Egentligen har ju inget hänt.

Fast det känns som om jag åkt berg-och-dalbana i typ tre veckor. 

Alldeles nyss kom det utlovade telefonsamtalet med besked om jobbet. Och det var negativt. Trots att min alldeles unika profil var sällsynt lämpad - allt från min kurs i handikappvetenskap, mina kunskaper i spanska och min praktik på flyktingförskola till mina livserfarenheter som bl a förälder, anhörig och ibland sjukskriven, samt MKV-utbildning förstås.

Jag hade varit med ända in i den sista diskussionen och enligt personalhandläggaren var det svårt att ta beslutet att släppa mig, för jag hade verkligen visat att jag hade tänkt något med jobbet, jag hade satt mig in i det och kände verkligen för att hjälpa till att lösa den dagliga problematiken. Men så var det en intern medarbetare som behövde omplaceras. Säkert en mycket trevlig och kunnig människa på sitt område, men ändå. Hon behövde kompletteras med en som hade förkunskaper om en annan stor del av verksamheten och så var det med det.

Il pleut dans mon coeur comme il pleut sûr la ville - det hade nästan gjort ont om solen hade skinit idag. Vädret stämmer verkligen med min sinnesstämning. Om man kan känna sig kallad till ett jobb som inte är sjuksköterska eller missionär, så gjorde jag verkligen det till det här jobbet. Och handläggaren jag pratade med poängterade flera gånger att jag skulle varit så perfekt i den här yrkesrollen, i själva verket var det exakt denna kompetens dessa nya tjänster skulle behövt tillföra de befintliga befattningarna.

Inom några år kommer visserligen flera städer inom en radie av 10 mil från min bostad att söka folk till liknande tjänster, för det är en stor omorganisation det gäller. Så hon uppmanade mig att hålla ögonen öppna efter annonser. Jaa, kunde hon lovat mig att jag fick jobb i juni eller i augusti så skulle jag ta det utan att blinka. Men det enda hon kunde göra idag var ju att skicka mig mera material om det, så långt hon visste, och uppmana mig att söka. 

Samtidigt går tiden och något måste jag ju göra. Tills vidare fortsätter jag vikariatet på Kulturskolan men för L's skull hoppas jag ju att det är tidsbegränsat. Jag unnar henne verkligen att komma tillbaka snart. Annars måste ju någon annan behörig musiklärare ta över tjänsten. 

Så i eftermiddag sätter jag mig med det 15-tal annonser jag har lagt på hög och börjar på ruta ett. Igen. 

I bakhuvudet ekar orden från alla hurtiga livscoacher* som menar att vi alla gör våra val, måste ta alla chanser och bestämmer själva över våra liv. Att man mår dåligt beror bara på dålig självkänsla. För att nå framgång måste man upptäcka sig själv. Säg till din spegelbild att du duger. 

Blaj, blaj - åtminstone i mitt fall! Jag vet exakt vem jag är och vad jag kan, och har senast idag fått bekräftat att jag kan kommunicera det också. Och inte hjälper det ett enda skit!

*förtydligande: du som till äventyrs undrar vad jag menar behöver bara gå till pressbyrån och öppna ett vanligt magasin tryckt på glättat papper. Själv utnyttjade jag till exempel nyss en provprenumeration på tidningen "Leva" och har även plöjt Törnblom:Självkänsla NU. Plus det som lärdes ut under kurserna på Högskolan, då. Jag menar inte att dissa allt rakt över, bara det att det inte är så enkelt alla gånger som de får det att låta. 

Dagar, timmar, minuter och sekunder...

Att det kan ta så lång tid att bestämma att man skall anställa rätt person, dvs mig! 

Tiden är fruktansvärt lång när man väntar, det vet alla som någon gång har gjort det. Jag kan bara inte koppla bort utan är rätt som det är där i tanken i alla fall. Och i tanken på hur grymt besviken jag kommer att bli om jag skulle få ett negativt besked. Igen. Nu har jag ju varit så nära, så nära - närmare än någonsin!

Men för varje andetag kommer jag närmare beskedet. Jag försöker se det så.

Referenstagning...

Det blev mera vik på Kulturskolan. Nu är jag inne på tredje veckan och det blir i alla fall nästa vecka också. Skönt, på sitt sätt, att veta att man har något från dag till dag, men hur ska det gå med L? Jag tänker i vilket fall som helst inte ta det här permanent, det är inte rätt mot eleverna anser jag. Kör och sång är jag ju åtminstone utbildad i, till viss del, men inte pianometodik. Redan nu har jag pytsat över de elever som kommit längst till M, som redan hade ett annat vikariat, för en annan pianolärare, och framför allt, har utbildning!

Om ingen annan har krav, så har jag det själv!

Det enda lite tråkiga är alla elever som har individuell lektion som inte dyker upp. En del är säkert sjuka eller har andra förhinder, men många "glömmer" eller struntar helt enkelt i att komma. Och om de inte hör av sig alls så vet man ju inte vilket! Idag har jag 7 elever inbokade och har hittills haft två lektioner, när två återstår. Synd, när man vet att det är kö på vissa instrument.

Så då blir det lite "dötid" som kan användas till eget övande - nu har jag kört igenom "Låtbåten" några gånger och börjar kunna den skrivna pianostämman. Det blir också lite surfande och bloggande i några minuter då och då. Det hade varit roligare att ha elever!

Rapport om det potentiella jobbet? Ja, fortsätt att hålla tummarna tills de blir blå! Mina referenspersoner har "skvallrat" och talat om för mig att de blev uppringda i fredags, båda två. Och de båda änglarna har talat så mycket gott om mig som de kunde komma på. Man blir lite mörkrädd när man skall leva upp till den här perfekta människan som de beskrivit ... plus det jag själv försökte framhålla på intervjun, då. Hoppas att det här var sista gången i mitt liv!!! Att gå och vänta är verkligen sååå jobbigt. Nu kan det dröja en vecka till, men vi skall väl hoppas att det blir besked i slutet på denna. Så jag vet vilket det än blir. Jag har INTE fått det än.

Snabbrapport!

Jodå, jag överlevde den här intervjun också. 

Som sagt, ett totalt väsensskilt jobb mot det förra intervjun men ändå är jag välkvalificerad till båda genom min långa, brokiga bana. Och jag kan lika lite säga "hur det gick", eller hur jag ligger till, idag som när jag kom från den andra. 

När man sitter i en och en halv timme och berättar om hur förträfflig man är, när det handlar om service och medmänsklighet, lyhördhet och respekt, börjar man till slut känna sig ihålig. Tror de kanske att jag tror att jag är fullkomlig? Hur jag gör i den eller den situationen, berätta om hur jag har löst en svår situation, hur gör jag i ett grupparbete om någon "maskar" och inte gör sin del ... Och, nästan det svåraste: något som jag har gjort i mitt yrkesliv som jag är stolt över! Det handlar ju inte om vad jag har gjort, utan oftast att jag har fått någon/några andra att utföra något som de inte kunde innan.

Och OM jag nu får det här jobbet, hur blir det med det där och det här ... NEJ, nu inväntar jag ju faktiskt besked från två intervjuer, och teoretiskt sett så kan det ju hända att jag inte får något av jobben. Trots att jag visualiserar aldrig så mycket. Så nu skall jag lägga det här åt sidan och jobba på Kulturskolan så länge. Gamla kära Kulturskolan! Vad skulle jag göra utan den! Och nu när jag bäst behöver det, så går L och blir sjuk så jag får ta sång- och pianolektioner. Tack för det! Det blir lite annat att fylla huvudet med. Samtidigt som jag är bekymrad och orolig för L, förstås, och hoppas att hon snart är tillbaka. Det är kluvet, det där. 

Men nu skall jag iväg och ha en pianoelev och två körer! "Låtbåten" väntar på avgång!

Bara för att ...

... har jag nu blivit kallad till intervju till jobbet jag var på information om i tisdags. 

Nu är jag alltså en av sju (?) som skall bemanna två tjänster. Eller, skall man säga "bekvinna"? Av de som var på informationen var ca 94% kvinnor, efter en snabb överslagsräkning. Och jag vet ju inte vilka andra som är kallade till intervju.

Så här nära har jag aldrig varit. Jag visualiserar och gör mentala bilder och peppar mig allt jag kan. Mina strålande referenspersoner kommer att sköta sitt, det vet jag. Så det är bara att samla ihop alla mina papper igen, bita ihop om en penna (så att jag kommer ihåg att se positiv ut när jag kommer fram, bara jag kommer ihåg att ta ut pennan ur mungiporna innan jag går in) och ta mig dit i god tid.

I morgon kl 10. Tack och lov för att jag inte behöver vänta ännu längre. Hoppas bara att de bestämmer sig lika föredömligt snabbt, och att jag får jobbet förstås ...

Vill ha! Vill ha!

Ytterligare ett jobb som skulle passa mig perfekt, ändå så väsensskilt från det jag var på intervju om i förra veckan ... Nu pendlar jag fram och tillbaka mellan de många fördelarna med de båda jobben och de få nackdelarna, och så väger jag förstås för- och nackdelar med de olika jobben sinsemellan. Jag "är" mentalt på båda ställena. 

Men jag har inte blivit kallad till intervju till detta jobbet - än. Och alla de andra 12-13 st som var på informationen ville säkert också HAAA det här jobbet. De skall intervjua 6-7 st. Och tillsätta två tjänster.

Jag regredierar. Snart ligger jag väl på golvet och trummar med knytnävarna som en treåring vid godishyllan. Det finns en massa jobb därute. Lika många sorter som det finns godis i hyllan. Och lika många sorters godis som jag kan tänka mig att blanda i min påse, så många olika jobb finns det som jag skulle kunna tänka mig att jobba på. De ill-salta lakrits-jobben och choklad-med-frukt-och-mandel-jobben får någon annan göra, de som jag inte klarar av. Men bland alla de andra! Särskilt de här två. De är dajm och dumle. Som gjorda för min gom.

VILL HAAAAAAAAA! GEEE MIG!

Med risk för att bli tjatig

Så här skall det se ut! Läs och lär!

Hej Eva,

Vi vill återigen tacka för din ansökan och det intresse du visar för (x).
 
Efter att ha granskat alla ansökningshandlingar, har vi gjort ett urval av de sökande som bäst passade den profil vi satt upp för tjänsten. Resterande kandidater måste vi tacka nej till och detta inkluderar tyvärr dig. 

Att du inte gått vidare i rekryteringsprocessen till denna tjänst betyder inte att du inte kan vara aktuell för framtida tjänster på (x). Så håll gärna utkik på vår hemsida efter nya jobb.

Vi uppskattar det intresse du visar för att arbeta på (x) och önskar dig lycka till i jakten på nya utmaningar!


Med vänlig hälsning

(nn)

Varför skall det vara så svårt?

Detta är ett jättestort multinationellt bolag som man mer än väl hade förstått om de hade struntat i att meddela de bortsorterade!

Och i morgon är det dags igen! Nu blir det "rekryteringsseminarium" - en ny variant av intervju som det skall bli spännande att testa. De som går vidare efter den första träffen kommer till en "riktig" intervju. Håll alla tummar!