Jag hörde för en stund sedan på radion en man som uttryckte sig som att han hade gjort en "horisontell karriär". Med det menade han att han, trots att han jobbat i många år och bytt uppdragsgivare ett antal gånger, inte hade "kommit sig upp" utan var kvar på ungefär samma nivå. Han lät rätt nöjd med det.
Just nu känns det som att jag gör en vertikal karriär. Neråt i ett svart hål. Trots alla mina högskolepoäng finns det ingen som fattar att jag är så himla duktig som jag är. Ibland när jag ser utbudet av konstiga trycksaker och loggor omkring mig, felkonstruerade meningar, särskrivningar och konstiga uppställningar som man inte fattar något av, websidor som är en enda röra - då vill jag bara skrika LÅT MEJ!!!!!!! SNÄLLA!!! Titta på mitt CV!!! Men ingen hör. Det som syns utåt är en 46-årig trebarnsmor/f.d. förskollärare som stickar och sjunger i kör. Hur skall jag få folk att fatta att jag har en massa annat som jag OCKSÅ kan???
För ett par år sedan deltog jag i en kördag med låtskrivaren Ingemar Olsson. Jag hittade några papper därifrån häromdagen. Han skriver så otroligt träffande texter. Till exempel den här (ett utdrag):
...
Jag vill jobba hårt
och betyda nå't
i ett större sammanhang
där fler än jag själv kan ha glädje av
allt som jag vill och kan
Verkligheten är större
Högre
Djupare
Mycket, mycket mera än så
Den är större
Högre
Djupare
mycket, mycket mera än jag kan förstå
Tänk om någon av alla de arbetsgivare jag har sökt jobb hos kunde fatta det!
PS behöver jag säga att jag fick ännu ett beklagande mail idag...och denna vecka fanns inga jobb att söka för mig i platsjournalen, eller någon annan sajt som jag prenumererar på. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar