Vad är en kommunikatör då? Kort sagt: en som jobbar med kommunikation. I ett företag, en organisation eller kanske en kommun. På en stor informationsavdelning eller en reklambyrå som jobbar åt flera kunder. Kanske är det DU som behöver en kommunikatör?
Ibland kallas yrket något annat (kärt barn har många namn), ibland ingår arbetsuppgifterna i någon annan yrkesfunktion och det finns inga behörighetskrav. Därför vill jag berätta lite mer om vad just jag har att tillföra ditt team.
MIN BAKGRUND: Efter några års erfarenhet av detaljhandeln utbildade jag mig till förskollärare och arbetade under ca 14 år på olika tjänster i förskola och skola under denna titel.
När jag upptäckte att förskolans verksamhet och jag hade utvecklats åt olika håll valde jag att satsa på en högskoleutbildning till, Medie- och Kommunikationsvetenskap inkl Projektledning, 140 p. Det är en bred och grundlig utbildning till kommunikatör (fil kand) och dessutom har jag ju sedan tidigare med mig teoretisk och praktisk kunskap om barns utveckling och inlärning, pedagogik, metodik mm.
Parallellt med deltidsjobb och vidareutbildning har jag haft timanställning på Kulturskolan som rytmiklärare, dramalärare, barnkörledare, ansvarig för Hjo Lucia samt vikarie på sång/piano/kör och klassundervisning i musik och bild. Jag har också varit säsongsanställd på Turistbyrån.
Jag skaffade FA-skattsedel och startade mitt företag evalution som en bisyssla när jag var mitt i MKV-utbildningen och har fortsatt att jobba på flera ställen samtidigt; jag har gjort frilansuppdrag och i olika grad haft vikariat och timanställningar, till exempel som barnbibliotekarie på Skol- och Stadsbiblioteket och som politisk sekreterare i Västra Götalandsregionens styrelse.
VAD KAN JAG? Under MKV-utbildningen gick vi igenom en del kommunikationsvetenskapliga teorier förstås, men vi fick också praktisk träning, grupparbeten osv där vi kommunicerade i ord, bilder, färg, ljus, rörelse... Och hur man kommunicerar med olika målgrupper och media. (På sätt och vis har jag bara fortsatt att bygga på min FSK-utbildning och erfarenheter av kommunikationen med förskolebarn och deras föräldrar. Dessutom har jag gått en 20-p kurs i handikappvetenskap.) Jag gjorde praktik på Smålands Musik och Teaters informationsavdelning i Jönköping och skrev min C-uppsats om hur man vardagligen använde datorn i skolundervisningen. Sista terminen valde jag några praktiska kurser i medieproduktion, och jag har kompletterat med kurser i digital bildbehandling samt fotografi och visuell kommunikation efter examen.
Jag hanterar därför ganska obehindrat dataprogram som Photoshop, InDesign och Illustrator vid sidan av Office-program som Word och Power Point. Jag begriper mig också på flera olika publiceringsverktyg för hemsidor, jag kan uppdatera och göra mindre förändringar, men jag är inte programmerare eller systemvetare. Däremot har jag gått kursen i webdesign, så jag vet hur man med några enkla grepp gör en hemsida mera tillgänglig och lättare att navigera.
Jag använder datorn som verktyg dagligen vare sig jag arbetar eller är ledig, eftersom jag har en stor del av mina kontakter genom e-mail eller sociala media både för arbete och privat. Jag är en aktiv och engagerad person som många gånger även privat då och då fungerar som sekreterare eller projektledare i föreningsliv och andra sammanhang.
VAD VILL JAG? Jag har tröttnat på att försöka sälja mig själv genom att ständigt jaga korta frilansuppdrag och timanställningar, och söker ett "fast" jobb med arbetskamrater att utvecklas tillsammans med och lära av. Det går lika bra med deltid som heltid. Jag vill ha en fast arbetsplats där jag möter utmaningar och får ha många järn i elden: jobba med innehåll och layout på nyhetsbrev och trycksaker, göra kommunikationsplaner ("krispärm"?), sköta sociala media och presskontakter, kanske då och då fotografera och skriva någon längre text (reportage? protokoll? pressreleaser?) samt organisera möten och evenemang. Jag kan handleda enstaka personer, guida eller tala inför större och mindre publik, och tycker om att förmedla "avsändarens" budskap eller mina egna kunskaper på ett pedagogiskt sätt. Jag är ingen säljare men kan tänka mig att göra ett ryck för att ragga sponsorer eller sälja annonsplats inför något särskilt tillfälle - kanske en festival eller så. Handlar det om barn eller kultur i olika former ligger det mig extra varmt om hjärtat.
Jag är tillräckligt gammal för att ha format en egen bild av hur världen fungerar, men jag har stor respekt för vad andra tror och tänker och är genuint intresserad av andras åsikter och liv, såväl kunder/uppdragsgivare som arbetskamrater, utan att döma, bedöma och svika eventuella förtroenden. Jag försöker hålla sinnet öppet och ungt genom att ofta diskutera med mina tre vuxna barn med kompisar, ochförväntar mig att bli bemött med samma respekt som jag visar deras livsstil. Det brukar inte vara något problem även om diskussionens vågor ibland går höga. (Diskussionerna med min man brukar inte bli fullt så livliga efter drygt 30 årsäktenskap.)
På jobbsökmotorn "jobsafari" har jag registrerat följande sökord: Bibliotek, Detaljhandel, Förskollärare, Försäljning, Grafisk, Kommunikation och journalistik, Kontor, Kultur och kyrka, Livsmedel, Marknadsföring, Personal och rekrytering, Projektledning, Sekreterare och reception, Språk och översättning, Tele- och datakommunikationeller "Övriga: information, reklam,kommunikation, foto, text, språk eller detaljhandel."
Men det jobb som är mitt "drömjobb" kanske finns under någon helt annan rubrik!
Geografiskt är mitt utgångsläge Hjo, 3,5 mil från Skövde, men jag är i högsta grad flyttbar. Jag har också ett välutrustat hemmakontor och bra disciplin för arbete på distans. Mitt senaste vikariat tar slut om några veckor så jag ligger i startgroparna direkt!
Du hittar mera uppgifter om mig på LinkedIn. Vill du ha mitt kompletta CV som pdf, eller har du ett förslag på jobb åt mig, kontakta mig gärna via mitt kontaktformulär så kan vi diskutera saken.
(Alla seriösa förslag beaktas!)
20130205
Ny dag, nya möten
Då vaknar man på hotell i det glamorösa Vänersborg. Konstaterar att jag är beroende av tillgång till frukt hela dagarna, men särskilt till frukost. Suck. Här finns det några äppelklyftor i en pytteskål. Bredvid sillen!?!?
Så tar man alla tekniska attiraljer och är ytterligt tacksam för iPaden som tillåter oss att ha handlingar på 300-400 sidor till regionfullmäktige bekvämt till hands. Annars hade man fått ha med en resväska att bära alla papper i.
Vi sekreterare sitter i ett litet rum i anslutning till fullmäktigesalen. Vi följer förhandlingarna genom webkamera på storbild och kan vid behov gå in pch sekondera våra ledamöter. Nu ska vi bara få sändningen att fungera också...
Teknikens under.
Så tar man alla tekniska attiraljer och är ytterligt tacksam för iPaden som tillåter oss att ha handlingar på 300-400 sidor till regionfullmäktige bekvämt till hands. Annars hade man fått ha med en resväska att bära alla papper i.
Vi sekreterare sitter i ett litet rum i anslutning till fullmäktigesalen. Vi följer förhandlingarna genom webkamera på storbild och kan vid behov gå in pch sekondera våra ledamöter. Nu ska vi bara få sändningen att fungera också...
Teknikens under.
20130204
Danska tv-serier
är något som jag gillat länge
Matador, Krönikan, Riket, Lykke och nu Dicte. Ja, till och med den dansk-svenska Bron var en höjdare.
När man behöver kliva ur verkligheten en liten stund. När det blir för mycket.
Nu börjar det!
Matador, Krönikan, Riket, Lykke och nu Dicte. Ja, till och med den dansk-svenska Bron var en höjdare.
När man behöver kliva ur verkligheten en liten stund. När det blir för mycket.
Nu börjar det!
20130203
Web-formulär
är ett väldigt varierat ämne som kunde sysselsätta mig i timmar. Jag kunde nog skriva en magisteruppsats om olika typer av formulär, vilka som är bra och dåliga och jämföra för- och nackdelar. Om jag nu hade tyckt att det var tillräckligt intressant.
I dagsläget tycker jag mest att det är ett nödvändigt ont.
Om jag söker en tjänst där det är meningen att man skall arbeta med textformulering, varför skall man inte formulera sig själv och skicka in ett cv/personligt brev då? Det är numera bara ett litet bihang till själva formuläret...
Ja, jag förstår att det är lättare att söka efter särskilda meriter i ett formulär än i en fri text. Men nu för tiden finns det förfinade verktyg som söker igenom även texter efter vissa förhandsangivna ord eller fraser. Så det kan inte vara något större problem egentligen. Och i sista änden är det i alla fall det mänskliga ögat som skall se och jämföra de olika aspiranterna.
Slutligen lite kuriosa. I det senaste ansökningsformuläret som jag fyllde i nyss skulle man (förstås) uppge födelseår, -månad och -dag. Varje ruta kom upp som en "rullgardinsmeny" att välja på. Lite skrattretande är det att förslagen på "år" börjar på 1913... hm...
I dagsläget tycker jag mest att det är ett nödvändigt ont.
Om jag söker en tjänst där det är meningen att man skall arbeta med textformulering, varför skall man inte formulera sig själv och skicka in ett cv/personligt brev då? Det är numera bara ett litet bihang till själva formuläret...
Ja, jag förstår att det är lättare att söka efter särskilda meriter i ett formulär än i en fri text. Men nu för tiden finns det förfinade verktyg som söker igenom även texter efter vissa förhandsangivna ord eller fraser. Så det kan inte vara något större problem egentligen. Och i sista änden är det i alla fall det mänskliga ögat som skall se och jämföra de olika aspiranterna.
Slutligen lite kuriosa. I det senaste ansökningsformuläret som jag fyllde i nyss skulle man (förstås) uppge födelseår, -månad och -dag. Varje ruta kom upp som en "rullgardinsmeny" att välja på. Lite skrattretande är det att förslagen på "år" börjar på 1913... hm...
20130202
Småföretagare
får sällan titta i almanackan utan gör de uppdrag man har när det inte är något annat att göra.
Lördag ca 18 sätter jag mig alltså och tar itu med en beställning av kort med Hjo-motiv. De kommer bl a att finnas till försäljning på Hjo Bokhandel så småningom.
Här är ett par av motiven efter årstid. Det finns några mer somriga också.
Lördag ca 18 sätter jag mig alltså och tar itu med en beställning av kort med Hjo-motiv. De kommer bl a att finnas till försäljning på Hjo Bokhandel så småningom.
Här är ett par av motiven efter årstid. Det finns några mer somriga också.
20130201
I kolsvarta natten
Strax efter halv sju satte jag mig på Skövdebussen för vidare färd mot Göteborg.
Jag skall vara med Regionutvecklingsnämnden i Västra Götalandsregionen hela dagen. Jag är med bara för att lyssna och rapportera, är alltså inte ledamot eller så.
I min jobb-iPad ligger handlingarna redo, ett försvarligt antal sidor i en prydlig bunt - i pdf-format, så de tar inte mycket plats. Men läsas igenom ska de, och det har jag bara börjat med. Har tänkt ägna de 1 1/2 timmarna på tåget till att göra färdigt.
Ute är det alldeles kolsvart. Den fina snön som täckte åkrar och gärden har tack vare de senaste dagarnas plusgrader och blåst alldeles försvunnit. Kvar är några grusiga snöhögar här och där i dikena. Det var några veckor för tidigt tycker jag. Det är fortfarande för mörkt.
Visserligen försöker småfåglarna övertyga mig om att ljuset kommer tillbaka, men hela februari är ju en vintermånad i alla fall. Och det gör inget om det är snö och sol en bit in i mars. Sedan kan drivorna få smälta och släppa fram snödroppar och krokus.
Idag, förste februari, är det drygt -6 grader igen, så det kommer nog mera vinter innan det här är över.
Jag skall vara med Regionutvecklingsnämnden i Västra Götalandsregionen hela dagen. Jag är med bara för att lyssna och rapportera, är alltså inte ledamot eller så.
I min jobb-iPad ligger handlingarna redo, ett försvarligt antal sidor i en prydlig bunt - i pdf-format, så de tar inte mycket plats. Men läsas igenom ska de, och det har jag bara börjat med. Har tänkt ägna de 1 1/2 timmarna på tåget till att göra färdigt.
Ute är det alldeles kolsvart. Den fina snön som täckte åkrar och gärden har tack vare de senaste dagarnas plusgrader och blåst alldeles försvunnit. Kvar är några grusiga snöhögar här och där i dikena. Det var några veckor för tidigt tycker jag. Det är fortfarande för mörkt.
Visserligen försöker småfåglarna övertyga mig om att ljuset kommer tillbaka, men hela februari är ju en vintermånad i alla fall. Och det gör inget om det är snö och sol en bit in i mars. Sedan kan drivorna få smälta och släppa fram snödroppar och krokus.
Idag, förste februari, är det drygt -6 grader igen, så det kommer nog mera vinter innan det här är över.
20130131
Input och output
Bara på några dagar har jag varit på olika ställen och fått lyssna till spännande föreläsare. Bl a Kjell A Nordström och Troed Troedson, båda väldigt framstående forskare och inspirerande talare.
Deras båda föreläsningar i olika sammanhang tangerade och överlappade delvis varandra, och bekräftade en del saker som jag länge har funderat på angående individens plats på marknaden i framtiden.
Bland annat är det alltså så här, att det spelar ingen roll hur lång eller vilken utbildning man har."Alla" måste ha en högskoleutbildning idag oavsett man har "läshuvud" och intresse eller inte. "Alla ska med", hette det ju. Men man är inte färdig när man har gått en utbildning heller, för om man ska klara sig i världen måste man kunna tillämpa det man har lärt sig och vara benägen att utvecklas därifrån. Hela tiden. Samma sak med företag, i överförd bemärkelse - vi fick som exempel höra om ett företag som tillverkade tvättbrädor, som med tiden hade ställt om till telecom-branschen...
Det är det som illustreras på den något suddiga bilden ovan. Det står information på pilen som pekar uppåt och innovationsgrad på pilen som pekar "framåt"=till höger. Markeringarna på kurvorna illustrerar tre olika personlighetstyper (eller företagstyper, jämför Apple och Ericson) och där de var när de tog studenten - en var "färdig" och stagnerade, en hade just börjat fatta och ville fortsätta studera och en var långsam i starten men sedan satte kurvan fart nästan lodrätt.
Jag är en sådan person som vägrar att stagnera, jag tycker att jag har en ganska hög innovationsgrad. Jag försöker förhålla sinnet öppet, vilket gör att jag lär mig något nytt nästan varje dag - när jag träffar folk på nätet eller irl, när jag jobbar på olika arbetsplatser där jag har haft vikariat och timanställningar eller i mitt eget företag. Även på fritiden är jag den sorten. Behöver en hylla monteras, behöver en gardin sättas upp eller behöver det tapetseras i stugan så gör jag det. Vet jag inte hur man ska göra så läser jag mig till det eller frågar någon som vet. Men så väl känner jag mig själv, så om jag inte har någon bra informationskälla ger jag mig inte på det som jag är tveksam till att jag skulle kunna klara av. I så fall får det vara något där man kan testa lite först och får lov att misslyckas.
(Fast vissa saker som jag genomför, för att de ska göras, tar ganska lång tid och är kanske inte så roliga så jag vill göra om dem igen. Klä om stoppmöbler är ett sådant exempel. Maken och jag har gjort ett antal sådana genom åren. Det blir bra men tar alltid längre tid än man tror och jag säger varje gång att det här var den sista...!)
Jag är inte så värst lik Pippi Långstrump, men just i nedanstående exempel känner jag att vi är lite besläktade. Man kan inte veta säkert att man inte kan förrän man har prövat. Och man växer lite varje gång man har vågat pröva och lärt sig något nytt.
20130130
Bloggkollektivet
Idag har jag äntligen lyckats kläcka ur mig ett nytt inlägg i kollektivbloggen PocketBlogg, där jag varit med sedan starten i maj 2009.
Vi var ett gäng bokläsande nördar som brukade hänga på den sociala sajten Bloggy på den tiden. Plötsligt kom en av oss - Cecilia - på den goda idén att börja blogga om pocketböcker tillsammans. Sagt och gjort. Bloggen finns där.
Vi säger inte att vi "recenserar" i ordets rätta bemärkelse, vi är inte litteraturvetare eller analytiker på den nivån, utan vi skriver subjektivt vad vi tycker.
I början var vi jätteflitiga allihopa, och det hände ibland att vi postade flera inlägg varje dag. I december 2009 fick vi stolt ta emot årets Kulturbloggpris; Bokklassen! Jag har det inramade diplomet hemma på väggen.
Sedan har livet farit lite fram och tillbaka med oss allihopa, omsorg om hälsa, barn och katter har kommit emellan men bloggen består! Några har hoppat av kollektivet men vi har anknutit ett par nya, så vi är ungefär samma antal ändå. Problemet är att bloggen bygger på att vi skriver om böcker som vi har läst - alltså behöver man läsa en bok innan man skriver ett inlägg... Hinner man inte läsa så hinner man alltså inte blogga heller. Moment 22!
Det kommer i alla fall något inlägg lite då och då. Har du Facebook så kan du gå in och "gilla" vår sida, så får du veta när det kommer något nytt!
Vi har bra tumme med bokförlagen också, så när vi går på Bokmässan i Göteborg i september så är det bara att fråga om vi får recensionsexemplar av pocketar, så får vi det! Men, som sagt, de ska läsas också!
Vi var ett gäng bokläsande nördar som brukade hänga på den sociala sajten Bloggy på den tiden. Plötsligt kom en av oss - Cecilia - på den goda idén att börja blogga om pocketböcker tillsammans. Sagt och gjort. Bloggen finns där.
Vi säger inte att vi "recenserar" i ordets rätta bemärkelse, vi är inte litteraturvetare eller analytiker på den nivån, utan vi skriver subjektivt vad vi tycker.
I början var vi jätteflitiga allihopa, och det hände ibland att vi postade flera inlägg varje dag. I december 2009 fick vi stolt ta emot årets Kulturbloggpris; Bokklassen! Jag har det inramade diplomet hemma på väggen.
Sedan har livet farit lite fram och tillbaka med oss allihopa, omsorg om hälsa, barn och katter har kommit emellan men bloggen består! Några har hoppat av kollektivet men vi har anknutit ett par nya, så vi är ungefär samma antal ändå. Problemet är att bloggen bygger på att vi skriver om böcker som vi har läst - alltså behöver man läsa en bok innan man skriver ett inlägg... Hinner man inte läsa så hinner man alltså inte blogga heller. Moment 22!
Det kommer i alla fall något inlägg lite då och då. Har du Facebook så kan du gå in och "gilla" vår sida, så får du veta när det kommer något nytt!
Vi har bra tumme med bokförlagen också, så när vi går på Bokmässan i Göteborg i september så är det bara att fråga om vi får recensionsexemplar av pocketar, så får vi det! Men, som sagt, de ska läsas också!
20130129
Jobbsökeriet
I detta nu sitter en "expert" på Nyhetsmorgon i Tv4 och pratar om hur mycket jobb det finns och hur lätt det är att hitta sitt drömjobb om man anstränger sig lite och gör en SWAN-analys i stället för SWOT-analys. Dvs klargör sina ambitioner och behov i stället för möjligheter och hot.
Ja ja, ta den där om Rödluvan också. Same same but different.
Jag prövar och omprövar hela tiden alla sätt som finns att söka arbete men det är BARA kontakter och referenser som ger uppdrag och jobb. Och att råka vara på plats och presentera sig vid rätt tillfälle. Och vara tillgänglig förstås. Alltid. Alltid.
Och så förfasar sig folk över att man är uppkopplad på nätet och nåbar i stort sett hela sin vakna tid. Walk a mile in my shoes!
Ja ja, ta den där om Rödluvan också. Same same but different.
Jag prövar och omprövar hela tiden alla sätt som finns att söka arbete men det är BARA kontakter och referenser som ger uppdrag och jobb. Och att råka vara på plats och presentera sig vid rätt tillfälle. Och vara tillgänglig förstås. Alltid. Alltid.
Och så förfasar sig folk över att man är uppkopplad på nätet och nåbar i stort sett hela sin vakna tid. Walk a mile in my shoes!
20130128
Telefonförsäljare
Med risk för att låta som Hasseåtages gamla "Lindeman":
Jag läste i gårdagens tidning om en kille som blivit uppringd och skulle få ett gratis prova-på-paket med några vitaminer eller vad det var. När paketet kom måste han betala frakten, och sedan visade det sig att han fastnat i ett abonnemang som han inte beställt. Så småningom lyckades han väl krångla sig ur det men lurigt var det.
Vilket påminner mig om min resa med "Företagslansering AB" härom året. Jag blev uppringd med påståendet att jag skulle ha beställt en tjänst för ca 25 000:- - att publicera mitt företags kontaktuppgifter på en sida som hette Hittaforetagen.se. Varför skulle jag? Vem letar efter mig där? Googla, så hittar ni både mig och evalution!
Jag tvärnekade förstås, men han var riktigt hotfull och försökte få mig att uppge sökord så att jag skulle trassla in mig i en beställning i alla fall. Till slut sa jag att han fick skicka en faktura om han kunde skicka bevis - skriftligt eller inspelning - på att jag beställt.
Inte mindre än fyra fakturor kom, men inget bevis. Jag skickade tillbaka dem med BESTRIDES skrivet tvärs över och ett följebrev där det stod att bevis skulle uppvisas. Efter sista tillbakaskicket ringde jag polisen, som lugnade mig och sa att kronofogden inte befattar sig med det företaget. Inte långt efteråt fick jag tillbaka brevet med "adressaten okänd" och de pratade på radio om en jurist som stämt företaget som representant för ett femtiotal småföretagare som blivit lurade och inte vågat annat än betala. Företaget fälldes.
Men jag har nästan fått telefonförsäljarfobi på köpet. Jag tycker det är fruktansvärt att inte få en syl i vädret när de kommer med sin svada och man fattar inte vad de föreslår och vad man säger ja till.. Jag brukar inte ha svårt att fatta annars, men sedan den där killen ringde och dumförklarade mig totalt och behandlade mig som en idiot, så har jag börjat tvivla.
Som tur är har jag bara mobilnumret registrerat på mitt företag. Då har jag ju automatiskt nummerpresentatör. Så fort något nummer som jag inte känner igen syns i rutan så svarar jag inte utan låter telefonsvararen ta det. Finns det inget meddelande går jag till den utmärkta sidan "vemringde.se" och kollar om någon har anmält numret och vart det går. (Den finns också som app, som lägger in ett register av blockerade nummer i telefonens kontaktlista) Man kan nämligen inte "nixa" som företagare. I mitt fall har 100% av alla som inte lämnar meddelande varit telefonförsäljare. Och till de som lämnar meddelande är det ju bara att ringa tillbaka.
OK, jag kanske missar några erbjudanden, men det kan jag leva med. Skicka ett mail i stället, så jag i lugn och ro kan ta del av vad erbjudandet går ut på. Så kanske det till och med kan bli affär någon gång!
Jag läste i gårdagens tidning om en kille som blivit uppringd och skulle få ett gratis prova-på-paket med några vitaminer eller vad det var. När paketet kom måste han betala frakten, och sedan visade det sig att han fastnat i ett abonnemang som han inte beställt. Så småningom lyckades han väl krångla sig ur det men lurigt var det.
Vilket påminner mig om min resa med "Företagslansering AB" härom året. Jag blev uppringd med påståendet att jag skulle ha beställt en tjänst för ca 25 000:- - att publicera mitt företags kontaktuppgifter på en sida som hette Hittaforetagen.se. Varför skulle jag? Vem letar efter mig där? Googla, så hittar ni både mig och evalution!
Jag tvärnekade förstås, men han var riktigt hotfull och försökte få mig att uppge sökord så att jag skulle trassla in mig i en beställning i alla fall. Till slut sa jag att han fick skicka en faktura om han kunde skicka bevis - skriftligt eller inspelning - på att jag beställt.
Inte mindre än fyra fakturor kom, men inget bevis. Jag skickade tillbaka dem med BESTRIDES skrivet tvärs över och ett följebrev där det stod att bevis skulle uppvisas. Efter sista tillbakaskicket ringde jag polisen, som lugnade mig och sa att kronofogden inte befattar sig med det företaget. Inte långt efteråt fick jag tillbaka brevet med "adressaten okänd" och de pratade på radio om en jurist som stämt företaget som representant för ett femtiotal småföretagare som blivit lurade och inte vågat annat än betala. Företaget fälldes.
Men jag har nästan fått telefonförsäljarfobi på köpet. Jag tycker det är fruktansvärt att inte få en syl i vädret när de kommer med sin svada och man fattar inte vad de föreslår och vad man säger ja till.. Jag brukar inte ha svårt att fatta annars, men sedan den där killen ringde och dumförklarade mig totalt och behandlade mig som en idiot, så har jag börjat tvivla.
Som tur är har jag bara mobilnumret registrerat på mitt företag. Då har jag ju automatiskt nummerpresentatör. Så fort något nummer som jag inte känner igen syns i rutan så svarar jag inte utan låter telefonsvararen ta det. Finns det inget meddelande går jag till den utmärkta sidan "vemringde.se" och kollar om någon har anmält numret och vart det går. (Den finns också som app, som lägger in ett register av blockerade nummer i telefonens kontaktlista) Man kan nämligen inte "nixa" som företagare. I mitt fall har 100% av alla som inte lämnar meddelande varit telefonförsäljare. Och till de som lämnar meddelande är det ju bara att ringa tillbaka.
OK, jag kanske missar några erbjudanden, men det kan jag leva med. Skicka ett mail i stället, så jag i lugn och ro kan ta del av vad erbjudandet går ut på. Så kanske det till och med kan bli affär någon gång!
Att höra till
Det är viktigt med tillhörighet. Att ha skrivbord med stol och telefon.
Att ha nyckelkort/legitimation och lösenord till min dator.
Och veckans fika.
Att ha nyckelkort/legitimation och lösenord till min dator.
Och veckans fika.
20130127
Söndagskväll
De här 45% som jag jobbar för regionen är oftast schemalagda i Vänersborg på måndagar och tisdagar. Förra veckan var ett undantag, eftersom det var kommun-och landstingsdagar för hela riket då, på fredagen och lördagen.
Eftersom det är ca 14 mil till Vänersborg måste man åka tidigt för att hinna till "morgonsamlingen".
Måndagar betyder det 05.10 från busstationen i Hjo. Tisdagar 06.12. Vidare med tåg från Skövde, byte i Herrljunga.
Men det är det värt för att få jobba.
Fyra veckor kvar av vikariatet nu.
Eftersom det är ca 14 mil till Vänersborg måste man åka tidigt för att hinna till "morgonsamlingen".
Måndagar betyder det 05.10 från busstationen i Hjo. Tisdagar 06.12. Vidare med tåg från Skövde, byte i Herrljunga.
Men det är det värt för att få jobba.
Fyra veckor kvar av vikariatet nu.
20130126
Det där med politiiiken
Det jobb jag har just nu i Västra Götalandsregionen är ett jobb som politisk sekreterare, javisst. Jag jobbar åt ett politiskt parti för att hjälpa till att föra fram detta partis åsikter och idéer. Jag skriver en del protokoll och artiklar, sköter hemsida och Facebook-sida, fixar lite med studiebesök i olika verksamheter, sitter på möten, är med och lyssnar i olika forum, diskuterar det aktuella läget och tillför mina tankar till arbetslaget. Självklart bör jag ju då dela huvudparten av detta partis åsikter, vilket jag för det mesta gör.
Men politiker är jag inte och kommer aldrig att bli. Det ständiga sammanträdandet, det ständiga brytandet av åsikter mot andra åsikter som man på förhand vet hur de kommer att låta, ett evigt köpslående, kamp om procent, "säljande" av argument för att en idé ska vinna gehör hos partiet, hos allianspartier och sedan övertyga även meningsmotståndarna. Dessutom händer det inte sällan att någon jobbar med ett förslag en lång tid, bara för att se att någon motståndare får höra om förslaget, snappar upp det, gör det till sitt och driver igenom det utan minsta cred till den som kom upp med det ursprungliga förslaget. Och det kan ta evigheter från att man lämnar in en motion om ett förslag tills den tas upp i fullmäktige. Sedan kan det gå ytterligare långa tider när det ställs interpellationer och diskuteras på längden och tvären. Kvarnarna maler långsamt i en demokrati och jag har full förståelse för att de måste det för att alla röster ska kunna göra sig hörda. Till och med de som blivit invalda på senaste tiden, som ingen av de andra partierna vill samarbeta med eller förknippas med på det mest långsökta sätt - de har rätt att säga sin mening om de andra partiernas motioner och lägga egna om precis vad de vill.
Nu när jag har jobbat ett tag i organisationen kan jag konstatera det jag redan visste - att jag aldrig kommer att bli "politiker" i det avseendet att jag sitter som ordinarie ledamot i fullmäktige, nämnder eller styrelser. Däremot kommer jag förmodligen att då och då fortsätta att hjälpa till med marknadsföring, kampanjmaterial, vissa events, val och annat. Och delta i arbetet på andra sätt när det behövs. Det har jag gjort redan tidigare, ideellt eller näst intill. Där känner jag att jag kan tillföra något och kanske indirekt göra skillnad i politiken.
Men det här halvårslånga vikariatet nära regionstyrelsen har gjort att jag känner ännu större beundran och tacksamhet till alla de som engagerar sig politiskt på alla nivåer för att demokratin skall fungera och samhället så småningom skall bli en bättre plats. Det finns så mycket orättvisor överallt och det behövs folk som orkar hålla ut i detta långsamma malande, som lyssnar på de svaga och tilltrampade och kommer med idéer och lösningar för att använda skattebetalarnas medel till så bra och många saker som möjligt, för det gemensamma bästa. Och ibland hängas ut och närmast mobbas i media när något blev fel. Många, många jobbar på år efter år utan att få eller sträva efter "folkets kärlek". Bara för att de sporras av motståndet och utmaningen, och för den egna tillfredsställelsen att man försöker göra något för att förbättra världen. Och då och då lyckas få igenom något.
Ibland hojtas det om att politikerna gör alldeles för få besök i verkligheten. Men hur många gör ett ordentligt besök i politikerns verklighet? I alla kommuner finns det möjlighet att vara med och lyssna på kommunfullmäktige och få ut protokoll därifrån. Man kan också ta upp egna frågor med "sitt" politiska parti genom dess representanter - hur många tar vara på den möjligheten?
Jag gör det då och då, men å andra sidan har jag inte så långt till "en politiker nära mig". I en del familjer betyder det att jag också skulle vara politiker ( i familjen Clinton och familjen Reinfeldt till exempel) men i vår familj räcker det så bra som det är, tack!
Men politiker är jag inte och kommer aldrig att bli. Det ständiga sammanträdandet, det ständiga brytandet av åsikter mot andra åsikter som man på förhand vet hur de kommer att låta, ett evigt köpslående, kamp om procent, "säljande" av argument för att en idé ska vinna gehör hos partiet, hos allianspartier och sedan övertyga även meningsmotståndarna. Dessutom händer det inte sällan att någon jobbar med ett förslag en lång tid, bara för att se att någon motståndare får höra om förslaget, snappar upp det, gör det till sitt och driver igenom det utan minsta cred till den som kom upp med det ursprungliga förslaget. Och det kan ta evigheter från att man lämnar in en motion om ett förslag tills den tas upp i fullmäktige. Sedan kan det gå ytterligare långa tider när det ställs interpellationer och diskuteras på längden och tvären. Kvarnarna maler långsamt i en demokrati och jag har full förståelse för att de måste det för att alla röster ska kunna göra sig hörda. Till och med de som blivit invalda på senaste tiden, som ingen av de andra partierna vill samarbeta med eller förknippas med på det mest långsökta sätt - de har rätt att säga sin mening om de andra partiernas motioner och lägga egna om precis vad de vill.
Nu när jag har jobbat ett tag i organisationen kan jag konstatera det jag redan visste - att jag aldrig kommer att bli "politiker" i det avseendet att jag sitter som ordinarie ledamot i fullmäktige, nämnder eller styrelser. Däremot kommer jag förmodligen att då och då fortsätta att hjälpa till med marknadsföring, kampanjmaterial, vissa events, val och annat. Och delta i arbetet på andra sätt när det behövs. Det har jag gjort redan tidigare, ideellt eller näst intill. Där känner jag att jag kan tillföra något och kanske indirekt göra skillnad i politiken.
Men det här halvårslånga vikariatet nära regionstyrelsen har gjort att jag känner ännu större beundran och tacksamhet till alla de som engagerar sig politiskt på alla nivåer för att demokratin skall fungera och samhället så småningom skall bli en bättre plats. Det finns så mycket orättvisor överallt och det behövs folk som orkar hålla ut i detta långsamma malande, som lyssnar på de svaga och tilltrampade och kommer med idéer och lösningar för att använda skattebetalarnas medel till så bra och många saker som möjligt, för det gemensamma bästa. Och ibland hängas ut och närmast mobbas i media när något blev fel. Många, många jobbar på år efter år utan att få eller sträva efter "folkets kärlek". Bara för att de sporras av motståndet och utmaningen, och för den egna tillfredsställelsen att man försöker göra något för att förbättra världen. Och då och då lyckas få igenom något.
Ibland hojtas det om att politikerna gör alldeles för få besök i verkligheten. Men hur många gör ett ordentligt besök i politikerns verklighet? I alla kommuner finns det möjlighet att vara med och lyssna på kommunfullmäktige och få ut protokoll därifrån. Man kan också ta upp egna frågor med "sitt" politiska parti genom dess representanter - hur många tar vara på den möjligheten?
Jag gör det då och då, men å andra sidan har jag inte så långt till "en politiker nära mig". I en del familjer betyder det att jag också skulle vara politiker ( i familjen Clinton och familjen Reinfeldt till exempel) men i vår familj räcker det så bra som det är, tack!
20130125
Viktiga möten - eller oviktiga?
Det här vikariatet som politisk sekreterare som jag har just nu medför att jag får möjlighet att resa runt en del, inte bara till Vänersborg, där Västra Götalandsregionen har sitt huvudsäte. I tisdags var vi i Göteborg på en konferens som heter Mötesindustriveckan med några hundra andra intressenter och idag är vi på väg till Helsingborg för att träffa ett tusental "partister". Det blir ett antal seminarier och föreläsningar om vad som rör sig i partiet och hur man ska ta avstamp inför valet 2014.
Jag kommer ju formellt sett bara att finnas kvar i organisationen i en månad till, sedan kommer ordinarie personal tillbaka, men jag tycker ändå att det är intressant att se hur den här stora organisationen fungerar och hur man satsar framöver. Och det är intressant att i praktiken kunna se hur det fysiska mötet kompletterar det som sker på nätet. På så sätt knyts det här mötet ihop med det vi hade i tisdags.
Vad ska man då ägna sig åt under de här dagarna? Jag har anmält mig till följande efter min inriktning och intressen (se bilden).
Hur som helst så tycker jag alltid att det är roligt att träffa andra människor, och nya människor, och lyssna på vad andra har att säga. Ju längre man lever, desto mer i ser man att man har kvar att lära och uppleva. Om man sedan har någon direkt "nytta" av det får framtiden utvisa!
Jag kommer ju formellt sett bara att finnas kvar i organisationen i en månad till, sedan kommer ordinarie personal tillbaka, men jag tycker ändå att det är intressant att se hur den här stora organisationen fungerar och hur man satsar framöver. Och det är intressant att i praktiken kunna se hur det fysiska mötet kompletterar det som sker på nätet. På så sätt knyts det här mötet ihop med det vi hade i tisdags.
Vad ska man då ägna sig åt under de här dagarna? Jag har anmält mig till följande efter min inriktning och intressen (se bilden).
Hur som helst så tycker jag alltid att det är roligt att träffa andra människor, och nya människor, och lyssna på vad andra har att säga. Ju längre man lever, desto mer i ser man att man har kvar att lära och uppleva. Om man sedan har någon direkt "nytta" av det får framtiden utvisa!
20130124
Förbereder lite
Jag har fixat till lite nya visitkort med kontaktuppgifter till mig/mitt företag. I praktiken är det ju samma sak eftersom det är ett mycket litet företag med bara en (jag) som jobbar.
En del kanske tycker att det är "gammelmedia" med visitkort, men det tycker inte jag. Av sig själv dömer man andra, som bekant. Jag tycker det är jättebra när man är ute på olika mingelplatser och nätverkar. Träffar man någon som man tycker att man vill träffa igen, samarbeta med eller bollplanka med, så är det så smidigt att få ett litet kort att stoppa i lämplig ficka. (Jag försöker stoppa dem i samma ficka, om jag skulle få fler vid samma tillfälle...) Sedan har man alla på ett ställe när man kommer hem.
Det jag förbereder mig för i och med detta är i första hand en konferens, eller "unconference" som den kallas, i Göteborg i mitten av mars. Den heter Webcoast och är till för alla oss som lever en del av livet på webben - proffs och "amatörer" (var nu gränsen går!). Jag har sett anmälningslistan, den ligger på hemsidan, och det finns en massa spännande människor där som jag är nyfiken på! Hoppas att de vill lära känna mig också, så jag tar med en hög visitkort. Ifall.
En del kanske tycker att det är "gammelmedia" med visitkort, men det tycker inte jag. Av sig själv dömer man andra, som bekant. Jag tycker det är jättebra när man är ute på olika mingelplatser och nätverkar. Träffar man någon som man tycker att man vill träffa igen, samarbeta med eller bollplanka med, så är det så smidigt att få ett litet kort att stoppa i lämplig ficka. (Jag försöker stoppa dem i samma ficka, om jag skulle få fler vid samma tillfälle...) Sedan har man alla på ett ställe när man kommer hem.
Det jag förbereder mig för i och med detta är i första hand en konferens, eller "unconference" som den kallas, i Göteborg i mitten av mars. Den heter Webcoast och är till för alla oss som lever en del av livet på webben - proffs och "amatörer" (var nu gränsen går!). Jag har sett anmälningslistan, den ligger på hemsidan, och det finns en massa spännande människor där som jag är nyfiken på! Hoppas att de vill lära känna mig också, så jag tar med en hög visitkort. Ifall.
20130123
Vårprojektet
Genom ett upprop på facebook länkat till bisonblog har jag fått inspiration att ta tag i det här med bloggandet igen. Jag har alltså hakat på utmaningen att blogga 100 dagar i följd under etiketten #Blogg100. Och jag skakar liv i inte mindre än två bloggar!
Min andra blogg hade jag ju inte uppdaterat på 1½ år, så den förde en ännu sorgligare tillvaro än den här, som jag uppdaterade för knappt ett år sedan...:)
Ni som har läst mina bloggar tidigare (eller om ni försöker läsa ikapp lite bakåt) kanske har märkt att den här handlar om funderingar kring kommunikationssamhället, informationsbranschen samt jobb, eget företag och sysselsättning i allmänhet. Undantaget resedagboken från Kambodja som jag lade här för ett år sedan, av praktiska skäl. (Vill du läsa om den mycket speciella resan så börjar det med det här inlägget 17/1 2012)
Den andra bloggen, som heter hurhamnadejaghär? skall vara en plats för spickelering och filosifering, för att låna ett uttryck ur Astrid Lindgrens vokabulär. Ditt om datt om livet helt enkelt.
På det vikariat där jag för närvarande tillbringar 45% av min arbetstid ingår det bl a att få organisationen att synas på webben. Jag administrerar en hemsida och en facebooksida och står till tjänst som "konsult" för arbetskamrater som har frågor om sina insatser på andra forum.
För ett par veckor sedan diskuterade vi i arbetslaget just detta att synas på webben kontra i andra media och vi hade väldigt olika åsikter om hur väl man syns på olika platser. Alla har inte Facebook, nej, men de som har det vill bli uppdaterade. Alla läser inte heller medlemstidningens ledarsida eller debattartiklar. Det finns många idag som väljer bort lokaltidningen och därför inte ser insändarna, men de som läser papperstidningen vill att det ska finnas material från meningsfränderna där. Ett antal människor, kanske mest yngre, väljer helt bort SVT och SR och får sina nyheter och underhållning i andra kanaler som styrs av kommersiella krafter, vad får de för information?
Som vi alla mycket väl vet har medievärlden helt ändrat skepnad på bara några år, och den fortsätter att ändras hela tiden. Men man får aldrig förledas att tro att alla andra har samma medievanor som jag själv, för då är man illa ute.
Mitt sätt att bemöta tidens utveckling är att försöka hålla mig à jour med det som kommer, och "låta tusen blommor blomma" helt enkelt. Sprida gracerna mellan papper, web och vad man för övrigt kan hitta på. Jag tror det är nödvändigt om man vill synas för största möjliga antal mottagare.
Min andra blogg hade jag ju inte uppdaterat på 1½ år, så den förde en ännu sorgligare tillvaro än den här, som jag uppdaterade för knappt ett år sedan...:)
Ni som har läst mina bloggar tidigare (eller om ni försöker läsa ikapp lite bakåt) kanske har märkt att den här handlar om funderingar kring kommunikationssamhället, informationsbranschen samt jobb, eget företag och sysselsättning i allmänhet. Undantaget resedagboken från Kambodja som jag lade här för ett år sedan, av praktiska skäl. (Vill du läsa om den mycket speciella resan så börjar det med det här inlägget 17/1 2012)
Den andra bloggen, som heter hurhamnadejaghär? skall vara en plats för spickelering och filosifering, för att låna ett uttryck ur Astrid Lindgrens vokabulär. Ditt om datt om livet helt enkelt.
På det vikariat där jag för närvarande tillbringar 45% av min arbetstid ingår det bl a att få organisationen att synas på webben. Jag administrerar en hemsida och en facebooksida och står till tjänst som "konsult" för arbetskamrater som har frågor om sina insatser på andra forum.
För ett par veckor sedan diskuterade vi i arbetslaget just detta att synas på webben kontra i andra media och vi hade väldigt olika åsikter om hur väl man syns på olika platser. Alla har inte Facebook, nej, men de som har det vill bli uppdaterade. Alla läser inte heller medlemstidningens ledarsida eller debattartiklar. Det finns många idag som väljer bort lokaltidningen och därför inte ser insändarna, men de som läser papperstidningen vill att det ska finnas material från meningsfränderna där. Ett antal människor, kanske mest yngre, väljer helt bort SVT och SR och får sina nyheter och underhållning i andra kanaler som styrs av kommersiella krafter, vad får de för information?
Som vi alla mycket väl vet har medievärlden helt ändrat skepnad på bara några år, och den fortsätter att ändras hela tiden. Men man får aldrig förledas att tro att alla andra har samma medievanor som jag själv, för då är man illa ute.
Mitt sätt att bemöta tidens utveckling är att försöka hålla mig à jour med det som kommer, och "låta tusen blommor blomma" helt enkelt. Sprida gracerna mellan papper, web och vad man för övrigt kan hitta på. Jag tror det är nödvändigt om man vill synas för största möjliga antal mottagare.
20120208
Måste bara dela med mig
En del tjänster ser ut som om de vore type-castade för mig. Se till exempel den här... Tyvärr inte särskilt fast, så vi får väl se om jag anmäler mitt intresse!
2013-01-23 Här se man vådan av att länka till andra sidor på nätet...länken finns inte kvar utan visar till något helt annat!
2013-01-23 Här se man vådan av att länka till andra sidor på nätet...länken finns inte kvar utan visar till något helt annat!
20120202
Nu funkar filmen!
Här kommer filmen till blogginlägget tidigare idag. Bättre sent än aldrig!
Beklagar att den hamnade på tvären men det skyller jag på M's iPhone. Du får helt enkelt luta på huvudet för att titta...
Skickat från min iPhone
Lite mer om livet på landet
Nu har vi varit hemma i ett par dagar och jag ville bara skriva lite till om de sista besöken vi gjorde tillsammans med mikrokreditbanken "Kredit" ute på den kambodjanska landsbygden ca 2,5 mil från den vietnamesiska gränsen. Vi fick lov att parkera bilen, beväpna oss med vattenflaskor och gå de sista kilometerna på smala cykel/moped/buffelvägar för att komma fram. Byn visade sig vara ganska utspridd, så vi förstod att de som samlats till kursen också hade fått gå eller cykla en bit, de närmaste husen var väl något hundratal meter bort.
Följande lilla film är alltså från den fattiga by där de vid vårt besök fick en kurs, teoretisk och praktisk, om hönsskötsel. Det var en grundlig kurs som förklarade varför det är bättre att hålla hönsen inne i en bur och ge dem väl avpassad mat beroende på deras ålder och vad man ska ha dem till (värphöns eller kött) och man fick också lära sig hur man bygger en stadig och bra bur med det virke man har till hands.
Ett fåtal av befolkningen kan läsa, därför är kurserna mycket praktiskt upplagda, och teoridelarna förklaras så mycket det går i bilder. Det var roligt att se hur alla var med och följde undervisningen med stort intresse.
I den här byn hade man inte ordnat några speciella barnaktiviteter, vilket var fallet på ett annat ställe som vi besökte. Barn i alla storlekar hängde mest omkring. Vi såg inte till några leksaker, inte ens "kottar och pinnar" - men de hade kanske några som de inte ville visa för oss. Vi förstod senare att barnen hade klätts upp för att det skulle komma besök till byn, annars brukade de mestadels gå klädda i minsta möjliga - kanske bara ett par trosor/kalsonger/shorts och möjligen någon t-shirt. Ni ser på filmen vad de lyckats skrapa ihop i klädväg.
Nåväl, pedagogen i mig försökte ta reda på om de hade någon boll av något slag, så man kunde aktivera dem lite. Den lilla söta bank-tjejen som var med frågade flera gånger men de bara skakade på huvudet. Däremot låg det, som så ofta, rikligt med skräp på marken. Så det blev att göra en av en plastpåse. Och visa de lite större barnen hur jag gjorde, så de skulle kunna göra en själva om de ville.
När vi samlade ihop oss för att gå, kom en av killarna med en trasig fotboll som han varit och hämtat. Kanske trodde han att den inte dög till det fina främmandet.
(Ska lägga in lite flera bilder också i nästa inlägg.)
Nu får jag inte filmen att funka heller... testar igen senare!
Följande lilla film är alltså från den fattiga by där de vid vårt besök fick en kurs, teoretisk och praktisk, om hönsskötsel. Det var en grundlig kurs som förklarade varför det är bättre att hålla hönsen inne i en bur och ge dem väl avpassad mat beroende på deras ålder och vad man ska ha dem till (värphöns eller kött) och man fick också lära sig hur man bygger en stadig och bra bur med det virke man har till hands.
Ett fåtal av befolkningen kan läsa, därför är kurserna mycket praktiskt upplagda, och teoridelarna förklaras så mycket det går i bilder. Det var roligt att se hur alla var med och följde undervisningen med stort intresse.
I den här byn hade man inte ordnat några speciella barnaktiviteter, vilket var fallet på ett annat ställe som vi besökte. Barn i alla storlekar hängde mest omkring. Vi såg inte till några leksaker, inte ens "kottar och pinnar" - men de hade kanske några som de inte ville visa för oss. Vi förstod senare att barnen hade klätts upp för att det skulle komma besök till byn, annars brukade de mestadels gå klädda i minsta möjliga - kanske bara ett par trosor/kalsonger/shorts och möjligen någon t-shirt. Ni ser på filmen vad de lyckats skrapa ihop i klädväg.
Nåväl, pedagogen i mig försökte ta reda på om de hade någon boll av något slag, så man kunde aktivera dem lite. Den lilla söta bank-tjejen som var med frågade flera gånger men de bara skakade på huvudet. Däremot låg det, som så ofta, rikligt med skräp på marken. Så det blev att göra en av en plastpåse. Och visa de lite större barnen hur jag gjorde, så de skulle kunna göra en själva om de ville.
När vi samlade ihop oss för att gå, kom en av killarna med en trasig fotboll som han varit och hämtat. Kanske trodde han att den inte dög till det fina främmandet.
(Ska lägga in lite flera bilder också i nästa inlägg.)
Nu får jag inte filmen att funka heller... testar igen senare!
20120127
Oj, det blev visst lite sent...
Man tänker så mycket, och så blir klockan plötsligt 00.15 och det är en lång dag i morgon. Så det blir inget längre blogginlägg idag heller. Nya försök i morgon, sista dagen här.
Vi blev sittande en extra stund på restaurangen där vi åt ikväll (maten här är egentligen värd ett eget inlägg, sååå god och fräsch). Vi satt och gick igenom veckan som varit och summerade våra intryck. Det har varit en fantastisk vecka, en del har varit riktigt tungt att se men vi har också skrattat en hel del. Och sett mycket positivt som är på gång i Erikshjälpens samarbete med ett otal olika organisationer. Och deras fantastiska representanter här på platsen, som haft en hel del prövningar och bakslag på vägen och absolut inte är "färdiga" med något av projekten - de har drömmar och visioner, de vågar tro att det är möjligt att förändra där man står och DET GÖR SKILLNAD! Jag önskar att jag hade ett par senapskorn av deras tro och förtröstan.
Jag är glad att jag satsade en del och följde med M och de övriga styrelseledamöterna hit den här veckan. Vi har sett så mycket som man aldrig skulle sett som turist här i landet. Det har varit värt vartenda öre!
I morgon blir det morgonsim en sista gång - om vi orkar upp...!
Skickat från min iPhone
Långt ute i bushen...!
Vi har ju varit borta i två dagar, VÄLDIGT AFK (fast vi har hört iPhonesignaler hela tiden), och sett hur man arbetar med mikrokrediter i praktiken. Vi har varit på home-party Cambodian style, kan man säga, då hela byar kommer tillsammans för att lära sig ekonomi, hönsskötsel eller odlingsteknik t ex. De flesta kan inte läsa så det är mycket bilder eller workshops som gäller. Vi har också fått komma hem till några familjer och sett vilken skillnad några dollar gör för dem.
Nu är vi alltså tillbaka i Phnom Penh och skall strax gå om hörnet och äta. Sista kvällen redan! Ska försöka hinna ett inlägg till i kväll.
Skickat från min iPhone
20120125
"Jag är ett barn, och det här är mitt hem..."
Pippi Långstrump hade en klar och tydlig bild av vad ett barnhem är, när Prussiluskan ville att Barnavårdsnämnden skulle ta hand om henne. Jag hade också en klar och tydlig bild av vad ett barnhem är, även om jag inte delar den med Pippi. Jag tror att jag delar min definition med de flesta, åtminstone de som är födda och uppvuxna på 50, 60 och 70-talen.
På ett barnhem bor barn som inte har några föräldrar, eller släktingar/grannar/socialt nätverk som kan ta hand om dem. Då är man per definition föräldraLÖS. I en del fall kan det finnas någon förälder som visserligen är i livet men som är förhindrad att ta hand om barnet pga sjukdom (ex HIV/AIDS), invaliditet (ex krigsskador) eller drogberoende (ex alkoholism).
Tills idag har jag trott att detta är den vedertagna bilden över hela världen. Och idag har jag fått upp ögonen för något som är fruktansvärt fel.
Här i Kambodja har det varit en väldig massa krig och oroligheter, även efter Pol Pot-regimen, så man tänker sig att det skulle finnas många föräldralösa i behov av barnhem bara på grund av det. Och på grund av den utbredda prostitutionen förstås, som ofta sprider HIV genom att familjefäder blir smittade hos prostituerade och går hem och smittar sin fru och därmed mycket troligt kommande barn. Alltså har välmenande, rika, västerländska organisationer satsat på att bygga barnhem. Under de senaste 20 åren har antalet barnhem (orphanages, alltså avsedda för föräldralösa) enbart i Phnom Penh fördubblats, från ett tjugotal till ett drygt fyrtiotal. Det har varit lätt att visa upp bilder på små magra och smutsiga barn (före) och små välkammade, skoluniformsklädda barn (efter) för att samla in pengar i västvärlden för att flera barn skall kunna få en flygande start på barnhem. Men sanningen är att bara ca 27% av de barn som bor på barnhemmen i Kambodja idag är föräldralösa enligt ovanstående definition. Tidigare i Kambodjas historia var barnhem något ovanligt, det fanns alltid någon närstående som tog hand om det utsatta barnet, kanske under några år och sedan fick det flytta till en annan närstående som förbarmade sig.
Idag har jag hört hårresande men tyvärr sanna berättelser om organisationer som värvar barn ute i fattiga byar i provinserna för att fylla platserna på barnhemmen. Som intalar föräldrarna att de är dåliga föräldrar för att de är fattiga, och barnen får en bättre utbildning mm om de placeras på hem. Föräldragenerationen, som inte att förglömma överlevt Pol Pot-regimen och därmed många gånger dras med posttraumatiskt stressymdrom, som bl a innebär att man har svårt att känna och visa kärlek till sina närmaste, och är rädd för att opponera sig och säga emot den man upplever som den starkare. Hellre tiger man och samtycker. Ibland betalar den fattiga familjen till och med för att barnhemmet bereder plats för barnet. Och ibland söker den ansvariga för barnet själv upp barnhemmet när barnet närmar sig skolåldern, för att de vill ge barnet en bättre start än de själva kan, av något skäl. Man ser barnhemmet som en internatskola helt enkelt. Tyvärr är det så att inte alla barnhem är de bästa av barnhem heller. På många hem förekommer överbeläggningar, dåligt med personal eller ingen alls för de som är över 11 år, och bestraffningar med t ex cykelkedjor. -Säg vilka fördomar ni har, så ska jag ta fram exempel på det, sade den kontaktperson som var en av de vi träffade idag. En dag som handlat så gott som uteslutande om just barnhem.
Det är alltså väldigt, väldigt många barn som i onödan tas ifrån ett hem och en närståendes kärleksfulla men kanske fattiga famn. Många som i onödan förblir "osynliga" under sin uppväxt. Många som blir i onödan blir institutionaliserade och helst skulle stanna på barnhemmet hela sitt liv - vilket en del faktiskt gör, då de smygande övergår från barn till personal, men ändå ses som "barn" av resten av personalen.
Den organisation vi besökte heter ICC SKY, en av de organisationer som Erikshjälpen stöder. Jag har inte hunnit ta fram deras adress på nätet så googla gärna på dem om du vill veta mer än jag berättar här!
Organisationen jobbar för att fasa ut så många barnhem som möjligt, av alla slag (privata och statliga) och i första hand placera barnen hos någon anhörig. Sedan finns det en priotiteringsordning för hur man ska placera barnen, den sista utvägen är utomlandsadoption. Man har inlett ett arbete för "utskolning" av unga vuxna till samhället - då de levt i en skyddad värld hela sitt liv finns det många normala sociala funktioner som de missat. Ett exempel är vuxna människors kroppsspråk. Om man inte känner igen ironi eller hur människor som ljuger och smickrar beter sig är det väldigt lätt att bli lurad. En viss andel av barnhemsbarn som hux flux flyttar ut hamnar enligt statistiken i såväl prostitution som kriminalitet, vilket alltså inte är så konstigt då.
Det finns några olika grenar i detta "utskolningsprogram", som alltså just är på väg ur startgroparna. Vi fick lite djupare inblick i en av dessa metoder - att skapa jourfosterhem som kan ta hand om 3-6 barn under max tre månader och på den tiden slussa ut dem i "verkligheten" under ledning och stöd av bra socialarbetare. Vi fick följa med till socialarbetarnas första besök hemma hos en vanlig familj på landet som anmält sig intresserade och ta del av introduktionssamtalet. Det är där vi är när jag filmar Michael för Facebook i förra inlägget, jag fick lov att sno filmen för att visa även de som läser denna blogg. Det var intressant att lyssna till resonemanget och även att se hur man lever utanför staden.
Efter besöket fick vi lunch tillsammans med en av de första "utskolningsgrupperna" som man jobbar med just nu. De hade fått kontakt och bildat grupper redan på hemmet, där de levde, och hade nu flyttat ut för att bo i lägenheter i mindre grupper. De upplever sig närmast som syskon i gruppen. De var i tjugoårsåldern och hade stora men till stor del genomförbara planer för sina studier och framtiden. Tjejen som jag pratade med ville bli ekonom, till exempel. Hennes (riktiga) syster hade blivit kvar som anställd på barnhemmet, mamman och pappan hade separerat och bor på var sitt håll för långt bort för att hålla kontakt med annat än på telefon - alltså ett exempel på de moderna barnhemsbarnen enligt ovan. Nu och framöver kan det åtminstone finnas hopp för att den här tjejen och hennes två mindre syskon ska kunna slussas ut och fungera i samhället. Och deras likar.
På eftermiddagen fick vi en mera teoretisk presentation om organisationen och projektet av vår kontaktperson, ännu en eldsjäl som flyttat från en tryggad tillvaro i England, Europa, efter att redan vid sex års ålder ha fått en tydlig upplevelse av att det var i Kambodja hon skulle leva och bo. Det var en lång och slingrig väg hit, bl a något års studier i svensk litteratur (!), innan hon för elva år sedan kom hit och gifte sig och bildade familj med en khmer. Samtidigt har hon bl a jobbat i nära kontakt med regeringen med att ta fram lagförslag om just reformation av barnhemsverksamheten, som sedan gick igenom som lagar under 2006-2008 ungefär. Och också jobbat intensivt tillsammans med andra organisationer för att vända denna tankbåt och lägga om barnhemsverksamheten till stödåtgärder för fattiga och outbildade familjer på olika sätt. Någon slags familjecentraler eller alternativa skolor som River Kids och Sunshine som vi besökt de senaste dagarna. Det finns som sagt flera grenar, vi har bara fått skumma lite på ytan av alla idéer. Det är ju viktigt att alla donatororganisationer är med och inser att verksamheten behöver förändras! Och att det gamla begreppet "hjälp till självhjälp" med i det här fallet stöd till hela familjer fortfarande är det bästa arbetssättet.
I morgon skall vi vidare ut i landet och närmare bekanta oss med fenomenet mikrolån, som ju blivit ett framgångsrikt koncept och t o m fått Nobels fredspris. Vi skall dra iväg till andra sidan Mekongfloden och ligga över på ett annat ställe där jag inte vet om det finns tillgång till dator, så vi får se om det blir någon bulletin därifrån!
20120124
Mera möten
Bilden jag lyckats pilla in i bloggen idag visar en lokal där det bedrivs skola/förskola i dubbla pass varje dag i de allra slummigaste kvarteren i Phnom Pen. Här vistas dagligen 25 barn och tre vuxna samtidigt under några timmar, sedan kommer det nya barn. Bilden är alltså tagen precis i dörrhålet, lokalen är kanske 25 kvadratmeter (?) Den ligger strategiskt för att det är lättare att få barnen att komma dit om den ligger nära deras bostäder, och - ja, det fungerar ju någorlunda. De behöver ju ingen hall till vinteroveraller och Graningekängor. Jag har inte så många bilder från det här området, för de ansvariga för organisationen ville inte att några av de utsatta barnen skulle komma med på bild. Och vart man än vände kameralinsen så nog fanns det barn där. Här lever människor på varann åt alla håll, horisontellt och vertikalt, och en gång om året svämmar floden över och dränker stora delar av stadsdelen så sedan är det bara att börja om med inredningen... En av våra värdar visade märken på en mur ca 2,5 meter upp dit floden nådde senast den var som högst.
Detta område såg betydligt värre ut än där vi var i går. Folk precis överallt - vi var där mitt på förmiddagen och då satt de flesta vuxna som vi såg och spelade kort eller såg på tv. Några hade förstås små butiker av det slag som alltid är öppna och alltid finns överallt. Barnen lekte som barn gör, eftersom det är kinesiskt nyår idag var skolbarnen lediga. De minsta barnen krälade omkring i dammet övervakade av mormor, blöjor fanns nog inte ens på kartan så man kan tänka sig hur bakterierna frodas i värmen. Hur det går till här när mörkret faller vill vi inte veta... Varje gång vi ser ett litet ansikte tänker vi trafficking och barnprostitution. De organisationer vi besökt har i enstaka fall tagit hand om så små barn som ettåringar som varit utsatta för sexuella övergrepp, även om det är vanligare att 9-10-åringar och uppåt tvingas till denna hantering.
Vi fick ta del av familjers och enskildas livsöden och många gånger under dagen upprepades orden droger, prostitution, övergrepp, trafficking, HIV/AIDS, fattigdom... Vi mötte en familj som fått sitt fjärde barn i lördags (!) som försörjde sig på att pappan drog iväg och sålde småvaror från sin motorcykel varvid han tjänade ca $5 per dag. Vår värd misstänkte att detta var bruttoinkomsten, de flesta av de vuxna människorna här har inte gått tillräckligt i skola för att lära sig räkna och läsa ordentligt, än mindre företagsekonomi och skillnaden mellan bruttoinkomst och vinst.
Vi fick också besöka "högkvarter" i närheten till området där några av Erikshjälpens samarbetsorganisationer har verksamhet. Här vid floden finns t ex projektet "River Kids" som samlar ihop barn i olika åldrar, ser till så de lär sig tillräckligt mycket för att hänga med i den statliga skolans undervisning (på liknande sätt som Sunshine som jag skrev om igår) och lär dem grundläggande folkvett som hygien och moral. Idag besökte vi också Kambodjas motsvarigheter till såväl Glada Hudikteatern som LP-stiftelsen - alltså en organisation som arbetar för att fysiskt och psykiskt funktionshindrade skall få personlig utveckling och arbeta med t ex drama och annat kreativt i denna process (tänk efter hur många sådana som kan rymmas i ett härjat land som Kambodja och lägg därtill ett antal "normalstörda", som varit utsatta för övergrepp som t ex syra i ansiktet kastad av någon anhörig) och en annan organisation som riktar in sig på alkohol- och drogmissbrukare (och gissa hur många sådana det finns i ett härjat land osv...) Överallt bland personalen ser vi samma varma leenden mot människor och kärleksfulla ögon när de talar om sitt arbete. Vi förundras över hur de orkar. En av medarbetarna medgav idag att, ja, ibland gråter man faktiskt över utsatta människor som kommer i ens väg. Och man kan bara hjälpa om de själva vill. Lika ofta som vi hört ovanstående ord, lika ofta har vi hört ord som projekt, möjligheter, gemenskap, program, läroplan, stödundervisning, ett mål mat om dagen, hygien... Och det ger hopp! Någon gång kommer man in på det lilla ordet "fundraising", alltså hur man skall samla in pengar till allt detta enorma arbete som aldrig verkar få någon ände. Och man tänker och tänker på vad man skulle kunna göra för att få ihop ännu mera pengar till dessa eldsjälar, både de som har lämnat en trygg tillvaro i ett rikt västerland för att jobba med det här, och de som känner en brinnande längtan att hjälpa sitt eget folk som har det sämre än sämst. Och de ser resultat. Det går inte fort men det händer små mirakel då och då. Vi fick höra om en flicka som blivit skickad till Malaysia (trafficking) som tack vare hjälptelefonen som en av Chab Dais många grenar jobbar med lyckades komma tillbaka till sitt land och hem just här om dagen. Och liksom det blir "glädje bland änglarna i himlen över en enda..." så jublar personalen här över varje seger.
För att våra västerländska kroppar och hjärnor skall orka med detta bombardemang av intryck och tankar i denna värme, har våra värdar Marianne och Bror (som dessutom hade bröllopsdag just idag!) lagt in en och annan välbehövlig matpaus och annan rekreation emellan. Idag åt vi lunch på en fantastisk buffé-restaurang där man betalade $7 plus det man ville dricka, och sedan fick man äta precis så mycket man klarade av. Tyvärr har man ju sina begränsningar. Tänk Orient Palace i Skövde, du som har varit där (en stor restaurang med bl a Mongolian Barbeque), fast ungefär fyra-fem gånger större buffé med kambodjanska och vietnamesiska, kalla och varma, specialiteter. Ett helt bord bara med efterrätter - flera mysko grejor som jello och rissoppa, men också enorma fat med exotisk frukt av många sorter... Fatta att vi led lite av what we in Sweden call paltkoma på eftermiddagens besök och presentationer!
Och så var det ju också det att vi gärna ville go shopping a little in the same veva. (Man blir lite uppmjukad även i hjärnans språkcentrum när man hör och pratar någon slags engelska med diverse brytningar samtidigt som man vill verka prydlig hela tiden. Det tär på krafterna.) Våra fantastiska värdar lotsade oss även här, till ett shopping mall i flera våningar där vi gjorde diverse fynd. Tyvärr lyckades jag nästan klämma handen av en liten expedittjej när jag stängde dörren till provhytten (tycker man förresten att svenska provhytter är små, så kan man kolla de här! I klass med en flygplanstoalett!) men å andra sidan köpte jag två par jeans och ett bälte av henne så då blev hon nog lite gladare igen. På kambodjaners vis log hon i alla fall emot mig hela tiden. Så även den som Michael köpte två par jeans av. "Riktiga" jeans alltså, till en bråkdel av priset hemma. Man undrar vad kopiorna kostar...
Vi åt ju även en måltid på kvällen denna dag, men eftersom vi hade grundat med glass på det amerikanska haket Swensens på bottenplanet blev det något enklare förtäring på fjärde plan i samma varuhus. Där köpte man först valfritt antal "monopolpengar" - kuponger - som man sedan kunde använda till mat och dryck i ett 25-tal luckor runt ett stort torg med cafémöbler. Vi köpte varsitt stort glas färskpressad fruktjuice som inte var av denna världen, och sedan valde Michael och jag att dela på en risrätt med wokade skaldjur och grönsaker. Vi var proppmätta och måste tyvärr lämna nästan en fjärdedel av portionen. Rolf säger att det är klara pensionärspoäng på detta!
Vi konstaterade också att vi haft en väldig tur när vi gav oss iväg på denna "Blind-date" till resa. Jag hade ju inte träffat någon av de andra i detta gäng och flera av de andra har inte lärt känna varann så väl förut heller, eftersom de sitter i olika delar av Erikshjälpens styrelse. Men jättekul har vi, bättre ressällskap kunde man inte få. Undrar om vi skulle ta och stanna någon månad härnere? :)
Nä, vi måste ju hem och samla in mer pengar till Erikshjälpen!
20120123
Så här kan det också vara...
...att bo på denna planet.
Idag var vi uppe och iväg redan kvart i 8 för att besöka organisationen Chab Dai. De har just flyttat in i ett nytt, ändamålsenligt kontor som är ett knallgult trevåningshus i Phnom Pen. Chab Dai är kort sagt en organisation som samordnar insatserna från drygt 50 kristna hjälporganisationer som arbetar mot trafficking och utnyttjande av barn, i första hand sexuellt men även i barnarbete.
Vi frågade vad byggnaden använts till innan de flyttade in. Jo, någon slags "business", trodde Helen, den brittiska chefen på platsen. Det stod tomt innan de flyttade in, så att den hyresgästen som kom efter dem till de gamla urvuxna lokalerna kan flytta in redan den 1/2! När den kambodjanske ledaren för organisationen i hela Kambodja hörde att vi undrade, berättade han att den hade fungerat som ett ställe där man "rekryterade" ungdomar, mest flickor och ofta från fattiga lansbygdsfamiljer, man gav dem en s k "utbildning" på några veckor i hur ett modernt hushåll sköts och lite engelska på basic-nivå och skickade sedan iväg dem till rika familjer utomlands. Malaysia tar just nu emot mängder av dessa flickor, och ett stort antal av dessa hamnar i något som närmast liknas vid modernt slaveri. Förutom att arbeta i hushållet får de stå till tjänst med allehanda "tjänster" framför allt till mannen i hushållet, och de fråntas alla rättigheter - egen telefon, pass och andra papper de kan ha haft med sig. De blir helt utlämnade till deras arbetsgivares goda vilja.
När vi gick runt i de luftiga och ändamålsenliga kontors- och samtalslokalerna kunde man inte annat än småle och förundras lite över Guds finger. Helen, som alltså fick reda på det samtidigt som vi, hoppade runt och sa: Snacka om att en byggnad blir "omvänd"...! (fast på engelska).
Jag skulle kunna berätta mycket om Chab Dai men timmen är sen och det får bli en annan gång. Namnet betyder i alla fall "join hands" - ta varandra i handen - och står på tre verksamhetspelare: samarbete mellan organisationerna, förebyggande/ingripande samt uppsökande och riktlinjer/målsättningar. Kontor som arbetar på liknande sätt finns nu även i USA, Kanada och England. Man nätverkar även med organisationer i andra länder, t ex grannländerna Malaysia och Thailand.
Vi besökte två av de ställen som är med i organisationen för att se hur det fungerar i verkligheten. Det var enormt intressant att se och höra de eldsjälar som arbetar där försöka förändra livsvillkoren för de barn och deras föräldrar de har på sin lott. Fattiga föräldrar i ett samhälle (se bilden) där ca 5% av de vuxna kan läsa någorlunda, får en möjlighet att låta barnen gå i skola och äta något varje dag och samtidigt lära sig grundläggande "folkvett" som att man tvättar händerna före maten och efter toalettbesök, att man bara dricker rent vatten och vilken slags mat som är nyttigare än annan. När de uppnått en grundläggande nivå slussas de över till den vanliga kommunala skolan, men har fortfarande möjlighet att få stödundervisning här. De fattiga eleverna ligger bara på grund av det oändligt mycket efter sina jämnåriga och har ingen möjlighet att betala för extra lektioner, vilken annars är vanligt att även andra elever behöver. Kan man således undvika att bli sjuk i tropiska sjukdomar och lära sig läsa och räkna, kan man få flera möjligheter att välja på. Kanske kan man jobba hårt och studera vidare på högre nivåer och bli till verklig nytta för hela samhället och landet, t ex som jurist eller lärare, eller lära sig företagande, få mikrolån och starta någon liten business som åtminstone man själv, familjen och kanske släkten kan leva på. Då behöver man inte ens överväga att skicka iväg familjens nioåriga dotter som förlorar oskulden för kanske 800 dollar. Dottern som därmed förvägras alla valmöjligheter till ett fortsatt "anständigt" liv, förskjuts av familj och släkt och får försörja sig på prostitution. Droger och misär följer som brev på posten och hon slutar sina dagar som "baglady" - om hon blir så gammal. Givetvis har organisationen även verksamhet bland offern, "ingripande", på olika sätt, men vi besökte bara dessa två idag, vilket tog större delen av dagen.
Vid femtiden när vi kom tillbaka till hotellet var man ganska mör både i kroppen och huvudet av alla intryck. Under en dryg timme ägnade vi oss åt egen rekreation: någon vilade, drack kaffe och några gick och fick välbehövlig massage. Jag valde en djupverkande underhudsmassage som var en blandning av thai- och aroma massage. Jag ska inte svära på att den lilla tjejen promenerade på mina skulderblad och bröstrygg, men hon drog rejält i håret i alla fall! Stadiga nypor som visste var de tog och ett litet försiktigt "sorry" emellanåt när jag råkade kvida till för att det gjorde ont i mina spända muskler när de löstes upp tog mig bort från den grymma verkligheten som de flesta i världen lever i för en liten stund. Ja, jag behövde det och kanske kommer jag på något genidrag i natt när jag sover!
Aftonens måltid intogs på ännu en restaurang, fransk denna gång, och vi hade ett långt samtal om hur dagen hade varit och hur Erikshjälpen arbetar. Ute på våra besök hade våra värdar fått svara på frågan hur det kom sig att de hamnade här, med mycket varierade svar. Nu frågade styrelsemedlemmarna varandra samma fråga, med något mera likartade svar.
Den stora behållningen av denna resa tror jag redan nu blir alla möten med människor som vi får vara med om, och alla livsöden som anförtros oss. Vi har bara idag hört flera märkliga berättelser om hur man kommer till en vändpunkt som i ett fall till och med var väldigt dramatisk och höll på att ta död på personen, och steg för steg bygger sig ett annat slags liv som är till nytta för både sina närmaste och en stor mängd människor runt omkring. För att inte säga hela landet. Det är mycket att smälta. Tur att inte alla måste gå igenom sådan skärseld för att hitta sin plats i livet! Samtidigt är kontentan att det aldrig är försent att tänka om och göra något annat, som kanske kan forma om världen lite grann och göra den bättre.
Idag var vi uppe och iväg redan kvart i 8 för att besöka organisationen Chab Dai. De har just flyttat in i ett nytt, ändamålsenligt kontor som är ett knallgult trevåningshus i Phnom Pen. Chab Dai är kort sagt en organisation som samordnar insatserna från drygt 50 kristna hjälporganisationer som arbetar mot trafficking och utnyttjande av barn, i första hand sexuellt men även i barnarbete.
Vi frågade vad byggnaden använts till innan de flyttade in. Jo, någon slags "business", trodde Helen, den brittiska chefen på platsen. Det stod tomt innan de flyttade in, så att den hyresgästen som kom efter dem till de gamla urvuxna lokalerna kan flytta in redan den 1/2! När den kambodjanske ledaren för organisationen i hela Kambodja hörde att vi undrade, berättade han att den hade fungerat som ett ställe där man "rekryterade" ungdomar, mest flickor och ofta från fattiga lansbygdsfamiljer, man gav dem en s k "utbildning" på några veckor i hur ett modernt hushåll sköts och lite engelska på basic-nivå och skickade sedan iväg dem till rika familjer utomlands. Malaysia tar just nu emot mängder av dessa flickor, och ett stort antal av dessa hamnar i något som närmast liknas vid modernt slaveri. Förutom att arbeta i hushållet får de stå till tjänst med allehanda "tjänster" framför allt till mannen i hushållet, och de fråntas alla rättigheter - egen telefon, pass och andra papper de kan ha haft med sig. De blir helt utlämnade till deras arbetsgivares goda vilja.
När vi gick runt i de luftiga och ändamålsenliga kontors- och samtalslokalerna kunde man inte annat än småle och förundras lite över Guds finger. Helen, som alltså fick reda på det samtidigt som vi, hoppade runt och sa: Snacka om att en byggnad blir "omvänd"...! (fast på engelska).
Jag skulle kunna berätta mycket om Chab Dai men timmen är sen och det får bli en annan gång. Namnet betyder i alla fall "join hands" - ta varandra i handen - och står på tre verksamhetspelare: samarbete mellan organisationerna, förebyggande/ingripande samt uppsökande och riktlinjer/målsättningar. Kontor som arbetar på liknande sätt finns nu även i USA, Kanada och England. Man nätverkar även med organisationer i andra länder, t ex grannländerna Malaysia och Thailand.
Vi besökte två av de ställen som är med i organisationen för att se hur det fungerar i verkligheten. Det var enormt intressant att se och höra de eldsjälar som arbetar där försöka förändra livsvillkoren för de barn och deras föräldrar de har på sin lott. Fattiga föräldrar i ett samhälle (se bilden) där ca 5% av de vuxna kan läsa någorlunda, får en möjlighet att låta barnen gå i skola och äta något varje dag och samtidigt lära sig grundläggande "folkvett" som att man tvättar händerna före maten och efter toalettbesök, att man bara dricker rent vatten och vilken slags mat som är nyttigare än annan. När de uppnått en grundläggande nivå slussas de över till den vanliga kommunala skolan, men har fortfarande möjlighet att få stödundervisning här. De fattiga eleverna ligger bara på grund av det oändligt mycket efter sina jämnåriga och har ingen möjlighet att betala för extra lektioner, vilken annars är vanligt att även andra elever behöver. Kan man således undvika att bli sjuk i tropiska sjukdomar och lära sig läsa och räkna, kan man få flera möjligheter att välja på. Kanske kan man jobba hårt och studera vidare på högre nivåer och bli till verklig nytta för hela samhället och landet, t ex som jurist eller lärare, eller lära sig företagande, få mikrolån och starta någon liten business som åtminstone man själv, familjen och kanske släkten kan leva på. Då behöver man inte ens överväga att skicka iväg familjens nioåriga dotter som förlorar oskulden för kanske 800 dollar. Dottern som därmed förvägras alla valmöjligheter till ett fortsatt "anständigt" liv, förskjuts av familj och släkt och får försörja sig på prostitution. Droger och misär följer som brev på posten och hon slutar sina dagar som "baglady" - om hon blir så gammal. Givetvis har organisationen även verksamhet bland offern, "ingripande", på olika sätt, men vi besökte bara dessa två idag, vilket tog större delen av dagen.
Vid femtiden när vi kom tillbaka till hotellet var man ganska mör både i kroppen och huvudet av alla intryck. Under en dryg timme ägnade vi oss åt egen rekreation: någon vilade, drack kaffe och några gick och fick välbehövlig massage. Jag valde en djupverkande underhudsmassage som var en blandning av thai- och aroma massage. Jag ska inte svära på att den lilla tjejen promenerade på mina skulderblad och bröstrygg, men hon drog rejält i håret i alla fall! Stadiga nypor som visste var de tog och ett litet försiktigt "sorry" emellanåt när jag råkade kvida till för att det gjorde ont i mina spända muskler när de löstes upp tog mig bort från den grymma verkligheten som de flesta i världen lever i för en liten stund. Ja, jag behövde det och kanske kommer jag på något genidrag i natt när jag sover!
Aftonens måltid intogs på ännu en restaurang, fransk denna gång, och vi hade ett långt samtal om hur dagen hade varit och hur Erikshjälpen arbetar. Ute på våra besök hade våra värdar fått svara på frågan hur det kom sig att de hamnade här, med mycket varierade svar. Nu frågade styrelsemedlemmarna varandra samma fråga, med något mera likartade svar.
Den stora behållningen av denna resa tror jag redan nu blir alla möten med människor som vi får vara med om, och alla livsöden som anförtros oss. Vi har bara idag hört flera märkliga berättelser om hur man kommer till en vändpunkt som i ett fall till och med var väldigt dramatisk och höll på att ta död på personen, och steg för steg bygger sig ett annat slags liv som är till nytta för både sina närmaste och en stor mängd människor runt omkring. För att inte säga hela landet. Det är mycket att smälta. Tur att inte alla måste gå igenom sådan skärseld för att hitta sin plats i livet! Samtidigt är kontentan att det aldrig är försent att tänka om och göra något annat, som kanske kan forma om världen lite grann och göra den bättre.
20120122
En ovanlig söndag
Började dagen med några längder i den minimala bassängen. Det är så gott att äta frukost sedan. Frukosten ser lite annorlunda ut i den här delen av världen. Man äter gärna ris med någonting till även på morgonen, så det ingick självklart i buffén. Dessutom pinfärsk ananas och mango. Och så vitt bröd... Sedan tittade vi ut på innergården och där stod en liten "gubbe" och fixade äggrätter! Pinfärska de också alltså. Michael och jag valde scrambled idag, i morgon funderar vi på att prova pancakes.
Apropå det där med språket så behöver man visst inte bekymra sig och bemöda sig med att öva upp franskan när man ska åka hit. Nu för tiden kan de flesta engelska och det är bara de äldre (typ 50+) som kanske vill prata franska. Det franska arvet begränsar sig till en del av arkitekturen nere vid floden, men eftersom hela Phnom Penh är så gyttrigt så är det svårt att se något kvarter i någon speciell stil. Det finns inte heller några speciella shoppingkvarter eller restauranggator, utan allt ligger huller om buller. Möjligen närmast floden, där det går en bred strandpromenad med restauranger och så, där vi faktiskt var och åt vattenbuffel ikväll. På en restaurang vid namn Titanic (uttalas på franska med betoning på sista stavelsen!). Men nu går jag händelserna i förväg.
Efter frukosten begav vi oss iväg med tuc-tuc till den internationella kyrkan ICF (International Church Fellowship) där vi deltog i en rätt vanlig gudstjänst, fast det var massor av nationaliteter förstås. Men allt var på engelska så vi hängde på. Och predikan var extra intressant. Dagens text handlade om när Jesus kallade de första lärjungarna som var fiskare. Predikanten gjorde det hela till ett veritabelt föredrag om fisket i Kambodja och fick ihop det med texter och liknelser som han läste in emellan. Mycket skickligt gjort, och extra intressant för oss som inte visste så mycket om det.
Efter kyrkkaffet på takterrassen gick vi runt hörnet till muséet Tuol Sleng. Byggnaderna var skola fram till 1975 då Pol Pot beslöt att göra det hela till ett tortyrfängelse i stället. Känner du inte till Pol Pot och Röda Khmererna, googla på det! Det är så mycket hemskheter så en tiondedel kunde varit nog och i slutändan hade de haft ihjäl ungefär en fjärdedel av hela landets befolkning. Bara därför att denne tyrann till diktator fått för sig att man inte behövde några akademiker, någon kommers, några företagare eller arbetsledare över huvud taget i det perfekta kommunistiska samhället. Bara bönder och möjligen en och annan arbetare. Så genom ett utstuderat system av angiveri fick man in en massa folk som inte hade gjort något speciellt mot staten eller så, torterade de som kunde ha upplysningar och körde iväg andra direkt till avrättning. I det gamla tortyrfängelset har man alltså inrymt ett muséum om denna hemska tid i Kambodjas historia. Har man varit i ett koncentationsläger så var detta ungefär dubbelt så otäckt tyckte jag. Och man funderade på vad man själv och Sverige gjorde under dessa år i slutet av 1970-talet. Jag gick på gymnasiet. Och Pol Pot lär ha varit i Sverige och hälsat på Palme, högst inofficiellt förstås, och svenska journalister på vänsterkanten var här och rapporterade att tillståndet var utmärkt - fast de kom förstås inte in i Tuol Sleng. Tre miljoner människoliv avslutade på ett grymt sätt i hela landet, av sitt eget folk. Troligen visste man åtminstone på en del håll i omvärlden vad som pågick men ville eller vågade inte göra något. Jag gick med låten "Stå och se på" av Anders Edenroth/The Real Group ringande i huvudet och klarade inte riktigt att se alla delar av utställningarna. T ex de minimala bås med dörr som varje fånge skulle vistas i hela tiden utom då de torterades. Alltså sova, sköta hygienen, äta...
Eftre att ha dragit några djupa andetag gick vi i alla fall runt ett annat hörn och åt lunch efter detta. Därefter gjorde vi ytterligare ett besök på en historisk plats, bara för att ha klarat av det, så att säga. Det var nämligen typ en förlängning av ovanstående, "Killing fields" strax utanför huvudstaden, dit man förde fångar enbart för att avrätta dem. Nu är det en fridfull park där gästerna uppmanas att tala lågmält och visa respekt, och man guidas runt området på stigar som man inte får avvika från eftersom man då kan trampa i några mänskliga lämningar som inte är uppgrävda. Guidningen var inspelad så att var och en kunde gå runt till olika stationer och lyssna i hörlurar, sin egen takt, och det fanns extra information inspelad för de som ville fördjupa sig på en del ställen. Det var verkligen minimalt med prat och alla gick koncentrerat och lyssnade på den blodiga historia som sakligt berättades i våra öron. Vid avrättningarna kostade man inte alltid på kulor utan man kunde ta vad som fanns till hands, spadar, yxor eller andra verktyg, och så skyfflades kropparna, ibland fortfarande levande, ner i massgravar och täcktes med ddt eller andra kemikalier för att dämpa lukten - och slutgiltigt avliva de som eventuellt levde där nere. Man täckte nödtorftigt över med ett alldeles för tunt lager jord, så när de började undersöka området efter 1979 hade det börjat krypa upp lämningar av både ben och textillier från fångarnas kläder. Sådant fanns utställt i glasmontrar längs stigen. Och i en stor minnesbyggnad, "stupa", fanns 15 hyllplan med kranier och andra större benrester som undersökts av utländska experter. Totalt grävde man fram lämningarna av 8945 människor på platsen, ytterligare minst lika många får vila kvar i sina massgravar på fältet. Det värsta att se var i alla fall det bastanta träd som stod kvar bredvid en av de utmarkerade massgravplatserna. En skylt förkunnade att det var detta träd som soldaterna slog ihjäl de minsta barnen mot, genom att hålla dem i fötterna och slunga hvudet mot stammen. Nu gråter jag igen när jag skriver detta.
Det tog ett tag att samla ihop sig även efter detta besök, men samtidigt förstod vi besökare att det är viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna förstå kambodjanernas mentalitet lite bättre. Så gott som alla nu levande kambodjaner har ju någon personlig relation till detta fruktansvärda folkmord och detta sätter spår av trauma i hela folket. Grymhet och ondska flera generationer framåt. Och Pol Pot fick aldrig någon rättegång och straff utan avled gammal och trött år 1997. Fast en del tror att han blev förgiftad är det ett alldeles för milt straff.
När vi kom in till staden igen tog vi en promenad längs den fina strandpromenaden, till den tjusiga, ovan nämnda restaurang Titianic, där vi testade vattenbuffel denna kväll. Till en kostnad av 70:-/ pers inkl allt. Det här skulle man kunna vänja sig vid.
Fån restaurangen gick vi över gatan, rundade ett hörn och där fanns en "nattmarknad" - som en vanlig marknad men öppen till rätt sent. Här strosade vi runt och gjorde en del fynd förstås. Själv behövde jag inte ens pruta utan försäljaren själv sänkte priset från 8 till 5 dollar när jag var lite tveksam till om jag verkligen behövde den här... Men det behövde jag ju då, för 35 spänn! En tunn klänning att ha över baddräkten till och från badet. Någon lokal idoltävling på högsta möjliga decibel pågick (tyvärr) samtidigt på området så det var en aning tröttsamt. Men 45 minuter var lagom för att rensa hjärnan efter dagens känslomässiga påfrestningar.
Någon kanske undrar vad det är för väder. Jaa, det är någon sorts icke-väder, solen skiner och det är drygt 30 grader, varmare mitt på dagen förstås. Vi håller oss i skuggan och dricker massor av vatten hela tiden. Och mår egentligen väldigt bra. Och är tacksamma för att vi inte föddes i den här delen av världen, där så många av våra jämnåriga och äldre helt enkelt inte finns.
Apropå det där med språket så behöver man visst inte bekymra sig och bemöda sig med att öva upp franskan när man ska åka hit. Nu för tiden kan de flesta engelska och det är bara de äldre (typ 50+) som kanske vill prata franska. Det franska arvet begränsar sig till en del av arkitekturen nere vid floden, men eftersom hela Phnom Penh är så gyttrigt så är det svårt att se något kvarter i någon speciell stil. Det finns inte heller några speciella shoppingkvarter eller restauranggator, utan allt ligger huller om buller. Möjligen närmast floden, där det går en bred strandpromenad med restauranger och så, där vi faktiskt var och åt vattenbuffel ikväll. På en restaurang vid namn Titanic (uttalas på franska med betoning på sista stavelsen!). Men nu går jag händelserna i förväg.
Efter frukosten begav vi oss iväg med tuc-tuc till den internationella kyrkan ICF (International Church Fellowship) där vi deltog i en rätt vanlig gudstjänst, fast det var massor av nationaliteter förstås. Men allt var på engelska så vi hängde på. Och predikan var extra intressant. Dagens text handlade om när Jesus kallade de första lärjungarna som var fiskare. Predikanten gjorde det hela till ett veritabelt föredrag om fisket i Kambodja och fick ihop det med texter och liknelser som han läste in emellan. Mycket skickligt gjort, och extra intressant för oss som inte visste så mycket om det.
Efter kyrkkaffet på takterrassen gick vi runt hörnet till muséet Tuol Sleng. Byggnaderna var skola fram till 1975 då Pol Pot beslöt att göra det hela till ett tortyrfängelse i stället. Känner du inte till Pol Pot och Röda Khmererna, googla på det! Det är så mycket hemskheter så en tiondedel kunde varit nog och i slutändan hade de haft ihjäl ungefär en fjärdedel av hela landets befolkning. Bara därför att denne tyrann till diktator fått för sig att man inte behövde några akademiker, någon kommers, några företagare eller arbetsledare över huvud taget i det perfekta kommunistiska samhället. Bara bönder och möjligen en och annan arbetare. Så genom ett utstuderat system av angiveri fick man in en massa folk som inte hade gjort något speciellt mot staten eller så, torterade de som kunde ha upplysningar och körde iväg andra direkt till avrättning. I det gamla tortyrfängelset har man alltså inrymt ett muséum om denna hemska tid i Kambodjas historia. Har man varit i ett koncentationsläger så var detta ungefär dubbelt så otäckt tyckte jag. Och man funderade på vad man själv och Sverige gjorde under dessa år i slutet av 1970-talet. Jag gick på gymnasiet. Och Pol Pot lär ha varit i Sverige och hälsat på Palme, högst inofficiellt förstås, och svenska journalister på vänsterkanten var här och rapporterade att tillståndet var utmärkt - fast de kom förstås inte in i Tuol Sleng. Tre miljoner människoliv avslutade på ett grymt sätt i hela landet, av sitt eget folk. Troligen visste man åtminstone på en del håll i omvärlden vad som pågick men ville eller vågade inte göra något. Jag gick med låten "Stå och se på" av Anders Edenroth/The Real Group ringande i huvudet och klarade inte riktigt att se alla delar av utställningarna. T ex de minimala bås med dörr som varje fånge skulle vistas i hela tiden utom då de torterades. Alltså sova, sköta hygienen, äta...
Eftre att ha dragit några djupa andetag gick vi i alla fall runt ett annat hörn och åt lunch efter detta. Därefter gjorde vi ytterligare ett besök på en historisk plats, bara för att ha klarat av det, så att säga. Det var nämligen typ en förlängning av ovanstående, "Killing fields" strax utanför huvudstaden, dit man förde fångar enbart för att avrätta dem. Nu är det en fridfull park där gästerna uppmanas att tala lågmält och visa respekt, och man guidas runt området på stigar som man inte får avvika från eftersom man då kan trampa i några mänskliga lämningar som inte är uppgrävda. Guidningen var inspelad så att var och en kunde gå runt till olika stationer och lyssna i hörlurar, sin egen takt, och det fanns extra information inspelad för de som ville fördjupa sig på en del ställen. Det var verkligen minimalt med prat och alla gick koncentrerat och lyssnade på den blodiga historia som sakligt berättades i våra öron. Vid avrättningarna kostade man inte alltid på kulor utan man kunde ta vad som fanns till hands, spadar, yxor eller andra verktyg, och så skyfflades kropparna, ibland fortfarande levande, ner i massgravar och täcktes med ddt eller andra kemikalier för att dämpa lukten - och slutgiltigt avliva de som eventuellt levde där nere. Man täckte nödtorftigt över med ett alldeles för tunt lager jord, så när de började undersöka området efter 1979 hade det börjat krypa upp lämningar av både ben och textillier från fångarnas kläder. Sådant fanns utställt i glasmontrar längs stigen. Och i en stor minnesbyggnad, "stupa", fanns 15 hyllplan med kranier och andra större benrester som undersökts av utländska experter. Totalt grävde man fram lämningarna av 8945 människor på platsen, ytterligare minst lika många får vila kvar i sina massgravar på fältet. Det värsta att se var i alla fall det bastanta träd som stod kvar bredvid en av de utmarkerade massgravplatserna. En skylt förkunnade att det var detta träd som soldaterna slog ihjäl de minsta barnen mot, genom att hålla dem i fötterna och slunga hvudet mot stammen. Nu gråter jag igen när jag skriver detta.
Det tog ett tag att samla ihop sig även efter detta besök, men samtidigt förstod vi besökare att det är viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna förstå kambodjanernas mentalitet lite bättre. Så gott som alla nu levande kambodjaner har ju någon personlig relation till detta fruktansvärda folkmord och detta sätter spår av trauma i hela folket. Grymhet och ondska flera generationer framåt. Och Pol Pot fick aldrig någon rättegång och straff utan avled gammal och trött år 1997. Fast en del tror att han blev förgiftad är det ett alldeles för milt straff.
När vi kom in till staden igen tog vi en promenad längs den fina strandpromenaden, till den tjusiga, ovan nämnda restaurang Titianic, där vi testade vattenbuffel denna kväll. Till en kostnad av 70:-/ pers inkl allt. Det här skulle man kunna vänja sig vid.
Fån restaurangen gick vi över gatan, rundade ett hörn och där fanns en "nattmarknad" - som en vanlig marknad men öppen till rätt sent. Här strosade vi runt och gjorde en del fynd förstås. Själv behövde jag inte ens pruta utan försäljaren själv sänkte priset från 8 till 5 dollar när jag var lite tveksam till om jag verkligen behövde den här... Men det behövde jag ju då, för 35 spänn! En tunn klänning att ha över baddräkten till och från badet. Någon lokal idoltävling på högsta möjliga decibel pågick (tyvärr) samtidigt på området så det var en aning tröttsamt. Men 45 minuter var lagom för att rensa hjärnan efter dagens känslomässiga påfrestningar.
Någon kanske undrar vad det är för väder. Jaa, det är någon sorts icke-väder, solen skiner och det är drygt 30 grader, varmare mitt på dagen förstås. Vi håller oss i skuggan och dricker massor av vatten hela tiden. Och mår egentligen väldigt bra. Och är tacksamma för att vi inte föddes i den här delen av världen, där så många av våra jämnåriga och äldre helt enkelt inte finns.
20120121
Lätt jetlaggade...
Det tog precis 24 timmar att ta sig från centrala Hjo till flygplatsen i Phnom Penh, fast den effektiva flygtiden var 13 timmar. Först Göteborg-Paris, sedan Paris-Bangkok och till sist Bangkok-Phnom Penh. Behöver jag säga vilken av rutterna som var jobbigast? Min rygg uppförde sig ungefär som väntat = illa, så jag fick ställa mig upp, gå lite och t o m försöka stå och sova med någon timmes mellanrum. Men framför allt vill jag uppmana alla som har små barn: flyg inte med dem före tre års ålder! Två av de små stackarna som var med skrek växelvis nästan hela tiden, när en somnade av utmattning vaknade syskonet.. Och när jag gick förbi på väg till toaletten hade mamman också somnat fast ungen fortsatte skrika. Så små barn har ingen glädje av utlandssemestrar, åk till Boråsparken eller Arena Skövde!
I alla fall. Air France var jättebra att flyga med, relativt bra plats för benen och mycket god mat. Trerätters middag med varm huvudrätt, två varma rätter att välja mellan, och desserten bestod av chokladmousse, Camenbertost OCH färsk frukt! Sådant kan fransmännen!
Vi möttes med bil på flygplatsen av en av våra värdar Marianne, som jobbar för Erikshjälpen - eller "Erics" som det heter här - och fick en kort guidning på vägen till vårt hotell Goldiana. Det var beundransvärt att se hur smidigt hon slingrade fram i den täta trafiken, bland en massa vespor, tuc-tucs och diverse andra fordon av olika storlek. Rätt som det var kunde någon köra en liten bit mötande i samma körfält för att ta en liten genväg, men det verkade som om alla hängde med på det för det händer väldigt sällan något, enligt Marianne. Om polisen får syn på det, eller andra förseelser, så är det mycket större risk att åka fast som utlänning och få högre böter. Varför? För att utlänningarna oftare betalar sina böter, kanske för att de oftare har bättre ekonomi... Polisen råkade se att vi satt fyra i baksätet utan bälte (det var länge sedan!) men det brydde han sig inte om. När vi ska ut och åka längre sträckor ska vi ha större eller fler fordon.
Under bilfärden fick vi också ställa våra "tjugo frågor" - de mest angelägna - om landet, arbetet mm till Marianne. Det blev minst tjugo - var! Det här kommer att bli en intressant vecka, och roligt resesällskap har vi!
När vi hade checkat in och kollat av våra rum på hotellet, som är av god mellanklass ( jag hittar inga stjärnor men typ ***+ borde det vara) så gick vi upp och tittade på takterassen. Minsann fanns det en pool, visserligen bara 15x 8 meter men djup nog att simma och vattengympa lite i! Så det var bara att gå ner två trappor, hoppa i swimsuiten och kila upp och hoppa i! Det var underbart att få sträcka ut sin mörbultade lekamen i åtminstone 200 meters bröstsim.
Lite senare kom Marianne tillbaka, nu tillsammans med vår andre värd Bror, och visade oss till en jättemysig restaurant där vi provsmakade flera olika och jättegoda kambodjanska specialare, bl a grodlår. Maten påminner mycket om thaimat men är inte riktigt så pepparstark. Å andra sidan fanns stark sås att komplettera med för den som ville. Pris ca 50 kronor per person, och vi blev jättemätta! Under middagen och promenaden som vi tog efteråt fortsatte Marianne och Bror att berätta och svara på frågor som vi hade. Marianne kom hit första gången för 20 år sedan, så hon vet en väldig massa! (Hon har inte bott här oavbruten sedan dess, men åkt mellan Sverige och här)
Nu måste jag nog sova en stund, för i morgon blir vi hämtade med tuc-tuc efter morgonsimmet (som vi har planerat in kl 7 förstås) och frukosten. Vi skall besöka en internationell kristen kyrka och sedan få se lite minnesmärken från Kambodjas sorgliga och blodiga förflutna.
I alla fall. Air France var jättebra att flyga med, relativt bra plats för benen och mycket god mat. Trerätters middag med varm huvudrätt, två varma rätter att välja mellan, och desserten bestod av chokladmousse, Camenbertost OCH färsk frukt! Sådant kan fransmännen!
Vi möttes med bil på flygplatsen av en av våra värdar Marianne, som jobbar för Erikshjälpen - eller "Erics" som det heter här - och fick en kort guidning på vägen till vårt hotell Goldiana. Det var beundransvärt att se hur smidigt hon slingrade fram i den täta trafiken, bland en massa vespor, tuc-tucs och diverse andra fordon av olika storlek. Rätt som det var kunde någon köra en liten bit mötande i samma körfält för att ta en liten genväg, men det verkade som om alla hängde med på det för det händer väldigt sällan något, enligt Marianne. Om polisen får syn på det, eller andra förseelser, så är det mycket större risk att åka fast som utlänning och få högre böter. Varför? För att utlänningarna oftare betalar sina böter, kanske för att de oftare har bättre ekonomi... Polisen råkade se att vi satt fyra i baksätet utan bälte (det var länge sedan!) men det brydde han sig inte om. När vi ska ut och åka längre sträckor ska vi ha större eller fler fordon.
Under bilfärden fick vi också ställa våra "tjugo frågor" - de mest angelägna - om landet, arbetet mm till Marianne. Det blev minst tjugo - var! Det här kommer att bli en intressant vecka, och roligt resesällskap har vi!
När vi hade checkat in och kollat av våra rum på hotellet, som är av god mellanklass ( jag hittar inga stjärnor men typ ***+ borde det vara) så gick vi upp och tittade på takterassen. Minsann fanns det en pool, visserligen bara 15x 8 meter men djup nog att simma och vattengympa lite i! Så det var bara att gå ner två trappor, hoppa i swimsuiten och kila upp och hoppa i! Det var underbart att få sträcka ut sin mörbultade lekamen i åtminstone 200 meters bröstsim.
Lite senare kom Marianne tillbaka, nu tillsammans med vår andre värd Bror, och visade oss till en jättemysig restaurant där vi provsmakade flera olika och jättegoda kambodjanska specialare, bl a grodlår. Maten påminner mycket om thaimat men är inte riktigt så pepparstark. Å andra sidan fanns stark sås att komplettera med för den som ville. Pris ca 50 kronor per person, och vi blev jättemätta! Under middagen och promenaden som vi tog efteråt fortsatte Marianne och Bror att berätta och svara på frågor som vi hade. Marianne kom hit första gången för 20 år sedan, så hon vet en väldig massa! (Hon har inte bott här oavbruten sedan dess, men åkt mellan Sverige och här)
Nu måste jag nog sova en stund, för i morgon blir vi hämtade med tuc-tuc efter morgonsimmet (som vi har planerat in kl 7 förstås) och frukosten. Vi skall besöka en internationell kristen kyrka och sedan få se lite minnesmärken från Kambodjas sorgliga och blodiga förflutna.
20120120
Nu är vi på väg!
Eftersom vi inte behövde åka förrän vid 11-tiden hemifrån Hjo, passade jag på att jobba på biblioteket några timmar=halva mitt schemalagda dagspass innan vi for. Som timanställd har man ju ingen "semester" och om jag inte precis byter arbetstid med någon annans pass så får man inte jobba igen de timmar man är borta, utan de är förbrukade. Så man är rädd om de timmar man får och kan jobba.
Vi åkte vägen om dottern Rebecca som ju är hemma med lilla Stella 11 mån, så vi fick säga hej då. Fick med lite nya bilder att ha i mobilen och titta på när vi längtar. Undrar om Stella känner igen oss när vi kommer hem...
Nu är vi alltså på väg mot första etappen, Landvetters flygplats, där vi skall möta resten av sällskapet. Vi skulle bli 5-6 stycken i vår lilla grupp, och så träffar vi ju Erikshjälpens personal på platsen när vi kommer fram. Vi har ju fått ett preliminärt program men det är väldigt spännande att se hur det är på riktigt. När man åker på en vanlig semester har man ju ofta en bild av hur det blir, var man ska bo, vad man kan titta på, hur det är att ligga på stranden.. Nu vet vi nästan inget! Men vi litar på våra värdar, det blir säkert en jätteintressant och givande vecka.
Vi har ju faktiskt varit på en liknande resa förut. År 1999 var vi i Thailand och besökte en missionär för att se och rapportera om hennes arbete på olika ställen i landet. Då var vi borta i tre veckor och hade med oss alla barnen (9, 14 och 16 år gamla). Vi hade några dagar med sol och bad i Hua Hin och lite sightseeing bl a vid "River Kwai", annars var det besök på diverse barnhem, radiostation, församlingar o s v. Fortfarande kan barnen komma med kommentarer och reflektioner om den resan, som visar att den lämnade intryck för livet. Inte minst när de pratar med andra, kompisar och så, som har "varit" i Thailand på någon badort och möjligen i Bangkok, utan att träffa någon människa "på riktigt". Det är olika världar man varit i. Våra barn har bl a sett barn med det blekröda hår som kännetecknar undernäring, bärande ett syskon på höften, sträcka fram en mager hand med en bedjande blick mitt i folkvimlet på marknaden, där ytterst få penningsstinna "faranger" (européer) syns till.
Det blir nog snarast den världen som vi kommer att besöka nu också. Men vi kommer också att få se exempel på hur man med små medel kan hjälpa åtminstone några, som kan hjälpa ytterligare några, att skapa nya förutsättningar, självkänsla och på sikt egen försörjning.
Det finns människor från vår priviligierade del av världen som satsar några år eller större delen av livet på att jobba med det. Det finns människor som skänker pengar för att det skall bli gjort. Det finns hopp.
Vi åkte vägen om dottern Rebecca som ju är hemma med lilla Stella 11 mån, så vi fick säga hej då. Fick med lite nya bilder att ha i mobilen och titta på när vi längtar. Undrar om Stella känner igen oss när vi kommer hem...
Nu är vi alltså på väg mot första etappen, Landvetters flygplats, där vi skall möta resten av sällskapet. Vi skulle bli 5-6 stycken i vår lilla grupp, och så träffar vi ju Erikshjälpens personal på platsen när vi kommer fram. Vi har ju fått ett preliminärt program men det är väldigt spännande att se hur det är på riktigt. När man åker på en vanlig semester har man ju ofta en bild av hur det blir, var man ska bo, vad man kan titta på, hur det är att ligga på stranden.. Nu vet vi nästan inget! Men vi litar på våra värdar, det blir säkert en jätteintressant och givande vecka.
Vi har ju faktiskt varit på en liknande resa förut. År 1999 var vi i Thailand och besökte en missionär för att se och rapportera om hennes arbete på olika ställen i landet. Då var vi borta i tre veckor och hade med oss alla barnen (9, 14 och 16 år gamla). Vi hade några dagar med sol och bad i Hua Hin och lite sightseeing bl a vid "River Kwai", annars var det besök på diverse barnhem, radiostation, församlingar o s v. Fortfarande kan barnen komma med kommentarer och reflektioner om den resan, som visar att den lämnade intryck för livet. Inte minst när de pratar med andra, kompisar och så, som har "varit" i Thailand på någon badort och möjligen i Bangkok, utan att träffa någon människa "på riktigt". Det är olika världar man varit i. Våra barn har bl a sett barn med det blekröda hår som kännetecknar undernäring, bärande ett syskon på höften, sträcka fram en mager hand med en bedjande blick mitt i folkvimlet på marknaden, där ytterst få penningsstinna "faranger" (européer) syns till.
Det blir nog snarast den världen som vi kommer att besöka nu också. Men vi kommer också att få se exempel på hur man med små medel kan hjälpa åtminstone några, som kan hjälpa ytterligare några, att skapa nya förutsättningar, självkänsla och på sikt egen försörjning.
Det finns människor från vår priviligierade del av världen som satsar några år eller större delen av livet på att jobba med det. Det finns människor som skänker pengar för att det skall bli gjort. Det finns hopp.
Skickat från min iPhone
20120117
Gott nytt år!
Inte mycket nytt för övrigt. Men om några dagar skall Michael och jag åka till Kambodja tillsammans med en del av styrelsen för Erikshjälpen. Ja, Michael sitter i den styrelsen, det är därför han åker med. Och jag åker som "medföljande" och betalar mina omkostnader själv.
Vi skall alltså besöka Erikshjälpens utsända på platsen och se några av de projekt som drivs av de pengar som samlas in i Sverige på Pg: 90 09 28 - 3. Eller om man köper en get eller en brunn, ja, ni vet. Just i Kambodja handlar det mycket om att hjälpa fattiga och utsatta människor till självhjälp. (Följ länken och läs mer!)
Just Erikshjälpen är kända för att en mycket stor del av de insamlade pengarna når fram direkt till de som behöver det mest. Organisationen och administrationen är slimmad och effektiv. Läs mer om hur arbetet är organiserat här. Därför känns det bra att engagera sig just där.
När jag fyllde år förrförra året (oj vad tiden går!) ville jag lika gärna som presenter samla in pengar till jordbävningen i Pakistan, som var akut då. Läs här om hur det gick! (Och lite till!)
Vi hörs snart igen. På fredag bär det av!
Vi skall alltså besöka Erikshjälpens utsända på platsen och se några av de projekt som drivs av de pengar som samlas in i Sverige på Pg: 90 09 28 - 3. Eller om man köper en get eller en brunn, ja, ni vet. Just i Kambodja handlar det mycket om att hjälpa fattiga och utsatta människor till självhjälp. (Följ länken och läs mer!)
Just Erikshjälpen är kända för att en mycket stor del av de insamlade pengarna når fram direkt till de som behöver det mest. Organisationen och administrationen är slimmad och effektiv. Läs mer om hur arbetet är organiserat här. Därför känns det bra att engagera sig just där.
När jag fyllde år förrförra året (oj vad tiden går!) ville jag lika gärna som presenter samla in pengar till jordbävningen i Pakistan, som var akut då. Läs här om hur det gick! (Och lite till!)
Vi hörs snart igen. På fredag bär det av!
20111204
Äpplen och päron
Härom veckan började vi öva på sången Koppången i kören. Jag anförtrodde min körkompis och småföretagar-kollega att jag hade fullt upp att inte röras till tårar av den vackra texten och melodin. Förra året hörde jag Sissel Kyrkjebö sjunga den på en julkonsert och tårarna rann hela tiden. Vilken artist hon är förresten! Vilken utstrålning! Vilken publikkontakt! Förutom att hon sjunger som hon gör, då.
En halv minuts begrundan. Sedan säger kompisen: Hon är säkert inte så bra på InDesign (vårt favoritprogram för layout)!
Tack.
En halv minuts begrundan. Sedan säger kompisen: Hon är säkert inte så bra på InDesign (vårt favoritprogram för layout)!
Tack.
Skickat från min iPhone
20111122
Återigen
har jag bläddrat igenom 500+ platsannonser som jag sökt på "Bibliotek, Detaljhandel, Extrajobb, Freelance, Förskollärare, Försäljning, Grafisk, Kommunikation och journalistik, Kontor, Kultur och kyrka, Livsmedel, Marknadsföring, Personal och rekrytering, Projektledning, Sekreterare och reception, Språk och översättning, Tele- och datakommunikation eller Övriga innehållande minst ett av orden information, reklam, kommunikation, foto, text, språk eller detaljhandel" och hittat EN värd att söka, som passar mina meriter.
Bland de övriga träffarna finns kranelektriker, häxa/medium, läxhjälp och drogtestare... men det går ändå fortare att söka med en intelligent agent på jobsafari än att bläddra i tidningarna själv.
Bland de övriga träffarna finns kranelektriker, häxa/medium, läxhjälp och drogtestare... men det går ändå fortare att söka med en intelligent agent på jobsafari än att bläddra i tidningarna själv.
20111107
Ibland blir jag nöjd...
när jag bläddrar igenom gamla blogglänkar som jag inte kollat in på länge, och ser att de inte heller har uppdaterat på ett par månader eller så.
Jag är inte ensam.
Undrar om bloggen i den här formen har spelat ut sin roll? Eller om det är jag och mina "vänner" som går över till andra medier?
Medan jag funderar på detta, funderar jag också på vad det betyder om man söker ett jobb och de svarar med att de skall höra av sig i månadsskiftet. Och det blir den 7:e i nästa månad och inte en susning hörs.
Förmodligen att de undrar varför i hela världen denna knäppa människa sökte vårt fantastiska jobb, det begriper hon väl själv att alla andra är yngre, vackrare och bättre lämnade för den här tjänsten än hon...
Jag är inte ensam.
Undrar om bloggen i den här formen har spelat ut sin roll? Eller om det är jag och mina "vänner" som går över till andra medier?
Medan jag funderar på detta, funderar jag också på vad det betyder om man söker ett jobb och de svarar med att de skall höra av sig i månadsskiftet. Och det blir den 7:e i nästa månad och inte en susning hörs.
Förmodligen att de undrar varför i hela världen denna knäppa människa sökte vårt fantastiska jobb, det begriper hon väl själv att alla andra är yngre, vackrare och bättre lämnade för den här tjänsten än hon...
20110919
As time goes by...
Nu har det plötsligt blivit höst och det märks sannerligen på vädret! Efter två superfina dagar fredag och lördag, blev det värsta ruskvädret under söndagen så det blev rena sjusovardagen.
Det var i alla fall en fantastisk tur att just de dagarna var soliga, fina och riktigt klara höstdagar. Då hade nämligen kommunen och fastighetsägarna sin mässa Leva&Bo i Hjo, då det var en del extra aktiviteter i sta'n. Det var också "Skördefest" under lördagen, vilket inte heller hade varit så trevligt under hällande regn.
Jag var engagerad som turistvärdinna och "inkastare" på de olika evenemangen under några timmar både lördagen och söndagen, vilket var trevligt. Jag hade också med några av mina egenproducerade kort, kalendrar och tändsticksaskar med Hjo-motiv till försäljning. Nu planerar jag att förnya beståndet med ett par nya gratulationskort, då jag skall delta på en mode- och smyckevisning hos klädbutiken Fint och Skönt här i Hjo den 29/9. Så nu blir det att sätta igång och fixa! Det hinner säkert bli klart i tid. Det är roligast att göra saker tillsammans med andra företagare, står man ensam känner man sig lite "naken och exposed", som Maria Montazami säger.
Mitt jobbsökande för övrigt står kvar på samma fläck. Fick i alla fall ett trevligt avslag nu på morgonen. "Du har en intressant profil varför vi hoppas att du vill registrera en intresseanmälan hos oss..." -vilket jag givetvis redan hade gjort, med tanke på kommande tjänster. Den s k coach jag hade genom Arbetsförmedlingen menade ju att en sådan formulering var nästan lika med att man hade fått jobbet, men i så fall skulle jag ha fått flera jobb vid det här laget, så jag räknar inte hem något förrän jag har ett påskrivet anställningsbeslut.
Jag jobbar vidare på mina 15 timmar på biblioteket (det är sagt året ut och sedan är det ingen som vet) och så har jag fått ett utökat uppdrag av tidningen Äntligen Länstidningar i Skaraborg, som det heter nu. Jag skriver artiklar både om Hjo och Tibro, och i oktober kommer jag även att ha med ett alster i Skövde "City"-utgåvan. Så småningom skulle det kunna bli mera även där. Så det är bara att fortsätta ha is i magen och bläddra, bläddra och bläddra bland platsannonserna. Någon gång blir det väl min tur...
Det var i alla fall en fantastisk tur att just de dagarna var soliga, fina och riktigt klara höstdagar. Då hade nämligen kommunen och fastighetsägarna sin mässa Leva&Bo i Hjo, då det var en del extra aktiviteter i sta'n. Det var också "Skördefest" under lördagen, vilket inte heller hade varit så trevligt under hällande regn.
Jag var engagerad som turistvärdinna och "inkastare" på de olika evenemangen under några timmar både lördagen och söndagen, vilket var trevligt. Jag hade också med några av mina egenproducerade kort, kalendrar och tändsticksaskar med Hjo-motiv till försäljning. Nu planerar jag att förnya beståndet med ett par nya gratulationskort, då jag skall delta på en mode- och smyckevisning hos klädbutiken Fint och Skönt här i Hjo den 29/9. Så nu blir det att sätta igång och fixa! Det hinner säkert bli klart i tid. Det är roligast att göra saker tillsammans med andra företagare, står man ensam känner man sig lite "naken och exposed", som Maria Montazami säger.
Mitt jobbsökande för övrigt står kvar på samma fläck. Fick i alla fall ett trevligt avslag nu på morgonen. "Du har en intressant profil varför vi hoppas att du vill registrera en intresseanmälan hos oss..." -vilket jag givetvis redan hade gjort, med tanke på kommande tjänster. Den s k coach jag hade genom Arbetsförmedlingen menade ju att en sådan formulering var nästan lika med att man hade fått jobbet, men i så fall skulle jag ha fått flera jobb vid det här laget, så jag räknar inte hem något förrän jag har ett påskrivet anställningsbeslut.
Jag jobbar vidare på mina 15 timmar på biblioteket (det är sagt året ut och sedan är det ingen som vet) och så har jag fått ett utökat uppdrag av tidningen Äntligen Länstidningar i Skaraborg, som det heter nu. Jag skriver artiklar både om Hjo och Tibro, och i oktober kommer jag även att ha med ett alster i Skövde "City"-utgåvan. Så småningom skulle det kunna bli mera även där. Så det är bara att fortsätta ha is i magen och bläddra, bläddra och bläddra bland platsannonserna. Någon gång blir det väl min tur...
20110625
Test
Kollar bara lite så att min mobil lägger upp inläggen i god ordning. Verkar fungera! Då kan jag blogga lite varsomhelst ifrån.
Hej! Eva
Sommarplaner
Redan vecka 25 gick jag på semester från mitt ena jobb - timanställningen på 15 timmar/v som jag har på biblioteket. Ja, semester vet jag inte om man kan kalla det, men uppehåll i tjänsten under 4 veckor är det ju. "Semesterersättningen" är inbakad i den timlön man får, så den betalas inte ut som när man har en vanlig semestertjänst. Alltså kan jag se fram emot en betydligt mindre löneutbetalning i juli och augusti... men så'nt är livet. Jag har i alla fall tjänsten kvar, månad för månad.
Och jag har ett par uppdrag att fakturera som skall komma in under sommaren. Så jag överlever. Ska bara få det allra sista OK'et och trycka på knappen för att skicka iväg materialet, innan jag tar ett par veckors sommarledigt från företaget evalution också.
Fast riktigt ledigt blir det bara en vecka, då vi åker utomlands (bra att ha några "inneboende" som vaktar huset så man slipper ordna det, se nedan!) . Innan dess åker jag med maken M till Almedalen och passar på att fortbilda mig lite där. Får väl se lite vilka man springer på, jag har hittat en del intressanta föreläsningar och seminarier som jag tänkt gå på och sedan kan man ju mingla runt lite i allmänhet. Det är ju inte alls bara politiker där utan en hel del media- och kommunikationsfolk. Laddar med både profilkläder, evalution-visitkort och pocketblogg-bokmärken ifall, ifall. Nätverkande är ju aldrig fel.
Resten av sommaren kommer att gå till att hälsa på folk, få gäster, greja i stugan, ett par båtturer mm. Sonen med flickvän kommer att jobba här i sta'n under några veckor och bo hos oss så det blir förstås en del tid med dem samt så mycket som möjligt med barnbarnet och hennes familj. Två rejäla barnvaktspass är inbokade.
Och jag har ett par uppdrag att fakturera som skall komma in under sommaren. Så jag överlever. Ska bara få det allra sista OK'et och trycka på knappen för att skicka iväg materialet, innan jag tar ett par veckors sommarledigt från företaget evalution också.
Fast riktigt ledigt blir det bara en vecka, då vi åker utomlands (bra att ha några "inneboende" som vaktar huset så man slipper ordna det, se nedan!) . Innan dess åker jag med maken M till Almedalen och passar på att fortbilda mig lite där. Får väl se lite vilka man springer på, jag har hittat en del intressanta föreläsningar och seminarier som jag tänkt gå på och sedan kan man ju mingla runt lite i allmänhet. Det är ju inte alls bara politiker där utan en hel del media- och kommunikationsfolk. Laddar med både profilkläder, evalution-visitkort och pocketblogg-bokmärken ifall, ifall. Nätverkande är ju aldrig fel.
Resten av sommaren kommer att gå till att hälsa på folk, få gäster, greja i stugan, ett par båtturer mm. Sonen med flickvän kommer att jobba här i sta'n under några veckor och bo hos oss så det blir förstås en del tid med dem samt så mycket som möjligt med barnbarnet och hennes familj. Två rejäla barnvaktspass är inbokade.
20110617
Lite bilder!
Jag hade tänkt lägga upp några foton som jag tog med mobilkameran på den utställning jag hade på Konstrundan här i Hjo under pingsthelgen, men den funktionen har tydligen fått spunk. Det fungerade inte alls. Så jag lägger upp mina bilder, alltså de som jag visade på utställningen, i stället.
På utställningen var de utskrivna i storlek 30x40 cm och inramade i smal svart ram med glas. Dessutom hade jag ytterligare några Hjo-motiv att visa upp.
Tema: "En dag på jobbet" - olika människors vardag beskrivet med en bild. Jag fick ganska mycket positiv feedback av mina besökare!
På utställningen var de utskrivna i storlek 30x40 cm och inramade i smal svart ram med glas. Dessutom hade jag ytterligare några Hjo-motiv att visa upp.
Tema: "En dag på jobbet" - olika människors vardag beskrivet med en bild. Jag fick ganska mycket positiv feedback av mina besökare!
20110518
Om ni undrar
vad jag gör, så fortsätter jag med mina 15 timmar/vecka på biblioteket samtidigt som jag söker andra, mera långsiktiga tjänster. Visst finns det fler annonser ute nu igen, men vilken typ av tjänster är det och hur många sökande finns det på varje tjänst...? Fortfarande är det nätverk och kontakter som gäller.
Och mitt företag får ett eller annat uppdrag lite då och då. Just nu jobbar jag med en folder till en butik i Skövde. Blir den bra, kan det bli fler grejor där. Samtidigt förbereder jag min fotoutställning som ingår i Konstrundan i pingsthelgen här i Hjo, där jag har fått plats nr 8 på kartan. En Hjo-kalender för 2012 och ett antal nya inlägg i PocketBlogg är också på gång, mest i marknadsföringssyfte.
Jag fiskar fortfarande med trål OCH långrev...!
Och mitt företag får ett eller annat uppdrag lite då och då. Just nu jobbar jag med en folder till en butik i Skövde. Blir den bra, kan det bli fler grejor där. Samtidigt förbereder jag min fotoutställning som ingår i Konstrundan i pingsthelgen här i Hjo, där jag har fått plats nr 8 på kartan. En Hjo-kalender för 2012 och ett antal nya inlägg i PocketBlogg är också på gång, mest i marknadsföringssyfte.
Jag fiskar fortfarande med trål OCH långrev...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)