Slow consumer

Det känns alltid lika bra när man hittar ett nytt begrepp för det som är jag. Det måste ju betyda att jag inte är ensam om att vara som jag är på just den här fronten.

Nu gällde det alltså konsumtion. Har någon missat det, så är det så att vi i västvärlden lever i ett samhälle som bara konsumerar mer och mer, handeln slår nya rekord och sopberget växer. Semestern i Säffle har bytts ut mot en årlig tripp till Thailand, och den genemsamma telefon som familjen hade fast i väggen i hallen har blivit varsin personlig mobiltelefon med videokamera som helst skall bytas mot en nyare vartannat år. Ja, ni fattar.

Jag tillhör alltså gruppen "slow consumers" som vill använda de grejor som fungerar tills de är utslitna. Jag vill köpa nya jeans först när de gamla går sönder, inte när trenden säger att jag ska. Jag vill ha den TV, mobiltelefon och dator jag har precis nu, de innehåller just det jag behöver (ja, lite till finns väl i marginalen som jag inte använder). När jag behöver en bra ansiktskräm så vill jag ha en som jag känner till och gärna samma märke som jag haft förut.

Men här finns ett problem. För i rena förbrukningsartiklar ligger tydligen ett stort behov av ständig förnyelse. Blir man förtjust i en kosmetika-produkt och köper den igen, kan man ge sig på att den inte finns när man vill köpa den en tredje gång. Märket har utgått, eller sortimentet har förnyats och ersatts med någon ny "super"-"extra"-"ultra"-produkt. Kommer ni ihåg slutet av 1970-talet, då allt plötsligt skulle dofta äpple? Eller 1980-talet, då det mesta var något med "micro"-?

Jag längtar ibland tillbaka till den gamla "äkta" Oil of Ulay, en rosa ansiktslotion med svag violaktig doft, förpackad i en väldigt opraktisk glasflaska... Den såg nog likadan ut i 50 år, tror jag!