Trots att jag försöker och försöker att engagera mig politiskt, så GÅR det inte riktigt ända fram. Jag har t o m låtit mig övertalas att stå på listor ett par gånger, fast långt ner på "icke valbar plats". Jag har trots allt ett parti som jag i huvudsak kan ställa mig bakom. Men jag vågar för allt i världen inte "testa mig", som har blivit så inne nu inför det här valet. (Ack, IKT-ålderns välsignelser!) Jag misstänker att jag skulle bli miljöpartist eller nå´t... Här är några goda skäl till varför jag inte klarar av att vara politiker.
1) Oförmåga att ha fingret i alla kakdegar samtidigt. Jag kan nämligen bara engagera mig i en eller ett par frågor som jag känner att jag kan begripa. Barnomsorg. Miljö. Skola. Där tar det stopp. Jag KAN INTE sätta mig in tillräckligt i frågor som integration, ulandsbistånd, företagande/sysselsättningspolitik, bostadspolitik, äldrevård, sjukvård, partnerskap, adoption, lantbruk, fredsbevarande styrkor/försvar av Sverige, juridik och annat högt och lågt. De som är aktiva har verkligen alltid en åsikt, även om den inte alltid är jättegenomtänkt, om precis allting och vågar alltför sällan svara "jag vet inte, jag har inte tagit ställning i frågan". Jag skulle aldrig nöja mig med några halvmesyrer utan skulle plugga ihjäl mig inför varje debatt. För att vara beredd på hårklyverier.
Det är tillräckligt svårt att ha en åsikt klar när man ställs mot väggen av de egna tonårsbarnen!!!
2) Vildvuxna idéer. De idéer man har gör bäst i att passa in i Partiets mall. Jag har en jättebra lösning som teoretiskt skulle spara massor av pengar åt Sverige, till exempel. Om alla bilar bara kunde köra i 70 km/h, skulle antalet trafikolyckor minska drastiskt samtidigt som utsläppen av avgaser också minskar. Kostnader för sjukvård och miljövårdande insatser skulle alltså minska. Bilarna skulle inte slitas så hårt, så individen skulle spara in på verkstadskostnader och vägbanorna skulle vara i bättre skick och inte behöva lagas så ofta. Stress och utbrändhet skulle minska på sikt, eftersom tiden i bilen skulle bli "ställtid" för mental avkoppling. Vansinnesomkörningarna skulle elimineras eftersom de helt enkelt inte skulle gå att göra.
Skulle NÅGOT parti våga ställa upp på det här? Nej, för vi har blivit vana att köra i minst 90 och bilindustrin/alla bilintresserade skulle sätta sig på tvären, och allt skulle ta alldeles för lång tid, och - - - det är inte mer än tre generationer sedan man trodde att det var skadligt för människokroppen att färdas i mer än 15-20 km/h...
3) Ständig rädsla för nya skandaler. Påhopp och pajkastning från alla håll och enstaka aktörer som missbrukar sin maktställning och tvingar sina partikamrater till "pudlar" åt höger och vänster... Och ständig vaksamhet mot konkurrerande partier - pass på, nu kommer något som vi kan hoppa på! - eller - se till att de inte får tag i detta!
4) Att alltid vara diplomatisk och stryka både partikamrater, motståndare och presumtiva väljare medhårs, så långt det går. Jag skulle utplåna mig själv! Jag är ganska bra på att skilja på sak och person i diskussioner om olika saker, men jag har svårt att respektera folk som är maktfullkomliga och handlar mot allt sunt förnuft och bätte vetande bara för att vara populistiska och vinna röster. Sådant lönar sig inte i längden. Finns i alla partier.
5) Det räcker med en politiker i familjen. I alla fall i vår familj. Jag hyser en gränslös beundran för de egenskaper som gör att folk faktiskt klarar av att leva med ovanstående och lite till, inför en oförstående omgivning (= sådana som jag). Någonstans måste det ändå ge någon slags tillfredsställelse?
Så jag fortsätter från min plats tre steg bakom. Kokar kaffe och ser till att valbyrån är i ordning. Gör en trycksak och korrigerar en text lite då och då. Det är min politiska insats.
Men det var länge sedan någon bad mig sjunga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar