Egentligen har ju inget hänt.

Fast det känns som om jag åkt berg-och-dalbana i typ tre veckor. 

Alldeles nyss kom det utlovade telefonsamtalet med besked om jobbet. Och det var negativt. Trots att min alldeles unika profil var sällsynt lämpad - allt från min kurs i handikappvetenskap, mina kunskaper i spanska och min praktik på flyktingförskola till mina livserfarenheter som bl a förälder, anhörig och ibland sjukskriven, samt MKV-utbildning förstås.

Jag hade varit med ända in i den sista diskussionen och enligt personalhandläggaren var det svårt att ta beslutet att släppa mig, för jag hade verkligen visat att jag hade tänkt något med jobbet, jag hade satt mig in i det och kände verkligen för att hjälpa till att lösa den dagliga problematiken. Men så var det en intern medarbetare som behövde omplaceras. Säkert en mycket trevlig och kunnig människa på sitt område, men ändå. Hon behövde kompletteras med en som hade förkunskaper om en annan stor del av verksamheten och så var det med det.

Il pleut dans mon coeur comme il pleut sûr la ville - det hade nästan gjort ont om solen hade skinit idag. Vädret stämmer verkligen med min sinnesstämning. Om man kan känna sig kallad till ett jobb som inte är sjuksköterska eller missionär, så gjorde jag verkligen det till det här jobbet. Och handläggaren jag pratade med poängterade flera gånger att jag skulle varit så perfekt i den här yrkesrollen, i själva verket var det exakt denna kompetens dessa nya tjänster skulle behövt tillföra de befintliga befattningarna.

Inom några år kommer visserligen flera städer inom en radie av 10 mil från min bostad att söka folk till liknande tjänster, för det är en stor omorganisation det gäller. Så hon uppmanade mig att hålla ögonen öppna efter annonser. Jaa, kunde hon lovat mig att jag fick jobb i juni eller i augusti så skulle jag ta det utan att blinka. Men det enda hon kunde göra idag var ju att skicka mig mera material om det, så långt hon visste, och uppmana mig att söka. 

Samtidigt går tiden och något måste jag ju göra. Tills vidare fortsätter jag vikariatet på Kulturskolan men för L's skull hoppas jag ju att det är tidsbegränsat. Jag unnar henne verkligen att komma tillbaka snart. Annars måste ju någon annan behörig musiklärare ta över tjänsten. 

Så i eftermiddag sätter jag mig med det 15-tal annonser jag har lagt på hög och börjar på ruta ett. Igen. 

I bakhuvudet ekar orden från alla hurtiga livscoacher* som menar att vi alla gör våra val, måste ta alla chanser och bestämmer själva över våra liv. Att man mår dåligt beror bara på dålig självkänsla. För att nå framgång måste man upptäcka sig själv. Säg till din spegelbild att du duger. 

Blaj, blaj - åtminstone i mitt fall! Jag vet exakt vem jag är och vad jag kan, och har senast idag fått bekräftat att jag kan kommunicera det också. Och inte hjälper det ett enda skit!

*förtydligande: du som till äventyrs undrar vad jag menar behöver bara gå till pressbyrån och öppna ett vanligt magasin tryckt på glättat papper. Själv utnyttjade jag till exempel nyss en provprenumeration på tidningen "Leva" och har även plöjt Törnblom:Självkänsla NU. Plus det som lärdes ut under kurserna på Högskolan, då. Jag menar inte att dissa allt rakt över, bara det att det inte är så enkelt alla gånger som de får det att låta.