I dessa studenttider påminns man gång på gång om hur det var när man själv gick ut gymnasiet en gång i tiden. Skrålande Gaudeamus igitur och GÅENDE i studentkortege genom de centrala delarna av Skövde med våra skyltar. Inga lastbilsflak eller bergssprängare med musik. Ack ja, jag skulle kunna fylla flera sidor med historiska betraktelser.
Men men. Rubriken till detta inlägg var ett ganska frekvent uttryck i de kretsar där jag dvaldes under gymnasietiden. Se där, jag faller omedvetet in i vår språkliga jargong, som inrymde ett otal uttryck, ju mera sällsamma dess bättre. Alltså använde vi ord som frugal och hemul lika ofta som dagens ungdom säger "typ". Rätt knasigt, men vi tyckte det var kul och framför allt lät det oerhört bildat. Vi som treåriga humanister hade ett varumärke att leva upp till, vilket vi tog på största allvar. Vi hade Asterix' kompis Miraculix som symbol för vår oändliga vishet och "husgud" som fick äran att pryda vår skoltröja. Vi lärde oss haranger ur "Purres stilblommor och grodor" utantill, liksom en del av Kalle Sändare och Povel Ramel - ja, man kan ju inte enbart hålla sig till klassikerna.
Hade man inte gjort detta, hade man visat sig "slö och slapp och likgiltig". Inte ett av dem utan alla tre tillsammans, det var viktigt. Fråga mig inte varför.
Emellanåt sticker den här töntiga 18-åringen i skepparkavaj och basker upp sitt tryne och häver ur sig något bevingat ord. För att mötas med oförstående av sin omedelbara omgivning. Ojsan, det var visst typ 30 år sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar