På ett barnhem bor barn som inte har några föräldrar, eller släktingar/grannar/socialt nätverk som kan ta hand om dem. Då är man per definition föräldraLÖS. I en del fall kan det finnas någon förälder som visserligen är i livet men som är förhindrad att ta hand om barnet pga sjukdom (ex HIV/AIDS), invaliditet (ex krigsskador) eller drogberoende (ex alkoholism).
Tills idag har jag trott att detta är den vedertagna bilden över hela världen. Och idag har jag fått upp ögonen för något som är fruktansvärt fel.
Här i Kambodja har det varit en väldig massa krig och oroligheter, även efter Pol Pot-regimen, så man tänker sig att det skulle finnas många föräldralösa i behov av barnhem bara på grund av det. Och på grund av den utbredda prostitutionen förstås, som ofta sprider HIV genom att familjefäder blir smittade hos prostituerade och går hem och smittar sin fru och därmed mycket troligt kommande barn. Alltså har välmenande, rika, västerländska organisationer satsat på att bygga barnhem. Under de senaste 20 åren har antalet barnhem (orphanages, alltså avsedda för föräldralösa) enbart i Phnom Penh fördubblats, från ett tjugotal till ett drygt fyrtiotal. Det har varit lätt att visa upp bilder på små magra och smutsiga barn (före) och små välkammade, skoluniformsklädda barn (efter) för att samla in pengar i västvärlden för att flera barn skall kunna få en flygande start på barnhem. Men sanningen är att bara ca 27% av de barn som bor på barnhemmen i Kambodja idag är föräldralösa enligt ovanstående definition. Tidigare i Kambodjas historia var barnhem något ovanligt, det fanns alltid någon närstående som tog hand om det utsatta barnet, kanske under några år och sedan fick det flytta till en annan närstående som förbarmade sig.
Idag har jag hört hårresande men tyvärr sanna berättelser om organisationer som värvar barn ute i fattiga byar i provinserna för att fylla platserna på barnhemmen. Som intalar föräldrarna att de är dåliga föräldrar för att de är fattiga, och barnen får en bättre utbildning mm om de placeras på hem. Föräldragenerationen, som inte att förglömma överlevt Pol Pot-regimen och därmed många gånger dras med posttraumatiskt stressymdrom, som bl a innebär att man har svårt att känna och visa kärlek till sina närmaste, och är rädd för att opponera sig och säga emot den man upplever som den starkare. Hellre tiger man och samtycker. Ibland betalar den fattiga familjen till och med för att barnhemmet bereder plats för barnet. Och ibland söker den ansvariga för barnet själv upp barnhemmet när barnet närmar sig skolåldern, för att de vill ge barnet en bättre start än de själva kan, av något skäl. Man ser barnhemmet som en internatskola helt enkelt. Tyvärr är det så att inte alla barnhem är de bästa av barnhem heller. På många hem förekommer överbeläggningar, dåligt med personal eller ingen alls för de som är över 11 år, och bestraffningar med t ex cykelkedjor. -Säg vilka fördomar ni har, så ska jag ta fram exempel på det, sade den kontaktperson som var en av de vi träffade idag. En dag som handlat så gott som uteslutande om just barnhem.
Det är alltså väldigt, väldigt många barn som i onödan tas ifrån ett hem och en närståendes kärleksfulla men kanske fattiga famn. Många som i onödan förblir "osynliga" under sin uppväxt. Många som blir i onödan blir institutionaliserade och helst skulle stanna på barnhemmet hela sitt liv - vilket en del faktiskt gör, då de smygande övergår från barn till personal, men ändå ses som "barn" av resten av personalen.
Den organisation vi besökte heter ICC SKY, en av de organisationer som Erikshjälpen stöder. Jag har inte hunnit ta fram deras adress på nätet så googla gärna på dem om du vill veta mer än jag berättar här!
Organisationen jobbar för att fasa ut så många barnhem som möjligt, av alla slag (privata och statliga) och i första hand placera barnen hos någon anhörig. Sedan finns det en priotiteringsordning för hur man ska placera barnen, den sista utvägen är utomlandsadoption. Man har inlett ett arbete för "utskolning" av unga vuxna till samhället - då de levt i en skyddad värld hela sitt liv finns det många normala sociala funktioner som de missat. Ett exempel är vuxna människors kroppsspråk. Om man inte känner igen ironi eller hur människor som ljuger och smickrar beter sig är det väldigt lätt att bli lurad. En viss andel av barnhemsbarn som hux flux flyttar ut hamnar enligt statistiken i såväl prostitution som kriminalitet, vilket alltså inte är så konstigt då.
Det finns några olika grenar i detta "utskolningsprogram", som alltså just är på väg ur startgroparna. Vi fick lite djupare inblick i en av dessa metoder - att skapa jourfosterhem som kan ta hand om 3-6 barn under max tre månader och på den tiden slussa ut dem i "verkligheten" under ledning och stöd av bra socialarbetare. Vi fick följa med till socialarbetarnas första besök hemma hos en vanlig familj på landet som anmält sig intresserade och ta del av introduktionssamtalet. Det är där vi är när jag filmar Michael för Facebook i förra inlägget, jag fick lov att sno filmen för att visa även de som läser denna blogg. Det var intressant att lyssna till resonemanget och även att se hur man lever utanför staden.
Efter besöket fick vi lunch tillsammans med en av de första "utskolningsgrupperna" som man jobbar med just nu. De hade fått kontakt och bildat grupper redan på hemmet, där de levde, och hade nu flyttat ut för att bo i lägenheter i mindre grupper. De upplever sig närmast som syskon i gruppen. De var i tjugoårsåldern och hade stora men till stor del genomförbara planer för sina studier och framtiden. Tjejen som jag pratade med ville bli ekonom, till exempel. Hennes (riktiga) syster hade blivit kvar som anställd på barnhemmet, mamman och pappan hade separerat och bor på var sitt håll för långt bort för att hålla kontakt med annat än på telefon - alltså ett exempel på de moderna barnhemsbarnen enligt ovan. Nu och framöver kan det åtminstone finnas hopp för att den här tjejen och hennes två mindre syskon ska kunna slussas ut och fungera i samhället. Och deras likar.
På eftermiddagen fick vi en mera teoretisk presentation om organisationen och projektet av vår kontaktperson, ännu en eldsjäl som flyttat från en tryggad tillvaro i England, Europa, efter att redan vid sex års ålder ha fått en tydlig upplevelse av att det var i Kambodja hon skulle leva och bo. Det var en lång och slingrig väg hit, bl a något års studier i svensk litteratur (!), innan hon för elva år sedan kom hit och gifte sig och bildade familj med en khmer. Samtidigt har hon bl a jobbat i nära kontakt med regeringen med att ta fram lagförslag om just reformation av barnhemsverksamheten, som sedan gick igenom som lagar under 2006-2008 ungefär. Och också jobbat intensivt tillsammans med andra organisationer för att vända denna tankbåt och lägga om barnhemsverksamheten till stödåtgärder för fattiga och outbildade familjer på olika sätt. Någon slags familjecentraler eller alternativa skolor som River Kids och Sunshine som vi besökt de senaste dagarna. Det finns som sagt flera grenar, vi har bara fått skumma lite på ytan av alla idéer. Det är ju viktigt att alla donatororganisationer är med och inser att verksamheten behöver förändras! Och att det gamla begreppet "hjälp till självhjälp" med i det här fallet stöd till hela familjer fortfarande är det bästa arbetssättet.
I morgon skall vi vidare ut i landet och närmare bekanta oss med fenomenet mikrolån, som ju blivit ett framgångsrikt koncept och t o m fått Nobels fredspris. Vi skall dra iväg till andra sidan Mekongfloden och ligga över på ett annat ställe där jag inte vet om det finns tillgång till dator, så vi får se om det blir någon bulletin därifrån!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar