20080516

Jag upphör aldrig att förvånas

Idag läser jag ännu en gång om en person, i det här fallet Sofia Wistam i dagens DN (tyvärr ligger inte artikeln ute på nätupplagan, så du får tro mig på mitt ord), som har en högst brokig bakgrund och går från den ena framgången till den andra.

Några nedslag i hennes karriär: avvikande, lätt mobbad under skoltiden. Lärde känna Gigi Hamilton och sydde scenkläder åt bandet Freestyle. Fotointresserad: blev fotoassistent och började plåta skivomslag. Jobb på TV4, eget program, Z-TV, grammisgala mm mm. Samtidigt som hon varit gift ett antal gånger och fostrar ett antal barn. Och nu "arbetar hon i smyg på ett manus". Och "ser inte sitt yrkesval som definitivt".

Vad är det för skillnad mot att ha sytt och fotograferat sedan 10-årsåldern och senare skaffat diverse utbildningar i och erfarenheter av det ena och det andra, som förskollärare, handikappvetare, media-och kommunikationsvetare, projektledare, bildhanterare plus diverse mindre kurser i drama, sång, akvarellmålning mm.

Jag ser inte heller mitt "yrkesval som definitivt". Men varför vågar ingen anställa mig? Jag vet att jag skulle gjort ett bra jobb på vilket som helst av de ca 250 jobb som jag sökt vid det här laget. Jag söker bara tjänster där jag skulle göra ett bra jobb. Något annat är uteslutet.

Är det bara i den högsta kändis-toppen bland TV's programledare som det är tillåtet att ha en brokig bakgrund? "Man använder alla sina erfarenheter i varje jobb man gör" säger Sofia i intervjun. Det är väl självklart? Varför gäller inte det i mera "vanliga" jobb?

Nu skall jag ringa till några av de arbetsgivare jag har sökt jobb hos under de senaste veckorna. Jag vill veta om jag är avpolletterad eller fortfarande med i leken. Framför allt hoppas jag på den arbetsgivare som skrev att de vill ha någon som är "väl etablerad på arbetsmarknaden och har en bred arbetslivserfarenhet och som nu söker nya utmaningar". Så är det YTTERST få som vågar formulera sig. Jag skall ta reda på om de menar det.

Inga kommentarer: