Hela året har jag gått och laddat för att söka en av tio nya tjänster, som jag visste skulle komma ut i höst, av ett slag som på ett sällsynt sätt väl matchar min långa lista av meriter och erfarenheter. Jag har hört av mig, gått på information och skrivit ansökan på precis rätt sätt. Jag har intalat mig att här är jobbet för mig, jag har visualiserat mig själv i tjänsteuniformen och glatt mig över hur mycket nytta jag kan göra i den här organisationen. Jag lägger återigen ut mitt liv och min själ till beskådande på marknaden. Fem dagar efter att ansökningstiden gick ut är det aviserat en informationsträff för det första urvalet. Knäpptyst. Misstänker att något tecken blivit fel i mailen eller telefonnumret, så jag ringer och frågar på femte dagens morgon och får (förstås) ett negativt besked. "279 sökande blabla vassare blablabla svårt urval blabla mångfalden blabla..." Hör det inte till vanligt hyfs att höra av sig med ett "tack för visat intresse" så fort de valt ut de som de tänker gå vidare med, så man slipper att ringa det där förnedrande samtalet?
Varje gång det står något i annonserna om jämställdhet och mångfald så är det jag som väljs bort, då kvoten är fylld. Känner mig både ålders- och könsdiskriminerad. Och ratad. Och ledsen. Ändå måste jag ju fortsätta söka, det jag gör nu är bara ett vikariat som jag dessutom egentligen är överkvalificerad för.
Jag har för länge sedan tappat räkningen på alla jobb jag har sökt. Om jag hade råd skulle jag anställa en manager, den mest tjatiga säljare jag kunde hitta. För på Arbetsförmedlingen finns det ingen som kan förmedla arbeten, tro inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar