Är man med i Facebook har man inget liv, säger sonen T... fast det är roligare att ha både facebook och ett "IRL"-liv. Folk blir ganska platta på webben, men är ändå lättare att ha kontakt med där än inte alls.
Jag som fortfarande är nybörjare på det här får hela tiden förslag om att jag skall gå med i den ena funktionen efter den andra. En del saker är lite småkul, som att skicka presenter till folk, eller jämföra filmsmak. Andra känns lite överkurs, som att kasta får på varann...fast det kanske betyder något annat på amerikanska?
Jag försöker hålla mig till det som verkar relevant. Fast jag har testat ett par knasiga grejor, t ex att rangordna vilka prinsessor jag tycker bäst om och jämföra det med några av mina "vänner", och måla graffiti på en "super-wall". Ibland måste man tillåta sig att "vara lite tokig". Fullkomligt onödigt tidsfördriv!
Men det är rätt kul att hitta den ena bekantingen efter den andra, genom att spana i "vännernas" "vän"-kartotek eller gå med i mysko "grupper" som man hittar lite varstans. Det gäller att hålla sig till viss relevans här också, tycker jag - fast det kanske inte alla tycker. Flest vänner när man dör, vinner - har jag också hört. Så när jag får "vän"-förfrågningar tackar jag alltid ja, om jag har någon som helst aning om vilken person det är som frågar förstås!
Lite dålig ordning tycker jag dock att det är på en del medlemmar. Att lägga ut en bild där det inte syns vem man är tycker jag skulle vara förbjudet. Särskilt om man inte genom hemort, skolgång, arbete eller något annat kan räkna ut om det är den Emma Svensson eller Sara Karlsson eller Pelle Persson som jag känner till. I så'na fall kan man inte vara säker på att jag väljer att "adda"! Det är ju så pinsamt om man skulle "fråga chans" på en helt okänd person!
Eller är det det? Kanske det är meningen att Facebook skall göra alla människor till bästisar över hela världen, fast inte jag har begripit det?
Peace on earth!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar