Jag hörde just på presskonferensen på radions P1 där socialdemokraternas valberedning presenterade sin kandidat till ordförandeposten i partiet. Föga förvånande heter hon Mona Sahlin. När nu Anna Lind föll ur räkningen så tragiskt för några år sedan, och Margot, Ulrica, Vanja och Carin tydligt deklarerat att det inte ens var någon idé att fråga dem. Då är det ju lätt för representanten för valberedningen att sanningsenligt säga att de inte har tillfrågat någon annan. Och att det inte är något andra-, tredje- eller sjundehandsval.
Jag kan inte annat än att beundra Mona och gratulera sossarna. Att hon fortfarande och gång på gång sticker huvudet i getingboet och nu ger sig in i det värsta kamikaze-uppdraget av alla - att bli den första KVINNAN på ordförandeposten. Hon kommer att ha allas ögon på sig i ännu högre grad än alla hennes föregångare, var så säkra. Men ändå säger hon självsäkert att hon älskar politik och ska inte bara ta sossarna tillbaka till makten utan även hindra oppositionen och skapa ett jämställt och jämlikt samhälle så mycket hon orkar, där de som inte klarat gymnasiet har samma rätt att läsa på högskola/universitet som den som gått ut med full behörighet och ingen som helst diskriminering alls skall finnas...Hm. Alla ska med, antingen man vill eller ej.
Sahlin sade själv att hon på de här senaste tolv åren fått större självinsikt och större självdistans, och lärt sig skillnaden mellan att vara omtyckt och att vara respekterad. Ja, ja, Moona, för din skull hoppas jag att du blir både och bland de dina. Jag är lika skeptisk mot S-politiken med eller utan kvinna vid rodret. Jag vore nöjd om det blev en engagerad människa som ville åta sig uppdraget över huvud taget, om jag satt i den valberedningen.
Men jag är INTE politiker. Och jag blir mer och mer övertygad om den saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar