Vi följer principen 110% tillgänglighet. Dvs även hörselnedsatta medborgare skall kunna höra vad som sägs från talarplatsen. En del av våra gästande talare gruffar lite över mikrofonen men när jag säger att JAG har svårt att höra ibland så får de ge sig. Det dummaste argumentet mot mikrofon är "jag har hållit på i trettio år med det här..." och det näst dummaste "jag frågar om de hör..."
Det spelar väl ingen roll hur länge man har hållit på och talat utan mikrofon! Det är väl på tiden att folk får höra vad man säger i så fall. Och det där med att folk skulle säga till om de inte hör - det är många, många som tiger och lider i tysthet, för att inte vara besvärliga. Så. Jag står på mig, fast jag själv egentligen inte haft någon diagnosticerad hörselnedsättning. Det kan vara svårt att höra ändå, så jag ljuger inte.
Kvällens föreläsare tog dock villigt och glatt på sig mikrofon-"myggan" och talade klart och redigt, fast på skånska. Däremot hade vi mycket stora problem med frågeställarna i publiken. Särskilt "gubbar" verkar ha stora problem med mikrofoner. Vi har en sladdlös som vi försöker använda vid dessa tillfällen. Vad är det för vits med att ta emot mikrofonen och sedan hålla den i midjehöjd när man pratar? Förlorar man i någon sorts prestige när man pratar i mikrofonen?
Vi vill ju inte ta bort dialogen med publiken, men hur uppfostrar man en flock "gamla hundar"..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar