Idag var det ett inslag i P1's Nyhetsmorgon som handlade om "extrem-TV", lyssna på inslaget från denna sida.
I en ny doku-såpa i Holland skall en svårt sjuk människa med friska njurar möta tre personer som står i kö för njurtransplantation, för att efter hand genom diverse tävlingsinslag mm bedöma vem av de tre som skall få motta en av denna persons njurar, som den ändå inte skulle ha nytta av så länge till. Såpa-idén har mött en våg av protester i landet.
Inslaget berörde även en annan ny programidé som, enligt vad jag förstod, redan har prövats i USA - huvudpersonen skall antas vara död och få uppleva sin egen begravning och "snacket efteråt" (som Magnus Uggla en gång på ett skivomslag formulerade anledningen till att man inte skall ta livet av sig). Poängen med denna story är dock att alla de närmaste skall, utan att huvudpersonen är medveten om det, vara med på att allt är fejkat och spela upp världens intrig som bygger på en massa svek och oärlighet mot den "avlidna".
Under ganska många år har människor fläkt ut sig och sina närmaste i soffan hos Dr Phil eller Oprah. Samtidigt filmar ungdomar varandra med mobiltelefonerna i allt mer extrema, till och med livshotande, situationer och lägger ut på sajter som t ex Youtube. Där är det inte ens "15 minutes of fame" som gäller, snarare "15 seconds".
Varifrån kom denna cyniska syn på livets och mänsklighetens värde? Vem ställer upp på att bli granskad och jämförd offentligt och "vägd på en våg och befunnen för lätt" för att få en ny njure - att missa chansen för att man kanske inte var tillräckligt rolig eller TV-mässig...? Att vara tvungen att spela död för att få höra sina närmaste tala om hur mycket de älskade och saknar mig, och i stället få höra att "han bedrog mig med min bästa vän, och hon var bara ute efter mina pengar"....hur blir familjelivet efter en sådan djupdykning, även om allt är fejk? Förtroendet kan vara raserat för all framtid, även om man blivit någon miljon rikare.
Och visst har ungdomar, särskilt unga killar, i alla tider ägnat sig åt att överträffa varandra i mod och styrka, jag tänker på "drängalyft" och andra kraftprov, men nu har det gått till rena dumdristigheter. Uppmuntrat i TV av t ex "Jackass" - trots deras ideliga uppmaningar om "don't try this at home"!
Liv, förtroende, vänskap och kärlek är tydligen numera bara värt något när man riskerar dem offentligt.
Är inte livet för de flesta av oss tillräckligt dramatiskt ändå? Varifrån kom behovet att hela tiden se andra människor som har det rörigare än vi - nu i reality-TV, inte i grekiska dramer eller Shakespear-pjäser som man vet slutar lyckligt om det är komedi och sorgligt om det är tragedi. Och man vet framför allt ATT de slutar, vad som händer efter en doku-såpa när kameran är avstängd vågar man knappast spekulera i.
Härom kvällen såg jag dokumentären om Alice Timander - en dam som haft ett både dramatiskt och offentligt liv, som inte enbart varit lyckligt. Hennes barn avböjde att medverka personligen, och när producenten berättade det tolkade Alice det som att det var henne de inte ville kännas vid - när det troligen i själva verket var utvikningen och speglingen genom filmproducentens ögon de inte ville vara med om. Alla tre var ju med och uppvaktade på hennes födelsedag, som också skildrades i filmen. Det lämnades utan kommentar.
Världen behöver mer "må-bra"- media! Lite fler positiva förebilder och även några "rosa glasögon" ibland skulle inte skada. Det finns människor som lever ett liv fullt av vardaglig dramaturgi, som huvudsakligen gör gott - se till att de får komma ut ur mediaskuggan någon gång ibland. Ett exempel: dokumentären om teatern om Elvis på Cirkus som gick härom kvällen. Tyvärr missade jag den, men att annat klipp om föreställningen finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar