Att vikariera på högstadiet är som att resa i en tidsmaskin. På flera plan.
Är det dessutom ett skapande ämne som bild, har man goda möjligheter att genomskåda gruppdynamiken - och se att inget är nytt under solen.
Att gå in i en ekande trapphall, genom en klunga skränande tonårskillar får fortfarande håret att resa sig i nacken. Trots att jag tar djupa andetag och intalar mig att det inte är mig deras skrän gäller längre. Det var 35 år sedan. Nu ser de väl bara en ointressant vuxen som ingen skulle komma på att trakassera - medan jag bli 13 inuti för en sekund. Det mänskliga psyket är outgrundligt.
Inne i klassrummet vidtar en annan tidsresa. Årets nior innehåller den klass jag jobbade i de sista 2½ åren innan jag flyttades från Grevbäck - en av de bästa arbetsplatser jag haft. Klassen är uppdelad och utblandad i tre olika klasser, men fortfarande känner man igen de enskilda eleverna och deras personligheter, och vilken plats de tar i gruppen. Fortfarande ser jag deras 6-åriga ansikten, med all förväntan de bar inför skolstarten, framför mig när jag nu ser 15-åringarna på väg ut i livet. En elev berättade för mig att jag varit den lärare som klassen haft längst tidsperiod under deras tio skolår - de har haft otur och fått byta lita för ofta. Som tur var hade jag tydligen efterlämnat goda minnen, i alla fall hos henne. De har lämnat många roliga och sorgliga minnen hos mig också. För livet.
Ibland alla andra elever som passerar bildsalen under en vecka finns många, många fler mer eller mindre bekanta ansikten. Barn jag har haft i förskolan, i Grönköpingskören, förskolemusiken eller småbarnsrytmiken som jag ansvarade för under en period, i musiklektioner eller instrumentallektioner där jag har vikarierat. Ibland tar det ett par lektioner att placera vem som är vem. Undrar hur många människoliv jag har gått in och ut i under det senaste, röriga decenniet och vilka avtryck dessa möten har gjort hos dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar