Stadsvandringar verkar väl vara lite lagom ansträngande? Man klär ut sig i någon slags sekelskiftsromantisk dräkt (alltså förra sekelskiftet pratar vi om), samlar ihop ett litet gäng intresserade människor och går en promenad på en timme i sakta mak medan man delar med sig av sin enorma kunskap likt pärlor på en tråd. Bara man har gjort ett manus så kan man ju det utantill sedan.
Hej och hå, säger jag! Inte en vandring eller en grupp är den andra lik. Lärare och poliser är de värsta, särskilt när det är lite större grupper (över 20 pers). Lärare för att de pratar, såsar, sms-ar och över huvud taget beter sig på alla sätt man inte vill att elever skall bete sig i klassrummet. Poliser därför att de när som helst befinner sig stående eller gående mitt i gatan. Det är faktiskt sant. Många ställer dessutom frågor av typen "sätta-på-pottan" vilket de inte har mycket för när det gäller mig. Jag har svar på tal om det mesta.
Idag hade jag en grupp med en rätt stor andel äldre äldre, alltså sådana som bedömde att de inte orkade traska runt en hel timme. Detta ringde reseledaren och upplyste mig om dagen innan. Ja, snällt att han meddelade det i förväg över huvud taget... för jag fick ju kasta om allting inne i huvudet och släppa mina fina manuskort, för de ville sitta kvar i bussen och få en "föreläsning" och sedan ville ca en tredjedel följa med och vandra fysiskt.
Jodå, jag har rätt bra ordning på mina historiska fakta, så prat-delen gick bra, och sedan hade jag tänkt ut en kortare rutt för den kvarvarande halvtimmen, som ändå skulle visa det viktigaste som jag berättat om. Vi tågade alltså iväg, ca 12-13 personer upp emot torget.
Döm om min förvåning när det visar sig att flera ur denna lilla skara helt enkelt bara avviker ur gruppen lite pö om pö under pågående tur, så till slut var det bara 7-8 stycken kvar! (De kunde ju åtminstone sagt till sina kamrater att de vände om! Mig behövde de ju inte vara artig mot!) Som ex-förskollärare blir man lätt nervös när sådant händer.
Det visade sig förstås att folk hittade tillbaka till bussen på egen hand - de kom från Askersunds-trakten, så många hade varit i Hjo flera gånger förut. Och jag hann ju inte bli orolig på riktigt på den korta vandring vi företog oss idag.
Men man känner av anspänningen efteråt! För någon vecka sedan hade jag tre helt olika typer av grupper och önskemål om vandringar inbokade på samma dag. Alltså tre timmars effektiv arbetstid. Men den kvällen var jag HELT slut. Jag börjar förstå hur skådespelare känner sig... fast rampfeber har jag inte inför mina "performances".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar