Flest fiollådor?

Jag har väl inte varit i jätte-JÄTTE-många städer i världen, men Budapest är nog den stad där man ser flest fiollådor omkringburna ute på stan per capita.

Fattar inte vart alla ska med sina fiollådor. Alla kan väl inte spela på operan eller på konsert. Kanske är det en utbredd hobby, att spela i amatörorkestrar bara för att det är roligt?

Idag åkte vi på bussightseeing med Hop-on-hop-off-bolag, och kom bl a upp till de gamla stadsdelarna i Buda - på andra sidan Donau mot Pest, där vi bor, alltså. Det märktes ju att det uppstått s k "turistfällor" på nästan varje ställe där bussen stannade! Bl a fanns det där också en hel del fiollådor, men då låg de framför fötterna på en svartmuskig man som spelade czardas för att få några forinter i sin låda. Vi såg också ett par gatuartister som uppträdde med lergökar (som de även sålde) och något som såg ut som en fiol men var ett slags hemmabygge som mannen gjorde egna ljud till när han "spelade". Mysko.

Man undrar ju lite om folk går och bär på andra grejor i sina fiollådor. Men då har man kanske sett för många gangsterfilmer...

Nationell yra

Idag när vi promenerade mot Hjältarnas Torg hörde vi plötsligt marschmusik på avstånd. När vi kom närmare såg vi att man höll på att sätta upp någon sorts kravallstaket, rullade ut en röd matta och arrangerade en vacker krans vid det minnesmärke som finns där (ytterligare en "okänd soldats grav").

Det kunde ju inte bero på M-s födelsedag, resonerade vi. Blåsorkester och militärparad i bruna uniformer med ridbyxor, samt sablar resp gevär med bajonetter på. Vi rannsakade vår guidebok och våra minnen av alla möjliga krig och grejor men kom inte på vad det kunde vara. Tydde ju på någon slags minnesceremoni i alla fall. Eftersom vi var på väg till badanläggningen Széchenyi tyckte vi inte att vi ville stanna och vänta på vad som skulle bli, eller, som M sa, "riskera att bli indragna i någon nationell yra"... :)

Vi får väl köpa en engelskspråkig tidning i morgon och se vad vi missade. Om någon engelskspråkig journalist fattade vad det handlade om.

När vi passerade några timmar senare var det tomt.

Nya ljud

En massa människor börjar jobba i gryningen. En del märks inte så mycket, men andra slamrar och väsnas desto mer.

För de som jobbar i utryckningsfordon är ljudet avgörande för liv och död ibland. Men det är ändå rätt lugnt här mitt i en av Europas storstäder.

Att vakna i en främmande stad med främmande ljud är spännande. När man är ledig och kan ligga kvar en stund och fundera på vilka ljud som är vad. En och annan fågel hörs innan trafiken tar över helt. Näringsidkarna nere på gatan hälsar glatt och språkar vänligt med varandra. Tror jag, för jag förstår ju inte vad de säger och ser inte deras kroppsspråk.

Om en liten stund skall vi ge oss ut och inhandla frukost. Det är också intressant att undersöka om man ska göra sig förstådd på engelska, tyska eller enbart kroppsspråk...

I går kväll lyckades jag faktiskt lösa en grej med hjälp av min ytterst knapphändiga tyska!!

Ett avtryck

Det är ju kul om det här vikariatet som jag snart lämnar på regionen lämnar något spår efter sig. Tyvärr röstades ju frågan om officiellt genomförande av "nattstopp" ner i regionfullmäktige igår, trots att jag hade listat en rad bra argument åt vårt regionråd. Ledningen tycker att det räcker med att folk pratar med bussföraren mer informellt om de av någon anledning vill gå av där det inte finns hållplatser, och föraren kan stanna eller låta bli. Dumt! Det är bättre med regler för alla parter. Och upplysning om att man har rätt att be om det. Inte bara ensamma kvinnor, utan alla som av någon anledning känner sig hotade.

I alla fall är jag rätt nöjd med det mediala genomslag den debattartikel jag skrev har fått. Den är publicerad i ett tiotal tidningar och två nättidningar, och i en av tidningarna gjorde de en egen artikel OCH ledare om ämnet. Kanske är ändå sista ordet inte sagt i frågan.

Trött men rätt nöjd

med dagen. Åkte ner till Göteborg och fick åtminstone en liten boost i självförtroendet, genom att vara tillräckligt kompetent för att vara tänkbar. Så får vi se om jag räcker ända fram.

Eftermiddagens laddning för debatten om nattstopp slutade med en flopp, tyvärr. Regionledningen (S) tycker att det räcker att förarna själva får avgöra när och om de behöver stanna, när någon ber att få gå av där det inte finns hållplatser. Det är ju då det kan bli konflikter och tjafs med andra passagerare! Man blir så trött på knäppa argument. Det dummaste argumentet är i alla fall att "det är så få som använder det där det är genomfört". I så fall är det väl absolut inget problem!

Fick ihop ett pressmeddelande och hann skicka iväg det i dagens sena timme, trots urdålig uppkoppling i kommunhuset där regionfullmäktige håller till.

Och har än en gång bestämt mig för att inte bli politiker på riktigt. Jag blir så arg när folk väljer att inte fatta bara för att ett förslag kommer från fel parti!

Lite makabert

kan tyckas, att diskutera VG-regionens miljardbudget, se bilder från en resa i Vietnam med de fattigastes bostäder, och avslutningsvis få rapporter från den största utgrävningen i Göteborg någonsin och hur folk levde på 1600-talet.

Så har jag det på jobbet. En månad till, dags att börja räkna ner.

Laddar om

Jaa, det är i alla fall spännande detta, fast det blir lite för spännande ibland.

Denna vecka ser jag fram emot. För första gången har vi tagit lite ledigt för en lång-weekend i storstad. Vi hade fått ett väldigt förmånligt erbjudande och ville passa på. Vi åker på torsdag.

Visserligen blir det inte den "fira"-resa som jag hade hoppats på när vi bokade (den som läst denna blogg under den senaste veckan får en aning om vad jag menar) men vi ska ju fira M-s högst ojämna födelsedag i alla fall.

Men man slutar ju inte att skicka in ansökningar för att man varit på intervju på ETT ställe och väntar på besked. I torsdags fick jag ett förutsättningslöst telefonsamtal om ev nytt uppdrag, och i fredags kom ett mail från ett annat håll och ett möte bokades så jag vågar hoppas att det kan blir lite mer att fira framöver i alla fall.

Det vore verkligen på tiden. Tills jag vet mer åker jag iväg och kopplar av.

Hä' int' lätt å' förklar'

för en som int' begrip..."

Så sa allas vår Ingemar Stenmark till en journalist som svar på de envisa frågorna om varför det gick så bra och varför det någon gång inte gick så bra.

(Ni minns väl Stenmark? Farbrorn som sopade banan med övriga tävlande och knep titeln Mästarnas Mästare härom året!)

I alla fall. Det här med att söka jobb är en sådan sak som man absolut "int' begrip' " innan man har gått ett par mil i de här skorna. Man skickar ansökan efter ansökan, vilket tar ett par timmar per styck att tota ihop, och får någon enstaka gång högvinsten att få komma på intervju. Man gör precis allt rätt. Meriterna är intressanta, erfarenheterna är relevanta, referenterna talar sig varma, man har gjort ett väldigt gott intryck på intervjun - men...

Om man får reda på varför, så var det så att "den här gången" ville de ha någon med en annan specifik merit. Fast det är ingen idé att försöka skaffa sig den meriten, för nästa gång är det säkert något helt annat som gäller.

De gånger man kommer intill för en intervju så förbereder man sig till tänderna. Det betyder ju att någon tycker att man är tänkbar i alla fall. Man är på tå till 200%. Det finns ju inte, alltså är det en omänsklig prestation och man är totalt slut efteråt. Man vänder ut och in på hela sitt liv och personlighet - men måste förstås lyssna koncentrerat så man inte svarar på mer än de frågar om - och skärper sig till max för att lägga lagom vikt vid styrkor och svagheter, så att det inte blir skryt respektive krälande i stoftet och överdrift av de svagare sidorna.

Ibland får man inte ens besked om att jobbet är tillsatt med någon annan. Då får man räkna ut det själv, när det har gått något halvår, eller om man ringer upp själv och frågar. Ibland får man reda på det från annat håll, och det är det värsta sättet.

När man har hoppats och väntat så intensivt som efter en intervju där man tyckte att man hade riktigt bra chanser, och får veta bakvägen att man inte fick det, då kan det ta ett tag innan man är på banan igen. Som att ha fått nobben fast den tilltänkte inte säger något själv. Man var alltså inte ens värd ett telefonsamtal på fem minuter, eller ett mail som hade gått ännu fortare.

Kroppen visar alla tecken på stressreaktion. Jobbigt.

Och så de glada tillropen och goda råden från de som "int' begrip' ". Det är bara att ta nya tag, nästa gång är det din tur, idag är första dagen på resten av ditt liv... Ursäkta om jag inte jublar och hurrar!

Berg- och dalbana

Jag har aldrig varit förtjust i berg- och dalbanor. Jag har hellre åkt skidor i längdspår än i backar. Jag gillar inte att köra bil fort på kurviga vägar och motorcykel skulle jag inte vilja pröva ens. Ännu mindre ha en. Hellre en islandshäst.

Jag vill ha lagom äventyr, som omväxling till en lunkande vardag. Att gå i en nöjespark och titta på fina planteringar och äta glass. Inte gå med ständigt gungfly under fötterna, och inte veta vart näsan ska peka nästa morgon. Eller nästa månad.

Jag längtar efter att veta när eller om jag ska åka på semester till sommaren. Bara att kunna boka nästa klipp- eller massagetid och veta hur mina arbetstider ser ut om en månad eller två vore ett lyft.

Och att slippa sådana här berg- och dalbanor som den senaste veckan, ja, den senaste dagen som började i mardrömsuppvaknande och slutade med ett hoppingivande mail - det finns inte ord för vilken lättnad det skulle vara.

Att slippa vara en kvarnsten om halsen på familj och närmaste vänner. Man orkar inte svara "bra" på frågan om hur det är, när det inte är det. Man drar sig undan, men de närmaste är ju kvar. Och det är de som är orsaken till att jag alls går ur sängen de dagar när almanackan är tom.

Man kanske kunde

försörja sig på att sticka disktrasor.

Enkelt räkneexempel. Om jag stickar precis hela dagen kanske jag hinner sticka 5-6 trasor på en dag. Dem säljer jag sedan för 500:- styck (!), betalar moms och skatt och får... väldigt lite pengar kvar. Om jag lyckas hitta så mycket folk som betalar 500:- för en handstickad disktrasa. Kanske skulle räkna om det till iPhone-fodral? Det kräver ju att jag får tag i gratis garn också när min "stash" är slut.

Nä, jag får nog trots allt fortsätta att leta annonser och söka och söka.

Idag har jag anmält mig på två (2) nya rekryteringssajter. Jag kräks snart på riktigt om jag tvingas räkna upp alla meriter och jobb i små rutor en gång till..

Ett mörkt inlägg

Medan jag fortfarande bearbetar min uppgivenhet från i förrgår läser jag en krönika i dagens GP av Elin Grelson Almestad. Ska kolla om det går att länka den hit sedan.

Medan jag själv känner mig ratad, undervärderad och diskriminerad skriver Elin om annat i samhället omkring oss som vi ständigt matas med i media. Rasism, våld, övergrepp förtryck. Som jag givetvis också känner ilska över. Stora, globala problem men samma ilska och uppgivenhet som i min lilla lilla sfär. Man är så maktlös.

Elin tar på sig träningsskorna och springer när hon inte orkar demonstrera, skriva, peppa, utbilda och ta nya tag om och om igen. Bara för att göra av ilskan någonstans.

Själv ska jag försöka kanalisera min privata frustration genom att städa köksskåp och sortera i garderober. Det är väl ungefär lika konstruktivt.

"Vi härbärgerar vår vrede för att vi måste. Det är inget privilegium utan ett ständigt sår" avslutar Elin sin krönika. Så sant. Men hurdan blir man av att gå med sår som aldrig får läka?

Michael nätshoppar

I höstas nån gång började M komma på att han behövde en ny taklampa. Han hade funderat på det ett tag, men nu var det dags.

Han beställde den nån gång i oktober-november, och den skulle levereras i februari eller så.

Här om dagen när vi skriver april sedan någon vecka hörde speditören av sig och frågade när leveransen kunde ske. Jodå, de kom överens om tidpunkt.

Hur stort paket är det, frågade M. 0,6 m3, svarade vederbörande. Väger 276 kg enligt adresslappen...!

276 KILO! En taklampa? Är den gjord av granit? Hur ska vi få upp den i taket? Vi får hyra en lift och ta in den balkongvägen för att få upp den på andra våningen...
Kanske är det ingen lampa utan ett piano han har köpt?

Eller också har de glömt något decimalkomma.

SKITSKITSKITSKIT

Fick ett besked som jag blev väldigt besviken på. Som ännu en gång bekräftade den här bilden.

Har inte mycket att säga idag mer än SKIIIIT...:(

Danska tv-serier

Jag har tidigare varit inne på brittiska tv- produktioner och detas förträfflighet.

I det sammanhanget måste man ju även nämna de danska, som är ypperliga i sin kvalitet.

Men det finns en liten hake. Man måste verkligen nollställa sig när man börjar tilla på en ny serie. Man känner ju nämligen igen så gott som alla skådespelare från andra filmer och serier som de jobbat i. Och nu presenteras de i helt nya konstellationer.

Danmark är nämligen ett litet land. Så stor procent av befolkningen kan ju inte försörja sig som skådespelare så man kunde ha större variation..!

Go'kväll!

Om man råkar vara hemma nån gång runt 18 på kvällen och slår på SVT 1 i brist på annat sällskap, så möts man av ett genomtrevligt och oförargligt program vid namn Go'kväll.

Det spelar ingen roll om man missar en bit, i början, mitten eller slutet. En lagom blandning av stiltips, resor, kändisar, kungligheter, tips på böcker och filmer - precis som att bläddra i Ica-kuriren.

Eller som att befinna sig i en livsstils-blogg, som Alex och Amanda Schulman berättade om hos Skavlan i går.

Inga obehagliga överraskningar. Bara trevligheter, lite folkbildning och någon ny artist med lite musik. Väldigt lagom.

Rekryterare - se hit!

Här är en artikel om något som verkligen ALLA rekryterare skulle läsa och begrunda.

Hur många gånger får man höra, när man inte får en tjänst, att de har tillsatt en som har jobbat med precis de arbetsuppgifterna tidigare...? I stället för att våga satsa på en mångsidig, flexibel, skärpt, ambitiös, prydlig och skötsam person med massor av erfarenheter och meriter - till exempel mig - som kanske kan ge ytterligare en dimension till befattningen?

Nä, nä, hur skulle det se ut, så har vi aldrig gjort förut...

Drömtydning?

De sa på nyheterna att forskarna börjar komma på hur man kan se vad folk drömmer.

Usch, jag skulle aldrig vilja se vad jag drömmer, och inte visa någon annan heller!! Det räcker med att jag själv är kallsvettig och har hjärtklappning.

Nattstopp

Om drygt en månad kommer en motion om nattstopp på bussarna i Västtrafik att tas upp på regionfullmäktige i Vänersborg.

Jag håller just nu på och tar fram fakta och debattunderlag till "mitt" regionråd inför mötet.

Ju mer jag läser om det, ju konstigare tycker jag att det är att det inte redan är infört i hela Sverige. Drt är ju så självklart. Och kostar typ ingenting, kanske lite för information och marknadsföring men det är marginellt.

Det var i Toronto, Canada som de kom på det här med "request stop" redan på 1990-talet. Då gällde det bara ensamma kvinnor som kände sig hotade. Till Sverige kom tanken i samband med att Kalmar kommuns kollektivtrafik gjorde en undersökning 2005, som visade att kvinnor som behövde resa - till eller från jobb, t ex - under kvälls- och nattetid valde bort bussen eftersom de kände sig otrygga. De var rädda för överfall etc när de steg av på ordinarie hållplats.

2007 infördes det som ett ettårigt projekt i Kalmar, då på tre speciellt utsatta busslinjer där många av resenärerna valde bort bussen. I Kalmar valde man att låta alla ensamresenärer - kvinnor och män - utnyttja erbjudandet. Bussförarna var tveksamma till en början, de var rädda för förseningar och olyckor som kunde ske när bussen plötsligt stannar på ett oväntat ställe. Men det blev inga förseingar och inte en enda incident hände. Busschauffören har alltid sista ordet om ifall stoppet är lämpligt eller inte, men eftersom regler finns så blir det inte förhandlingar mellan föraren och passageraren från gång till gång.

När försöksåret var slut permanentades systemet och gäller sedan dess på alla busslinjer i hela kommunen. Flera kommuner och landsting runt om i Sverige har uppmärksammat detta och även infört systemet, på initiativ från politiker från alla läger. Moderaterna och Folkpartiet har skrivit in i sina program att de vill att detta ska genomföras i hela landet.

Det har visat sig att det inte är så många som utnyttjar erbjudandet om nattstopp. Fine, då är det ju inte så många som känner sig otrygga. Men det kan vara skönt att veta att möjligheten finns OM man känner att man behöver den.

Jag har varit i kontakt med Västtrafik och luskat lite om hur de förhåller sig, men där verkar de idag vara väldigt avvaktande. Det är tydligt att de inte har alla fakta från projektet i Kalmar. Så det vill väl till att regionfullmäktige bestämmer att detta helt enkelt skall genomföras, för att de också ska inse fördelarna och upptäcka att man får fler resenärer i längden!

De här reglerna använder man i Kalmar, men tidpunkt etc bestämmer förstås varje område för sig.

Så fungerar nattstopp* En ensamresenär kan begära var på bussens färd som resenären vill kliva av. Det kan vara mittemellan två busshållplatser. Stoppet görs upp med chauffören innan resan.
* När det är dags att kliva av öppnar busschauffören endast framdörren och släpper bara av personen i fråga. Bakdörren hålls stängd.
* Resenären kan begära nattstopp från 21.00 till och med sista turen.
* Nattstopp gäller endast ensamresenärer.

Att skildra Bibeln

Under helgen har SVT1 visat serien The Bible i fem delar på 1,5 timme vardera.

(Varför de valde att inte översätta titeln är mig en gåta!)

Ultrakort recension: trots att det uppenbarligen är en väldigt amerikansk produkt med enbart aktörer med skådespelarutseende ackompanjerade med stråkar och änglakörer vid såväl kärleks- som dramatiska situationer, så har man i alla fall fått till en hyfsad sammanfattning av händelseförloppet.

Tyvärr var man ju tvungen att utelämna mycket. Berättelsen om Josef och hans bröder till exempel. Den tyckte jag var rätt viktig, nu hoppade det plötsligt från Isak till Mose i Egypten - hur kom israeliterna dit då?

Andra händelser berättades desto mera detaljerat.

Undrar om det har något med skillnader i den kristna kulturen i Sverige gentemot USA, vilka händelser man valde att ha med?

Livet vann!

Jag tillhör dem som varje påskdag firar att det goda har vunnit över det onda. Du död, var är din seger, du död, var är din udd?

Att någon gång vara säker på att man tillhör det vinnande laget.

När man läser om allt det onda som finns är det lätt att tappa modet. Klimatförändringar, skolskjutningar, arbetsplatsnedläggningar, sjukdomar, krig... Att då tänka sig att det goda är mycket starkare än det onda låter som en stor patetisk ironi. Men jag väljer ändå att tro på det.

Att tro det finns en makt som är starkare än döden ger tröst när det känns tungt. Att nedbrytandet som man började känna av nån gång i 25-årsåldern har en överman, det finns hopp om en annan värld och en dimension som jag inte behöver förstå.

Skulle det visa sig att döden ändå är slutet och lampan släcks, då är det bara slut. Men om det är sant har jag haft hoppet med mig genom livet och får komma hem till en bättre värld sedan.

Win-win.

Vad ljus över griften!

En gammal Tornado

Eftersom ingen av oss just denna timme lyckas hitta något sevärt bland den bukett av tv-kanaler som vi har, letar vi upp en dvd. Det blev Tornado - en tittarstorm i väntan på nästa OS.

TV-serien är väl bortåt 20 år gammal men känns ändå aktuell.

Precis nyss såg vi sketchen med mannen som kommer in i en hattaffär för att köpa en hatt till sin vän Bongo, men möts av en mängd förhinder. Det är erbjudanden med tider som ska passas och alla möjliga villkor som är omöjliga att uppfylla. Till slut säger mannen: kom Bongo, vi går och klipper dig i stället.

Jag tycker det blir mer och mer sånt där. Kundklubbar hit och dit, appar och lappar, gilla&dela och jag vet inte allt. Och när man hittar kupongen har datumet gått ut.

Tröttsamt. Vi går och klipper oss i stället.

Verklighet eller ej?

Lyssnade på P4 Extra när jag körde hem från Skövde idag. Christina Axén Olin var gäst, och det pratades om projektet "surfa lugnt". Hur man lär barn att uppföra sig på Internet.

Hon förklarade förnumstigt att "barn idag tillbringar mycket tid på nätet" och "för barn och ungdomar är det som sker på nätet liksom verkligheten" och "när barn och ungdomar säger att de har pratat med någon, så kan det lika gärna vara så att de har chattat eller mailat". Och lika väl som man frågar barn hur de har haft det i skolan, ska man fråga om de har gjort något särskilt på nätet.

Vakna upp, vuxenvärld! Klart att det är verkligt när man pratar med någon, om det är öga mot öga, i telefonen eller "på nätet"! Vem trodde du det var som svarade? En "hubot"??

Hur skiljer man vänner som man har "på riktigt" från dem som man träffar enbart "på nätet"?

När jag var 10-11 år hade jag flera brevvänner som jag aldrig kom att träffa personligen. Vår bekantskap rann ut i sanden. Ingen sade någonsin något om det.

Under de senaste åren har jag fått flera tiotals nya, verkliga vänner genom olika kanaler "på nätet". Trevliga, fina människor. Jag har träffat en del av dem även i "verkligheten" och de är lika trevliga då, men vänskapen upprätthålls och utvecklas fortfarande till största delen på nätet.

Självklart är det så bland mina vänner, att vi håller en god ton i våra konversationer, både på nätet och fysiskt. Även när vi tycker olika.

DET är något vi borde kunna lära våra barn och andra medmänniskor omkring oss. "Nätet" är verkligheten nu. I alla fall en del av den.

Och jag gör foldrar

och skriver ihop texter som om var dag vore den sista. För det är det väl rätt som det är.

Egentligen är det väl dumt att göra jobbet så fort, jag skulle väl maska lite för att få det roliga att räcka lite till, men det ligger inte för mig.

När jag jobbar och känner att folk gillar det jag gör, de litar på att jag kan min sak och kommer gärna med små snälla kommentarer om att det blir fint och jag är duktig - då har jag världens flow och jobbar som sjutton!

Önskar att det var så här mina dagar såg ut under överskådlig tid framöver.

Nu är jag anlitad per timme för löpande uppdrag, kan man säga. Så när uppdragen är slut så är jag slut.

Vi bestämmer från vecka till vecka - nästa onsdag vet jag vad jag ska göra där i alla fall.

Och jag tänker jobba på i den takt jag gör. Glömma tid och rum. Det är ju det här jag ska göra. Och gärna andra saker under samma paraply.

Inte hålla på och skriva ansökningar varje ledig stund.

Jag blir lika förvånad varje gång

över hur mycket folk som faktiskt är i rörelse före kl 6 på morgonen.

Särskilt en måndag i slutet av mars när det är 14 grader kallt. Jag menar, FJORTON!!

Förra året lär det ha varit 16 grader varmt motsvarande helg.

Idag hade de i alla fall inte hunnit baka upp några smetiga sötsliskiga kanelbullar på Pressbyrån än. Ofta ligger det en fuktig filt av tung kväljande sockerdoft över hela stationen när man kommer hastande vid kvart i sex på morgonen. Det borde vara förbjudet med bake-up före kl 10 på förmiddagen.

Tag plats, stäng dörrar och grindar. Nu går tåget.

33 år sedan

var det sedan vi gick till folkomröstning om kärnkraften.

Vad ska in? Sol och vind!
Vad ska väck? Barsebäck!

Ni vet.

Så slängde de in linje 2 och sen var det kört, för alla osäkra valde ju "mittemellan".

Jag är fortfarande inte säker på kärnkraftens förträfflighet. Jag tror att man skulle komma långt med "sol och vind" och inte minst vågkraft om bara marknaden bestämde sig. Plus att alla gamla maskiner och motorer byttes mot nya energisnåla, att vi lärde oss att hushålla igen osv.

Nu är det "earth hour" igen. Vi sitter med tända ljus men har faktiskt på tvn. Den lilla, nyaste, som drar minst.

Fast man undrar vad det tjänar till egentligen. Det är ju det dagliga valet som spelar roll.

Pling!

Där ringde M och meddelade att tåget som han skulle åka med kl 21 efter kvällens möte i Göteborg är försenat. Först hade de satt 21.50, sedan ändrade de till 22.50. Elfel i Alingsås, eller nåt.

Och i morgon runt 7 skall han åka iväg lika långt fast i ett annat väderstreck. Det är ju helt sjukt!

Om man planerar att nästa tåg ska gå mer än en timme efter utsatt tid - en vardagskväll! - så borde man väl sätta in alternativ, bussar till exempel.

Trött man blir! Kommer han inte iväg från Göteborg förrän vid 23, så kommer han hem framåt 01... Och jag ska också iväg tidigt. Tur att det inte finns småbarn i huset.

Vårdagjämning i Skövde

Ljuset över Skövde är vitt, mjölkvitt, idag.

I luften far små, små flingor omkring. Det är vårdagjämning.

Jag jobbar just nu med nya informationsfoldrar om kyrkorna i mitt uppdrag för Svenska Kyrkan i Skövde. Jag skriver texter utifrån material som jag hittar på olika ställen och ser till att det stämmer med verkligheten så mycket det går. I en del kyrkor ändrar de på saker nämligen.

Ibland får man ta en tripp till verkligheten för att kolla hur den ser ut på riktigt. Det gjorde vi idag, min kollega/arbetsledare/vän H och jag. Hon hade ju ändå med sig kameran och skulle fixa bilder från Påskvandringen som pågår på ett annat håll i staden.

Här är vi i S:t Lukaskyrkan uppe på Billingen - enda stället jag har sett där det står isbana, slalombacke och kyrka på samma vägskylt. Idag var det befogat. Vi lyckades kana både upp på berget och ner till sta'n igen.

Allting är vitt, vit, vitt...

Exotiska platser

utforskar vi idag.

Jobbet i regionens tjänst för oss till avlägsna destinationer i bortre länet.

Bortre från Hjo-horisonten alltså.

Idag gör vi ett studiebesök i Kungälv. Varför jag osökt kommer att tänka på en kräm av smör, kakao och socker som min moster bredde mellan marie-kexen långt före Ballerinans tid.

På väg hit (i bil för en gångs skull) passerade vi bl a Trollhättan och Lilla Edet. Trollhättan var när jag var liten en fantasiplats där man levde på glass. Igloo till frukost, storstrut till middag och 88-an till kvällsmat. Jag trodde inte att en plats kunde heta så på riktigt. (Fast nu vet jag det. Jag var på sammanträde där för några månader sedan.)

Edet kommer alltid att vara ett toapapper i min hjärna. Man kunde köpa rullarna styckvis förpackade i vitt kraftpapper med en bild av ett lockigt barn på en potta tryck i blått. Undrar om det inte var enkelt, kräppat papper i rullen, när jag tänker efter.

Jag har vad jag vet aldrig haft ärende till dessa fjärran trakter förut så det var väl på tiden att jag fick upptäcka Kungälv. Även om insidan av vårdcentralen och sjukhuset, dit vi ska, nog inte skiljer sig radikalt från liknande inrättningar på andra håll i vgregionen.

(Undrar om kexfabriken har någon outlet-försäljning...?)

Efter en lång arbetsdag

Ja, vi åkte ju bussen till Skövde 05.10 i morse, som vi gjort på måndagar det senaste halvåret, även idag. Ingen pardon att man har varit på WebCoast hela helgen...

Vidare med tåg till Vänersborg, byte i Herrljunga.

Jag sov som en stock på alla sträckorna. Tur att någon annan körde.

Jag har faktiskt lyckats bete mig ganska vanligt idag. Nästan som en riktig människa. Fast trött. Det har däremot inte datorn, som har krånglat en hel del. Jag skulle nämligen byta maskin, och den andra ville inte kännas vid mitt användarkonto som jag måste logga in på för att kunna använda den.

Jag fick göra lite kringmanövrar och bland annat en av mina e-mailadresser bar sig knäppt åt, så jag höll på att inte hinna med tåget hem. Men till slut gick det bra. Men DÅ hade jag huvudvärk...

Nåja. Väl hemma hade jag bestämt mig för att bara sätta mig och titta rakt fram och inte göra någonting.

Men så var det ju det där coola sättet att göra presentationer, som jag fick tips om i helgen... och så är man igång och prövar och jobbar i alla fall! Och man måste ju kolla lite på Facebook, Twitter och Bambuser förstås, efter allt som är taggat med #webcoast!

Nä, nu skall jag sluta med det. God natt!

Just det, ja

Blogginlägg också, ja.

Fast nu är det hög tid att jag försöker sova. Om sex timmar ska jag upp för att vi ska hinna till Vänersborg med buss och tåg i morgon.

Jag kommer nog att somna ganska fort efter den här helgen. Vad kul vi hade! Men man blir ju trött.

Nä, ingen mening med att försöka formulera något snyggt. Det ser ut som dyslexi för fingrarna halkar omkring på telefonen och ögonen går i kors.

Så det får nog vara idag. Godnatt.

Nörd-inspiration

Webcoast är den dator-, iPad- och smartphonetätaste konferens eller unconference jag någonsin varit på. Här dräller det av smarta tips och funktioner och nördfaktorn är lika hög som på The Real Festival i somras (fast där handlade det om körsångsnördar).

Jag har fullt av nya idéer i huvudet, som här och nu verkar helt genomförbara. Starta e-handel? Starta pod-radio? Strax ska jag på lunchdate med ett gäng som håller på med "fotosöndag" och sedan ska jag lära mig hur man blir en "mediadarling" med hjälp av rätt formulerade pressmeddelanden.

Vad leder det till? Tja, kanske inget alls. Men just nu känner man sig lite kreativ och bland likar. Och det är inte det sämsta!

Gamla vänner!

Sitter här på mitt ensamma hotellrum och varvar ner efter "förkonferensen" till Webcoast. Det är skönt med en allestädes närvarande stickning.

Det har varit en givande dag på många sätt. Inte minst att få träffa ett halvdussin människor som man förut bara har sett på bild på datorn, men ändå diskuterat saker som man kanske aldrig har diskuterat med någon annan.

Jag har förstås också träffat drygt hundra till, nya vänner. Minst ett tjugotal har jag pratat ordentligt med bara idag, och fler blir det säkert i morgon, när själva unconferencen drar igång.

Ikväll kl 8 släpptes platserna till sessionerna. Då är det först till kvarn för den som har något att presentera. Två minuter senare var lördagens och söndagens program klart! Riktiga guldkorn finns det, svårt att välja. Jag har kollat in en grej att börja med i mirgon, sedan får vi se. Det blir först till kvarn för deltagarna också.

Jag hittade en bildblogg som speglar lite av stämningen här. Mysigt! Läs vidare här!!

Idag har jag inte tid.

Tänkte bara tala om det för alla er tusentals läsare jag har som väntar därute.

Nä, nu ljög jag. Men några tiotal läsare har jag tydligen, enligt statistiken. Dagligen. Någon gång har det hoppat upp till ett par hundra, det är ju kul!

Nä, hade ju inte tid att sitta här och svamla. Måste äta upp maten och sedan bär det upp på vinden och hämta en resväska som skall packas med det nödvändiga för helgens begivenhet, nämligen WEBCOAST!

Har du missat vad detta är så kolla webcoast.se. Vännen H och jag ska åka dit och träffa en hoper (typ 248 st) andra nördar som tycker att det här med att träffa folk på nätet är helt normalt. Och att blogga. Och lite sånt.

Snart är det sju år sedan jag slutade på medie-och kommunikationsvetenskapliga programmet på högskolan i Jönköping. Det har hänt så vansinnigt mycket på kommunikationsområdet sedan dess, mest på nätet skulle jag tro. Det är omöjligt att hänga med på egen hand.

Så det här är ren fortbildning. Och jag ska få träffa en hög människor som jag känt i flera år men inte träffat utanför nätet. Jättekul ska det bli!

Firar idag

Det är dag 50 och alltså halvtid för Blogg100-projektet. Hittills har det gått bra att få ihop två inlägg om dagen - ja, jag bloggar ju på min andra blogg också, evalution-tot.blogspot.com

Man kan ju också passa på att fira att världen har fått en ny påve idag. Habemus papam, som romarna sa till varandra. Jag hävdar envist att det är våt respektive torr halm de eldar där i Sixtinska kapellet. Michael påstår att de hällt nån kemikalie på röstsedlarna och bränner dem för att få rätt nyans på röken. Ja ja, så kul diskussioner har vi.

Man kan också fira av en medarbetare som slutar.

Vi har i alla fall ätit gott på 28+ i Göteborg ikväll. Nu sitter vi på tåget. Snart är vi hemma igen.

Något som är bra

med platsannonser som kräver att man fyller i ansökningsformulär, är att när man en gång med möda och besvär har fyllt i sitt formulär med hela sitt CV så behöver man inte göra om det sedan. I alla fall inte mer än uppdatera om man har någon ny merit att lägga till.

Det är nämligen väldigt tråkigt om man har en väldigt lång och slingrande bana bakom sig, att gång på gång upprepa sina erfarenheter, meriter och förtjänster. Jag försöker att göra det så allmängiltigt som möjligt men ändå personligt. Och så ett personligt brev till varje ansökan.

Jag saknar möjligheten att flytta med uppgifterna från mitt ifyllda formulär till ett annat företags formulär. Det skulle förenkla saker väldigt mycket.

Det är ju nämligen så, om ni har glömt eller missat det, att det finns en prydlig och skötsam kommunikatör här, som fortfarande söker jobb...

Några tips har jag fått sedan jag skrev detta, men fler är välkommet!!

På väg hemåt med eftermiddagståget

sitter jag och stickar. När man åker från Vänersborg mot Herrljunga lyser den starka vårsolen under ungefär en kvart rakt in genom fönstret alldeles i ögonhöjd på mig.

Jag jobbar hårt på att inte tycka att det är jobbigt, och jag lyckas nästan. För det är väldigt skönt när vi kommer in i skuggan av några höga granar.

Räknar ner

Nu är det snart dags för webcoast! Bara fem dagar nu. Spännande!

Jag räknar ner som ett barn på julafton.

Goda, goda vänner

fick vi på resan till Kambodja för ett drygt år sedan. Jag bloggade från den resan med början här ( http://evaihjo.blogspot.com/2012/01/gott-nytt-ar.html )
om någon har missat det. (Jag bloggar från min iPhone så länken blev inte så snygg, men ni fattar.)

Idag hade vi en "återträff" - vi hade faktiskt lyckats hitta ett datum när alla kunde komma, plus några närmast anhöriga som inte var med på resan. Det var verkligen kul att träffa alla igen.

En extrabonus var det förstås att träffa Marianne och Bror, som jobbar med Erikshjälpen i Kambodja, Laos och Thailand och var våra värdar på resan. De befinner sig för närvarande i Sverige och jobbar härifrån - pendlar mellan Göteborg och Holsby Brunn. Därför fick vi lite uppdateringar om några av de projekt som vi fick se på plats och höra hur de gått vidare med en del idéer de hade.

Jag imponerades ännu en gång av hur mycket nytta den här organisationen gör trots att man tycker att det bara är droppar i havet. Det är ett nätverk av massor av goda människor och organisationer där ute som ser till att varenda krona kommer till största möjliga nytta. De har kontakter och försänkningar ända upp på regeringsnivå! Kika in på erikshjalpen.se och läs mer.

Skriver du aldrig något om mej?

frågade min man plötsligt när jag satt här och knattrade. Nää, jag skriver om alla möjliga andra grejor som jag tänker på och bryr mig om. Han kan ju skriva om det han funderar på om han vill. Jag trodde inte att han ville att jag skulle skriva om honom.

Men ok. Det här är ett inlägg om min man sedan snart 31 år. Michael heter han. Och det finns inga ord för att säga vad han är för mig.

En bild säger mer än tusen ord heter det ju. Så vi tar den vägen. Fotograf Helena Taubner, heltunik.se

"Svara hövligt!!"

Ett av mina VÄLDIGT tydliga barndomsminnen härrör sig från den tid då det var kapplöpning till telefonen varje gång det ringde (kan man ha varit 7-8 år?). Alltså på den tiden under förra seklet, då varje familj hade EN fast telefon som satt fast med sladd och stod på ett skåp i hallen. Innan varje familjemedlem hade egna lurar som kvittrade och pep.

Mamma inpräntade tidigt telefonvettet i oss. Man svarar med nummer eller namn, och när hon ringde upp någon sa hon alltid med sin speciella, eftertryckliga telefonröst: "Det här är Förnamn, Efternamn, Ort, goddag!!" Jag tyckte det lät lite tjusigt.

Varje gång det ringde och elefanthjorden brakade iväg mot telefonen för att svsra, och mamma var hemma, hördes det alltid ett "svara hövligt"-rop som en påminnelse från något hörn av huset.

Själv har jag alltid svarat med för- och efternamn, och präntat i mina barn att göra detsamma. Det kan vara lätt att höra fel på numret, och rösten på vem i familjen som svarar, och det är en artighetsfråga att låta den uppringande slippa dra sitt ärende för fel person.

Det här är en detalj som man ibland förbiser i kommunikationsplanen på många håll. Det är viktigt att "svara hövligt" även då man svarar hos en organisation eller ett företag.

Själv jobbar jag ju f n åt flera olika uppdragsgivare och blir ibland uppringd när jag är på ett av de andra ställena. Idag ringde en person och presenterade sig bara med förnamn, och skulle lämna ett besked. Till saken hör att jag nyss haft kontakt med en person med samma förnamn om en helt annan sak, så jag trodde först att det var h*n som ringde och skulle komplettera något. (Har ingen nummerpresentatör på den telefonen.) Det tog någon minut innan jag var säker på vem som var "på tråden".

Ett obetydligt problem kanske, men det där svajiga ögonblicket hade man kunnat bespara mig, tycker jag. Det kostar ju inget att säga hela namnet.

Skulle vilja...

Idag skulle jag vilja blogga lite om mitt fantastiska jobb och vilka framgångar jag har uppnått idag.

Jag skulle lägga upp en bild på min tjusiga outfit och min flotta portfölj.

Jag skulle berätta om flygplatser och restauranger där jag varit idag och avsluta det hela med något visdomsord eller aforism om att man får det så som man vill ha det eller nåt.

Nu är jag ju inte riktigt där. Ganska långt ifrån som det känns just nu, faktiskt. Och egentligen är det inte så intressant att blogga på det temat heller. Så det får vara.

Jag har i alla fall ägnat några timmar åt ett av mina vikariat idag, vilket jag är väldigt glad över att ha. Har också haft hand om liten sjuk Stella en stund, och avslutade dagen med körövning. I morgon blir det en annan arbetsplats, på torsdag eventuellt en tredje.

Och så går jag och väntar på några besked...

Men det finns det som är värre. Jag har det helt OK.

Lunchpromenad

Idag tog vi en liten extra promenad efter lunchen, i vårsolens glans. För att inventera Vänersborgs snödroppar och så. Vi tog också en liten sväng i Skräcklan, men den fick bli liten eftersom det blåste hemskt från sjön.

Tittade också till Frida på Birger Sjöberg-monumentet.

Nu går tåget vidare till Göteborg, där jag ska övervara ett möte inför vårens budgetarbete. En del bara roar sig.

Välgjort

Avslutar söndagskvällen med ett avsnitt av gamla Morden i Midsomer.

Britterna kan verkligen göra tv-drama och den här makabra mysdeckaren är ett bra exempel på hantverket.

Själva handlingen är ju så absurd när man tänker efter - massor av folk mördas hela tiden i detta grevskap, det borde snart vara slut på innevånare där. Ingen känner någon utan hela tiden presenteras nya människor och sammanhang. Och varje gång det meddelas reagerar folk med "det här var ju tråkigt"-min. Någon enstaka gång har det varit chock och bestörtning.

Samtidigt spelar John Nettles (Barnaby) väldigt bra, och stämningsmusiken är värd att höra. Förresten hörde jag en dokumentär på radio för ett tag sen, just om hur den musiken arbetas fram och hur lång tid det tar inför varje avsnitt.

Tål att ses flera gånger!

Tid som aldrig kommer tillbaka

Satte mig vid symaskinen och tog i tu med några av de "att fixa"-grejor som hopat sig. Lappa och laga. Eller "slappa och klaga" som en vän till mig skämtade till det.

Ibland blir man nostalgisk. Vi har ju en del av mammas bohag här hemma nu, sedan hon flyttade till äldreboendet och inte behöver det längre. Har förstås skänkt bort en hel del, men något vill man ju spara.

När jag syr fast spetsen på det här örngottet, som släppt, och ser symaskinsnålen idogt arbeta sig fram genom tyget tänker jag plötsligt på mammas händer. När hon var i stånd att sy och handarbeta. Hon har troligen både virkat spetsen, sytt fast den för hand, broderat initialerna BS (eftersom det var innan hon gifte sig) och sytt ihop hela örngottet på maskin. Vid det här laget är det nog 60 år sedan.

Förspilld kvinnokraft, kanske. Men vackert. Och använt i generationer. Om man bara lagar det lite.

Man lär sig så länge man lever!

Idag har jag lärt mig att göra qr-koder. Ååå, vad svårt DET var, då...:)

Dagens aha-upplevelse. Tog väl tre sekunder att lära sig. Jag trodde det var mycket svårare! Testa den här!

Dessutom har jag klippt mig idag. Så nu var det bara det där med fast jobb kvar. Hörde på nyheterna att man kunde köpa sig en plats var det nu var, någon som har telefonnummer dit? Eller qr-kod?

Tankar om tid

Det är märkligt, men de här dagarna när jag har haft möjlighet att jobba närmast heltid, åker 7.15 och kommer hem vid 17.45, så hinner jag mer hemma än när jag inte har något att åka till.

Idag har jag tvättat och hängt två maskiner, plockat ur och i diskmaskinen och t o m satt på datorn och jobbat lite åt mig själv. Vid åtta satte jag på en dvd och har sedan suttit och stickat ett par timmar. Är nästan klar med koftan nu.

Och i morgon är en ny dag.

Psykologi

Idag tvingades jag ut ur min "comfort zone" och befann mig i min "performance zone" i 1 1/2 timme. Fast jag inte någon gång hamnade i min "danger zone" så måste jag ha spänt mig till det yttersta, eftersom jag blev sååå trött.

När jag kom hem åt jag lite och satte sedan på en dvd med Herrskap och tjänstefolk - välbekant serie från sjuttiotalet - och sjönk ner med stickningen. Tillbaka i min comfort zone... Så får vi se om den där utflykten leder till något.

Blogg-tjuv...

Något som är bra med den här "#Blogg100"-historien är att man kan gå och kolla vad andra skriver om, ifall man har svårt att hitta på något själv. När man nu förbundit sig att blogga varje dag i hundra dagar.

Jag hittade ett bra inlägg på "Morsan babblar" idag. Den idén hade ju hon snott, så då snor jag vidare!

Här kommer min intervju med mig själv och snodda frågor.

1. Hur gammal är du?
För gammal enligt vissa. Född -60.
2. Hur gammal känner du dig?
Typ 27, kanske. Fast ibland 72.
3. Vad har du gjort i dag?
Jobbat i Vänersborg
4. Vilken film såg du senast?
Inkasso. Dansk DVD-film lånad av dotter och måg

5. Vem ringde du senast?
Ringde tillbaka till en som sökt mig om ett jobb
6. Är du besatt av någonting?
Nja, just nu har jag kommit in i en stickvåg. Men jag kan sluta när jag vill. Precis som med Wordfeud.
7. Är du rädd för blod?
Nä, blöder näsblod titt och tätt för närvarande så det är väl ingen idé att vara rädd.
 8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Mitt hemmakontor, som är ganska rörigt.
9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Carl Bildt, Göran Persson
10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nä. Men det kanske jag skulle göra för att kolla årtalen.
11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Blått
12. När vaknade du i dag?
05.10
13. Vilken är din favorithögtid?
Alla. Att man firar på olika sätt
14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
På något varmt ställe. Men alla som jag tycker om skulle vara med.
15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Längtar inte tillbaka till Thailand, faktiskt.
16. Hur vill du tillbringa din pension?
Med barn och barnbarn
17. Vad lyssnar du på just nu?
Ingenting. Det är tyst, bara tangentbordet som knattrar.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej. Men jag har haft en total knäledsluxation. Googla på det.
19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?
Mjöl, mjölk, ägg, pasta, frukt
20. Vem är din favoritkändis?
Vet inte, vill inte träffa någon enbart för att den är känd.
21. Vad är du på för humör just nu?
Rätt bra.
22. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa, Afrika, Asien
23. Snarkar du?
Inte vad jag vet
24. Vilka yrken har du provat på?
Detta liknar mitt CV och jag är så trött på att räkna upp allt... .
25. Hur går du helst klädd?
Bekvämt men snyggt. hel och ren.
26. Vilket stjärntecken är du född i?
Skorpion.
27. Vilket är ditt favoritgodis?
Polly
28. Vad sa du senast?
Var är dom nu då? (Letade efter papper som jag ska ha med i morgon)
29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Jag var bra på allt såklart! :)
30. Vad har du på dig just nu?
Jobbkläder, kjol och linnekavaj
31. Vilken är din favoritaffär?
Beror på vad jag ska handla. Försöker att inte bara "shoppa" utan att jag behöver något speciellt.
32. Vad har du för storlek i kläder?
det varierar mellan 38 och 46, beroende på varifrån plagget kommer. Eller S-XL
33. Vad har du i dina fickor?
iPhone och pappersnäsdukar

34. Vad köpte du senast?
Garn
35. Hur många gånger har du flyttat?
Nio
36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Obegränsat med böcker. Obegränsat med garn & stickor. Och obegränsat med mat & vatten
37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Mitt emellan
38. Senaste filmen du såg på bio?
Kommer inte ihåg. Går nån gång per år högst. Kan ha varit något i Hjo Filmstudio
39. Har du blivit sydd någon gång?
Ja
40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Nej
41. Vad åt du till frukost?
Äter alltid mycket frukorst. Kaffe, mackor, frukt, yoghurt...
42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Sjukskriven. Hade gått i väggen efter en hopplös situation på det jobb jag hade då. Ledde till att jag läste en högskoleutbildning till.
43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej
44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min dotter och dotterdotter kom med lyxpresent på Alla hjärtans Dag. Det var oväntat!
45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
Har en klockradio där jag laddar den
46. Vad var det sista du åt?
Senast åt jag en macka på fikapausen i körövningen
47. Vem är världens vackraste kvinna?
Det finnas många som är vackra på olika sätt.
48. Är du blyg?
Inte så farligt.
49. Vilken var den sista konserten du var på?
Julkonsert med The Real Group i Göteborgs Konserthus
50. Vad heter du i andranamn?
Kristina
51. Har du varit med om en bilolycka?
Ja, kört i diket och krockat med älg och rådjur, blivit påkörd i en korsning... men aldrig blivit allvarligt skadad.
52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Säkert
53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Den finns inte. I så fall körsång, det är det mest fysiska jag ägnar mig åt för tillfället. När isen försvinner måste jag ta tag i stavgången igen. Och simning när badet öppnar för säsongen.
54. Har du några husdjur?
Nej
55. Vill du gifta dig?
Har varit gift i snart 31 år, så det vore väl onödigt att fundera på.
56. Var växte dina föräldrar upp?
Mamma i Skultorp, pappa i Havstena (båda i olika kanter av Skövde)
57. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, senast för att anmäla ett bluff-faktura-företag
58. Har du svenskt ursprung?
Ja såvitt jag vet. Har däremot många släktingar som utvandrat till Amerika - en del kom tillbaka
59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Nja, snarare öknamn. Var ganska retad i skolan periodvis. Ville alltid ha ett smeknamn men vad bildar man på "Eva"?
60. Vilka är dina största svagheter?
Kan inte  bli politiker för att jag tycker att demokratins kvarnar mal för långsamt, och är dessutom dålig på att agitera, för jag vill förstå hur motståndaren tänker och känner empati med denne...

Det var allt. Varsågod och sno vidare!

Kärringvarning, eller?

Just nu är det två reklamsnuttar som går på TV som jag bara inte tål. De får mig att blunda när jag ser dem.

Den ena är den där "OOOO, I like your style..." som Kapp-Ahl kör med. Kapp-Ahl har alltid stått för bra, vardagssnygga, vanliga och användbara kläder för mig, men nu överväger jag att gå ur kundklubben.

De där spetorna som gungar omkring i reklamfilmen i sina åltajta byxor. Nej, I don't like their style. Sorry. Jag har hittat favoritjeans hos Kapp-Ahl förut, men de dagarna är tydligen över.

Den andra reklamfilmen är Åhlens väskfilm, med "superstylisten" Jonas Hallberg som talar om vilka väskor som är alla "tjejers måsten" i vår. En stor, en mellan och en liten i pastellfärger. I syntet som har spruckit lagom till hösten, så vi måste köpa minst tre nya väskor till hösten igen.

Nej du, Jonas, den lätte går jag inte på. Har aldrig gjort faktiskt. Visst har jag köpt billiga handväskor ibland bara för att jag har tyckt att de var roliga, men de senaste åren har jag gått in för att köpa lite bättre grejor och använda dem länge i stället. Och jag tänker lite längre innan jag handlar, så jag vet vad jag vill ha. Och vad jag kommer att trivas med.

Jag har kanske kommit till den ålder när jag vet hur mina ben och rumpa ser ut. Och jag vet hur mycket grejor jag behöver ha med mig i min handväska utan hjälp.

Det är nog så att mina barn har rätt. När jag pustar över omöjlig reklam som bara får mig att känna mig hopplös, så säger de tröstande: du tillhör nog inte rätt målgrupp, mamma...

Allting går att sälja...

...sjöng någon för väldigt länge sedan i en raljerande låt om reklam för konserverad gröt.

Det var långt före risgrynsgröt-i-korv på ICA och COOP. En storsäljare.

Idag såg jag ett tips om en ny kombi-produkt i Göteborgsposten. Priset stod inte ens utsatt... men jag undrar hur många sådana här man kan sälja!!

Tempo!

Ibland går de lediga dagarna i ett rasande tempo, mer än när man har fulltecknat med jobb faktiskt!

En sådan dag har det varit idag, när två syskon kom hem för att fira det tredje syskonets barns tvåårsdag. (Själva dagen var igår, hon delar inte datum med prinsessan Estelle!)

Det går alltid i ett när alla är hemma på en gång. Jag faller in i en roll av någon slags sambandscentral och fixar med mat och logistik... Det går jättefort för barn som flyttar hemifrån att skaffa sig nya egna vanor, och nästan lika fort för deras föräldrar när familjen krymper! Och att sedan bara för en helg eller någon dag försöka jämka ihop alla igen är ett hästjobb.

Det är i alla fall väldigt roligt att de kommer hem lite då och då. Att de är sams fast de diskuterar högt och lågt. Mellan besöken här hälsar de på varandra på resp ny bostadsort ibland. Och vi besöker dem när vi kan förstås.

Det blir en annan slags "familj" när barnen är vuxna. Och fler kommer in i gemenskapen.

Vardagsrasism

Apropå killen som blev utsatt för vardagsrasism från högskolans sida.

När jag gick på gymnasiet i Skövde i slutet av 1970-talet fanns det inte så många elever med rötter långt bort. Ja, några från Finland och Jugoslavien förstås. Men det kom resande elever från de mindre orterna runt omkring: Tibro, Hjo och ända från Karlsborg.

Eftersom det inte fanns jättemånga elever från varje ort spreds dessa ut i klasserna på de olika linjerna, som det hette då. Dessutom hade ju vi humanister t ex språk i grupper blandade med samhällsvetare och ekonomer. Och vi hade samhällskunskap tillsammans med naturare, jättelyckat verkligen...:/ (för er som inte var med kan jag berätta att dessa båda linjer var avsvurna fiender sedan tidernas begynnelse - trodde man i alla fall).

Nåja, det som rann mig i hågen var en företeelse som förekom då och då, som jag minns under första årets franskatitmmar (B-språk). Vår lärare, en äldre man (han var säkert närmare 50 på den tiden) hade som vana att så fort någon svarade fel eller inte alls, så sa han: Men - är du från Tibro eller?

Just då var man rätt glad över att vara från Skövde. Eller i alla fall Skultorp.

Jag tror inte att han menade något illa med det, precis som den där mannen som mailade om "Muhammed från Mecka". Han skulle nog bara vara lite "käck". Men gissa hur många Tibro-elever som valde bort franskan fortast möjligt? Och gissa hur många studenter med utlandsklingande namn och "annorlunda" utseende som hoppar av högskolan...!

Dagens id - tema psykiatri

Nu har jag varit i farten igen. Hjälpt till att planera och genomföra ett studiebesök i Falköping.

Vi mötte enhetschef Andreas Leschinger på sjukhusets psykiatriavdelning. Han berättade om hur verksamheten fungerat i allmänhet, hur stort behovet av vård/behandling är och sina idéer om hur man skulle behöva jobba för att upptäcka och diagnosticera  alla som behöver hjälp så fort som möjligt.

Han kom också in lite på hur man ser på psykisk sjukdom och vad diagnoser är. Det ges ut en samling av benämnda diagnoser i bokform där man kan slå upp och se vad det är patienten lider av. I den senaste upplagan kommer det att finnas över 500 olika "mental disorders", alltså psykiska störningar, som har fått ett namn. Långt ifrån alla behöver läkarhjälp i normala fall, bland annat finns det sådan "disorder" som uppstår då man får ett syskon eller någon äldre anhörig dör. Vi alla går faktiskt omkring med multipla diagnoser om man kulle börja bena ut det.

Leschinger berättade i det sammanhanget om en avhandling som heter "blyghet - en egenskap som blev en sjukdom". För 100-150 år sedan var det eftersträvansvärt att vara blyg och tillbakadragen, gärna fjärma sig från omvärlden och vara misantrop. Det tydde på eftertänksamhet och oberoende av vad världen ansåg om det man sysslade med. Idag skall man vara utåtriktad och "socialt kompetent", som vi vet, och blyghet har faktiskt blivit ett funktionshinder.

Det är ju så att när det man upplever som en svårighet, som de benämnda diagnoserna som jag berättar om ovan, blir så besvärligt att man inte fungerar i det sammanhang där man befinner sig, då blir det just ett funktionshinder. Medan det kanske inte ens märks i en annan kontext. I en del afrikanska kulturer är det till exempel inget problem att ha schizofreni.

Efter denna intressanta genomgång gick vi över till ett annat hus och fick se den ett år gamla byggnaden där rättspsyk numera inryms med 24 vårdplatser mot tidigare 16. Byggnaden är än så länge inte helt i bruk, så vi fick lov att komma in och titta på en avdelning där det inte finns några patienter än.

Det här är alltså till för patienter som dömts till sluten psykiatrisk vård och byggnaden har säkerhetsgrad 2 - rymningssäkert. Man hade ändå lyckats bygga ett hus som inte på något sätt påminner om en bunker med höga murar runt omkring. Alla fysiska säkerhetsåtgärder har byggts in så man inte ser eller tänker på dem, och huset liknar mera ett äldreboende eller ett ganska småskaligt gruppboende. Har man läst något om antroposofi och teorierna om hur färger påverkar människor så förstår man direkt varför anläggningen är inredd som den är. Milda, dova färger och här och där konstverk, många med abstrakta former. Det som man förstås inte kan undgå att lägga märke till vid en rundvandring är alla kodlås och dessutom låsta slussar där inte ens personalens nyckelkort fungerar utan den som sköter övervakningskameran ger ett OK och låser upp när man behöver gå igenom.

Man önskar ju att sådana här ställen inte skulle finnas. Särskilt inte besöksrummet för familjer, som vi också fick titta in i. Det är inrett som ett vardagsrum med soffa och bord, och i ett hörn står en barnmöbel med lite leksaker för småbarn. Vår guide, enhetschefen Greger Karlsson, berättade att det inte behöver användas särskilt ofta, men det var ändå svårt att hålla tårarna tillbaka vid tanken på den tragedi det innebär att ha en förälder som har gjort ett så grovt brott så att man döms till vård här. De flesta patienter har dock ingen familjekontakt alls, utan är mycket ensamma människor. Tragiskt på ett annat sätt.

När det nu ändå måste finnas sådana här vårdplatser, så är det ju bra att de utlokaliseras i regionen så att de skapar arbetstillfällen på olika ställen. Dels direkt i form av vårdpersonal, som det krävs ganska mycket, och dels leverantörer av annat som behövs, mat till exempel.

Vårt besök avslutades med en "pressträff" med Falköpings tidning, som kommit dit för att dokumentera besöket, och sedan åkte vi upp på Mösseberg för att äta dagens lunch. Den smakade mycket bra!

Firar lite

Jag har gjort en heroisk insats. I alla fall tycker jag det. Något som liknar ett delmål har uppnåtts.

Jag känner stort behov av att fira lite i min ensamhet medan jag tittar på Molanders i svt play.

Ja... Vad ska man ta... Lite gamla överblivna mozartkulor från julgodiset blev det.

Festligt.

En bra dag

har jag haft idag.

Tack vare min vän och bisyssleföretagarkollega Helena fick jag ett deltidsvikariat på den informationsavdelning där hon har sitt fasta jobb. Det är visserligen ett sjukvikariat som ingen av oss vet hur länge det blir, men jag tänker njuta av att få jobba med saker jag tycker är roligt, och som jag vet och känner att jag kan.

Det är klart att jag inte vill att någon ska ha ont och lida för att jag ska få jobba, men när jobbet nu finns och ska göras så är jag jätteglad för att det blev jag som blev tillfrågad och får komma och göra det.

Jag lånar visserligen kontor. skrivbord och dator, men har fått egen log-in och ytterligare en mailadress...!

På café

Fick en stund över mellan tåget och nästa möte idag.

Eftersom det är ruggigt och slaskigt, och snöar blask som smälter innan det landat är det inte så skönt att gå en lång nyttig promenad. Jag går kortast möjliga promenad och sätter mig på ett café. Behöver något varmt att dricka, det känns som om förkylningen - som jag trodde var borta - tar ny fart igen.

Jag beställer en Café de Paris. Ett högt glas med en dubbel espresso och resten varm choklad, och så vispgrädde på toppen. Innan tjejen bakom disken ens börjar hälla upp kaffet, frågar hon om jag ska ha grädde. Klart jag ska ha grädde, annars hade jag väl sagt "utan grädde" redan när jag beställde? Förresten åt jag en jättenyttig sallad till lunch och tar ingen kaka till kaffet, jag valde den här i stället, och förresten behöver jag inte förklara varför jag vill ha just en Café de Paris just nu.

Jag tar kaffet, väljer ett ensamt bord längst bort i hörnet, snor upp håret i en trasslig knut och tar fram min iPad. Kan ju alltid sitta här och blogga litegrann. De som sitter vid borden längre bort kan väl få tro att jag skriver på min bok. Eller nåt. Fast jag ser nog inte tillräckligt avtärd ut för att sitta och skriva en roman på ett café.

Vid det närmaste bordet sitter en ung pappa med två pojkar, typ ett halvt och tre år gamla. Det kommer en bekant och jag hör vad de säger. Pappan har "skickat iväg" mamman på massage och sitter nu här med två småbarn och dricker latte medan hon har lite "egentid".

Håhå jaja. Det är en annan generation. Jag blev alldeles väldigt gammal plötsligt känner jag.

"Utkast"?

Upptäckte nu att det inlägg som jag publicerade i #Blogg100 i går helt felaktigt fick datumet 130128 och alltså hamnade i helt fel ordning i min blogg...

Mitt bloggverktyg Blogger daterar alltså utkasten när man börjar skriva på dem, och när man slutligen publicerar dem så hänger utkastdatumet kvar, i stället för att bloggen sätter ut det datum när man först publicerar inlägget (vilket jag tycker borde vara mera logiskt).

Måste vara mer uppmärksam på detta. Alltså antingen inte börja skriva utkast förrän samma dag som jag ska publicera. Eller skriva utkast, klippa ut och klistra in som "nytt blogginlägg" när jag är klar att publicera. Eller skriva utkast i ett ordbehandlingsprogram, Word, anteckningar eller nåt, och klippa ut och klistra in när jag är färdig. Note to self, note to self...

Jaha, dagens blogginlägg blev ett i-landsproblem. Men dock ett inlägg.

Och ett par minuter senare, när jag publicerar länken på Facebook för att dela och kollar så att länken fungerar, vad ser jag om inte rätt datum... Ja ja, tekniken är bra när man väl förstår logiken!

Det bästa på länge

En av mina goda nätvänner Anna-Carin skrev detta inlägg i sin blogg idag, apropå kreativitet. Att vissa av oss har ett behov, ett nästan fysiskt behov för att överleva, av att då och då testa och spränga våra kreativa gränser. Hon formulerar det så bra!

Själv var jag inne lite på det temat i mitt blogginlägg från 31/1. Fast det handlade om inlärning och kreativitet över huvud taget, inte bara "pyssel", som Anna-Carin kallar det. "Det går lättare att spela trumpet om man har en trumpet." (Annars vet man inte om man kan.)

Jag har aldrig träffat Anna-Carin IRL, men hoppas få göra det inom kort. Vi har "pratat" på nätet i flera år vid det här laget och har rätt mycket gemensamt, fast vi lever helt olika liv i storstad och småstad.

Apropå hennes citat ur intervjun med ingenjören - "Klart att jag undrar vad fasiken jag håller på med mitt i ett projekt, men bara man nöter på och inte är rädd att misslyckas så lyckas man ju." Här är ett projekt som jag undrar varför jag började med.

När jag frågade sonen T, 22, vad han önskade sig i julklapp (i början av december) skickade han mig den här bilden. Virkade tofflor i form av tyska stridsvagnar från andra världskriget, alltså.Utan mönster.

Så sannerligen att han ska få det då. Fast jag blev ju inte klar till jul. Så här ser de ut just nu. Någon gång blir de väl färdiga, men det var rätt knepigt att fundera ut hur och var man skulle börja. Och aldrig att jag gör ett par till! Så kul är det inte.  Men nu vet jag ju att jag kan...:)

Uppdatering: se de färdiga tofflorna här!
http://evalution-tot.blogspot.se/2013/02/tofflor-tanks.html?m=1

Nätverkande

Idag har jag jobbat en del med en folder åt en kund. Den är i princip färdig nu. Jag har skickat den till kunden för godkännande och sedan ska den till tryck. Sedan, när jag har fått den på papper, kanske jag lägger upp en bild på bloggen, om ni är nyfikna på hur den ser ut. Själv är jag i alla fall nöjd med den.

Jag har också gjort en del ideellt arbete. Dels har jag skrivit lite på ett kommande inlägg i PocketBlogg, som jag ju skrev om för några veckor sedan.

Och så har jag gjort en dagordning och lite annat till nästa styrelsemöte i Kvinna Skaraborg, där jag är medlem. Och styrelseledamot. Och nästa styrelsemöte även ordförande. Vi har nämligen den posten roterande, så den får man vara beredd på att hoppa in på emellanåt.

Snart är det dags för årsmöte och då är det lite extra att tänka på förstås.

Någon kanske invänder att sådant där kvinnosaksarbete, var det inte på 70-talet man höll på med det? Jo, det var det väl, men jämställdhetsarbetet, på alla nivåer, är inte på något sätt färdigt. Det är ett av de "ben" föreningen står på. Ett annat är just nätverkande för kvinnliga företagare eller egentligen yrkesarbetande över huvud taget. Och ett tredje är att träffas och göra trevliga saker tillsammans - höra på någon som berättar om något intressant eller ha en workshop om någonting.

Förra året var det tjugoårsjubileum, då genomförde vi ett projekt som kallades Budkavle för jämställdhet och turnerade runt i alla Skaraborgs 15 kommuner. I år kommer vi att återgå till den verksamhet som har kännetecknat föreningen de senaste åren, ett antal tematräffar per år, som utgår från ovanstående tre "ben". Vi gjorde en enkät i slutet av 2012 som bl a visade att det var medlemmarnas önskemål.

Nätverka, nätverka - överallt där man går fram! Syns man inte, så finns man inte, så är det.

Om näthat - igen

I dagens GP finns ännu en gång stort uppslagna artiklar apropå "näthatet", ni vet debatten som drogs igång ordentligt i Uppdrag Granskning härom veckan. Inte en dag för tidigt.

De här artiklarna handlar om ett specifikt fall. Det är en anonym brevskrivare som även varit aktiv i sociala media och inte längre är särskilt anonym. Han har avslöjats och erkänt att han hållit på med detta under drygt ett års tid, men det har inte hänt något mer sedan. Utredningen är "inte prioriterad". Trots att mannens brott kan rubriceras både olaga hot, förtal och ofredande. Utredaren menar att det inte finns någon risk för att den här mannen fortsätter att skicka brev på det här sättet, han har "kontinuerlig kontakt med den misstänkte" enligt GP. Och visst finns det sådant som kan bedömas som allvarligare brott som måste prioriteras, men en lekman kan tycka att det här fallet borde vara relativt enkelt att bedöma och bestraffa. För att sätta stopp för andra.

På resten av tidningsuppslaget finns en artikel om hur polisen hanterat  anmälningarna från några av offren. I ett fall till och med "slarvat bort" den. Offret kontaktade polisen flera gånger för att kolla hur det gick med utredningen, om hon fortfarande behövde känna rädsla för att få fler brev, men då gick anmälningen inte att hitta.

Det är inga milda formuleringar det är fråga om i breven, utan rent hat och hot om våldtäkt, mord och styckning. Det är INTE OK att polisen låter det gå ett par år i "handläggningstid" och det fortfarande inte händer något. När det nu är klart vem som hållit på och trakasserat just de här personerna, och i vissa fall utgett sig för att vara en annan person och skrivit under med ett namn, så borde det gå att avsluta fallet så att i alla fall de här offren kan känna att rättvisa har skipats.

Polisen och samhället måste markera att detta är brottsligt, om det så sker i brevform eller på nätet. Om det blir känt att en person får sådana här hot, oavsett vem det är, så påverkar det hela omgivningen, familjen, vännerna i samma grupp. Man känner sig osäker och förföljd, då man ju inte kan veta vilka hot som skulle kunna sättas i verket.

Jag kan ju bara föreställa mig hur det skulle varit om det hade varit någon av mina döttrar som hade reagerat på den där tröjan på H&M-sidan till exempel. I Sverige skall man inte behöva känna att man riskerar att bli utsatt bara för att man uttryckt en idé, har en viss livsstil, religion, partifärg eller vad det nu kan vara som har retat upp skribenterna. Det låter som i diktaturer långt, långt borta.

Lite framtidstro

I går blev det klart att mitt 45%-vikariat i Vänersborg förlängts med två månader. Fram till 1/5 alltså, en liten respit. Jag har också tackat ja till ett vik på en informationsavdelning i Skövde som börjar nästa vecka och fyller upp resten av min arbetstid. Det blir kanske bara ett par veckor, men det kan också bli lite till.

Det känns i alla fall lite positivt.

Idag hölls det månatliga mötet med Regionsstyrelsen i Västra Götalandsregionen. Då brukar vi sekreterare sitta med och lyssna, om vi inte har något annat brådskande för oss. Det är alltid bra att höra om det är någon särskild fråga som det blir diskussion om eller så.

Nästan alltid finns det ett par "informationsärenden" med i förrdragningslistan. Ibland kommer det någon eller några utifrån för att berätta hur det går med sånt som är på gång. Trängselskatter, Västtrafiks nya taxa och sånt.

Idag var det med ett par representanter för Nevs, företaget som köpte SAAB och nu ligger i startgroparna för att sätta igång en nygammal bilproduktion igen. Det blir tillverkning av "vanliga" bilar till att börja med, men inom kort är det meningen att hybrider och elbilar ska få större plats i produktionen i Stallbackafabriken. Kompletterande produktion av t ex batterier kommer att göras i Kina och även japansk teknik är inblandad. Hela produktionen kommer aldrig att kunna flytta utomlands, däremot siktar man bl a på den kinesiska marknaden med de färdiga produkterna, som kommer att säljas till ett mera överkomligt pris än motsvarande som finns på marknaden nu.

Idag finns det 58 bilar per 1000 invånare i
Kina. (I USA är det ungefär 850...) Det måste till alternativa drivmedel när kineserna väl sätter igång att köpa bilar. Annars kommer jordens fossila bränslen att ta slut med ett slurp.

Samarbetet med Kina är redan på gång och om allt går i lås kommer första etappen av bilproduktionen igång i Trollhättan i augusti i år. Redan nu anställs 5-10 personer i veckan. De kommer inte att behöva riktigt lika mycket folk som före SAABs konkurs, men ganska många i alla fall.

Sådant här behöver man höra mer av. Det finns fler företag i regionen som investerar och nysatsar, Volvo och Astra Zeneca till exempel. Visserligen är det fortfarande ett antal tio tusen Västra Götalänningar som är arbetslösa, men det händer i alla fall inte bara negativa saker på arbetsmarknaden.

Tävla och kämpa väl...

Sitter och väntar på ett försenat tåg i Herrljunga och passar på att Facebooka litegrann.

Det är inte klokt vad det dyker upp mycket saker man kan vinna om man bara "gillar och delar". Det ena konstigare än det andra ibland.

Faktum är att det som många företag sysslar med på Facebook faktiskt inte är tillåtet. Däremot får man gärna ha t ex en utlottning eller slogantävling på sin hemsida och länka den sidan till sin Facebook-sida.

Börjar du också tröttna på det här? Anmäl! Vi kanske kan få bort lite av skräpet.

Lotteriinspektionen

Nytt sätt att läsa

Jag har varit nöjd iPad-ägare i drygt ett år nu. Jag använder den till att spara bilder och filmer, samla mönster i pdf-format, skriva, spela spel, maila, facebooka, blogga, se på tv-s playkanaler mm.

Och jag använder den som läsplatta förstås. Men där känner jag att jag har ett visst motstånd att överbrygga.

Jag har både laddat ner låneböcker från biblioteket och ett par olika dagstidningar. Och faktum är att det kan aldrig bli "samma sak".

Det finns många fördelar med att läsa på det här sättet. Böcker och tidningar tar "ingen" plats. Man behöver ingen läslampa. Eventuell sänggranne störs varken av lampa eller tidningsprassel. Man kan dra upp texten till den storlek man tycker är lagom. För att nämna några fördelar.

Att det inte är "samma sak" är bara att inse och behöver inte vara någon nackdel. När man har vant sig, alltså. Mitt lilla motstånd består i att jag har haft svårt för att inte tänka att det ÄR en bok eller tidning jag läser. För bläddrandet är annorlunda. Ögats rörelse över tidningssidorna är annorlunda. Man kan ibland klicka på artikelrubriken och ser då enbart den artikeln på hela sidan, och den kan ha plats för kommentarer eller länka vidare till andra artiklar. Det känns annorlunda att hålla i plattan, man har ingen känsla av hur långt kapitlet är, hur tjock boken är eller hur många tidningssidor det är kvar av Kulturdelen.

Och lite sånt.

Men när man väl lyckas övertyga sig själv mentalt om att det här är ETT ANNAT medium att läsa i, då är det ett alldeles utmärkt komplement! En makalös manick, helt enkelt, min Padda.

På Clas Olsson

kan man hitta en massa prylar som man inte visste att man behövde. Och det man visste att man behövde också, oftast.

Idag tog vi vägen om eftersom jag hade fått tips om ett smart tangentbord/ställ till iPaden, och det fanns t o m två olika att välja på. Hoppas att jag valde rätt när jag valde det dyrare!

Vid kassan hade de en typisk "impulsköp-produkt" som vanligt. Små "päronlampor" i trepack. Det var tydligen någon lågenergityp, för det utlovades att de skulle hålla i 15 år!

Vi har en liten lampa i hallen med sådan päronlampa i, som nyss gick sönder och byttes. Så jag sa till M, som var med, att om vi köper sådana lampor så har vi dem resten av livet. 45 år, mer kan man ju knappast räkna med att få leva när man är över 50...

Den lilla tjejen bakom kassan kom riktigt av sig, hon hade nog inte tänkt så långt! Det syntes riktigt hur det arbetade bakom pannan men till skut släppte hon det och konstaterade att ingen lever för evigt..

Och så fick vi två års garanti på tangentbordet och en tillönskan om en bra dag. (Allt kan tydligen inte förberedas på charmkursen.)

Fem veckor kvar!

Nu är det bara lite mer än en månad kvar till WebCoast - en sorts konferens omkring vad som händer på och omkring nätet som anordnas för tredje gången i Göteborg.

Redan första gången den ordnades var jag jättesugen på att åka dit, men då jag hade  vikariat/timanställningar kunde jag inte vara ledig utan att det skulle bli ett ekonomiskt avbräck. Och några hundra spänn är i alla fall några hundra spänn. Plus att det givetvis kostar lite också, med deltagaravgift, att åka dit, bo på hotell och annat man kan behöva.

I år har jag inget annat än mitt eget företag att ta hänsyn till just dessa dagar och då ska jag dit. Jag känner att jag behöver det som fortbildning i jobbet. Trots att jag dagligen besöker och använder nätet och sociala medier så händer det så mycket nytt överallt, och det vore så kul att få se många av dem som finns bland mina "vänner", som jag fortfarande efter flera års bekantskap på nätet aldrig har träffat personligen.

Det här låter jättenördigt och rentav knasigt, men jag har lärt känna väldigt många fina, bra och vettiga människor under de år jag har "hängt" på Facebook, Bloggy, Twitter och allt vad det heter. Det går att använda nätet till enormt mycket positiva möten och utbyten. Online StickCafé, till exempel (som jag upptäckte när jag var på ett seminarium på Bokmässan, snacka om cross-over-media...:))

Jag misstänker att det aktuella ämnet "näthat" kommer att komma upp i mer än ett sammanhang på den här konferensen. Vi är många som vill och kan använda nätet till att sprida det goda i stället, och det finns många idéer om hur man ska göra.

Jag är också liiite imponerad av mig själv, då jag på egen hand, redan på tredje försöket, lyckades montera in en fungerande "widget" med WebCoast-loggan här till höger på bloggsidan...

Blir du sugen på att hänga med? Gå in på sidan och anmäl dig!

Om näthat och nätkärlek

Det går inte att säga något annat om de senaste dagarnas debatt/diskussion om "näthat" och dess yttringar än att det är något alldeles fruktansvärt! Eller, egentligen finns det inte ord för vad det är. Ren ondska.

Ända sedan Internet blev "var mans egendom" har det funnits folk av alla slag som har använt olika forum för att lufta diverse otäcka åsikter om andra, åsikter som skulle stoppats in i en tätt förseglad burk och sänkts i havet.

Har vi inte åsikts- och yttrandefrihet i det här landet, invänder någon? Jodå, men det finns också något som heter hövlighet, skick och fason, folkvett. Man häver inte ur sig vad som helst helt enkelt. Och rena hot och ärekränkning är faktiskt brottsligt. Hamnar kommentaren dessutom på någon annans "sida" (som i Uppdrag Gransknings fall H&M) så är det den som administrerar sidan som är "ansvarig utgivare" precis som en papperstidning har en ansvarig utgivare som står till svars för det som står i den.

Man kan bli alldeles uppgiven för mindre. Ska vi stänga av alla datorer eller censurera Internet? Nej, det luktar diktatur. Och det vet vi att det inte funkar.

Den goda Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter har skrivit några enkla tips att ta del av för den som känner att man orkar och vill göra något lite för att om inte stoppa men ändå dämpa de här tendenserna på nätet. Läs och beakta!

Till slut en bild som jag redan delat på Facebook. Jag tror inte att Svenska Kyrkan i Linköping, som jag delade den från, har något emot att den sprids vidare.