stressat.

Idag var första gången för i år som jag verkligen pallrade mig dit för att simma några tag. Eftersom jag är ganska otränad nu bestämde jag från början att det skulle räcka med 500 m idag. Kom dit strax efter 7 men tänkte att det var ju ingen brådska. In och klädde om och duschade, det luktade rent och nystädat som aldrig förr - ojdå, vad kommunen kan, tänkte jag. En "badvärd" satt vid bassängkanten och övervakade så att ingen höll på att dränka sig - inte heller standard under tidigare regim just vid morgondoppet! Inte mindre än totalt tre "personal" var på plats, en klippte gräset och en gick runt och grejade med vad det nu var. Förut brukade det bara finnas en vaktis som öppnade grinden.

När jag hade simmat mina 500 upptäckte jag att leden hade glesnat i bassängen, folk började gå upp. Hm, ja, jag skulle ju ändå gå upp, men det var ju 8 det var sagt?? I omklädningsrummet hörde jag någon säga "jag som trodde det var 8 nu!" Fler som tänkt så, alltså.

Så på väg ut passade jag på att fråga den trevliga badvärd-tjejen. Nää, badet är öppet till 8 men man får bara vara i bassängen till 7 30... Sedan måste vaktmästarna göra rent bassängen. (Det är vi iofs tacksamma för!) Same, same but different alltså. Men lite lurad känner man sig allt! Jag vill ju inte vänta med mitt morgondopp ända tills badet öppnar kl 10 00 och trängas med alla simskolebarn.

Det räcker med andra hurtbullar till morgonsimmare i alla åldrar. Påfallande många är samma vithåriga damer som kommer in på bibblan och lånar stora travar med deckare, ju blodigare desto bättre. Undrar om det har något samband? Ja, se, det är en helt annan historia!

Det finns flera

som har svårt att hitta en ny plats i tillvaron när man av en eller annan anledning har behövt tänka om, och starta om, sitt arbetsliv.

Läs det här tänkvärda blogginlägget om oss som är "sidokvalificerade".

Jag är jätteglad för att jag har mitt vik på biblioteket ända till nyår och jag känner att jag har mycket att tillföra den verksamheten. Jag tror att de ansvariga också tycker det, nu när jag har fått visa en del av vad jag går för under ett par månader.

Men jag tror inte på att det kan bli en fortsättning i samma form nästa år, främst därför att ordinarie personal förstås räknar med att komma tillbaka från sin föräldraledighet, och någon utökning av antalet anställda kommer knappast i fråga. Därför kommer jag att sätta igång igen efter sommaren och söka, söka och söka på alla jobb jag hittar. Och därför sätter jag också in näbbar och klor för att under vikariatstiden hålla fast de uppdragsgivare som anlitar mitt företag!

Att cykla genom Hjo

en morgon strax före 8 känns som att vara i en Disney-film. Bonjour!!

"Lilla stad, den är lugn och vilsam.
Varje dag är som den igår.
Lilla stad, litet folk som bor där, börjar da'n så här:

Stadsfolket:
Bonjour! Bonjour! Bonjour, bonjour, bonjour!

Se där går bagar'n med sitt bröd som alltid, av samma
välkända modell, varje morgon samma sak;
Framifram och bakibak, in den småstad där vi bor.

Bagar'n:
God morgon Belle!
Belle:
God morgon monsieur!
Bagar'n:
Vart är du på väg?
Belle:
Till bokhandlar'n, jag har just läst en underbar saga
om en bönstjälk och en jätte och...
Bagar'n:
Så fint... MARIE, BAGUETTERNA! SKYNDA!..."

(Ur Skönheten och Odjuret)

Kombinatör

Jag går och smakar på ordet lite då och då.

Ett ny-ord som betecknar något som jag alltid varit.

Vill helst ha ett fast jobb, inte så viktigt hur stor sysselsättningsgrad det är, men också något intressant att göra på frilans-basis, gärna ett par uppdrag i taget.

När jag jobbade som förskollärare var jag även cirkelledare och hade några timmar drama och småbarnsrytmik på Kulturskolan varje vecka. När jag studerade på MKV jobbade jag som stadsvandringsguide och turistvärdinna på Turistbyrån, och ryckte in på Kulturskolan som vikarie ibland. Sedan jag slutade på MKV har jag fortsatt att säsongsarbeta och vikariera medan jag har gjort jobb genom mitt eget företag, och det är bara det där fasta jobbet som egentligen har lyst med sin frånvaro.

Nu har jag det nästan som jag vill ha det. Om inte ett fast jobb, så i alla fall ett långt vikariat, ända fram till nyår, på deltid. Och jobbet är inom informationsbranschen även om vissa inte tycker att det är klockrent, mitt i prick. Jag har en väldig nytta av båda mina utbildningar, + alla fristående kurser jag har gått, som barnbibliotekarie, faktiskt. Och av alla mina andra erfarenheter som jag fått genom livet. Allt hör ihop på något sätt.

The circle of life.

Vad händer efter nyår, då? Det tänker jag inte så mycket på nu. I oktober tänker jag lägga upp den strategin.

I've been working like a dog

Nu återstår två saker av mitt projekt. Dels att se om jag kommer att
drabbas av åkomman Horror Vacui. Rädslan för att det blir tomt,
alltså. Uppstår vanligtvis efter ovanligt intensiva arbetsperioder.
Fast jag har aldrig direkt lidit av det.

Dels att se hur många timmar jag kommer att få betalt för. Alltid
spännande. Vi kom överens om ett antal timmar och ett belopp, men jag
skulle säga till om det fattades material och om jag behövde
komplettera. Vilket jag gjorde. Ganska mycket. Jag har förstås kollat
varje grej så det var OK innan jag gjorde det. Men, som sagt.
Spännande.

Tills vidare sitter jag i fåtöljen och glor rakt fram - på TV. I
morgon skall jag sätta fart med annonserna för "Äntligen". Och jobba
på bibblan förstås.

Uppdrag föder uppdrag

på samma sätt som "handel föder handel" visar det sig.

Efter träget nätverkande och inte så få fina vinkar har jag lyckats få vad som kan kallas ett uppdrag värt namnet.

Bråttom är det förstås, det skulle ju varit klart för ett par månader sedan egentligen. Så nu sitter jag och sätter ihop material jag fick i onsdags för att kunna redovisa ett utkast på måndag morgon, och helst ha klart vilka delar jag inte kan få tag i på egen hand. Några loggor t ex.

Det blir inte mycket tid på nätet. Nu klev jag ut för att facebooka en fråga om en bild som jag vill använda, och leta reda på några flaggsymboler som jag behöver. Och då blev det äntligen lite bloggande också. Jag får massor av uppslag till blogginlägg hela tiden men hinner aldrig blogga ner dem.

Som t ex det här: har ni någonsin tänkt på hur den brittiska flaggan ser ut egentligen? Att de diagonala röda ränderna inte går ända in till krysset utan att det är en liten vit rand från korset mellan de röda fälten. När blev det det? När man ritade flaggor på mellanstadiet målade man ju alltid ihop det röda i mitten. Eller? Nu när man kan googla bilder känner jag mig överbevisad. Här har jag gått och gjort fel i fyrtio år...

Att börja på ett nytt jobb

är jobbigare än man tror...

Trots att det bara är 75% och jag haft en ganska väl tilltagen "inskolningsperiod" har det varit dagar då jag kommit hem och varit HELT slut. Faktiskt fått gå och ta en tupplur för att orka med resten av dagen med det jag tänkt göra hemma.

Jag har ju aldrig jobbat just på bibliotek förut och i dagens IKT-samhälle är det dator som gäller. För säkerhets skull är det ett program för Stadsbiblioteket och ett helt annat på skolan. (Ett dussin nya lösenord för de olika inloggningarna är en bonus, förstås...) Och det är ju inte bara utlån det handlar om, utan också reservationer, fjärrlån, inläggning av nya böcker och beställning. Så det där med att hålla ordning på Hcg och Hcf samt de lite krångligare Lz, Qcc och V, och komma ihåg andra etiketter och stämplar som skall sättas i böckerna, det är bara en liten del av det hela. Det är bara att lära sig.

Jag har i alla fall stor nytta av mina 40 p i Informationskunskap. Dels vet jag hur man använder sökmotorer i största allmänhet och förstår från början vad det är jag gör och varför. Dels har jag god datavana.

Och inom kort kommer jag att ta upp traditionen med "sagostunden". Så får min förskollärarutbildning också glimta fram lite.

Ibland går det VERKLIGEN fort...

Blev påpekad på sta'n att jag inte har bloggat på ett tag, att jag bloggar för sällan och ska blogga mera... Ojsan, har det gått ett tag igen!

Jaa, jag är ju inte världens mest regelbundna bloggare, det erkänner jag, men de här bloggarna är ju inte på något vis professionella utan är till för att jag ska skriva i dem bara när jag känner för det. Jag har i och för sig tänkt ganska många blogg-tankar på sistone, men har inte hunnit pränta ner dem. Så då får det vara. Och det har också varit lite annat på gång.

Jag jobbar på med mitt uppdrag att skriva artiklar och sälja annonser i tidningen Äntligen/Länstidningen. Den här gången har jag flera nya annonsörer! Och jag har skrivit några bra artiklar om Hjo och påsken, som jag hoppas alla kommer in. Så här såg mina bidrag i förra numret ut.

Jag har också tagit ett tag i kokboken som är på gång, så vi har numera en dummy att visa upp för hugade spekulanter. När det blir deadline för tidningen skall jag göra mitt nästa månadsbrev som jag skickar till ett antal kunder och andra nätverkare, och presentera boken där, och lite annat också.

I början av mars var jag med företagarna i Centrum- och Handelsutvecklingsprojektet på studieresa i Smögen och Vara kommuner. Det var en bra resa på många sätt. När vi precis hade ätit lunch och var på väg mot Vara ringde min mobiltelefon. Det var en bekant som hade sett följande:

...och just hade skrivit ett bokmanus som behövde läsas och "omdömas" av en oberoende person. Det står ju i artikeln att jag recenserar böcker! Så det blev ett uppdrag på stående fot. Tidningen är Erikshjälpens informationstidning som kommer 4 ggr per år, och alltså kommer att ligga ända till juni. Och delas ut i en massa sammanhang. Undrar hur många andra uppdrag jag kommer att få genom den?

Och slutligen: I tisdags när jag som vanligt höll på med allt och ingenting ringde telefonen. Det var kulturchefen, som lät meddela att det vikariat jag hade sökt för tre månader sedan och inte fått, nu var ledigt igen. Hon som hade fått vikariatet då, hade nu fått en fast tjänst på annat håll, och behövde tillträda snabbt. Och då fick de bryderi här på skolbiblioteket och stadsbiblioteket. Så erinrade de sig att jag ju hade sökt det, och ringde som sagt. Delvis för att jag har ett ständigt intresse för böcker och underhåller det genom att recensera böcker på PocketBlogg.se. Tjolahopp! Jag tog förstås "andra chansen". Så nu har jag 75% jobb fram till nyår, uppdraget på Äntligen och lektörsuppdraget med boken.

Jag har också gjort en fotografering idag, som jag skall debitera ett av våra politiska partier.

Plötsligt känns det som om jag får betalt för nästan allt som jag gör...! Kan det verkligen vara sant??

Snöfoton från Hjo

Ibland går det fort!

Blev uppringd av en fastighetsägare i staden som ville dokumentera hur företagets fastigheter såg ut nu under den snörikaste vintern i mannaminne. Och hur snöröjningen fungerade. Mycket av snön hade redan forslats bort, så det var idag det skulle ske.

Så, åt sidan med allt obetalt ideellt arbete jag just höll på med, och ut i snön. Två timmar tog det att gå runt för att få med de flesta av husen. 180 bilder blev det. Sedan var det lite redigeringsarbete vid datorn också.

Jag är tacksam för varje timme!

Ett litet smakprov:











(Om "vän av ordning" till äventyrs undrar vilken runda jag gick min promenad, så kan jag säga att bilderna inte ligger i kronologisk följd!)

Sova - bara att glömma
Den välriktade stålskodda klacken missar inte skalbaggen på rygg som
ingen ser
Allt som är kvar - en blöt fläck
En blöt fläck av snor och tårar

Snökaos och katastrofberedskap = in med svärmor i snösvängen!

Vår huvudentré.

Hamngatan. Rakt fram, i det gråbeige huset längst ner i backen före ån, bor vi.

Snöhögen på torget är nu ca 4 m hög och har fått sällskap av flera mindre på och omkring torget.

Kyrkogatan

Ni som inte är i Hjo just nu men kanske brukar vara här ibland, eller någon gång har varit här: tänkte bara visa er hur det ser ut just nu. Inget strålande badväder precis. Det ryktas om att Vättern har lagt sig helt nu, det är omöjligt att säga fast man befinner sig 50 meter från sjön. Det syns bara snö och dis så långt ögat når.

I fredags kväll började det blåsa och yra snö, och i går morse ringde mågen och frågade snällt om vi kunde hjälpa till att skotta fram hyresgäster. De ringde in alla människor de kunde komma på för att skotta upp de ibland meterhöga drivorna som låg utanför folks ytterdörrar. Klart vi ställde upp, så mycket det gick.

I morse hade det ju kommit ny snö, men nu var det inte riktigt samma panikläge. Tur i oturen att det var helg också, så det gjorde inte så mycket om det inte var skottat förrän 11-12.

Så nu har vi praktiserat lite i snösvängen. Många människor är tacksamma, men konstigt nog finns det ändå de som måste klaga på att det inte går tillräckligt fort, att de inte kommer ut osv. Sådant är tråkigt!

Jag är jätteglad för att vi har vår "lille gubbe" (hustomten) Owe här som vanligtvis hinner skotta och rensa och göra fint runt huset där vi bor. Och det talar vi om för honom också!

Summering och utvärdering

Så har man då gått igenom ett "jobbcoachningsprogram". Jag har verkligen givit det en chans och försökt använda alla strategier för att hitta någon som behöver anlita mig mer än tillfälligt.

Det är bara det att det gjorde jag innan också. Letade annonser och nätverkade med alla mer eller mindre bekanta och obekanta man möjligen kan ha nytta av. "Visualiserade" mig själv på de olika arbetsplatser där jag sökte jobb, och vad jag gjorde där om fem år...

Det enda "nya" som de här sex träffarna har gett är ett annat sätt att formulera ansökan - personligt brev och CV. Man vänder runt allt och berättar absolut inget mer än vad som frågas efter i annonsen. Man berättar exakt hur man har jobbat med de arbetsuppgifter som beskrivs i annonsen. Det tar alltså minst dubbelt så lång tid som att skriva ett kronologiskt CV (det vanliga) och ett kort personligt brev. Och det är väldigt lätt att dölja hål i CV't - något som jag fått lära mig är absolut big no-no.

Man får ju ändå chansen att utveckla vem man är och vad man kan för övrigt när man kommer in på intervjun. Jo, tack. Nu har jag sökt fem tjänster med den här metoden. Alla borde vara igång och rekrytera vid det här laget. Alla var jag behörig och personligen mycket lämpad till.

En arbetsgivare har hört av sig med ett "tack för visat intresse men vi har gått vidare med andra sökande". Han kostade dessutom på sig ett "lycka till med andra jobb nu och i framtiden".

Vad övrigt är, är tystnad.

Och jag skall kontakta Arbetsförmedlingen nu för uppföljning och "ny handlingsplan". Jag känner mig grundlurad. Jag vet exakt vad de kommer att säga. Fortsätt söka. Och jag vet vad jag kommer att göra. Fortsätta söka. De kommer inte att göra något mer för mig.

Inget är nytt under solen. Idag fick jag se den här, från 1482. Historien förtäljer inte om Leonardo fick jobbet eller inte.

Har i alla fall, tack vare min egen envishet och ett bearbetande av en uppdragsgivare som började långt innan jag fick jobbcoachen, fått ett uppdrag som kan bli mera långsiktigt. Det jag har gjort nu räknar jag som arbetsprov, som jag hoppas de är nöjda med. Vi får väl se när materialet kommer i tryck.

Kreativa barn...

Det är otroligt vad många möjligheter det finns för ungar som gillar att pyssla och greja. Tänk om Youtube hade funnits när man var liten. Då hade det blivit mer än att spela teater utan publik i klasskompisarnas gillestuga.

Här är ett lysande exempel på en kreativ kille som vi nog inte sett det sista av. Hoppas att han går vidare på filmbanan! Liksom Josef Fares drar han gärna in familjen i sina projekt, som synes.



Lägg namnet Oskar Sandgren på minnet. Son till våra väldigt goda vänner Maria och Peter (som agerar bland andra i filmen).

Flera av Oskars filmer hittar du här.

Typiskt, typiskt, typiskt...

Vecka efter vecka går. Ingen ringer bara för att snacka lite, ingen ringer på och kommer och fikar helt apropå. Jag pratar inte med en enda människa på hela långa dagar för det mesta.

Så, idag, hade jag bokat tid med en person för intervju kl 15. Dottern sms-ar under förmiddagen att hon behöver ha ett par skridskor för att kunna åka med barnen vid skolan där hon jobbar. Jag erbjuder mig att åka dit med dem vid 14.30, har ju gott om tid!

Ca 13.30 värmer jag lite mat och börjar äta vid 13.45, då ringer svägerskan och pratar i en kvart, avbryts av att det ringer på dörren - det är mina svärföräldrar (=hennes föräldrar). Avslutar samtalet och det visar sig att de har köpt kaka på konditoriet och tänkte komma in och fika när de gick förbi... vid det laget är klockan 14.10 och det GÅR ju faktiskt inte att hinna fika då. Och det inser de också. Så de ger mig två fina vaniljhjärtan som M och jag får ta i kväll - för vi ska ju vara i Skövde kl 18 också...

Så typiskt! När jag "körde iväg" dem sa jag nog 10 gånger att de skulle titta in en annan dag och att det var så jättesynd att det inte gick idag. Man får ju dåligt samvete ändå, fast det inte var mitt fel.

Jaha, nu blir det byta om och dra iväg igen. Det blir i alla fall en bra artikel i tidningen!

Det är jobbigt att vara envis

men ibland lönar det sig. Frågan är hur många gånger folk tycker att man är "a pain in the ass" (det låter lite mildare än på svenska).

Jag har hållit på och bearbetat ett företag sedan september ungefär. Skickat mail, skickat mail, ringt, varit där, varit intressant, inte fått svar, skickat mail igen... Och idag har jag varit där igen.

Det visar sig att de har strukturerat om det helt och hållet nu och att de gärna ville testa med mig som medarbetare. Det blir i liten skala till att börja med, eftersom de inte har strukturerat färdigt än, men det kan också bli riktigt lönande om jag lyckas med mitt bidrag!

Jag skall alltså gå in som frilansare först, och det har jag full förståelse för. Hör ni det, arbetsförmedlingen, som gör allt för att motarbeta mig och mitt företag. Nu var det t ex bra att jag hade det!

Och därmed är det heller inget problem om jag skulle få någon annan tjänst som jag har sökt och väntar på svar från. Håller jag mig på den här nivån så är det inga problem att hinna med detta bredvid. Och det är ingen konkurrerande verksamhet till de tjänster jag sökt. Eftersom jag har eget företag går det jättebra! Hurra för evalution!!