20080930

Egentligen har ju inget hänt.

Fast det känns som om jag åkt berg-och-dalbana i typ tre veckor. 

Alldeles nyss kom det utlovade telefonsamtalet med besked om jobbet. Och det var negativt. Trots att min alldeles unika profil var sällsynt lämpad - allt från min kurs i handikappvetenskap, mina kunskaper i spanska och min praktik på flyktingförskola till mina livserfarenheter som bl a förälder, anhörig och ibland sjukskriven, samt MKV-utbildning förstås.

Jag hade varit med ända in i den sista diskussionen och enligt personalhandläggaren var det svårt att ta beslutet att släppa mig, för jag hade verkligen visat att jag hade tänkt något med jobbet, jag hade satt mig in i det och kände verkligen för att hjälpa till att lösa den dagliga problematiken. Men så var det en intern medarbetare som behövde omplaceras. Säkert en mycket trevlig och kunnig människa på sitt område, men ändå. Hon behövde kompletteras med en som hade förkunskaper om en annan stor del av verksamheten och så var det med det.

Il pleut dans mon coeur comme il pleut sûr la ville - det hade nästan gjort ont om solen hade skinit idag. Vädret stämmer verkligen med min sinnesstämning. Om man kan känna sig kallad till ett jobb som inte är sjuksköterska eller missionär, så gjorde jag verkligen det till det här jobbet. Och handläggaren jag pratade med poängterade flera gånger att jag skulle varit så perfekt i den här yrkesrollen, i själva verket var det exakt denna kompetens dessa nya tjänster skulle behövt tillföra de befintliga befattningarna.

Inom några år kommer visserligen flera städer inom en radie av 10 mil från min bostad att söka folk till liknande tjänster, för det är en stor omorganisation det gäller. Så hon uppmanade mig att hålla ögonen öppna efter annonser. Jaa, kunde hon lovat mig att jag fick jobb i juni eller i augusti så skulle jag ta det utan att blinka. Men det enda hon kunde göra idag var ju att skicka mig mera material om det, så långt hon visste, och uppmana mig att söka. 

Samtidigt går tiden och något måste jag ju göra. Tills vidare fortsätter jag vikariatet på Kulturskolan men för L's skull hoppas jag ju att det är tidsbegränsat. Jag unnar henne verkligen att komma tillbaka snart. Annars måste ju någon annan behörig musiklärare ta över tjänsten. 

Så i eftermiddag sätter jag mig med det 15-tal annonser jag har lagt på hög och börjar på ruta ett. Igen. 

I bakhuvudet ekar orden från alla hurtiga livscoacher* som menar att vi alla gör våra val, måste ta alla chanser och bestämmer själva över våra liv. Att man mår dåligt beror bara på dålig självkänsla. För att nå framgång måste man upptäcka sig själv. Säg till din spegelbild att du duger. 

Blaj, blaj - åtminstone i mitt fall! Jag vet exakt vem jag är och vad jag kan, och har senast idag fått bekräftat att jag kan kommunicera det också. Och inte hjälper det ett enda skit!

*förtydligande: du som till äventyrs undrar vad jag menar behöver bara gå till pressbyrån och öppna ett vanligt magasin tryckt på glättat papper. Själv utnyttjade jag till exempel nyss en provprenumeration på tidningen "Leva" och har även plöjt Törnblom:Självkänsla NU. Plus det som lärdes ut under kurserna på Högskolan, då. Jag menar inte att dissa allt rakt över, bara det att det inte är så enkelt alla gånger som de får det att låta. 

8 kommentarer:

Göran sa...

Övertrist!!!

Eva Kihlström sa...

Eller hur!

Maria sa...

"man måste ha tråkigt ibland för att man ska veta när det är roligt"
Men jag tycker att "ibland" har varat alldeles för länge!!

camilla sa...

Känner igen det där. Vi kan och vi kommer nå dit! Fick själv negativt besked idag. Aningen tröstlöst periodvis. Just nu mår jag minst sagt dåligt varje gång jag ger mig i kast med dagens jobbsökardel. Uppbåda samma energi o ork ... Det är tungt. Men förutsättningen är ju att det finns platsannonser och de senaste veckorna har de ju sinat ... 15, var kommer de ifrån? Nåväl. Det ornar saaaij. Vi får tro på Timbuktu;)

Ps. Har utmanat dig på bloggen.
bokstavligentalat.blogspot.com

Kram på dig. Tålamod ... o vi får pepptalka varandra här i bloggosfären! ;)

Eva Kihlström sa...

Nja, det var högt räknat märkte jag... Jag använder flera sökmotorer typ "merajobb.se" för att hålla koll på t ex platsbankens annonser och nu hade jag bara sparat och lagt på hög. Det var exakt 13 st inom en radie på 10 mil från Hjo - alltså Skövde, Skara, Jönköping etc - och några av dem var även olika pedagog- och säljarjobb, jag söker inte bara de jobb som jag egetligen vill ha efter min utbildning. Men alldeles för sällan har jag kommit så långt som till intervju, och aldrig så långt som nu. Så långt så att jag faktiskt hade en realistisk chans.

Mitt största problem är att jag inte kommer åt de "okvalificerade" jobben heller - jag har försökt med caféer och affärer, bara för att få en regelbunden inkomst vilket mitt företag inte kan förse mig med. Folk vill kanske ha 20-25-åringar där också?

Sådana här längre vik på Kulturskolan t ex är också sällsynta ljusglimtar (för min del, för jag vill ju inte att mina vänner där skall vara sjuka, förstås). Och det är bara typ halvtid.

JoacimW sa...

Trist. Hoppas det löser sig snart!

camilla sa...

Ja, jag söker också både inom och utom mitt utbildningsområde. Inte läge att vara kräsen liksom. För att få en paus i söket och ta mig an det med ny energi funderar jag på att ta något i butik över julen. Egentligen skjuter jag ju bara upp det några månader, men måste ju ha inkomst. Problemet med detta är detsamma som du nämner. Numera får jag inte de jobben heller, det framgår ju för tydligt när man är färdigutbildad att det är annat man vill egentligen. Vi är för överkvalificerade för de jobben. Inte lätt alls. Och inte blir man lugnare av att slå på tvn för att tänka på annat en stund. Där får man ju bara höra om det ena varslet efter det andra. Jippi.

Charlotte sa...

Så tråkigt, det måste kännas för j-vligt rent ut sagt. Hoppas det löser sig nsart på annat håll.