Hur glad kan man bli för lite grus?

Som ni förstås har läst i mitt inlägg om stugan nedan har vi haft accelererande problem med vägen dit. Jag har så smått börjat bekymra mig om hur vi skulle lyckas få tag i julgranen. Man drar sig för att ta med folk dit, för deras bilar kan bli sönderkörda. De som vet hur vägen ser ut vägrar att köra dit ( R och E till exempel).

I fredags tog jag med mig vännen I med dotter J dit upp för att plocka svamp. I har redan fyllt sina förråd men skulle följa med för att hjälpa mig att lokalisera mina egna svampmarker och vilka svampar man vågade ta. Både I och J är fenor på det där.

Vår bil var hemma så vi tog den. I mitt stilla sinne undrade jag hur jag skulle lyckas parera de värsta stenarna och groparna, och om vägen skulle vara ännu trasigare nu när det regnat ännu mer - men döm om min förundran när vägen var åtgärdad!


Jag bara gapade! Precis så som vi hade pratat om att de borde göra - djupa diken på var sida där det behövdes och ett rejält lager grus som fyllde upp alla håligheter. I och J tyckte nog att jag var lite tjatig, för jag bara gick omkring och sa - Tänk, vad bra det blev, osv...


Dessutom fanns det mängder med svamp, mest Karl Johan men även några kantareller. Drygt nio liter i rensat och ihopkokt skick att lägga i frysen inför kommande vinter.