Kanske, kanske, kanske...

I gårdagens inlägg var jag rätt trött på skiten och i det närmaste handlingsförlamad.

På kvällen, kl 21.15, ringde en av dem som jag väntade samtal från, och ville träffa mig för en anställningsintervju. YYYESSSSS! Jag blir kontaktad, alltså finns jag!

Klockan var nog en bra bit över 02 innan jag lyckades somna. Hur blir det här nu då? En intervju är ju inte samma som att jobbet är i hamn, det beror ju mycket på vilken typ av kompetens de har tänkt sig och om arbetsvillkoren funkar osv. Men i alla fall ett enormt steg framåt!

Den andra kontakten har inte svarat. En vecka efter att jag mailat och två veckor efter att min kontakts kontakt hade pratat med honom. Min kompis I peppar mig och säger att jag nog måste "ligga på" när jag väl har börjat, om det skall bli något i fortsättningen. Så nu frampå förmiddagen, när jag hade blekt slingor i håret, borstat tänderna och sminkat mig noga, tog jag telefonluren och slog numret.

Jodå, han kom ihåg att kontakten hade pratat med honom om mig, och han hade sett mitt mail, men bara hunnit skumma igenom det, utan att kolla CV't. Så jag fick i alla fall dra det jag hade skrivit i korthet om vad jag är för en typ av person och vad jag vill med mitt jobb... det hade sparat lite energi om han åtminstone läst det... Men där ser man, man kan inte ta något för givet.

Samtalet var positivt även om de inte hade varken konkreta planer på att anställa någon just nu eller tid att träffa mig under den närmaste månaden. Just den här tiden är det en enorm arbetsbelastning med deadlines före nyår. Planer på att utvidga finns i alla fall, men man kan inte säga något säkert förrän i slutet av januari. Då skulle jag återkomma. Så jag fortsätter väl att "ligga på". Nu vet jag att han inte ser mig som en desperat panelhöna.

När jag ändå var igång fortsatte jag att ringa upp en annan gammal kontakt och bokade ett möte om att samarbeta med mitt företag, när jag ändå åker åt det hållet i morgon. Nu måste det börja hända saker i NÅGON ända! Och nu kan det anses bevisat (quod erat demonstrandum) : det är personliga kontakter som gäller i det här gebitet. Hårt men sant.

Jag vill ha en ny plats i tillvaron. Trots att jag de senaste fem åren varit sysselsatt med olika saker, varav en del har gett lite lön och jag har betalat min skatt, saknar jag regelbundenhet, kaffekassa och fasta arbetsuppgifter. Jag kände så väl igen mig i den här kolumnen i SvD i går, även om det inte är just journalist jag vill vara. "Frilans" låter tjusigt, men det är en lång väg till att uppdragen tickar in...