Ja, just det. IDAG kom de stackars julkorten som jag skrev om i förrgår, se "
Note to self. Del 16/24 http://evaihjo.blogspot.com/2014/12/note-to-self-del-1624.html "
Åtföljda av ett komplett pudel-mail där jag faktiskt får en mindre kompensation i form av ett tillgodohavande på mitt konto hos foto-företaget. Men det fånigaste av allt var ändå att hon som skrev mailet avslutade med att hoppas att min kund blev så förtjust i de vackra korten så att han hade överseende med den sena leveransen... Vad hade kortens utseende för roll i sammanhanget? Om de inte hinner fram i tid så är de ju i princip värdelösa. Julkort har ju per definition en tydlig deadline. Från mitt företags sida köpte jag några kartor vanliga frimärken åt min kund, motsvarande den kompensation jag fick på mitt kundkonto. Då har i alla fall en del av hans kort en chans att hinna fram.
Jag har också försökt röja lite i arbetsrummet idag. Det har stått några lådor kvar från mammas senaste (sista?) flytt för drygt 2 år sedan. Foton och annat med affektionsvärde blandat med skräp som bara är att kasta bort. Jobbigaste sortens "arvegods" med andra ord. Nu har jag i alla fall bestämt vad som får finnas kvar i lådor på vinden och vad som ska bort. Det blev nog lite för lite i den senare högen ändå.
Bl a hittade jag ett foto som bör vara från julafton 1961. Det är jag som är den kortare knorten, på denna tid då min storasyster fortfarande var längre än jag. Varsin docka har vi i fått, de var rättvisa, våra föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar