Föresatser är bra

men plötsligt kan det hända att man inte har tid att uppfylla dem! Min avsikt att fortsätta blogga regelbundet är en sådan.

För några veckor sedan fick jag väldigt mycket att göra. Först blev jag uppringd av Uno, som startat en ny satsning på "specialtidningar" och ville ha min hjälp med det "redaktionella materialet" som det heter. Alltså originalreportage med foto av lokal karaktär. Visst, sure, sa jag, så får vi se hur mycket det blir och vad det utvecklar sig till. Hans vision är att vi tre personer som är inblandade i det här läget ska kunna få ihop "så vi kan leva på det" inom något år. OK, det låter ju bra, men bränd som jag är sedan tidigare säljer jag inte skinnet förrän björnen är skjuten. Jag jobbar på med min del av det hela och hoppas förstås att han får rätt.

Efter ytterligare ett par veckor blev jag uppringd av Kajsa, som behöver hjälp med sin webshop och "nätnärvaro" i allmänhet. Hon är också en kontakt i mitt nätverk av folk som jag ständigt tjatar på. Visst gör jag det! Dessutom hade hon fått akut personalbrist i verksamhetens café-del och frågade försiktigt om jag kunde tänka mig att jobba några pass där också, i alla fall över sommaren. Det är klart. Jag har inga andra planer!

Så numera varvar jag skrivande med bakande, kaffeserverande och webjobb. Klart att det är skönt att vara lite ledig på sommaren men eftersom vi kom iväg till Budapest den där veckan i april så känns det inte nödvändigt att resa iväg på någon "semester". Jag har någon dag ledigt emellanåt och caféet är alltid stängt på söndagar, så vi ska vara vid stugan och resa till Stockholm (hälsa på dottern F) och hinner ändå få lite besök av goda vänner.

Även webjobbet är ju en nysatsning och ska utvärderas efter ett halvår - har inte våra strategier för att lyfta den och öka försäljningen lyckats så avvecklar vi. Således även min insats, alltså. Men även här jobbar jag förstås på med det jag är bra på och utgår från att vi ska lyckas! 

Tänk om det äntligen är så att det lossnat...?

En heldag vid datorn

Dagens "yess": upptäcka att även denne arbetsgivare använder samma registreringsformulär som en av de andra dit jag ansöker idag. Meriter och CV mm är redan ifyllt. 

Därmed slipper jag alltså att skriva in mer än personligt brev. (Vilket ändå tar någon timme, men där sparade jag oväntat typ 1 1/2 timmes jobb!)

Puh! Önskar att alla kunde använda det här...!

Eller hur.

Läs och begrunda. Som om man skulle...? Nää! 

http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=31EC76F43273993AF6CC0B5A4812D622.rocco4?cid=25991131&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8149596%26amp%3bnew%3dtrue

När det inte blev som det var tänkt

- att det långa vikariat jag var tillfrågad om, för en som skulle vara tjänstledig, stöp för att vederbörande ändrade sig och inte skulle vara tjänstledig trots allt - så får man bita i det suraste av äpplen och börja bläddra i platsannonserna igen.

Tack och lov för Jobsafari som håller ordning på annonserna åt mig och sållar bort de jobb som jag absolut inte är lämpad för. Ja, jag har ju själv fått fylla i sökkriterier förstås, men det finns flera s k "intelligenta agenter" som inte alls gör det lika bra. Om man fyller i att man vill ha jobb inom kommunikation, t ex, så kan man få annonser där det bara står kommunikation i förbigående någonstans i annonsen, utan att det alls har samband med det som jobbet handlar om. Men Jobsafari fungerar hyfsat på den fronten.

Det är intressant hur olika arbetsgivare formulerar sig i annonserna. När jag läser om att man "brinner" för sin verksamhet så får jag knottror bakom öronen. Jag som sökande vill helst inte bli beskriven som "grym" eller "hungrig" heller. "Med servicekänsla" är på gränsen. Söker man jobb i ett serviceyrke så är det väl en förutsättning.

Nyss bläddrade jag förbi en annons där det stod "...vi lever lågpris och brinner för att sälja bra /produkter/till rätt pris....." Hur gör man när man lever lågpris?

När man söker "säljare med/utan erfarenhet" i tjugo olika kommuner drar i alla fall jag öronen åt mig. särskilt som man inte får veta vad det är man ska sälja. Jag har väldigt dåliga erfarenheter av försäljarbranschen, men butiksförsäljning kan jag fortfarande tänka mig.

Nä, nu får jag bläddra vidare. Någon gång ska det väl vara "min tur". som det heter. Om det var någon ordning med det där tursystemet så skulle det varit min tur för länge sedan...

Självbilden

När man håller på och söker jobb och ständigt får nej, nej och nej kan man så småningom utveckla en självbild som inte precis är positiv.

Då tycker man att Arbetsförmedlingens uppgift skulle vara att peppa, peppa och peppa. Och det kanske de gör, men typ S-budskapet "alla ska med". Alla ska ha samma pepp oavsett om man är mer än vuxen och har högre utbildning eller kommer direkt från grundskolan. 

Två gånger om året skall man "upprätta en handlingsplan" där det står ungefär Eva ska söka jobb genom att... Däremellan hör handläggaren av sig och hör hur det går. Förra gången lovade han att "hålla tummarna". 

Jag har sagt att jag givetvis hör av mig om det blir någon ändring. Ändå ska vi genoföra detta spel år efter år. Min nuvarande handläggare har i alla fall lärt sig att använda mail, det är en enorm utveckling. Men "handlingsplanen" måste fortfarande skickas med snail mail.

Min dotter R, 1-7-läraren, råkade se mitt senaste handlingsprogram som låg framme på köksbänken samma dag som det kom. Hennes spontana kommentar: Men! Det är ju formulerat ungefär som när vi skriver handlingsprogram för tvåorna när vi ska ha utvecklingssamtal!!

Det är möjligt att det finns vuxna som kommunicerar på den nivån. Jag kräver lite mer av en statlig tjänsteman. Behandla mig inte som en åttaåring!

Målgång!

Då var det dags för inlägg nummer 100!

*applåder, stampningar, visslingar, konfetti, fyrverkerier, hurrarop*

Varje dag har jag skrivit åtminstone ett inlägg på den här bloggen eller systerbloggen "hur hamnade jag här". Oftast på båda.

Några dagar, det skall erkännas, kar jag haft rejäl bloggtorka och inte kunnat hitta på något, men eftersom jag SKULLE skriva varje dag har jag till slut värkt ur mig ett bidrag. Inte heller alltid de mest intressanta bidragen, men ändå.

På den här platsen har mitt jobbsökeri säkert märkts av en del. Ibland har det varit svart, svart, svart, men ibland lite försiktig optimism. Jag är glad att kunna skriva, så här på sluttampen av projekt Blogg100, att jag just idag tog upp en kontakt som gjorde att jag fick en aning nytt hopp igen.

Jag kommer att försöka hänga i med bloggandet nu. Om det inte blir inlägg varje dag, så hoppas jag kunna skriva något två eller tre gånger om dagen. Och då kommer ni att få reda på om det blev något positivt på riktigt av den här svaga förhoppningen eller om det också gick i stöpet, som så mycket förut. Ursäkta, men man blir lite desillusionerad.

Hoppas ni som har hittat hit kommer att fortsätta följa mina öden och äventyr! Jag fortsätter länka till Facebook och Twitter. Jag får väl hitta något annat att tagga med...:)

Inspiration

I dag tillbringade vi några timmar på ägorna i skogen.

Jag flyttade bland annat på en ansenlig mängd biomassa, som lagrats över rabatter och odlingar under vintern. Klippte ner några buskar som spretade mer än lovligt och fick en lagom solbränna på köpet. Ja, för när man väl började jobba blev det varmt så man kunde gå i linne, annars var det inte mer än 12-13 rader i skuggan och ingen vidare värme i vinden. När man satt still var det tröja på.

Jag fixade också till utedasset med separering, så det är klart att använda för säsongen. Det fungerar jättebra för våra behov. Vi grillade årets första middag och sedan kom dottern R med familj och fikade. Mysdag.

Varje vår får man ju också en massa nya idéer, eller också kommer man ihåg det man inte hann genomföra förra säsongen. Lite Ernst-varning, om man säger så. Vi spånade ihop en hel massa saker som man skulle kunna göra.

En sak som har legat och grott i några år är en sovstuga med lite extrautrustning i. Det är nämligen så att vår lilla stuga år byggd så att endast sängar med bäddmått 190 cm får plats. Ritningarna var väl från 1950-talet och då var det ju mindre proportioner på allt. Folk var väl kortare förr också. Tyvärr går det inte att bygga ut åt något håll utan att det skulle se konstigt ut eller bli en väldigt stor apparat.

I och för sig går det väl att sova några nätter i en kort säng emellanåt, men nu är det så att bottnarna i de gamla sängar vi har börjar ge sig. De är av någon slags kedjor och nu liknar de mera hängmattor = katastrof för en rygg med diskförskjutning... Och nya sängar med det bäddmåttet går inte att uppbringa. (Mycket kan man tänka sig att köpa begagnat, men inte sängar!)

Dessutom skulle vi vilja ha lite mera utrymme för förvaring, en fast duschplats för vår pumpdusch och så tänkte vi fixa ett solcellsaggregat på taket för att kunna ha frostfritt inne året om, och kanske ha ett litet kylskåp att koppla på när vi är där när det är varmt. El vore bra för att kunna ladda handverktyg och vattenpump också, och kanske skulle vi kunna fixa en slavmast så vi får täckning för mobil och till och med Internet där uppe. Nu är det en vit fläck precis där.

Mindre intressant är belysning, TV och varmvatten. (Fast får man Internet kan man ju numera titta på TV i paddan om man skulle behöva. Men det behöver man inte så ofta.)

Ja, detta kostar förstås en slant, men eftersom vi avverkade skogen för ett par år sedan så har vi skapat ett stugkonto som mer än väl räcker till de enklare lösningarna på våra idéer. Vad värre är, hur får man tiden att räcka till...??

I elfte timmen

Ja, nästan tolfte, landar dagens inlägg.

Idag har jag inte gjort många knop. Har jobbat hemifrån, men bara kunnat göra en del eftersom jag har väntat på material. Det är ingen idé att börja med något förrän man har allt man ska ha. Det blir ogjort arbete.

Så nu blir det att jobba på torsdag och fredag i stället, fast det egentligen inte är mina schemalagda arbetstider. Det är en hel del "förtroendetid" i det här sekreterarjobbet.

Lite nytta kanske jag har gjort i alla fall. Har tillbringat några timmar med lilla älskade S och hennes föräldrar. Jag hoppas att hon kommer att minnas mig som en rolig mormor när hon blir stor. Inte bara en som tjatade om potta och äta upp och plocka iordning. Än så länge tycker hon det är kul.

Yrkesstolthet?

Som några av er vet, är jag uppvuxen med ena benet i en livsmedelsaffär.

Halva min släkt (om man ser till den delen som familjen stod nära och umgicks med under min uppväxt) jobbade där, och vi barn fick tidigt lära oss att titta om det fattades något i någon hylla, och fylla på. Fanns det inte varor i lager, så skulle man dra fram det man hade, så det ändå såg ut som att det fanns saker på hyllorna. Långt innan vi fick regelrätta feriejobb i samma affär.

Jag tänker på detta ibland, när jag handlar i min nuvarande lokala mataffär. OK, det är annorlunda nu när de skall hålla öppet alla veckans dagar, öppna kl 8 och stänga kl 21 eller 22 - på den tiden jag talade om ovan var det fråga om 9-18 på vardagar och 9-14 på lördagar. Hade man inte handlat då, så var det stängt. Eller också hänvisades man till kiosken uppe vid stora landsvägen.

Men ändå. Har man öppet, så måste det väl finnas varor att köpa? I min mataffär får man ibland känslan av att vi lever i ransoneringstider. Kommer man dag efter röd dag, framåt lunchtid, så kan t ex halva brödhyllan gapa tom. Är det extrapris på ost eller kaffe (som det skulle vara idag) så finns det inte ett dammkorn i dessa hyllor på söndagen.

Man ser aldrig någonsin någon som går och fyller på i hyllorna under helgen. Nej, jag vet att det kostar extra att ha personal på helgen - jag har ju även jobbat i handeln senare på andra ställen, där man jobbade på helgen - men man kunde kanske ha EN person som bara går runt och kollar lite. Och fyller upp med det som finns, om det nu är slut på lagret också. Kanske t o m sätter upp en lapp där man beklagar att varan är slut f n och när den väntas komma in igen. Det skulle se bra mycket trevligare ut i affären.

Avtackning

Idag har vi ägnat oss åt representation.

Det hör också till jobbet ibland. Fast ganska sällan.

Den här gången hölls högtidligheten i Regionens Hus i Skövde. Ett fantastiskt vackert hus.

Dessutom hade man hämtat maten från en restaurang från en tvärgata i närheten, nämligen Glädje. De gör otroligt god mat av mestadels närproducerade varor.

De hade gjort 5-6 olika sallader av en massa fräscha grönsaker, ost, kött, gravad lax, räkor... Och så kaffe och en jättegod hallonkaka.

Det här kunde man göra oftare.

Tveksam reklam

I dagens GP ägnas nöjesparken Liseberg ett stort reportage där det nya "Kaninlandet" prisas i alla tonarter. Två "experter", 8- resp 10-åriga killar ger fyra 5-or, tre 4-or och en 3-a till de olika attraktionerna i den nya avdelningen.

Nöjesparken har till och med infört en "Glada barn-garanti", vilket just nu marknadsförs med en något märklig kampanj, enligt mitt sätt att se.

Hur man kan garantera att barnen är/blir glada är ett ämne för sig, som inte får plats att diskutera här just nu.

I kampanjens annonser ser man bilder på gråtande barn (inte helt olika de tavlor som var så otroligt populära för ett antal år sedan) och i texten står det "Vissa barn tvingas åka till ... i sommar". Ställen barnen tvingas till är exemplen Kreta, Mallorca och Italien, förmodligen för att tvingas tillbringa en vecka eller två med sina föräldrar och syskon. Kanske se och uppleva en del annorlunda saker, smaker, dofter och ljud, och få en liten inblick i en annan kultur.

Alternativet är alltså ett besök på Luseberg, där man garanterar glada barn - vilket man ju inte kan garantera vid en utlandsvistelse. Men även besvikelser, strapatser och bakslag kan ju ge familjen erfarenheter och gemensamma minnen som man kan le åt i efterhand.

Jag tycker också att kampanjen är smaklös med tanke på senare tiders diskussion om "fattiga barn" i Sverige. Det finns familjer som inte kan välja något av ovanstående, de kanske stannar hemma hela sommaren eller lånar en enkel stuga av släkten. En cykeltur till närmaste badsjö får bli utflykten och medhavd matsäck är inte det sämsta sommarminnet man kan ha.

I dagens tidning finns också, några sidor längre fram, en betydligt mindre artikel om att en av de största tv-kanalerna i Grekland har berättat om kampanjen, vilket upprör många greker. Man läser in en fortsättning av den hetskampanj som pågått under en tid, sedan den djupa ekonomiska krisen slog till, och grekerna hör mellan raderna ett nedsättande, fördomsfullt budskap i stället för humor, som Lisebergs gästservice menar var avsikten. Man trampar på de som redan ligger, enligt grekerna, som kräver en ursäkt.

Liseberg uttalar att de enbart tänkt på humor och har valt just Kreta, Mallorca och Italien eftersom det är något som "alla svenskar älskar att resa till". Hur de nu har kommit fram till det. Mig har de inte frågat.

Och för en hel del svenska familjer finns, som sagt, varken utlandssemester eller Lisebergsbesök på kartan. Man behöver inte trampa ner dem heller.

Det är märkligt

hur det har blivit.

Man kan studera hur mycket som helst och förkovra sig i det man har valt som inriktning. Man får hela tiden höra vilka fina meriter och bra erfarenheter man har, och vilka snygga produkter man levererar, dessutom snabbt, när man väl fått in en fot på något vikariat.

Men eftersom det i regel är sjuttio sökande till varje fast tjänst som jag söker i min bransch, så är det enda man kan göra, mer än att skicka in sin ansökan, "att hålla tummarna". Jag har hört det förut från en handläggare på AF, idag hörde jag det igen i jobbsökarsammanhang.

Vad menar de att man ska hålla tummarna för? Att man ska bli kallad till intervju? (Bara för att ännu en gång bli ratad och få höra hur fina meriter man har.)

Kanske är det för att arbetsgivaren skall bortse från de där försmädliga siffrorna som står bland mina personuppgifter. Mitt födelseår.

Från det ena till det andra

Så har vi då kommit tillbaka till Sverige igen. Den kylskåpskalla Norden.

Så här års märks nog skillnaden mer än annars...

Mot saluhallen

och varuhusen, små boutiquer och affärer!
Tänkte också hinna med en manikyr idag.

Det här ser väl lovande ut?

Ett japanskt fotoalbum

skulle vara jättekul att få se någon gång.

Här i Budapest finns just nu (och säkert året om) massor av turister från hela världen. Vissa nationaliteter flockas gärna på vissa utflyktsmål, kanske man kan få säga utan att kallas rasist.

(När vi var här för ett par år sedan, mitt i sommaren, träffade vi bara på två svenskar. De kom också från Hjo... Vid den här årstiden är det rätt många nordbor som har flytt den kalla våren hemma - både norrmän, danskar och svenskar, som rör sig ungefär som vi.)

I alla fall. Japanska fotoalbum. Ser man en grupp japaner så har minst hälften av dem riktiga high tech systemkameror eller videokameror, några har mindre kameror och några fotar med smartphones. Men gemensamt är att man ställer en leende kamrat framför själva sevärdheten och tar kort med kamratens kamera, och så byter man plats. Har man videokamera filmar man allt. Jag menar ALLT. Den filmen skulle jag inte vilja se i oredigerat skick!

Å andra sidan kanske de skulle tycka att mina album - eller numera fotoböcker - är väldigt märkliga. Här är några motiv som jag tyckt varit värda att fotografera de senaste dagarna.

Flest fiollådor?

Jag har väl inte varit i jätte-JÄTTE-många städer i världen, men Budapest är nog den stad där man ser flest fiollådor omkringburna ute på stan per capita.

Fattar inte vart alla ska med sina fiollådor. Alla kan väl inte spela på operan eller på konsert. Kanske är det en utbredd hobby, att spela i amatörorkestrar bara för att det är roligt?

Idag åkte vi på bussightseeing med Hop-on-hop-off-bolag, och kom bl a upp till de gamla stadsdelarna i Buda - på andra sidan Donau mot Pest, där vi bor, alltså. Det märktes ju att det uppstått s k "turistfällor" på nästan varje ställe där bussen stannade! Bl a fanns det där också en hel del fiollådor, men då låg de framför fötterna på en svartmuskig man som spelade czardas för att få några forinter i sin låda. Vi såg också ett par gatuartister som uppträdde med lergökar (som de även sålde) och något som såg ut som en fiol men var ett slags hemmabygge som mannen gjorde egna ljud till när han "spelade". Mysko.

Man undrar ju lite om folk går och bär på andra grejor i sina fiollådor. Men då har man kanske sett för många gangsterfilmer...

Nationell yra

Idag när vi promenerade mot Hjältarnas Torg hörde vi plötsligt marschmusik på avstånd. När vi kom närmare såg vi att man höll på att sätta upp någon sorts kravallstaket, rullade ut en röd matta och arrangerade en vacker krans vid det minnesmärke som finns där (ytterligare en "okänd soldats grav").

Det kunde ju inte bero på M-s födelsedag, resonerade vi. Blåsorkester och militärparad i bruna uniformer med ridbyxor, samt sablar resp gevär med bajonetter på. Vi rannsakade vår guidebok och våra minnen av alla möjliga krig och grejor men kom inte på vad det kunde vara. Tydde ju på någon slags minnesceremoni i alla fall. Eftersom vi var på väg till badanläggningen Széchenyi tyckte vi inte att vi ville stanna och vänta på vad som skulle bli, eller, som M sa, "riskera att bli indragna i någon nationell yra"... :)

Vi får väl köpa en engelskspråkig tidning i morgon och se vad vi missade. Om någon engelskspråkig journalist fattade vad det handlade om.

När vi passerade några timmar senare var det tomt.

Nya ljud

En massa människor börjar jobba i gryningen. En del märks inte så mycket, men andra slamrar och väsnas desto mer.

För de som jobbar i utryckningsfordon är ljudet avgörande för liv och död ibland. Men det är ändå rätt lugnt här mitt i en av Europas storstäder.

Att vakna i en främmande stad med främmande ljud är spännande. När man är ledig och kan ligga kvar en stund och fundera på vilka ljud som är vad. En och annan fågel hörs innan trafiken tar över helt. Näringsidkarna nere på gatan hälsar glatt och språkar vänligt med varandra. Tror jag, för jag förstår ju inte vad de säger och ser inte deras kroppsspråk.

Om en liten stund skall vi ge oss ut och inhandla frukost. Det är också intressant att undersöka om man ska göra sig förstådd på engelska, tyska eller enbart kroppsspråk...

I går kväll lyckades jag faktiskt lösa en grej med hjälp av min ytterst knapphändiga tyska!!

Ett avtryck

Det är ju kul om det här vikariatet som jag snart lämnar på regionen lämnar något spår efter sig. Tyvärr röstades ju frågan om officiellt genomförande av "nattstopp" ner i regionfullmäktige igår, trots att jag hade listat en rad bra argument åt vårt regionråd. Ledningen tycker att det räcker med att folk pratar med bussföraren mer informellt om de av någon anledning vill gå av där det inte finns hållplatser, och föraren kan stanna eller låta bli. Dumt! Det är bättre med regler för alla parter. Och upplysning om att man har rätt att be om det. Inte bara ensamma kvinnor, utan alla som av någon anledning känner sig hotade.

I alla fall är jag rätt nöjd med det mediala genomslag den debattartikel jag skrev har fått. Den är publicerad i ett tiotal tidningar och två nättidningar, och i en av tidningarna gjorde de en egen artikel OCH ledare om ämnet. Kanske är ändå sista ordet inte sagt i frågan.

Trött men rätt nöjd

med dagen. Åkte ner till Göteborg och fick åtminstone en liten boost i självförtroendet, genom att vara tillräckligt kompetent för att vara tänkbar. Så får vi se om jag räcker ända fram.

Eftermiddagens laddning för debatten om nattstopp slutade med en flopp, tyvärr. Regionledningen (S) tycker att det räcker att förarna själva får avgöra när och om de behöver stanna, när någon ber att få gå av där det inte finns hållplatser. Det är ju då det kan bli konflikter och tjafs med andra passagerare! Man blir så trött på knäppa argument. Det dummaste argumentet är i alla fall att "det är så få som använder det där det är genomfört". I så fall är det väl absolut inget problem!

Fick ihop ett pressmeddelande och hann skicka iväg det i dagens sena timme, trots urdålig uppkoppling i kommunhuset där regionfullmäktige håller till.

Och har än en gång bestämt mig för att inte bli politiker på riktigt. Jag blir så arg när folk väljer att inte fatta bara för att ett förslag kommer från fel parti!