...som något väsen ur Trollflöjten eller En Midsommarnattsdröm och bokstavligen trollband flera tusen människor. Vad man än tycker om Ola Salo för övrigt, man kan inte förneka att han ÄGER scenen när han dyker upp. Man kan inte undgå honom. Dessutom sjunger han så otroligt bra, det har jag tyckt ända sedan första gången jag hörde "It takes a fool to remain sane".
Det var nästan lite synd om lille Benjamin Wahlgren, som såg ut som en marionett vid en jämförelse. Söt och välartad men med lika mycket utstrålning som prins Charles. Förmodligen hade The Ark övat lika mycket på sin koreografi, men med helt annorlunda resultat.
Fast några till var ju också där. I vimlet: Janne Schaffer och Lasse "Trazan" Åberg. Och min barndoms stora idol: Thore Skogman. Fast han satt i publiken.Ja, jag erkänner alltså, jag har gjort det igen. Stått på grusplanen framför Allsång på Skansen och hojtat, hoppat och klappat, och dessutom vrålat med i varenda allsång förstås. Med Anders Lundin. (Fast så illa sköter han inte sitt jobb så man skulle bombhota honom...!)
Det är några år sedan sist så jag är absolut inte beroende på något sätt. Men är man i Stockholm och det råkar vara en sådan dag, så kan jag rekommendera ett besök. Det är faktiskt roligare än det både låter och ser ut på TV. Dessutom ger artisterna alltid en extra-"konsert" som är nästan lika lång efter programmet. Då är det också mer avspänt. 
Fast alla tittade fortfarande mest på Ola. Till och med "Banarne".
Sedan gick vi hela vägen från Djurgården upp till Kungsklippan. Det tog drygt en timme.
Och tillbaka hemma i Hjo fanns besked från inte mindre än tre sökta jobb - - - tack, men nej tack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar