Ibland är man tacksam över att kunna ha solglasögonen på. Sådana här dagar blir jag lätt lite känslosam.
Dotter och måg var med i högtidskören som sjöng bl a Sverige, Sverige fosterland - redan där var det ganska kört - så vi har haft den stora förmånen att få umgås med lilla S större delen av dagen. Hon satt alltså i mitt knä när kören andades fram raderna ..."det land där våra barn en dag skall bo"...
Sedan är det strålande sol, blåsorkester och vajande fanor. Och femåringen som för första gången deltar i ett "tåg" genom staden. (Här hade vi också lite språkliga debackel om skillnader och likheter mellan att TÅGA och att ÅKA tåg..)
Att gå där med en liten barnanäve i handen, i fred och frihet och nationell yra, jag är så tacksam för allt som är fint i det land jag äger. Ingen hotar att landsförvisa mig. (Ja, landet är inte perfekt, men vilket land är det?)
Eftermiddagsfika på uteplatsen och senare på kvällen kom vi på att hoppsan - vi har varit förlovade i 35 år idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar