Började dagen med några längder i den minimala bassängen. Det är så gott att äta frukost sedan. Frukosten ser lite annorlunda ut i den här delen av världen. Man äter gärna ris med någonting till även på morgonen, så det ingick självklart i buffén. Dessutom pinfärsk ananas och mango. Och så vitt bröd... Sedan tittade vi ut på innergården och där stod en liten "gubbe" och fixade äggrätter! Pinfärska de också alltså. Michael och jag valde scrambled idag, i morgon funderar vi på att prova pancakes.
Apropå det där med språket så behöver man visst inte bekymra sig och bemöda sig med att öva upp franskan när man ska åka hit. Nu för tiden kan de flesta engelska och det är bara de äldre (typ 50+) som kanske vill prata franska. Det franska arvet begränsar sig till en del av arkitekturen nere vid floden, men eftersom hela Phnom Penh är så gyttrigt så är det svårt att se något kvarter i någon speciell stil. Det finns inte heller några speciella shoppingkvarter eller restauranggator, utan allt ligger huller om buller. Möjligen närmast floden, där det går en bred strandpromenad med restauranger och så, där vi faktiskt var och åt vattenbuffel ikväll. På en restaurang vid namn Titanic (uttalas på franska med betoning på sista stavelsen!). Men nu går jag händelserna i förväg.
Efter frukosten begav vi oss iväg med tuc-tuc till den internationella kyrkan ICF (International Church Fellowship) där vi deltog i en rätt vanlig gudstjänst, fast det var massor av nationaliteter förstås. Men allt var på engelska så vi hängde på. Och predikan var extra intressant. Dagens text handlade om när Jesus kallade de första lärjungarna som var fiskare. Predikanten gjorde det hela till ett veritabelt föredrag om fisket i Kambodja och fick ihop det med texter och liknelser som han läste in emellan. Mycket skickligt gjort, och extra intressant för oss som inte visste så mycket om det.
Efter kyrkkaffet på takterrassen gick vi runt hörnet till muséet Tuol Sleng. Byggnaderna var skola fram till 1975 då Pol Pot beslöt att göra det hela till ett tortyrfängelse i stället. Känner du inte till Pol Pot och Röda Khmererna, googla på det! Det är så mycket hemskheter så en tiondedel kunde varit nog och i slutändan hade de haft ihjäl ungefär en fjärdedel av hela landets befolkning. Bara därför att denne tyrann till diktator fått för sig att man inte behövde några akademiker, någon kommers, några företagare eller arbetsledare över huvud taget i det perfekta kommunistiska samhället. Bara bönder och möjligen en och annan arbetare. Så genom ett utstuderat system av angiveri fick man in en massa folk som inte hade gjort något speciellt mot staten eller så, torterade de som kunde ha upplysningar och körde iväg andra direkt till avrättning. I det gamla tortyrfängelset har man alltså inrymt ett muséum om denna hemska tid i Kambodjas historia. Har man varit i ett koncentationsläger så var detta ungefär dubbelt så otäckt tyckte jag. Och man funderade på vad man själv och Sverige gjorde under dessa år i slutet av 1970-talet. Jag gick på gymnasiet. Och Pol Pot lär ha varit i Sverige och hälsat på Palme, högst inofficiellt förstås, och svenska journalister på vänsterkanten var här och rapporterade att tillståndet var utmärkt - fast de kom förstås inte in i Tuol Sleng. Tre miljoner människoliv avslutade på ett grymt sätt i hela landet, av sitt eget folk. Troligen visste man åtminstone på en del håll i omvärlden vad som pågick men ville eller vågade inte göra något. Jag gick med låten "Stå och se på" av Anders Edenroth/The Real Group ringande i huvudet och klarade inte riktigt att se alla delar av utställningarna. T ex de minimala bås med dörr som varje fånge skulle vistas i hela tiden utom då de torterades. Alltså sova, sköta hygienen, äta...
Eftre att ha dragit några djupa andetag gick vi i alla fall runt ett annat hörn och åt lunch efter detta. Därefter gjorde vi ytterligare ett besök på en historisk plats, bara för att ha klarat av det, så att säga. Det var nämligen typ en förlängning av ovanstående, "Killing fields" strax utanför huvudstaden, dit man förde fångar enbart för att avrätta dem. Nu är det en fridfull park där gästerna uppmanas att tala lågmält och visa respekt, och man guidas runt området på stigar som man inte får avvika från eftersom man då kan trampa i några mänskliga lämningar som inte är uppgrävda. Guidningen var inspelad så att var och en kunde gå runt till olika stationer och lyssna i hörlurar, sin egen takt, och det fanns extra information inspelad för de som ville fördjupa sig på en del ställen. Det var verkligen minimalt med prat och alla gick koncentrerat och lyssnade på den blodiga historia som sakligt berättades i våra öron. Vid avrättningarna kostade man inte alltid på kulor utan man kunde ta vad som fanns till hands, spadar, yxor eller andra verktyg, och så skyfflades kropparna, ibland fortfarande levande, ner i massgravar och täcktes med ddt eller andra kemikalier för att dämpa lukten - och slutgiltigt avliva de som eventuellt levde där nere. Man täckte nödtorftigt över med ett alldeles för tunt lager jord, så när de började undersöka området efter 1979 hade det börjat krypa upp lämningar av både ben och textillier från fångarnas kläder. Sådant fanns utställt i glasmontrar längs stigen. Och i en stor minnesbyggnad, "stupa", fanns 15 hyllplan med kranier och andra större benrester som undersökts av utländska experter. Totalt grävde man fram lämningarna av 8945 människor på platsen, ytterligare minst lika många får vila kvar i sina massgravar på fältet. Det värsta att se var i alla fall det bastanta träd som stod kvar bredvid en av de utmarkerade massgravplatserna. En skylt förkunnade att det var detta träd som soldaterna slog ihjäl de minsta barnen mot, genom att hålla dem i fötterna och slunga hvudet mot stammen. Nu gråter jag igen när jag skriver detta.
Det tog ett tag att samla ihop sig även efter detta besök, men samtidigt förstod vi besökare att det är viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna förstå kambodjanernas mentalitet lite bättre. Så gott som alla nu levande kambodjaner har ju någon personlig relation till detta fruktansvärda folkmord och detta sätter spår av trauma i hela folket. Grymhet och ondska flera generationer framåt. Och Pol Pot fick aldrig någon rättegång och straff utan avled gammal och trött år 1997. Fast en del tror att han blev förgiftad är det ett alldeles för milt straff.
När vi kom in till staden igen tog vi en promenad längs den fina strandpromenaden, till den tjusiga, ovan nämnda restaurang Titianic, där vi testade vattenbuffel denna kväll. Till en kostnad av 70:-/ pers inkl allt. Det här skulle man kunna vänja sig vid.
Fån restaurangen gick vi över gatan, rundade ett hörn och där fanns en "nattmarknad" - som en vanlig marknad men öppen till rätt sent. Här strosade vi runt och gjorde en del fynd förstås. Själv behövde jag inte ens pruta utan försäljaren själv sänkte priset från 8 till 5 dollar när jag var lite tveksam till om jag verkligen behövde den här... Men det behövde jag ju då, för 35 spänn! En tunn klänning att ha över baddräkten till och från badet. Någon lokal idoltävling på högsta möjliga decibel pågick (tyvärr) samtidigt på området så det var en aning tröttsamt. Men 45 minuter var lagom för att rensa hjärnan efter dagens känslomässiga påfrestningar.
Någon kanske undrar vad det är för väder. Jaa, det är någon sorts icke-väder, solen skiner och det är drygt 30 grader, varmare mitt på dagen förstås. Vi håller oss i skuggan och dricker massor av vatten hela tiden. Och mår egentligen väldigt bra. Och är tacksamma för att vi inte föddes i den här delen av världen, där så många av våra jämnåriga och äldre helt enkelt inte finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar